lördag 27 augusti 2011

Det är inte lätt att vara friidrottare

Friidrotts-VM började ju i natt, med Isabellah Andersson som tog en sjundeplats på maran. Det är grymt bra. Jag tror att många kanske inte riktigt förstår hur bra det är. Så är det väl lite överlag med svenska löpare som ofta är orättvist hånade av diverse krönikörer och kommentarfältsninjas. Även om ingen är så bra som Isabellah så är det fan inte lätt att prestera de tider som de som tar platser i mästerskapstrupper ändå gör. Och att göra det samtidigt som man jobbar - till exempel som brevbärare, som Ulrika Flodin (f.d. Johansson). Jag tycker det är fantastiskt att de här idrottarna som sliter som djur utan stora sponsorpengar eller löner får chansen att tävla i ett mästerskap. Det är de väl värda även om de inte går till final eller ens har en chans att göra det. Jag tycker inte riktigt man har rätt att sitta hemma i soffan och gnälla och ställa krav på folk som satsar så mycket av sin tid och får så lite tillbaka för sitt slit. Man kan gnälla på fotbollsspelare däremot. De har månadslön men lyckas ändå inte hålla sig från krogen under säsong.

Många skulle nog också kunna behöva få lite perspektiv på prestationerna. Årsbästa på marathon är 2:04:40. Det låter ju bra, men hur snabbt är det egentligen? Slår man ut det så innebär det att man springer 100 meter under 18 sekunder 242 gånger. Man kan ju testa en hundring för att känna på hur den farten känns. Kan man klara dubbla distansen tycker jag att man är i ganska hyfsad form.

För övrigt är det något långsammare än tempot som tidigare svenska turister hållit på 10 000 m. Men de upprepar det ju bara hundra gånger i och för sig.

Man kan också fundera på hur liten toppen är i de här idrotterna. Är man topp 100 i världen i fotboll (återigen) så är man förmodligen både välbetald och beundrad. Hur många svenska fotbollsspelare skulle passa på en sådan lista? En? Är man 99:a i världen på 10 000 m däremot så är man förmodligen klassad som en nolla. Mats Härd på Göteborgsposten skrev igår att Carolina Klüft är "långt ifrån världstoppen". Det är alltså tolv stycken som hoppar längdfinal i morgon. Tuffa krav. Sen skrev han massa annat dravel också om den grymma friidrotten som spottar ut skadade och förbrukade idrottare "vilket bör få massor av föräldrar att fundera på om det är rätt väg för de egna barnen". Man kan i alla fall konstatera att Kajsa Bergqvist som "hoppade av sin hälsena innan hon lade av" inte är i värre skick än att hon kunde springa New York Marathon förra hösten. Och att det är svårt att säga att kroppen är slut bara för att den inte längre klarar ett maxhopp i tresteg eller ett häcklopp.

Men nu till någon annan. Tera Moody var bästa amerikan i marathonloppet på en sjuttondeplats. Det är jäkligt kul tycker jag. Jag läste en artikel om henne i amerikanska Runner's World för ett par år sedan - "Tera Moody can't sleep" (läs den). Hon har alltså haft sömnproblem sedan tidiga tonår och i perioder också kämpat med ätstörningar och depressioner. Idag så lyssnade jag på en intervju med henne på podcasten Marathon Talk där hon beskrev att hon känner sig som en supermänniska efter en natt med åtta timmars sömn. Normalt sover hon kanske fyra-fem i bästa fall, uppdelat på ett par tillfällen. Runner's World-artikeln skildrar hur hon står på ett löpband i ett dygnet runt-öppet gym klockan fyra på morgonen.

Under en period för några år sedan hade jag själv svårt att somna, inte alls i den omfattning eller grad som Tera Moody beskriver, men kan ändå känna igen mig väldigt mycket i hennes beskrivningar. Hur det känns som att alla andra i världen sover när man själv är vaken. Oron. Att hon med de här problemen ändå lyckas träna och tävla så pass bra är otroligt tycker jag. Det tyder på en väldig drivkraft som kanske inte är allt igenom positiv heller. Man kan också fråga sig hur löpningen påverkar. Många skulle nog ifrågasätta den men i intervjun i podcasten säger hon själv att sömnproblemen har blivit än värre i perioder när hon inte löptränar. Hon behöver bli riktigt trött för att sova alls.

