The press of my foot to the earth springs a hundred affections.

Hur ska man träna: Specificitet

2012-02-11T21:40:00.003+01:00

När jag stod på startlinjen till Stockholm Marathon för ett par år sedan med målsättningen att springa under fyra timmar började jag fundera på hur mycket jag hade tränat i det tempot (c:a 5:40 min/km). Jag hade sprungit en del snabbare (sprang en halvmara i 4:50-tempo, bland annat) och en del långsammare men ganska lite pass i just marathonfart. Jag vet kanske inte om det hade gått bättre om jag gjort det. Det fanns andra brister. Men kanske.

Specificitet alltså. Dagens visdomsord är "man blir bra på det man tränar". Det borde vara rätt självklart egentligen. Ändå verkar det inte vara det. En favorit i repris:

"Hur skulle du hjälpa någon som är helt otränad och vill springa GöteborgsVarvet om, låt säga, tre månader?"

"Då skulle jag börja med fyra veckors koordination och flexibilitet, sedan tre veckors styrketräning och resten snabbhet och explosivitet."

(Personliga tränaren Tanja Djelevic i tidningen Varvet)

Det är ju inte bara så att specificiteten gäller det mest uppenbara (vill du bli bra på att springa: spring, vill du bli bra på att cykla: cykla, vill du bli bra på att uthärda dåliga houseremixer: gå på gym) utan det gäller ju också tempon, distanser, och så vidare.

Jag citerar från Filip Larsens blogg:

"Om man inte vill lära sig någonting om fysiologi eller träningslära men ändå vill träna effektivt kan man åtminstone lära sig 20%-regeln. Denna regel säger att om du vill förbättra din prestationsförmåga vid ett visst tempo måste du träna på en intensitet som ligger inom +/- 20% från detta tempo."

Sedan så är det ju inte så lätt att det bara är att springa marathon tre gång i veckan så kommer man bli jättebra på att springa marathon. Det blir man säkert i och för sig men det finns en ganska stor risk att man får problem med punkt ett – kontinuitet – om man tränar så. Ett vanligare upplägg är "spring fem-kilometers-rundan så snabbt jag orkar tre gånger i veckan". Det är rätt många som tränar så och en del får riktigt bra resultat på det verkar det som. Jag tror inte man ska underskatta det upplägget men risken är väl att man tröttnar eller blir skadad. Och då är man ju tillbaka på ruta ett igen.

Så i nästa inlägg i den här "snillen spekulerar"-serien tänkte jag spekulera lite om variation och progression och knyta ihop den här säcken för den här gången.

Hur ska man träna: Kontinuitet

2012-02-07T21:09:00.000+01:00

Typiska veckor 2008

Typiska veckor 2009

Anders Gärderuds formel lyder som bekant "Två pass om dagen, sju dagar i veckan, 52 veckor om året, i 10 år." Då blir man bra.

Om man inte har ambitionen att nå eliten kan man kanske lätta lite på de kraven men kontinuitet är ändå himla viktigt. Många träningsanpassningar går tillbaka på bara några dagar, annat tar längre tid men med för långa uppehåll säkerställer man att man får börja om från noll hela tiden och då är det svårt att bli bättre. Titta bara på den här skräcktabellen:

Jag skulle säga att nästan hela min förbättring på halvmaran 2007-2009 (c:a 30 min) beror på kontinuitet. Ungefär tre pass i veckan, året runt. Inte mycket hård träning och ganska måttliga tempon men jag ställde ut skorna med jämna mellanrum i alla fall.

Många kanske tränar rätt hårt inför ett speciellt mål som t.ex. Göteborgsvarvet för att sedan inte göra något under höst och vinter innan man börjar om igen på våren och paniktränar för att komma i form. Har man kört med blodsmak i ett par månader så kanske det inte är så konstigt att man lägger av efter det. Ibland kanske man till och med går sönder och blir tvungen att ta det lugnt vare sig man vill det eller inte.

Det är väl onödigt?

Något jag själv har varit dålig på är att se till att träna åtminstone lite även om det är stressigt och jag har annat att göra. Det har inte känns meningsfullt att ge sig ut på träningspass kortare än en halvtimme, kanske knappt kortare än en timme, och har jag inte haft den tiden så har jag hellre struntat i att träna. Där har jag försökt tänka om och tagit åt mig den gamla sanningen om att "den bästa träningen är den som blir av".

Den kanske inte sker i rätt tempo, rätt pulszon och det kanske är en tjugo minuters jogg med hunden i olika tempon (stanna och nosa, kasta leksak, jaga varandra, klättra i berg...) istället för ett strukturerat pass på löpbandet men gör det så himla mycket? Det ser inte lika prydligt ut i träningsdagboken men är det så viktigt?

Knappast?

Hur ska man träna?

2012-02-06T20:40:00.003+01:00

"Överträning kan resultera i allvarlig personskada eller dödsfall"

Tröskel. Maxpuls. Aerob bas. FTP. LSD. Överträning.

Efter att själv ha famlat i mörket lätt förvirrad bland alla begrepp och träningsideologier under några år har jag insett något på sistone. Ju mer man lär sig, desto mer inser man att vi inte vet och mycket av det som presenterats som sanningar är överdrifter eller rena myter. Värst är det på gymmen. Bilden ovan är ett lysande exempel. Folk tror att de ska dö om pulsen går upp. Istället sitter det lappar bredvid löpbandet om "fettförbränningszonen" under 65% av maxpuls. Resultatet blir att det står fullt med fullt friska människor och går (går!) på löpbanden. Man tränar tre gånger i veckan och oroar sig för överträning.

Kanske finns det ett mönster med vilka som är mest noga med att träna i precis rätt zoner, dricka speciellt utformade återhämtningsdrycker och ladda med kolhydrater och vätska efter alla konstens regler.

Dels den yppersta eliten med alla tänkbara resurser till att optimera och finjustera sin träning. De balanserar på en knivsegg där de hela tiden måste ligga på gränsen för att bli ännu bättre.

Dels nybörjare (i ganska vid mening) som kanske har ett mål på under två timmar på halvmaran, kanske lite snabbare, kanske långsammare. Vi som i princip bara behöver ställa ut skorna för att bli bättre. Krånglar vi inte till det lite grann ibland?

Ett problem för motionärer är att när man ska styra sin träning så har man trubbiga verktyg och liten förståelse för hur kroppen fungerar. Man kanske tränar med pulsklocka men använder 220 – ålder eller någon annan formel för att räkna ut sin maxpuls och och sedan använder man det för att styra belastningen under ett spinningpass i en varm, fuktig lokal där pulsen på grund av värme och vätskeförlust genast sticker iväg uppåt. Då blir det pannkaka av alltihop. Inte så att träningen blir värdelös, men man tränar förmodligen inte det man tror att man tränar. Och vad är då poängen med pulsklockan?

Anledningen till att jag skriver det här inlägget är inte att ge någon lektion i fysiologi/träningslära. Det är jag absolut inte kvalificerad till utan då hänvisar jag hellre till de som verkligen vet vad de pratar om, till exempel:

Mikael Flockhart – idrottsfysiolog på GIH och elitcyklist som skriver både praktiskt och teoretiskt om träning och fysiologi på sin blogg. Mycket läsvärd.

Fysiopodden – en podcast och blogg som några sjukgymnaststudenter ligger bakom. De brukar ta upp olika frågeställningar och företeelser genom att se över forskningsläget, vilka studier som gjorts och vad de säger.

Träningslära.se har en liknande profil som Fysiopodden och drivs av en sjukgymnast och en kostvetare. Både Träningslära och Fysiopodden riktar sig kanske mer mot en allmänt träningsintresserad allmänhet med mer fokus på hälsa och mindre på prestation i en specifik sport.

Poängen jag vill komma till, och mitt försök att svara på frågan i rubriken, ligger i tre ganska enkla principer som jag tror man kommer väldigt långt på:

Kontinuitet
Specificitet
Variation och progression

Just de principerna tänkte jag spekulera lite kring i kommande inlägg.

Kommentara gärna. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Eller är jag något på spåren?

Tröskeltest löpning

2012-02-03T13:01:00.000+01:00

Näst på tur i mitt batteri av tester var ett tröskeltest på löpbandet. Man kan naturligtvis gå till Aktivitus eller liknande och göra de här testerna med blodprov och ansiktsmask och hela konkarongen men det avvaktar jag lite med tills vidare.

