Ismannen

Ja, fy fan vad kallt det är. Dags att valla skidorna tror jag. Cyklade till simhallen idag och höll på att frysa bort. Inte alls härligt. Skönt då att krypa in i bastun en stund, simma en timme och sen värma upp sig inför hemfärden. Simningen har faktiskt börjat ordna upp sig lite. 10x100 med start 2:00 håller inte riktigt men jag körde start 2:15 och det gick väldigt bra. Lite för bra nästan så nästa gång blir det att vila mindre.

Senare på kvällen så trotsade jag kylan och gav mig ut och sprang. En smula påpälsad:

Inga problem dock. Jag gillar att springa på vintern. Det är lugnt och stilla och kall och torr snö är ett ganska behagligt underlag att springa på. Men det är viktigt att klä sig rätt tycker jag. Framförallt mössan är viktig. Det håller uppenbarligen "ismannen" Wim Hof med om. Annars går vår syn på vad som är att "klä sig rätt" isär. Ett bra videoklipp att titta på om man känner sig frusen någon gång. Det är ju inte klokt vilken tunnis man är egentligen.

Motsvarigheten här i Sverige är kanske Bruno Ström som springer 2,5 mil till jobbet året om. I shorts och t-shirt.

"– En gång var det minus 18,5 grader när jag sprang hem. Men när det en gång var 21 grader kallt drog jag på mig långbyxor, säger Bruno."

Nog är man något av en ullig mus* trots allt.

* Från The Rider av Tim Krabbé: "Velvet pillows, safari parks, sunglasses: people have become wooly mice. They still have bodies that can walk for five days and four nights through a desert of snow, without food but they accept praise for having taken a one hour bike ride. "Good for you". Instead of expressing their gratitude for the rain by getting wet people walk around with umbrellas. Nature is an old lady with few suitors these days, and those who wish to make use of her charms she rewards passionately."

Hydrodynamik

Jag är numera officiellt värdelös på att simma. Bortsett från ett kort dopp på en rast i Vänersborg för ett par veckor sen har jag inte varit i närheten av vatten sen Tjörn Triathlon i augusti. Det märktes idag. Jag tänkte köra hundringar med start 2:00. Det sprack när den andra tog 2:05 att simma... Jag har nu tagit fram min snuttefilt och tittat i träningsdagboken för att förvissa mig om att jag kunde simma hundra meter under två minuter mer än två gånger i följd för inte alltför länge sedan. Nu känns det lite bättre och ska väl förhoppningsvis inte ta alltför lång tid att komma dit igen. Ordinerar minst två simpass i veckan framöver. Det ska göra susen. Mål nummer ett får bli 10x100 start 2:00. Sedan bygga på till 20x100. Därefter 10x100 igen, start 1:45. Det låter bra tycker jag.

Såg ni förresten världscuppremiären i längd igår? Mats Larsson har lagt sig till med ett klassiskt skidåkarskägg i Wassbergs och Juha Mietos anda. Det har varit alldeles för dåligt med det på sistone så det är härligt att se. Jag tror han kommer göra en kanonsäsong.

Originalen:

Kopian:

Tanken slog mig att jag inte har sett särskilt många simmare med skägg. Stefan Nystrand hade ju någonting på hakan som han kallade för skägg men jag är tveksam till om det kvalar in. Ändå skulle han raka sig för att bli snabbare. Kanske är det mitt problem. Jag har ju faktiskt låtit bli rakhyveln i en vecka nu. Å andra sidan hade ju Mark Spitz en tämligen yvig mustasch och det gick ju hyfsat för honom ändå.

När jag ändå är igång så tar jag ett par cykelskägg också. Ansiktsbehåring är ju bara marginellt mer utbrett än benbehåring där. Men trots allt - när den är där, så är den spektakulär:

Sean Eadie:

Dave Zabriskie:

Lerigt och New York Marathon

Fy tusan vad lerigt det blev i lördags. Kastade in hunden i bilen och stack till Härkeshult på morgonen för en runda på Vildmarksleden. Kollade på kartan och det såg lämpligt ut att springa västerut en bit där man kunde ansluta på Bohusleden och ta den en bit tillbaka för att slippa springa samma väg. När jag kom dit efter en timme så visade det sig att någon kört med någon typ av maskin och breddat leden till mer motorväg än stig/vandringsled. Tyvärr så tar man ju då också bort allt ytskikt i processen så det var bara sand/jord/lera kvar, värdelöst. Till råga på allt tappade jag bort leden och fick kämpa mig över flera sankmarker för att komma tillbaka till Vildmarksleden igen. Ännu jobbigare för hunden än för mig men blöt blev jag. Sådär skönt att fylla skorna med iskallt vatten kan jag avslöja. Som tur var fick jag några fina stråk med torr och rolig stiglöpning också så det var inte total misär. Fick testa min nya magväska från Inov-8 också, ganska lagom när man vill ha med sig lite prylar men inte så mycket att det fyller en ryggsäck.

Sedan kollade jag på New York marathon på söndagen. Marathon är verkligen ingen vidare TV-sport tycker jag men det var ändå kul att se och nu är jag rätt sugen på att springa i New York jag med. Det finns ju lite olika sätt att få en plats men det mest vattentäta (och häftigaste) är att kvala in. Då gäller det att springa maran på 2:55 eller halvmaran under 1:23. Vi får väl se...