Jag håller i alla fall tummarna för Tera Moody på alla möjliga sätt. Nu går jag och lägger mig.

tisdag 23 augusti 2011

Träningsvärk

Sitter med grym träningsvärk i rumpa och axlar. Inte som resultat av ännu något hårt triathlonlopp eller annan tävlingsaktivitet utan efter ett enkelt cirkelträningspass som jag hade lagt upp till Pernilla och tänkte vara med och köra lite lugnt själv. Lagom efter sju mil trivsam cykel på förmiddagen. Inga problem...

Vi joggade bort till en gräsplätt här i närheten och lade upp fem stationer - upphopp, armhävningar, utfallssteg, tricepsdips och en klassisk planka som avslutning. Trettio sekunder på varje station och så lite vila mellan varje varv. Fem varv körde vi. Efter upphopp och armhävningar så vinglade jag snarare än sprang till utfallsstegen, yr av mjölksyra. Och nu skördar jag frukterna, två dagar senare. Har problem att lyfta armarna över huvudet. Går knackigare än efter järnmannen. Kanske ska hålla mig till sidlinjen när jag coachar.

När vi ändå pratar träningsvärk kan vi väl ta det där med att stretcha för att slippa träningsvärk också. Det funkar inte. Nu vet vi det. Fysiopodden har skrivit om det här. Citat från länkade studier:

The pooled estimate showed that pre-exercise stretching reduced soreness one day after exercise by, on average, 0.5 points on a 100-point scale (95% CI -11.3 to 10.3; 3 studies). Post-exercise stretching reduced soreness one day after exercise by, on average, 1.0 points on a 100-point scale (95% CI -6.9 to 4.8; 4 studies).

Vad gör man då? Tränar mer såklart...

Exercise is the most effective means of alleviating pain during DOMS, however the analgesic (=smärtlindrande) effect is also temporary.

Tillfälligt duger för mig. Jag går och cyklar.

söndag 21 augusti 2011

Ted Ås och jag

Runner's World har gjort en film där de följer mig och Ted Ås på Kalmar Triathlon. Det är väldigt mycket tjat om Ted och hans lopp och så men det blir intressant runt 7:13 där jag räddar filmen. Så spola fram dit så kan ni stänga av sen.

onsdag 17 augusti 2011

På lång sikt

Jag har så smått börjat röra på kroppen nu igen efter Kalmar. Jag cyklade i och för sig ett par timmar förra veckan men jag vet inte om det räknas. Det kändes lite motigt men bättre efter ett pitstop på Gyllene Prag. Se bild.

Panerad ost + Gambrinus
I måndags blev det 2x15 minuter löpning fram och tillbaka till Valhalla IP där jag körde coopertest med Pernilla. Hade härlig coachkänsla där jag stod och klockade varv och hejade på. Mycket trevligare än att springa testet själv... Det gick i alla fall bra tycker jag. Sedan simmade jag en halvtimme igår. Det kändes också helt ok. Plaskade mest runt lite och försökte mig på lite fjäril bland annat vilket gick ganska ok överraskande nog. Körde lite simgolf. Gick nästan på par. Detta kanske låter förvirrande för vissa så förklaring följer. Simgolf är alltså när man räknar armtag på en längd (50m). Sedan summerar man det med tiden och får i bästa fall 72 eller under. 72 är alltså också par på en normal golfbana. Därav namnet.