Utan att göra en djupdykning i träningslära så kan den anaeroba tröskeln för hemmabruk definieras som den maximala intensitet man orkar upprätthålla i en timme. Hur man testar det behöver man väl inte vara Einstein för att räkna ut. De flesta brukar dock rekommendera att man kör lite kortare tid än en timme eftersom man kan anta att det är lite svårare att motivera sig till en maxinsats på träning än på tävling. Joe Friel rekommenderar till exempel 30 minuter i sina böcker. Jag körde 45.

Protokollet var alltså enkelt. Värm upp och spring 45 minuter så fort du kan men i jämnt tempo. Det som kan vara lite knivigt är att förutse hur snabbt man kommer orka springa... Jag har som bekant inte sprungit så mycket på sistone. Definitivt inte maxlopp på löpband. Jag har ingen aning om hur fort jag springer på löpband. Förhandsgissningen var någonstans mellan 40-50 minuter. #formkoll.

Med detta, och mitt senaste milloppfiasko (49:20 - tuff bana skyller jag på...), i bakhuvudet så startade jag i mitt tycke konservativt i 4:40-fart. Jag kände rätt snart att det var lite väl mycket komforttempo så jag började öka lite försiktigt och det kunde jag fortsätta med allt eftersom för att landa på 4:15-fart ungefär de sista två kilometrarna.

Sen hem och mata in i datorn. Sista tio minutrarna ligger jag på en snittpuls på 174 vilket bör vara en rimlig uppskattning av min tröskelpuls. Ungefärlig tröskelfart 4:20 eller strax under. Testet var inte prickfritt utfört utan det gick för lugnt i början och eventuellt lite för hårt i slutet men det tar jag med mig till nästa gång. Det är inte fel att köra ett sånt här test med jämna mellanrum eftersom tröskeln kan ändra sig rätt mycket beroende på form och träning -- att dels höja tröskeln närmare maxpuls och dels att höja farten man kan hålla vid tröskeln är ju vad väldigt mycket uthållighetsträning går ut på -- så det blir ett nytt test framåt vårkanten. Själva testet är naturligtvis bra träning också.

Ett plus i kanten är att jag sprang milen på c:a 43:30 -- en halvminut under mitt pers. Man kan naturligtvis inte räkna pers utom tävlan och än mindre på löpband men det är ändå en uppmuntrande omständighet. Lite träning på det så ska det nog ordna till sig det här.

Motivation!

2012-02-02T20:19:00.003+01:00

Kontinuitet. Viktig grej att få till.

Jag provar några nya påhitt som är tänkta att ge lite extra motivation i träningen. Lite kombination av morot och piska helt enkelt.

Det ena är Marathon Talks "Jantastic" som för närvarande är inne i "Febulous" (och kommer följas av "Marchvellous"?). Det är inte bara käcka namn utan tanken är att man nu i februari anger hur många gånger man ska springa varje vecka och hur långt långpasset ska vara. För mig modesta tre gånger och "långpass" på 5, 7, 9 och 5 miles. Dvs 8, 11, 14.5, 8 km. Inte så mycket men jag har ingen anledning att halka runt på isgator mer än nödvändigt just nu. Även om det är ett blygsamt satt mål så är det ett mål och man ska inte underskatta tillfredsställelsen i att bocka av genomförda pass i kalendern. Vill man mäta sin färdighet i att nå uppsatta mål mot andra går också det bra. Alla kategorier av löpare utlovas, dels rena nybörjare men man kan också utmana olympiern Liz Yelling om man är sugen på det.

Det andra är träningssajten Fitocracy som Fysiopodden tipsade om nyligen och som är ett lite annat koncept än andra sidor som erbjuder möjligheten att registrera och analysera sin träning. Här handlar det mer om att samla poäng och nå nya nivåer ("levels"), klara av olika utmaningar ("quests") -- mer Farmville än Funbeat, alltså.

Det är fortfarande bara i betastadiet och invite-only men det verkar lovande tycker jag. Kanske framförallt för den som inte tränar jättemycket och vill ha en liten extra morot men jag kommer fortsätta testa ett tag till. Även här ska man inte underskatta nöjet i att smälla in 1500 poäng på ett tröskelpass på löpbandet som jag gjorde idag.

Jag har fortfarande ett gäng invites kvar, klicka här. Vill man följa mig så heter jag aweinfors.

Ok, idag tog jag bilder

2012-02-01T23:19:00.000+01:00

Solig men kall morgon

Idolbild

Maxpulstest

2012-02-01T00:19:00.000+01:00

I ambitionen att styra upp min träning framöver så har planen den här veckan blivit att göra lite tester för att få fram framförallt maxpuls och tröskelpuls så jag kan knappa in lite zoner i pulsklockan och känna mig seriös. Även om jag har ett hyfsat hum om var mina nivåer ligger så är det inte helt fel att testa lite då och då för att stämma av och få fram aktuella värden eftersom de kan ändras med form och träning.

Testerna jag kör är de som rekommenderas i häftet Pulsträning som jag nämnde i julklappstipsen. De värdena man sedan får fram kan man knappa in i ett formulär här och få en fin liten grafisk representation av sina pulszoner som man kan sätta upp på kylskåpet.

Idag var ambitionen att se hur mycket jag kan skrämma upp hjärtat med hjälp av en cykel.

Protokollet var följande: Värm upp en kvart, börja sedan testet på en nivå c:a 30-40 slag under max och höj motståndet var 30:e sekund tills du inte orkar längre (6-8 min). Vila 7-8 minuter, repetera.

Första vändan började jag lite för tufft och fick slå av på motståndet för att inte krokna allt för tidigt. Nådde 175 slag efter 6:30 och mådde sådär. Nästa vända började jag med lite lättare motstånd fast fick ge mig efter 6 blankt och 178 som toppnotering.

Det är ungefär vad jag hade förväntat mig, men jag var faktiskt uppe i 180 för ett par veckor sen så jag hade nog kunnat kräma ur ett par slag till om jag varit lite försiktigare med att öka motståndet, haft lite mer motivation och lite piggare ben. Men det är inte hela världen. Det duger för mina ändamål.

Wish I'd Taken Pictures

2012-01-30T23:33:00.001+01:00

Kan man sin bögpunk så minns man nog Pansy Divisions skiva med det namnet. Jag har aldrig hört den men titeln fastnade uppenbarligen när jag bläddrade igenom Sound Pollution-katalogen någon gång i mitten på 90-talet. Det får mig att minnas min första hemsida som jag kallade för "Punkrockacademyfightpage" efter en skiva med Down By Law -- "Punkrockacademyfightsong" -- vilket i sin tur refererar till "Academy Fight Song" med Mission Of Burma. Det hade jag ingen aning om då. Men bra låt.

Upplägget för sidan var att jag gick igenom framförallt punk- och hardcoresektionerna i nämnda Sound Pollution-katalog och skrev upp alla band jag gillade/hade hört talas om/verkade bra på en lista. Sedan satte jag mig och webcrawlade eller möjligen altavistade (ungdomar: detta var innan man kunde googla) efter hemsidor om dessa band vilket resulterade i en minst sagt omfattande länklista.

Tyvärr är det enda som finns kvar av sidan en länk på Nerdworld.com med följande beskrivning:

"Page with a great library of links to all cool bands on 'the web'"

Jag kan ha skrivit beskrivningen själv.

Gästboken finns också kvar. Underhållande.

"kollar bara ni nya layouten, ser skapligt ok ut i lynx, vore bramed lite ALT TEXT shit bara :} synd att jag och clavicle intehade tid att snacka med dig p+ hultsfred, men vi syns v,lp+ lollipop ?? forts,tt kampen!"

Detta var en liten utvikning från ämnena som vanligtvis behandlas här. Jag hoppas det ursäktas.

Jag var ute och åkte skidor med hunden idag på förmiddagen. En riktig vykortsdag på Delsjöns GK här i Kallebäck.

Och... (trumvirvel):

I wish I'd taken pictures.

Mål 2012

2012-01-29T17:16:00.001+01:00

Jag känner att jag behöver en ny berättelse för den här bloggen, något som mina ~~många~~ trogna läsare kan följa mig i, genom storm och regn, över stock och sten, i nöd och lust och allt det där. Berättelsen "mot järnmannen 2012" hade sina förtjänster medan berättelsen "famlar lite i blindo, tränar ibland" kanske inte riktigt har samma potential att fängsla läsaren som råkar hamna här under sina äventyr på detta fantastiska INTERNET.