Vän av ordning

Idag gör jag debut på insändarsidorna. Ett inlägg om skidspår i Skatås fick känslorna att svalla, jag skrev i affekt en replik som hamnade i tidningen idag. Härligt!

Insändaren handlade om att någon tyckte det var för jävligt att man fick betala för att åka på skidspåren i Skatås. Dessa spår som åsyftades var en runda på ungefär en kilometer vid motionscentralen som ordnats av en privatperson. Jag var själv där i början av januari och tog mina första stapplande skär på nyinköpta skidor. Runt omkring låg det förvisso ett tunt snölager på marken men inte alls åkbart och ingenting jämfört med den snö som senare föll. Spåret var däremot kanon, och jag betalade mina sextio kronor och åkte i en timme. När jag sedan stod dödstrött vid sidan av och pustade ut lite så började en gubbe prata med mig. Han stod där och gav lite tekniktips där det behövdes och det visade sig att det var han som låg bakom spåret. Han berättade att han försökt få till ett konstsnöspår i Göteborg i flera år men utan lycka. Till slut hade han bestämt sig för att göra det själv och bussat dit tonvis med snö från ishallar. Det var inte gratis. När jag pratade med honom så hade han fått en öppning för att få dit lite el så han kunde sätta upp strålkastare på de delar av spåret som låg dunkelt. Nu lystes där upp av marschaller, gemytligt men kanske inte optimalt. Om han fick tillbaka pengarna han satsat skulle Göteborgs Skidklubbar få dela på överskottet.

Allt väl än så länge. Jag åkte faktiskt inte där något mer, snön föll och gjorde det möjligt att åka på fantastiska spår på Partille Golfklubb i Öjersjö, eller ganska risiga spår på femman och milen i Skatås. Allt gratis även om ett frivilligt bidrag gavs i Öjersjö. För ett par dagar sedan dök då nämnda insändare upp i GP. Skribenten raljerade över hur en privatperson kunde tillåtas att sko sig på kommunens färdigasfalterade skidbana (själv åker jag hellre skidor på snö) och tyckte att han själv kunde börja ta avgift av löpare i motionsspåren eftersom han plockat bort lite löv och kvistar från dessa. Inte ok, tyckte jag. Så jag satte mig ner och författade detta:

"Signaturen "Frasse" hoppas i dagens tidning att det ska bli gratis att åka i det preparerade spåret i Skatås i vinter. Själv hoppas jag att det överhuvudtaget ska finnas ett spår att åka i, till skillnad från hur det har varit innan denna nu mycket orättvist bespottade privatperson tog av sin egen tid och sina egna pengar och ordnade kanonspår. Hade Frasse som jag varit där i december när snön ännu inte lagt sig på naturlig väg och sett hur man kunde åka i snö ditkörd från kommunens ishallar hade han kanske uppskattat det mer. Att som eldsjäl stå för ett sådant här initiativ och lägga ut hundratusentals kronor ur egen ficka och sedan få ovett i retur måste kännas ruttet. Som tur var finns det många andra som uppskattar initiativet, däribland undertecknad."

Med vänlig hälsning,
En engagerad medborgare

Nya erfarenheter

Veckan som gått har bjudit på en hel del ovanligheter. Styrketräning på gym, yoga, mental träning, löpning i ösregn. Det sistnämnda är inget jag med glädje ägnar mig åt utan brukar faktiskt undvika det så långt som möjligt men jag tog på mig regnstället (!), kopplade upp hunden och gav mig ut i går kväll. Blött var det men ganska skoj och det blev sju kilometer i varierande terräng på föga imponerande femtiotre minuter. Men det är knappast läge att toksatsa i obanad terräng fylld av blöta rötter och dolda stenar när solen håller på att gå ner och pannlampan är hemma. Och dessutom är det grundträning. Det ska gå långsamt. Hunden var gladoch dyngsur och smög efter middagen in i sovrummet och slocknade med huvudet på husses smutstvätt.

Mental träning var det också. Jag har ett vagt minne av att ligga i syslöjdssalen och lyssna på en röst som instruerar en att spänna och slappna av i musklerna men det är nog all erfarenhet jag har haft av detta. Nu tänker jag att jag kan behöva alla tricks jag behöver och har börjat Dr Uneståhls program. Efter några försök lyckades jag ta mig igenom första delen utan att somna. Avvaktar fortsättningen med spänning. Någon sorts mental styrka har det kanske ändå redan resulterat i med tanke på att ovanstående löppass blev gjort.

Yoga är en annan sak. Det är ju rätt populärt bland många triathleter och jag har aldrig varit svår på att hänga på det som är hetast för tillfället så jag har laddat upp med några youtube-pass som jag ligger och kör i sovrummet. Vårt sovrum är kanske inte helt perfekt för ändamålet eftersom det är ganska litet och har en stor stolpe mitt på det begränsade utrymmet. I slutet av mitt första pass så säger instruktören att man ska rulla över i fosterposition och så tala om för sig själv hur duktig man är och att man älskar sig själv (inga kommentarer). Jag ligger och tycker det är ganska mysigt och ska kura ihop mig lite mer vilket resulterar i att jag slår pannan i stolpen och bryter den mysiga stämningen med ett HELVETE! Så kan det gå när man ligger och älskar sig själv för mycket. Det kan vara bra att lyssna lite på Shining efteråt för att inte glida ut i alltför mörka vatten. Annars kanske man vaknar en dag som Kay Pollak.