Nu funderar jag på framtiden. Jag känner att jag inte riktigt har tiden att lägga ner på långdistans just nu och att det kanske vore värt att se några år framåt i tiden och vad jag vill göra då. Jag känner att jag har väldigt mycket mer att ge och att jag kan bli väldigt mycket bättre både som triathlet och i de enskilda disciplinerna. Jag har tränat så mycket för att klara distanserna hittils, från halvmaran 2007, maran 2009 och framförallt Järnmannen i år att det känns som att det är dags att ta ett par steg tillbaka och försöka bli lite snabb istället. Först snabbt, sedan långt. Det får bli mitt motto.

söndag 14 augusti 2011

Servar pendlaren

Skulle serva min pendlarcykel innan vintern, sen efter vintern och sådär har det hållit på nu i några år tyvärr. En sorgligt bortglömd och misshandlad cykel det där men nu tusan ska den få sig en omgång, jag har ju semester. I och för sig är semestern slut imorgon och jag har inte kommit längre än att plocka ner den halvvägs men ändå.

Hade först en omgång med att få loss sadelstolpen. Det gick rätt ok. Ingen vacker syn dock. Känns ju inte så bra att det ser ut sådär inuti ramen. Får nog införskaffa någon ruggig rostskyddsvätska om den ska överleva fler vintrar.


Därefter var det dags att ge sig på gaffeln och styrlagret. Efter att ha erbjudit styvnackat motstånd gav den till slut upp och lossnade när jag drämde till med en enkilos hantel och mottot "nu får det bära eller brista". Här såg det inte heller så bra ut direkt. Rostigt och geggigt.



Följ bloggen för de spännande uppdateringarna. De förmodade skräckhistorierna "vevlager" och "hjullager" följs förhoppningsvis av "titta vad fin den blev", alternativt "gå till verkstaden med cykeln i en låda och svansen mellan benen ".

lördag 13 augusti 2011

Triathleter och löpning

Bara ett kort inlägg. Jag reflekterade lite över hur bra löpare det finns bland triathleter egentligen. Tim Don har t.ex. sprungit 10 000 m på 28:56. Ingen svensk löpare har varit under 29 minuter sedan Erik Sjöqvists 28:56:92 2004. Chrissie Wellington sprang maran på 2:44:35 när hon slog världsrekord i Roth. Det räcker visserligen bara till en femteplats bland svenska damer men man kan ju anta att hon skulle ta Lena Gavelins 2:42:20 som är tvåa på listan om hon sluppit simma och cykla innan.

Bara som en motvikt så hittar man ju annars ibland sånt här (stor Råttan i pizzan-varning visserligen):
"Var en kompis som berättade om en kollega som var bland de bättre på löpning i Sverige som inte kunde cykla till och från jobbet, eftersom det var fel muskler som arbetade."




onsdag 10 augusti 2011

Lite lidande också

Det har framförts synpunkter på att jag ser alldeles för pigg och glad ut på bilderna i föregående inlägg så jag lägger väl upp den här också då. Tvåhundra meter till mål.

Foto: Magnus Johnsson, kalmarfoto.com

tisdag 9 augusti 2011

En lång resa (ett långt inlägg)

När jag sprang Göteborgsvarvet första gången 2007 på 2:11:19 kan jag väl säga att tanken på att göra en ironmandistans var rätt avlägsen, minst sagt. De som gjorde sådant var något av övermänniskor och jag kunde i min sinnesvärd inte riktigt förstå hur man bar sig åt för att genomföra något sådant. Fyra år senare så står jag själv på Kattrumpan, klockan är sju på morgonen och jag ska precis börja simma. Det är många gränser som har förflyttats under de här åren.

Jag gick och la mig klockan nio kvällen innan. Precis när jag lagt huvudet på kudden drar Europe igång från ett tält i Kalmarsundsparken, ungefär 400 meter från sovrumsfönstret. Jag är dock inte speciellt stressad över det utan har vilat hela veckan så nattens sömn är inte avgörande. Jag har ändå massor med tankar som studsar i huvudet inför morgondagen och läser lite och kopplar av istället. Efter någon timme spelar de Final Countdown och är klara. Jag somnar och sover ganska gott.