Så. Jag tänkte dela med mig av mina mål för året -- som är handfasta, utmanande och förhoppningsvis inspirerande. De är också väldigt inriktade på löpning. För att det är tidseffektivt, enkelt att mäta och för att jag har rejäl förbättringspotential. Hoppas jag.
Ett stort mål är milen under 40 minuter. Det är ungefär fyra minuter snabbare än jag hittills sprungit men att spänna bågen mot 42 eller 41:30 känns lite fånigt när drömgränsen är så nära ändå. Jag tror inte det är omöjligt.

Springer jag milen under 40 så borde halvmaran under 1:30 vara fullt inom räckhåll. Det är nästa mål som i bästa fall slås redan på Göteborgsvarvet men initialt är målsättningen där något mer modesta 1:35.

På 5000 m hoppas jag komma under 19:30.

Alla målen hänger ihop och följer delvis på varandra. En förutsättning är att jag tävlar lite mer också så det blir helt klart en prioritet. Hur jag tänker lägga upp det annars får jag återkomma om.

Jag kommer inte lägga ner triathlon men har inte samma typ av mål där. Förbättrar jag löpningen så kommer jag kunna kapa en hel del tid bara där. Sim- och cykeltiderna är jag faktiskt relativt nöjd med ändå även om det finns utrymme för förbättring naturligtvis. Det blir knappast några längre tävlingar än olympisk distans.

Det har gått riktigt bra att komma igång igen nu i januari så jag känner mig väldigt sugen på att spänna bågen mot nya mål.

Stefan Löfven kan inte åka skidor

2012-01-26T22:03:00.001+01:00

...avslöjade hans mamma Iris i Rapport idag. Det är ju ett litet minus men man kan inte få allt.

Kan inte han så kan jag tänkte jag och begav mig till Landvetter där det såg så här vintrigt och fint ut:

Snökanonerna var i full gång och det låg flera stora snöhögar och väntade på att få komma ut och göra nytta i spåret. De är efterlängtade för det var inte alls bra på sina ställen idag. Det var första gången jag åkte i Landvetter och det var en rolig och omväxlande slinga men det högg till rejält på sina ställen där grus och småsten tittade fram. Hoppas det antingen kommer mer riktig snö eller att de får ut konstsnön innan det blir plusgrader igen. Men synd att klaga när det är så härligt väder och så roligt att åka skidor ändå...

En tanke som slog mig idag är att jag gärna vill säga något uppmuntrande när man träffar på småkids i spåret. "Heja Gunde" ligger väldigt nära till hands men frågan är om det inte är helt obegripligt för någon som är född på 2000-talet? 90-talisterna kanske minns Fångarna på fortet eller Gladiatorerna åtminstone. Eller har Gunde blivit en tidlös legend som fungerar i alla generationer? Gundekalsong och Gundepaket är ju fortfarande levande begrepp/varumärken, det måste ju betyda någonting.

(Jag kanske ska förtydliga att Gundepaketet inte är något man har i Gundekalsongen utan det handlar om valla. Valla!)

Vintern kom till Göteborg

2012-01-22T18:22:00.000+01:00

Ölinlägget var populärt. Kläder ville ingen läsa om. Jag tar lärdom av detta i fortsättningen.

Längdskidor då, finns intresse där? Jag testar.

Jag hade så smått börjat ge upp vintern och trodde knappt att det skulle bli någon skidåkning i år men så kom snön i lördags och skapade hyggliga förutsättningar trots någon plusgrad och inga jättemängder snö. På Partille golfbana hade de fått ihop nästan sex kilometer spår, bra jobbat, men det var Bambi på hal is första varvet. Första vurpan kom när jag välte från nästan stillastående framför en mamma med barn som såg förskräckta ut. Det blev två till på det varvet när jag trasslade ihop skidor och stavar och i den sista när jag gjorde "sälen" framstupa ner i snön slog jag i knät. Märkte senare att jag gjort hål både på tightsen och på skinnet men lite blessyrer hör till tycker jag. Andra varvet började jag få ordning på grejerna. Riktigt kul och riktigt jobbigt. Jag brukar ibland kalla mig själv för mannen utan överkropp. Det kändes i alla fall så idag.

(När jag var liten så fick var historien om damen utan underkropp populär hos pappa och hans kompisar. Uppbyggligt eller inte, det fastnade i alla fall i medvetandet. Senare har jag förstått att det är från en Lindeman som i originalet lät så här:

"Han hade stuckit med damen utan underkropp...de cyklade! Nå, iallafall...Hon fick sitta på pakethållaren. Nå, iallafall... Jag förstår inte vad han kan ha för nöje av henne! Nå, iallafall... Men hon har en fruktansvärd överkropp. Nå, iallafall... Själv har han en jävla underkropp. Nå, iallafall... Var var det vi var?")

Nya tillskott i garderoben

2012-01-21T11:59:00.001+01:00

Först ett par nya skor. Slog till på ett par New Balance MR1190 på rea på Wiggle. Skon är en (rejäl) uppdatering av 905 som i sin tur byggde på 904 som var ett par skor jag verkligen gillade. Först slås man av att de är jäkligt lätta. 260g säger min våg jämfört med 369g för mina Asics DS Sky Speed som marknadsförs i samma segment (lättviktstrainers). Sen sticker designen ut en del, helt klart mycket retrokänsla (som jag gillar) med ett lite runt och bulligt stuk. På foten och i löpspåret känns det riktigt bra. Riktigt fin löpkänsla och ett fantastiskt lyft jämfört med att tröska runt i mina Sky Speed.

Investerade även i en ny löparjacka från Gore. Jag har deras cykeljacka som jag använder sjukt mycket i alla tänkbara och otänkbara väder och gillar verkligen softshell istället för vindtyg som fladdrar och lätt blir blött och klibbigt i blötväder. Snygg och perfekt passform.

Fel men ändå rätt om öl

2012-01-20T23:45:00.000+01:00

Ica Focus har skämtat till det lite:

Nu råkar det faktiskt finnas en studie om just öl som återhämtningsdryck, skriven av ett gäng forskare på universitetet i München (oväntat!): Nonalcoholic beer reduces inflammation and incidence of respiratory tract illness*. Inte för att jag tror att varken öl eller Gainomax är nödvändigt eller hjälper speciellt mycket om man vill "skaffa ett sexpack" men nog skulle pilarna kunna peka åt bägge hållen, och det är väl en trevlig tanke?

* Studien ska enligt uppgift ha gjorts på Erdinger Weissbier. Levande öl är förmodligen att föredra i sammanhanget.

Comeback i poolen

2012-01-17T10:31:00.002+01:00

Jag vet inte om någon är så intresserad av att läsa om hur dålig jag är på att simma. Men så är det.

Simmar man inte på ett halvår så är det kanske inte så konstigt att känslan försvinner. Det deprimerande är självbildens utveckling som blir mer och mer förljugen i samma takt som den faktiska simformen blir uslare och uslare. När jag väl hoppar i poolen igen så tror jag att jag ska vara en delfin, haj, Ian Thorpe. Efter tio meter känner jag mig som en håvfångad spigg som legat i en hink i solen. Det vill säga stendöd med magen upp.

Som Ibsen skrev: Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne.

Det känns med andra ord inte så kul att simma just nu. Men det blir säkert bättre.

Man i behov av klippning och rakning gick på gym, blev svettig

2012-01-12T22:18:00.000+01:00

På överkroppen ser ni ett linne från Craft (Craft Cool) som ska ha en lite svalkande effekt (julklapp). Jag gillar det väldigt mycket. Det hjälper kanske inte helt mot Den Stora Löpbandssvettningen men känns ändå behagligt. Ett plus också till Sportlife Ullevi som har lagom temperatur i gymmet. På Sportlife Almedal står löpbanden däremot framför en vägg av element som är uppvridna på max vilket är så dumt så jag vet inte var jag ska börja. Den röda sladden är till ett par hörlurar som också var en julklapp. Cambopannbandet fortsätter att vara en retromarkör/rambonostalgi men det gör sitt jobb (se: behov av klippning).

Sju kilometer på löpbandet blev det innan lite benpress och annat sånt där strunt där man drar och trycker i olika handtag och spakar. Någon nytta gör det säkert. Kroppen har varit på helt annat humör nu i veckan än tidigare och passen har känts riktigt bra. Igår blev det 35 minuter trainer varav 20 minuter på tröskel (som är höftad till 260 svajiga och opålitliga Tacx-watt eller "typ 160" i puls på cykel). Sista fem höjde jag motståndet med 10W varje minut och jag blev rätt trött så det fungerade nog ganska bra. Efter det var det bara att duscha av sig och bli bjuden på bio av Pernilla. Vi såg Twilight: New Moon. Den var verkligen inte bra. Men det är en helt annan historia.