Klockan 3:30 ringer min väckarklocka. Jag går upp, gör en kopp espresso i pappas Nespressomaskin och börjar med frukosten. Havregrynsgröt, banan, rostade mackor med jordnötssmör och sylt och apelsinjuice med ett mått sportdryckspulver i. Har sen en timme över innan jag ska åka hemifrån och lägger mig på soffan. Jag lyssnar på Racing in the street med Bruce Springsteen. Försöker koppla av och ta det lugnt. Det går halvbra. Cyklar ner till starten och är där kvart över fem. Det är ganska tomt än så länge och jag plockar i ordning min cykel och förbereder allt till växlingen. Går bort till simstarten och sätter mig på muren och tittar ut över havet. Än så länge är allt lugnt, solen håller på att gå upp och jag lägger mig lite ner och blundar. När jag kommer tillbaka till växlingsområdet är det plötsligt fullt med folk och cyklar. Nyss var alla toaletter lediga, nu är det kö överallt. Jag ställer mig i kö men när klockan är kvart över sex och jag inte kommit framåt inser jag att jag måste ge upp köandet och få på mig våtdräkten istället så jag kan komma i vattnet lite innan start. Eftersom min mage för ovanlighetens skull varit lite trög nu på morgonen så räknar jag med att det lär bli ett stopp när väl maskineriet kommit igång. Inte mycket att göra.

Start på simningen.
Foto: Pernilla Henningsson

Jag simmar lite lätt innan start. Det känns sådär, kan jag väl säga. Lite stelt och jag fryser lite i vattnet. Försöker placera mig hyfsat i starten. Har stått för långt bak några gånger och behövt simma om/över folk vilket inte är speciellt kul men är inte heller sugen på att stå för långt fram för det är ju ännu mindre skoj att bli översimmad. Starten går och vi är i vattnet. Jag tycker att jag kan simma relativt ostört vilket är skönt och försöker ta långa kraftfulla tag och komma in i simningen. Det går väl hyfsat, känns inte helt klockrent men ändå ok och det blir bättre mot slutet av första varvet. Börjar känna mig lite trött i axlarna men de har ändå snart jobbat klart för idag så det gör mig inte så mycket. Upp på land för varvning ser jag att jag varvar på dryga 36 minuter vilket är klart bättre än känslan jag haft. Ut på andra varvet får jag en spark på glasögonen men inget allvarligt. Tycker det känns betydligt bättre nu och jag kommer in i en bra rytm. Tröttheten i axlarna är borta. Istället börjar jag få ont i huvudet. Glasögonen och mössan pressar och det börjar bulta och spränga mer och mer i tinningarna. Jag sväljer som vanligt massor med vatten när jag simmar och börjar må lite lätt illa av det, huvudvärken och att hela tiden vrida upp och ner öronen ur vattnet. Inte långt kvar dock och jag biter ihop sista biten in. Simmar andra varvet på 38:53, något långsammare, men en simtid på 1:15:02 totalt - exakt enligt mina förhandstips. Jag känner kanske att jag hade kunnat simma lite snabbare men är ändå nöjd.


Ingen risk för att bommarna går ner idag. Tack Trafikverket!






Jag har ingen brådska i växlingen utan går/småjoggar till min cykel. Tar lugnt på mig cykelskor, hjälm och nummerlapp och växlar på 3:17.

Ut på cykeln så är jag mentalt inställd på att bli omcyklad av riktigt många. Blivande damvinnaren och före detta landslagscyklisten Camilla Larsson släppte jag före i växlingen men jag vet att det finns många riktigt duktiga cyklister bakom mig medan jag har haft min relativt bästa gren redan. Jag är inte stressad utan kör mitt eget race. På klockan har jag ingen tid, ingen hastighet utan bara puls. Jag har kunnat se på andra tävlingar att det har gått bättre när jag inte har haft hastigheter eller kilometertider att fokusera på utan kunnat gå på känsla. Planen för järnmannen är att inte tänka på tiden överhuvudtaget utan att hitta min ansträningsnivå och köra på den och sedan se efteråt vilken tid det räcker till. Upp till vändpunkten tar jag det mycket lugnt. Jag har sedan innan bestämt att det viktigaste första varvet är att få i sig energi och att komma in i cyklandet så jag fokuserar på det. Det är motvind och lätt motlut stora delar av vägen. Jag känner mig lite obekväm på cykeln men fokuserar på att äta, dricka. Strax innan vändpunkten stannar jag och kissar. Det blir plötsligt mycket lättare att slappna av och komma ner i tempobågen.