Återkomsten

2012-01-10T21:56:00.000+01:00

Efter sju sorger och åtta bedrövelser kändes det som jag sålt smöret och tappat pengarna men till slut släppte förkylning och magbesvär och annat jag fått dras med de senaste veckorna och jag har kunnat komma igång så smått igen, stavpromenaderna kan gradvis övergå till stavlöpning och kropp och själ känns en smula piggare och gladare till slut. Igår testade jag benen lite på cykeln och idag blev det lite stavinsatser i uppförsbackar med två varv på fältrittsbanan (utan häst) som festlig avslutning. Där ska det byggas starka ben framöver tror jag.

Skidorna står fortfarande ovallade men jag har faktiskt nästan byggt ihop min nya cykel som varit något av ett evighetsprojekt sedan augusti. Styrlinda och skärmar ska på så är det bäddat för vintercykling. Härligt.

Iä! Iä!

2012-01-01T13:40:00.001+01:00

Ramlade över ett nytt cykellag (klubb, gäng) när jag surfade runt -- Team Chtulhu. Hans tentakler når uppenbarligen överallt. Vilket inte borde överraska någon.

Jag gillar i alla fall klubbdressen:

Här finns en blogg med lite bilder från olika tävlingar. Mycket cx, bancykling, skägg och tatueringar utlovas.

2011: En fullödig krönika

2011-12-31T15:14:00.000+01:00

Nu har jag läst ett gäng årskrönikor på olika löparbloggar och det har varit så tråkigt att klockorna stannar. Så jag sammanfattar året med bilder istället:

2008-2011: Bättre och bättre.

Träningstid per månad: Hösten kanske inget att skriva hem om...

Roligare än så blir det inte på den här bloggen! Gott nytt år!

Stavgång med Persbrandt

2011-12-30T16:27:00.001+01:00

Inte så.

Jag har nu ~~tränat~~ ~~motionerat~~ rört på mig. Två dagar i rad. Stavgång. Inte i backe, "elghufs" eller något sådant, utan riktig Stav GöteborgsVarvet (sic)-gång. Ja herregud. Knappt en svettdroppe på pannan men ändå någon sorts motion och lite flås i skog och backar. Hunden på glatt humör. Förkylningen börjar ge sig.

Så.

På tal om att träna så läste jag i Aftonbladet om "Persbrandts Hamiltonträning". Klassiskt kvällstidningsreportage. Persbrandt, 48 år, 90+ kilo, har löpt "1-1,5 mil tre gånger i veckan, 5 km under 20 minuter + 1 km rodd under 3:30 tre gånger i veckan" och så tung styrketräning för den där riktiga Hamiltonkroppen.

Eller hur.

Kommer Persbrandt någon gång i sin livstid springa 5 km under 20 minuter så är jag jäkligt imponerad.

Men man ska aldrig säga aldrig.

"Jag älskar EPO, det bara är så."

Julsnuvan

2011-12-28T12:45:00.000+01:00

Inte har det blivit mycket träning över julhelgen inte. Planerad julaftonsjogg ställdes in och byttes mot julaftonsgrogg... Eller snarare att jag sov bort förmiddagen innan jag tvingade ut mig själv på en promenad innan julfirandet skulle ta fart. Var ändå trött och seg, försökte ställa saker till rätta med hjälp av julöl och OP vilket bara hjälpte högst tillfälligt. Öppnade mot slutet av kvällen en av mina favoritöl, Hibernation Ale, som jag haft på tillväxt i två år i mina svärföräldrars källare men kände ingen smak så det var ju rätt bortkastat. På juldagen kom halsontet och huvudvärken som brev på posten. Två dagars sjukskrivning blev det till slut men idag var jag tillbaka på jobbet. Känner mig betydligt bättre men ingen träning aktuell för närvarande i alla fall.

Jag har aldrig varit sjuk så mycket som den här hösten. En vecka i september, ett par dar häromveckan och så nu vilket är ovanligt för mig. Har känt mig lite allmänt trött och hängig också. Det kan kanske ha lite med vädret att göra. Göteborgsvintern har efter ett par års frånvaro gjort en storstilad comeback i år med snålblåst och regn dygnet runt i några månader. Härligt.

Styr upp mig själv lite med sömn, vitaminer och hoppas komma ut på andra sidan nyåret som en ny, piggare och friskare människa.

Snart dags att summera året.

Ljuv musik

2011-12-21T16:18:00.001+01:00

"5,5 km spår uppkört med spårkälke och hopsmalare i morse. Elljus 2,5 + övre ängslingan. Bäst på ängarna(pannlampa). Stugan öppen i kväll för omkl.dusch. 20:-. Välkomna till Hindås Skidklubb Sundshult."

Varför jobbar jag? Varför har jag inte gjort i ordning mina skidor? Varför...

Frågan jag ställer mig i år är: blir det en tejpsäsong eller fortsätter mina (hittills) helt misslyckade äventyr i burkvallans förlovade land?

Julklappar till en löpare

2011-12-14T21:37:00.001+01:00

Här är det alla har väntat på: TPOMFTTE:s stora julklappsguide! Följ bara instruktionerna så kan inget gå fel!

Tre böcker av svenska författare ligger nu rykande färska på bokdiskarna lagom till julklappsruschen. Alla med potential att göra succé under granen.

Den första lilla boken vågade jag själv inte vänta på utan den är redan beställd, levererad och läst. Den heter kort och gott "Pulsträning" och är skriven av Mikael Mattsson och Filip Larsen som bägge är forskare på GIH. De bloggar också mer eller mindre frekvent, Filip på nitrovegan.blogspot.com och Mikael på mima30.blogspot.com. Boken reder på ett kortfattat och enkelt sätt ut det mesta vad det gäller att träna med pulsen som grund. Med tanke på att pulsmätare ofta är ett av de första träningshjälpmedlen som många införskaffar så har den här alla förutsättningar att bli en storsäljare tror jag. Bland mycket annat får man lära sig varför 220 – ålder och liknande formler för att räkna ut sin maxpuls är helt värdelösa på individnivå (i korthet: normal maxpuls för en 40-åring är mellan 155-205 bpm, inte "180"). I stället får man bra förslag på hur man själv kan prova sig fram till max- och tröskelpuls i kombination med lämpliga tester för att kolla sin form och utveckling samt hur och varför man ska träna i olika pulszoner. Mycket bra. Beställ från idrottsbokhandeln.se.

Nästa bok heter "Löpträning mitt i livet" och är skriven av Marcus Nilsson. Eftersom jag inte läst den så kan jag inte säga så mycket men på diverse internetforum har lovorden haglat och det verkar vara en personlig och välskriven bok med ett ödmjukt tilltal. Författaren skriver själv på baksidan att "min väg är absolut inte den enda vägen, men det är en väg och den är rolig.". Lovande. Beställs direkt av författaren på sapiens.se.

Tredje och sista boken blir en kokbok, "Bra snabbmat" av Jojje Borssén och Mattias Olausson. Titeln säger väl det mesta. Förutom recept så innehåller boken intervjuer med diverse idrottare och lite annat fluff. Bra koncept och förhoppningsvis är genomförandet lika bra. Tips på nyttig, god och snabblagad vardagsmat kan man väl aldrig få för mycket av? Beställs på runnersworld.se.

God jul!

Ironman Kalmar

2011-12-13T12:00:00.001+01:00

Det har redan börjat bloggas om det och jag vill inte vara sämre: det är alltså klart nu att Kalmar går in under Ironmanparaplyet och blir en officiell Ironman. En jättegrej både för svensk triathlon och för Kalmar som stad som aldrig tidigare haft ett idrottsarrangemang av den här digniteten. Jag blir lokalpatriot för en stund och torkar en tår ur ögonvrån.

Det känns bra att ha varit med på sista upplagan av "gamla" Kalmar och jag hoppas få stå på startlinjen även i den här nya tävlingen om ett par år. Nya löparbanan lär bli riktigt läcker och ett lyft från tidigare. Har inte alla detaljer men jag hoppas att man fortsätter förbi slottet längs med Kalmarsundsparken ner mot Stensö. Det är verkligen hemmaplan för mig som är uppväxt i de kvarteren. Räkna med att jag är där och hejar.

Väntar nu spänt på vilka namn som kan tänkas dyka upp. Är Rasmus Henning sugen på att visa var det nordiska skåpet ska stå kanske?

Och en länk då: http://ironmankalmar.com/

Dagens outfit

2011-12-11T16:58:00.001+01:00

Jag har inte så mycket vettigt att komma med för tillfället. Dagens outfit verkar dock funka för andra bloggare så jag testar det:

Kommentar: Det där missprydande luddet på överläppet handlar mer om en slö rakhyvel och mindre om någon typ av statement. I kombination med camo-buffen så känner jag att jag närmar mig någon typ av redneckromantik eller möjligen Bruce Franklin-looken (gitarrist i doomlegenderna Trouble). Slutsats: Läge att raka sig.

Idag blev det 45 minuters lugn jogg på golfbanan i sällskap med hunden. Jag har känt mig märkligt risig i veckan, trött och seg med inslag av lätt illamående. Det har känts exakt som att vara bakfull men mycket tråkigare kvällen innan. Sov bort onsdagen, repade mig lite på torsdagen. Tagit det lugnt i helgen. Hoppas att det känns lite bättre kommande vecka.

Gunde(bild)special

2011-12-04T13:13:00.001+01:00

Gunde Svans bok "Var går gränsen?" som jag köpte för en femma på loppis lämnar en kanske främst med en uppskattning för spökskrivare och redaktörer, men måste ändå betraktas som prisvärd. Bland det bästa med boken är att få se exempel på de kreativa höjder som svenska fotografer i sina bästa stunder når. Bildtexterna skriver nästan sig själva.

Duellen.

Detta är ett modereportage i Café. Om det inte var uppenbart.

Ugh.

Den gode, den onde, den fule.

Svanen har landat - Torgny flyger vidare.

Även rubriksättarna briljerar med fågeltema.

Ny barfotasko, nu med allt stöd din fot behöver!

2011-11-30T11:09:00.001+01:00

Det är spännande att se hur skoföretagen tacklar den rådande barfota/minimalistiska löptrenden. I senaste Runner's World lanserar Asics sin nya skolinje Asics33:

"More and more people are looking for a new kind of natural running experience, spurred on by the minimal and barefoot running movement. (...) There are lots of options out there but little to safely guide people through them – how do you know which shoe is right for your run?

The revolutionary ASICS33 collection makes it easy to jump straight into natural running, while reducing the risk of injury. (...) this range gives the foot crucial support."

Surfar man vidare in på Asics hemsida så låter det så här:

"We looked at two peer-reviewed studies on the benefits of a less structured, lightweight shoe to understand if there is a benefit in changing from a heel strike pattern to a forefoot strike pattern. Our conclusions became the foundation for the ASICS 33 Collection™."

Det finns ingen länk till studierna eller mer information annat än en video där de menar att resultaten visar att det inte blir någon signifikant skillnad på de parametrarna de har studerat (främst muskelaktivitet och löpekonomi) när en löpare övergår från hälisättning till framfotsisättning. Det är alltså den vetenskapliga grunden.

Vad som är naturlig löpning, hur skon skyddar mot skador och på vilket sätt skon är revolutionär framgår tyvärr inte. Det är inte utan att man känner sig lite trött.

Jag tipsar hellre om ett inlägg från runblogger.com: My Thoughts on “Perfect” Running Form and Footwear:

"In general, I do think that running shoes have been overbuilt for a long time, and that a return to simpler designs is a positive step. I do think that most runners should strive to find the least amount of shoe that they can handle. And I do think our current shoe fitting process is based on very little science and is pretty seriously flawed.

So, what’s a runner to do when it comes to form and shoes? If you’re running well and are injury free, it may be best to do nothing – just enjoy your well-oiled running life by maintaining the status quo. Don’t feel that you have to change just because someone said barefoot is better. However, if you’re having problems, don’t be afraid to experiment with shoes outside of your “pronation control category” (gasp!!!), or with a more drastic change to a more minimalist shoe. Or consider adding in some barefoot running and form work. If you’re careful and slow in your approach, and mindful of the language of your body, you’ll probably be just fine. There are risks involved with any change, but you may just find that an old problem disappears when you make a switch to your form or footwear."

Testa Ryan Halls tempo

2011-11-29T17:58:00.001+01:00

För ett tag sedan skrev jag följande:

Många skulle nog också kunna behöva få lite perspektiv på prestationerna. Årsbästa på marathon är 2:04:40. Det låter ju bra, men hur snabbt är det egentligen? Slår man ut det så innebär det att man springer 100 meter under 18 sekunder 242 gånger. Man kan ju testa en hundring för att känna på hur den farten känns. Kan man klara dubbla distansen tycker jag att man är i ganska hyfsad form. (Resten av inlägget)

Nu finns det ett Youtube-klipp som visar hur det ser ut när vanliga människor försöker hänga med Ryan Hall i hans marathonfart (2:06:17). Det var Asics som i en reklamkampanj inför New York Marathon bland annat projicerade en video av en springande Ryan Hall på en av tunnelbanestationen Columbus Circles väggar och uppmanade folk att försöka hänga med. Se själva:

Tillbaka till verkligheten

2011-11-27T22:19:00.001+01:00

Imorgon är det dags att gå tillbaka till jobbet igen. Med tanke på blåsten får jag väl se om det finns några tåg att köra men jag börjar inte förrän framåt eftermiddagen så det hinner säkert både mojna och röjas längs spåren innan dess. Tre veckors novembersemester har i alla fall varit härligt – höjdpunkten var naturligtvis veckan i solen, men jag har sett till att använda övriga dagar klokt genom välbehövlig storstädning här hemma. Det är väl inte helt avslutat men de stora posterna är klara och det är numera lite ordning på alla papper, böcker och annat skräp som har belamrat lägenheten. Riktigt skönt.

Dags att börja träna lite igen blir det. Jag har inget riktigt mål för nästa år på samma sätt som Järnmannen var i år. Hade tänkt att springa Edinburgh eller Stockholm Marathon men de senaste veckorna har jag rannsakat mig själv och inser att jag egentligen inte är så sugen på att springa en mara, eller åtminstone inte sugen på att lägga ner den grundträningen under vinter och vår. Det jag känner lust till är att köra mer snabba och roliga pass och så skidor då om det blir någon snö någon gång. Göteborgsvarvet är i alla fall inbokat så jag siktar på att göra något bra där och så får resten av kalendern ge sig allt eftersom. En viktig sak som jag tar med mig från i år är vikten av att ha mål i träningen och att regelbundet stämma av var man står. Jag gjorde det egentligen bara i simningen där jag körde testlopp på 400 meter med jämna mellanrum och förbättrades bra mycket vilket är kul och inspirerande att se. Jag konstaterar att dagens testresultat är tre minuter i plankan och 28 armhävningar. Jobbar på där...

Utmärkta podcasten Marathon Talk tog härom veckan upp en utvärdering man kan/får/bör/ska göra innan man börjar ett träningsprogram – det kan vara för marathon eller för vad som helst egentligen. Det består av sju frågor där man själv bedömer sin status på en skala 1-10 inom områden som sömn, kost, skadestatus m.m. Sätter man 6,7 eller 8 på något av områdena ska man vara vaksam och omedelbart ändra till 0 - det indikerar att man har något problem där men inte tar det på så stort allvar att man tänker göra något åt det. Därefter utarbetar man en strategi för att komma till rätta med problemen på de områden som fått låga poäng. Jag tänker vara så öppenhjärtig att jag delar med mig av min lista helt ocensurerat. Så här kan det se ut:

Vill man ha en sådan här tabell att fylla i själv finns det att ladda hem som en excel-fil på Marathon Talks hemsida. Man måste registrera sig men det kostar ingenting.

Nu är det dags att gå och lägga sig. Måste jobba på min "Sleep level" som synes. Min "Emotional state" är förresten redan signifikant förbättrad, mycket tack vare semestern och nämnda storstädning...

Poesiafton

2011-11-26T14:37:00.001+01:00

In the mountains, there you feel free.

I read, much of the night, and go south in the winter.

– T.S. Eliot, The Wasteland

Bokrecension: Why we run av Robin Harvie

2011-11-22T23:14:00.001+01:00

Varför? En bra fråga som det inte är helt ovanligt att jag ställer mig själv när jag är ute och springer. Visst, det finns stunder av "runner's high" och ofta är det inte bara "skönt när man är klar", men ju mer man tar i och ju tröttare man blir desto lättare är det att fråga sig varför man håller på egentligen.

Varför? står det också på en skylt som man brukar stöta på när man springer genom Majorna på Göteborgsvarvet. Det brukar sitta ett s.k. gött gäng där med grillen i full gång och ölen i högsta hugg bakom skylten som kanske får en och en annan att ifrågasätta vad de håller på med redan där .