Roligt att cykla ut på andra varvet.
Foto: Olle Sandström

Ut på andra varvet börjar det kännas bättre och bättre. Efter att enbart ha blivit omkörd första varvet så börjar jag nu passera en och annan. Efter vändpunkten börjar jag jaga ryggar. Nu känns det grymt bra och roligt att cykla. Jag ler hela vägen in. Skrattar. Det är varmt så jag häller massor av vatten över mig för att kyla ner kroppen. Känns bra. Ett varv kvar på cykeln och jag kör på fram till vändpunkten för att därefter börja kontrollera läget inför löpningen. Känner mig i bra balans vad det gäller vätska och energi och mår bra i kroppen. Lite stel i ryggen och höftböjarna så jag försöker sträcka ut lite och trampa på lätta växlar så jag kommer bra in i löpningen. Går in med en cykeltid på 5:53. Målet var sex timmar. Jag har tappat nästan 130 placeringar på cykeln och växlar på 324:e plats.


Pigga ben ut på första varvet.
Foto: Olle Sandström
Vet när jag växlar ut på löpningen att jag har god marginal mot tolv timmar, jag kan göra en mara på nästan fem timmar och ändå klara mitt mål. Känner mig trygg i den vetskapen och är inställd på att löpa kontrollerat och göra det som krävs för att ta mig i mål i första hand. Jag känner mig pigg ut på första varvet och hittar ett jämnt, bra tempo. Går igenom vätskekontrollerna och dricker lite cola och äter chips. Vid vändning börjar det kännas som det är dags för toalettbesöket jag väntat på hela dan. Hittar en toalett och lättar på trycket. Känns fantastiskt. Fortsätter beta på och känner mig fortsatt bra in mot varvning men nu börjar det bli tungt.

Ut på varv två. Humöret fortsatt gott.
Foto: Pernilla Henningsson
Andra varvet biter jag ihop upp till vändpunkten innan det är dags för toalettbesök nummer två. Den här gången är det dessutom upptaget så jag får vänta ett tag. Känner att colan inte tagits emot speciellt väl av magen och jag går tillbaka till sportdryck igen. Stannar vid en vätskekontroll och dricker en mugg i lugn och ro och går sedan ett tag för att säkerställa att magen är med på noterna. Det känns ok och jag kan börja springa igen. In mot varvning så får jag lite nya krafter, sätter ner blicken i backen och går in i bubblan. Fokuserar helt på att räkna till hundra, om och om igen, och bara mata på. Ställer in mig på att springa fram till nästa vätskekontroll där jag kan vila lite, dricka och gå någon minut innan jag går tillbaka in i bubblan igen. Håller det upplägget. Pappa cyklar runt på banan och hejar på mig. Strax innan sista vändpunkten säger han att jag fixar det här och jag inser det också. Jag har en timme på mig för att springa de sista sju kilometrarna och det gäller bara att fortsätta röra sig framåt så kommer det gå. Vid sista vätskekontrollen nöjer jag mig med en mugg över huvudet och snart är det bara upploppet kvar. Känslan av att gå in på upploppsrakan går inte att beskriva. Jag rättar till kepsen, drar upp dragkedjan på dräkten och springer i mål. Lättnaden är oerhörd. Klockan står på 11:50:03 och maran tog 4:36:36.

Mot mål.
Foto: Pernilla Henningsson

Efteråt är det gråt och kramkalas. Jag har haft jättestöd under tävlingen av Pernilla, pappa, min syster Elin, morbror Henke (som nog var lite nervös när jag hotade hans IM-pers ett tag), kusin Johanna, Pernillas systrar Paméla och Patricia med Johan och Christoffer, mina gamla klasskompisar Olle (som tagit några av de fina bilderna) och David och klubbkompisar på och bredvid banan. Stort tack.