Ger man sig som Robin Harvie på att springa 246 kilometer över en bergskedja i grekisk sensommarvärme - Spartathlon - så är det kanske inte så konstigt att man frågar sig själv varför. Än mindre att andra ställer samma fråga. Så han skrev en bok. Why we run - A story of obsession.

Harvie går ut hårt. Tjugo sidor in i boken har han redan hunnit citera både Thoreau och Ralph Waldo Emerson och det fortsätter dyka upp filosofer, idrottsmän och äventyrare som kan vävas in i berättelsen om den mänskliga naturen i allmänhet och distanslöpningen i synnerhet. Från Karl Marx och Nietzsche till Sir Walter Scott, Emil Zatopek och inte minst den märkliga berättelsen om hur marathonlöpningen introducerades till världen under de första moderna olympiska spelen i Aten:

Olympiaden 1896 bjöd på löpgrenarna 100, 400, 800 och 1500 meter - och så då 40 kilometer: marathon. En distans som ingen hade någon vidare erfarenhet av, men medaljörerna på 1500 meter dubblerade och till slut hade man samlat ihop till sjutton startande (varav tretton greker). 1500-meterslöparna ledde loppet länge trots sin ovana av längre distanser, innan de föll ifrån en efter en. Sist att ge sig var guldmedaljören Edwin Flack. Australiensaren Flack, som även lyckades ta sig till semifinal i tennis under samma spel, stapplade till slut dödstrött av vägen med endast tre kilometer kvar till förmån för greken Spyridon Louis som fick triumfera inför en extatisk hemmapublik. När dimman lagt sig var det bara tio deltagare som hade tagit sig i mål. En av dessa, trean Spyridon Belokas, visade sig dock ha åkt häst (oxe? åsna?) och vagn under delar av banan och blev följaktligen diskvalificerad. Det är som synes ännu långt till dagens olympiska spel med dess professionella och välförberedda idrottare och svällande organisationer i en mångmiljardindustri fjärran från amatörismen och pionjärandan som präglade dessa första olympiader.

Långlöpningens historia är definitivt värd att berätta och Robin Harvie gör det bra och intressant. Det finns många anekdoter och både lustiga och tragiska berättelser från de första stapplande decennierna av 1900-talet - en av de mer tragiska är den om den portugisiska marathonlöparen Fransisco Lázaro som avled under OS 1912 efter att ha täckt kroppen med vax för att förhindra svettning - men det är inte bara en bok om löpningens historia utan Harvie väver in de här berättelserna i sin egen personliga berättelse om löpning i allmänhet och Spartathlon i synnerhet. Boken börjar i en tragedi när Harvies svärfar oväntat och plötsligt avlider och det är genom löpningen som han både hanterar och flyr ifrån sorgen. Samtidigt som familjen går igenom en av sina värsta kriser underkastar han sig ett rigoröst tränings- och dietprogram för att på ett år gå från hyfsad marathonmotionär med lätt övervikt till fullfjädrad ultralöpare. En fysiskt likväl som mentalt utmanande uppgift och det är med stöd från andras berättelser och filosofier som han under tiden försöker nå och förklara löpningens själ. Kanske främst för sig själv men även för sin familj som visserligen är stöttande men nog ändå oförstående innerst inne.

Det är uppenbarligen så att många som upplever ett stort nöje i löpning - något de flesta anser vara pest och pina - gärna vill förklara vad icke-löparna går miste om. Att få förståelse för det kan emellertid visa sig svårt när man hävdar att det är just pesten och pinan som är tjusningen. Det går till exempel en tydlig skiljelinje mellan de som tycker att triathlonklassikern "The Crawl" är helt obegriplig och de som tycker att det visserligen är lite extremt men rätt häftigt ändå... (Här finns ett gammalt inlägg där jag länkar till The Crawl för den som är osäker på vilken sida man står på). I en intervju med Robin Harvie säger han själv att det var först när hans fru, som inte är någon löpare, läste boken som hon egentligen förstod hans hängivenhet och drivkraft. Vissa saker är svåra att förklara kortfattat.

Oförståelse åt andra hållet finns det i den totala hängivenhetens spår naturligtvis också prov på. Som i de berömda första raderna av Tim Krabbes cykelroman "The Rider": "Non-racers. The emptiness of those lives chock me". I en själ som är så uppslukad av en sak, ett mål, kan hela världen runt omkring med dess vardagliga lunk verka oviktig och ointressant. Något som Harvie inser och verkar förstå problematiken i. Boken utmynnar heller inte i en framgångssaga där alla pusselbitar faller på plats utan Harvie förblir ganska oförändrad även efter Spartathlonupplevelsen, något som han konstaterar med viss besvikelse. Även det en viktig insikt.

Till sist ligger det något i de avslutande reflektionerna om att vi i en ganska ombonad tillvaro mår bra av att utsätta oss för situationer där vi upplever att tillvaron ställs på sin spets - som i den ganska smärtsamma men ändå relativt ofarliga fysiska utmattningen. Det finns dock en del fallgropar här och Harvie går i en när han utrycker sig lite väl svepande om "vår trygga moderna värld". Han skriver att "The Spartahlon is one of the few doors the modern world has left open on risk (...) We so rarely feel a cold, sweating fear for our lives" vilket jag tycker dels är ett enormt onödigt romantiserande av verklig rädsla och dels nästan ignorant med tanke på alla som Harvie exkluderar med sitt "vi" - människor som faktiskt upplever verklig skräck och verklig livsfara, utan Harvies privilegier. Där missar han målet tycker jag, men i stort träffar boken rätt för det mesta och är en klart läsvärd bok om löpning någonstans mellan Haruki Murakamis personliga anslag i "What I talk about when I talk about running" och den populärakademiska antologin "Running and Philosophy - A marathon for the mind" som jag kanske får tillfälle att återkomma till. Den får fyra pulsband och två spikskor.

Gran Canaria, dag 3

2011-11-22T14:02:00.001+01:00

Så var då sista cykeldagen kommen och efter lite funderingar på vad jag skulle ta mig an som grand finale så beslutade jag mig för att cykla längs med kusten till Puerto de Mogan och därefter över Tauropasset för en lunch i Soria innan jag vände hemåt igen för sista gången den här resan.

Puerto Rico

Kustvägen till Puerto de Mogan ser till att få en bra uppvärmd med tre kuperade mil på svettigt svängande vägar och ganska vältrafikerat efter Puerto Rico där motorvägen upphör. Trafiken är dock inget större problem utan de flesta tar det försiktigt och kör bara om när det finns plats och möjlighet. Eftersom vägen är så smal och slingrig, ofta med en bergvägg på ena sidan och ett stup ner i havet på andra, kan det dröja innan den möjligheten ges men även bussar och lastbilar väntar snällt och tålmodigt. På fredagen tog vi bussen och åkte till Puerto de Mogan för lite sightseeing, sol och bad och det är verkligen en mysig by som är värd ett besök.

Men upp i bergen var det som gällde idag. Det här var helt klart min favorittur på resan, vyerna var helt fantastiska hela vägen och klättringen upp till Tauropasset var lång och lagom utmanande och det blev inte sämre av att benen kändes kanon. Det är en mils klättring ungefär på helt nylagd väg som tar en från byn Mogan nere i dalgången upp genom gles barrskog och så får man en chans att beundra utsikten ett tag på en liten platå innan man vänder inåt bergen igen.

Mogan nere i dalen, havet skymtar i fjärran

Serpentiner, serpentiner, serpentiner...

När jag tog fotopausen trodde jag att jag var uppe på toppen men det visade sig snart att jag snarare hade en tredjedel kvar att klättra innan det gick nerför igen. Med hjälmen på styret och solglasögonen i pannan svettades jag vidare med lite sorg i hjärtat över att det snart skulle vara slut för den här gången. Jag gillade verkligen att klättra, det kändes som det passade mig ypperligt att ligga och mala mig uppför bergen och även om det jag låg väldigt högt i puls och ansträngning hela tiden så var det mer njutning än plåga. Till slut var det i alla fall dags att ta sig an nerförskörningen till Soria för en efterlängtad lunch bestående av tortilla, färskpressad mango- och papayajuice och en cortado. Servicen höll spanskt tempo så stoppet blev lite väl långvarigt men gott var det. Med vattenflaskorna påfyllda kastade jag mig nerför utförskörningen som var raskt avklarad och sedan blev det tempokörning i dalen innan jag krämade ur det absolut sista jag hade i benen på kustvägen hem till hotellet. Planen var att bli riktigt trött så jag kunde känna mig klar med cyklandet sedan och det fungerade ypperligt. Nöjd med att ha klämt ut det sista ur min sista dag så var det bara att njuta och koppla av resten av resan.

Jag är grymt nöjd med de här dagarna och längtar redan tillbaka till mer berg och mer värme... Som inspiration inför vintern fungerade det utmärkt och jag är också jättenöjd med att det kändes så bra trots bristen på cykelträning månaderna innan. Jag var orolig dels för konditionen men ännu mer för risken att få skavanker som ryggont och skavsår eftersom jag var ovan att sitta på en cykel men det gick utmärkt. Det känns skönt att kroppen i alla fall inte förfallit helt under hösten. Jag hade kunnat cykla mer men jag var ju ändå där tillsammans med Pernilla och det kändes som jag redan utnyttjade hennes välvilja till max när jag lämnade henne ensam vid poolen med de tyska pensionärerna i tre dar medan jag var ute och lekte... Dessutom var det ganska skönt att lägga sig på stranden på torsdagen och ta det lugnt, och utflykten till Puerto de Mogan dagen efter var helt klart semesterns höjdpunkt.

Dunas de Maspalomas

Marathon des Sables

Innan flyget gick på lördagen hann jag dessutom med att klämma in en löprunda på 45 minuter som inleddes med Marathon des Sables-känsla genom sanddynerna som började precis nedanför vårt hotell och avslutades med ren Chariots of Fire-porr längs med stranden från fyren i Maspalomas till strandpromenaden i Playa del Ingles med ett havsdopp på vägen. Utsikten längs med stranden är även den spektakulär då man passerar nudistkolonierna som inleds med "the gay zone" och därefter "the old and german zone" innan det blir mer påklätt igen. En kort stund funderade jag på att förlägga mitt bad i nudistområdet och få en härligt frigjord avslutning på semestern men så tittade jag ner på mitt högra ben och såg märkena från brännmaneten jag kom i närkontakt med tidigare på semestern och bestämde mig för att det nog var bättre att behålla kläderna på.

Det var i alla fall en grymt skön löprunda i sanden där större sträckan tillryggalagdes barfota och riktigt härlig känsla när jag kunde trycka på lite extra i den hårda sanden i vattenbrynet. Pricken över i.

Så kan man också springa

2011-11-21T19:29:00.000+01:00

Ultra/bergslöparen/skidalpinisten Kilian Jornet ute på en joggingtur. Orkar man inte se hela så kan man åtminstone spola fram till 3:20...

Gran Canaria, dag 2

2011-11-21T10:44:00.001+01:00

Rundan

Höjdkurvan

Dag 2 skippade jag uppvärmningen på kustvägen och körde istället rätt upp i bergen från Playa del Ingles i riktning San Bartolomé. Det börjar direkt uppför här, men det är ändå en lagom snäll och lagom lång klättring innan man kan njuta av utsikten över hav och strand en stund. Det går snabbt att komma upp och när man vänder sig om och tittar bakåt på sanddynerna någonstans där borta i fjärran känns det redan som man är i en annan värld. Istället för tyskar, halvrisiga restauranger och nudister så närmar man sig bergens absoluta stillhet och tystnad där allt som hörs är enstaka hundar som skäller i fjärran. Än så länge är det ganska vältrafikerat dock med en hel del turister på väg upp för att titta på lämningar från ursprungsbefolkningen och beundra utsikten. Det är dock ganska tunt med andra cyklister. Kanske cyklar jag på fel tid eller fel platser men det är inte direkt fler ute på vägarna än det är en fin försommardag här hemma, snarare tvärtom.

Efter en kort utförskörning får man se sig om lite i världsarvsbyn Fataga innan det är dags att klättra igen, upp till Alto de Fataga på dryga tusen meters höjd. Det är riktigt härlig cykling här på jättefina, slingrande serpentiner och gott om tid att komma in i rytmen. Jag har varit ute i två timmar när jag är uppe på dagens högsta punkt och trippmätaren visar att jag har cyklat cirka tre mil... Känslan av att man inte kommer någon vart blir dock inte särskilt långvarig utan det räcker med att titta ner mot dalen och se de små husen längst där nere och vägen som slingrar sig uppför för att genast få en tydlig bild av vad man har åstadkommit.

Det är inte riktigt samma kanonväder som jag hade igår utan molnen hänger över toppen på bergen och det börjar kännas lite kyligare här uppe också. Jag hade vissa funderingar på att ge mig på öns högsta punkt, Pico des Nieves, idag men jag är dels inte så sugen på att ge mig upp i molnen och jag är dessutom osäker på hur lång tid det skulle ta så jag bestämmer mig istället för att ta vägen förbi Risco Blanco och så ner mot kusten igen via Santa Lucia. Risco Blanco-vägen är verkligen ingen höjdare. Genom själva byn, som är pittoresk så det förslår, går det ganska smärtfritt - bortsett från att en av byns hundar plötsligt hoppar ut ur en buske och "attackerar" mig - men strax går det brant nerför på en väg som är fylld med hål, grushögar och sprickor. Det är bara att hänga på bromsarna och ta det så försiktigt som möjligt men det är ändå med trötta och skakiga armar jag till slut kommer ner till den lite större vägen genom Santa Lucia. De flesta vägarna jag stötte på var utmärkta och bättre än hemma men det fanns alltså undantag varav det här var ett. Jag hade oturen att få de dåliga vägarna just i nerförskörningarna och med facit i hand hade det varit betydligt bättre att köra åt andra hållet just här, även om det såg ruggigt brant och tufft ut.

Nåväl, nu tar en betydligt bättre och roligare utförskörning vid. Bred, fin väg, svepande svängar och det rullar på bra ända ner till kusten. Jag cyklar lite vilse ett tag innan jag hittar kustvägen som här, öster om Playa del Ingles, är betydligt plattare och bredare än västerut. Jag har en rejäl medvind i ryggen så det är en fröjd att trycka på i 40+ större delen av vägen hem. Vattnet är slut och här nere i solen börjar munnen kännas mer och mer som ett läskpapper men snart är jag på hotellrummet och kan svepa en halv liter vatten, en cola, en öl (av den lokala varianten Tropical) innan det återigen är dags för lunch. På kvällen äter jag och Pernilla trerätters på en fransk restaurang och delar på en flaska vin. Maten under veckan var i stort ingen höjdare men det här var ett undantag. Crêpes, havsaborre och plommontarte. Himmelskt.

När de tyska pensionärerna på hotellet är på väg ut på stan går vi och lägger oss. En dag kvar att cykla för mig.

Tidigare inlägg från GC här.

Gran Canaria, dag 1

2011-11-21T10:43:00.000+01:00

En vecka på Gran Canaria avklarad. Tre dagar med cykel, resten med fokus på sol och avslappning. Det var helt ok...

Jag har inte cyklat så mycket i höst. Någon tur ute efter järnmannen, ett par pass på trainern men utöver det bara pendlingen vilket inte är mycket träning att hänga i den kanariska tallen. Lägg till det en lätt känsla av halsont som smugit sig på dagarna innan. Minst sagt osäker på formen, med andra ord, och dessutom helt grön på att cykla i berg. Det kändes som det kunde gå hur som helst.

Jag bokade cykel på Free Motion i Playa del Ingles innan vi åkte ner, en Ultegrautrustad Cannondale Supersix med kompaktvevparti som jag trivdes bra med. Den enda justeringen jag fick göra var att sänka sadeln någon centimeter, annars kändes det bra. Inga problem med uthämtning och betalning, snabbt, enkelt och effektivt. Köpte en karta och en extra vattenflaska, fick tips på ett par rundor som skulle ta runt tre timmar och så begav jag mig iväg västerut på kustvägen. Vädret var hyfsat:

Efter ett par lugna men rätt kuperade mil där jag försökte lära mig att få i rätt växlar med Shimanoreglagen så vände jag inåt landet mot Soriastigningen. Det är först någon mil genom dalgången innan själva klättringen börjar.

Nästan direkt så märker jag att jag är på väg ikapp en senig gubbe. Jag har full respekt för seniga gubbar och eftersom jag inte har någon erfarenhet av berg så blir jag lite orolig att jag går på för hårt i början så jag tvekar att köra om honom. Kanske vet han något jag ännu inte har lärt mig. När jag närmar mig ser jag att han cyklar i sandaler. Jag bestämmer att jag nog kan cykla om med gott samvete.