Jag är riktigt nöjd med dagen och följde mitt upplägg till punkt och pricka och det funkade bra. Nog hade jag önskat en lite bättre mara men samtidigt får jag nog erkänna att löpformen inte är särskilt bra och det är helt och hållet en träningssak. Har inte alls den löpträning jag hade önskat bakom mig och eftersom jag inte direkt är någon naturlig talang så blir det slitigt. Nu börjar man redan fundera på vad man kan förbättra och putsa på och jag är redan sugen på att sätta igång och träna igen. Jag hade grymt mycket respekt för distansen innan men i efterhand känns det inte så farligt som det verkar. Löpningen var jobbig men inte så mycket värre än maran i Stockholm ändå.

Känner mig ganska återhämtad redan faktiskt och är inte alls så sliten efteråt som jag hade befarat. Nu är jag sugen på att få lite fart i benen. Nästa år blir det nog ingen järnman men fler lär det att bli. Nu ska jag suga lite på vad mina nästa mål blir men någon tävling till hoppas jag på innan triathlonsäsongen är slut. Sen får vi se...

onsdag 3 augusti 2011

Sista kriserna (?)

Jag har haft några kriser så här på slutspurten. Första krisen uppstod när jag skulle testa min nya CO2-pump, en SKS Air Champ Pro som jag köpte i förra veckan. Jag har ju kört handpump alltid innan men insåg jag att jag inte är speciellt sugen på att stå på lördag och pumpa som en dåre i fem minuter för att få upp ett halvdant tryck i däcken om oturen skulle vara framme. Tänkte i alla fall öva lite med pumpen så jag inte står och blåser ut patronerna på andra ställen än i däcket. Sex patroner senare och med lika tomt däck inser jag att det nog är något fel på min pump. Misstänker att det är en packning som saknas. Ny pump inhandlad, kris ett avvärjd.

Nästa kris när jag sätter ihop min nytvättade, nysmorda och ihopskruvade cykel och märker att bakhjulet snurrar bakåt när jag trampar bakåt på tramporna... Snurrar jag hjulet går det märkbart trögt. Inte bra. Så beter sig inte ett friskt frihjul. Har jag någonsin servat en frihjulsbody? Nej. Vet jag hur man gör? Nej. Hinner cykelaffären i Kalmar fixa det? Inte en susning. En sökning på internet avslöjar att det är en ganska okomplicerad operation. Av med kassetten, en insexnyckel på vardera sidan av navet, skruva isär, plocka ut, torka av, smörj, sätt ihop. Klarar nog även jag. Stöter på patrull på första steget. Har packat med mig de flesta verktygen. Kassettavdragare till exempel. Score. Kedjepiskan ligger kvar hemma. Fail (som ungdomen säger)... Utan något att hålla emot kassetten med så kan jag glömma att få loss den. Kedjepiska blev inhandlad, kassett avskruvad, bodyn servad. Rullar nu lätt och fint. Kris två avvärjd.

Tredje krisen. Skulle cykla en liten sväng idag på kvällen. Tänkte köra över ön till Gustav i Gårdby och hälsa på och kanske fika lite. Men spänd i nacke och axlar och ont i huvudet. Testar lite hästliniment på nacken. Hjälper föga. Cyklandet gör det inte bättre. Känner mig nästan lite illamående. Bådar inte gott det här. Kommer till Gårdby. Gustavs mamma Anita bjuder på kaffe med kaka och glass. Huvudvärken borta och plötsligt tvärpigg på vägen hem. Hoppade över kaffet i morse. Det var kanske så enkelt...

Nu är nog allt i ordning. En dag mindre kvar till lördag.

tisdag 2 augusti 2011

Animal nitrate

Jag skulle göra en rebus. Men djuret rymde. Här är nitraten i alla fall:




Kvällsdrink för en triathlet. Rödbetsjuice rätt ur pressen. Ingen höjdare kanske.

(Nitrat förbättrar mitokondriefunktion)