Jag håller ungefär 10-12 km/h uppför. Långsammare än så är svårt eftersom jag redan ligger på min lägsta växel och försöker hålla lite snurr på benen. Jag testar snabbare. Resultatet blir att lungorna är på väg upp ur bröstet. Läge att stanna och ta lite kort:

Efter att ha kommit upp på toppen så är det dags att vända och ta sig hem igen samma väg. Det blir en lagom första dag, 7,5 mil och cirka tre timmar med mersmak.

Raffel i New York #2 (Nu med spindelman)

2011-11-09T14:43:00.000+01:00

Nog för att New York Marathon var spännande i år. Riktigt lika spännande som i Avenging Spider-Man #1 som kom ut idag blev det som tur var inte.

Motiverande.

"Jog-hippies" - mitt nya favoritord.

Raffel i New York

2011-11-07T13:44:00.000+01:00

Dagens New York Marathon var en riktig höjdare med spänning nästan ända in på mållinjen i damloppet och dessutom Isabellah Andersson som slet sig till en åttondeplats. I herrarnas lopp så knäckte Geoffrey Mutai konkurrenterna med ett ryck med nästan en mil kvar och så susade han in två och en halv minut under banrekordet också när han ändå höll på.

Jag satt framför TV:n och försökte ladda i mig lite inspiration med bilderna från starten och längs banan och det gick riktigt bra. Nu börjar jag känna mig sugen på att sätta igång med träningen igen och gå mot nya mål nästa år.

Inspirerande var det också att se Wolves in the Throne Room i lördags kväll. Det är något jag också tar med mig.

Black metal introducerades väl annars i idrotten först (?) under senaste Tour de France av veteranen och hårdingen Jens Voigt:

"Hey, I didn’t have to think too hard about my song of the day. It’s “Grand Declaration of War” by Mayhem. Why? Well quite simply because that is what we did today, declare war in the fight for yellow jersey!" (länk)

Tar en höstpaus

2011-10-30T22:08:00.000+01:00

Jag är inte så sugen på att träna för tillfället. Trött, seg och omotiverad. Tar en liten paus från åtminstone löpningen och hoppas att få nya krafter. Om två veckor åker vi till Gran Canaria. Tror solskenet gör susen. Planerar att cykla upp för ett och annat berg också.

Hänger lite på gymmet under tiden. Hoppas kunna spänna låren som Cav på beach 2012.

Avslutar söndagen med vagt relaterad popdänga.

Ett oväntat pers

2011-10-21T15:47:00.000+02:00

Fördelen med att börja idrotta i mogen ålder är att man inte har så mycket gamla meriter att leva upp till. När ens 20-åriga jag värmde Billy's panpizza på elementet i studentrummet och tyckte att två påsar chips fungerade som middag så är det liksom inte så svårt att slå pers på milen tio eller tjugo år senare.

Om det är någonstans som ungdom slår klass så är det väl däremot på sprintdistanser. Många har meriter från skolmästerskap och friluftsdagar och alla minns nog vem som var snabbast i klassen på 60 meter. Om jag avslöjar att jag redan på lågstadiet fick öknamnet "sölkorven" så kan ni kanske ana att det inte var jag. Jag tog i så mycket jag kunde men det gick inte snabbare för det. När jag lärde mig att man skulle springa avslappnat så slappnade jag av så mycket jag kunde men var fortfarande sämst. Jag tror att jag sprang 100 meter på 15-16 sekunder någonting på högstadiet.

Men idag var jag på Valhalla IP och körde lite löpskolning och korta intervaller. Mot slutet så började jag fundera på om jag inte skulle testa att köra en hundring och se vad som hänt de senaste femton åren. Alltså ställde jag mig i imaginära startblock med klockan i handen och sprang. Det kändes riktigt bra men när jag tittade på klockan visade det sig att jag missat att trycka igång den. Ok. Nytt försök. Ner i startblocken, upp och i mål och på klockan - 13:15. Visst, tidtagningen kanske inte är helt tillförlitlig, men ändå. 13:15. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.

Marathon från förr

2011-10-21T12:33:00.000+02:00

Marathon Talk tipsade på sin Facebooksida om den här videon med bilder från New York Marathon 1983 som Rod Dixon från Nya Zeeland vann. Det är verkligen en bild av en annan tidsålder med den ganska store Dixon som med mer vilja och kraft än stil och grace kämpar sig ikapp och förbi ledaren Geoff Smith. Klassiska scener efter målgången också.

Jämför med hur det såg ut när Patrick Makau slog världsrekordet i Berlin och hur oberörd han ser ut innan och efter målgång. Om inte annat talar det väl för att det finns en hel del att putsa på det där rekordet.

Alla helvetets kval

2011-10-15T12:51:00.000+02:00

Jag har haft en plan eller snarare en dröm om att kvala in till och springa New York Marathon inom några år. Dels för loppet i sig naturligtvis men även för att kvaltiderna är tuffa, men inte helt ouppnåeliga, mål. Står planeterna rätt och alla gudar är med mig skulle jag kanske, kanske kunna klara det som krävs - 1:23 på halvmaran eller 2:55 på fulla distansen. En dröm, som sagt. Så tänkte jag innan det här dök upp:

"The time qualifying standards will be tightened to 75% of age-graded times in five-year increments"

Kvaltiderna var tuffa. Det är betydligt värre nu. Moroten har släckts*.

Nu kommer jag knappast ta mig till New York på prestation. Återstår lotteriet eller resebyrå. Fullt acceptabla vägar men inte lika bra som träningsmotivation...

Satte in en attack med en kilometer kvar, knäckte konkurrenterna

2011-10-10T17:44:00.000+02:00

Vi har bokat en resa till Gran Canaria i november. Det blir inte helt dumt att komma iväg lite och naturligtvis planerar jag att smita iväg och cykla lite i bergen medan vi är där. Jag har knappt suttit på cykeln efter Kalmar så jag kände idag att jag kanske måste grunda formen lite för att inte bli alldeles knäckt där nere. Jag har skaffat en dvd ("...") från Tacx som har filmat olika berömda klättringar och så får man sitta där och glo på vägen som rullar fram på TV:n och försöka låtsas som att man befinner sig i Pyrenéerna en vacker sommardag. Inte framför en fläkt i sovrummet. Medan man cyklar så kommer det upp siffror på skärmen som anger lutning och vilket motstånd man ska ställa trainern på. Det var väl ungefär så spännande som det låter det. För att få lite spänning försökte jag låtsas att jag höll på att jaga ikapp en lång utbrytning. Det tog ungefär 45 minuter. Jag attackerade direkt och vann solo.

När jag var liten så hade jag en egen tennisturnering i mormor och morfars hall. Där var ryssen som alltid skulle slå svåra konstslag, en hårtslående britt, amerikanen som alltid gick på nät och fransmannen som aldrig gick på nät, oavsett vad. Jag bollade mot en vägg och växlade spelare mellan slagen. Många turneringar utkämpades och bokfördes med resultat i game, set och match. Ryssen förlorade för det mesta men en enda gång fick han allt på plats och gick och skrällvann. Jag förstår än idag inte hur det kunde ske.

25 år senare sitter jag och låtsastävlar igen.

Att bygga karaktär (harden the fuck up)

2011-10-10T00:00:00.000+02:00

Vädret idag inbjuder till att bita ihop och ta sig i kragen. Halv storm och piskande regn. Klassisk Göteborgshöst. På cykeln på väg hem från jobbet måste jag blunda eftersom regnet piskar så hårt i ögonen att det gör ont. Väl hemma var jag tvungen att släpa ut hunden. Jag försökte få henne intresserad av en löprunda men hennes förståelse för varför man ska vara ute mer än nödvändigt i det här vädret var inte så stor. Jag försökte förklara att det var bra för karaktären men hon ville inte lyssna på det örat. Harden the fuck upp, byracka.

Ovanstående är en av Velominatis "The Rules". Dessutom en catchphrase (?) i ett australiensiskt (?) TV-program (?). som saluför "Harden the Fuck Up Wristbands" i webshoppen. Fränk Schleck har ett. Jag kan själv behöva höra det ibland. När klockan ringer på morgonen och jag ställer in min planerade träning eftersom det är alldeles för skönt under täcket. När jag är trött, hungrig, måste gå ut med hunden, ölsugen, eller vilka andra ursäkter jag nu kan tänkas komma på för att inte träna eller åtminstone inte träna hårt. Jag kommer ofta och gärna på sådana ursäkter.

Harden the fuck up.

Och det var det jag tänkte idag. Trots att allt talade mot det så bestämde jag mig till slut för att ge mig ut i ovädret medan hunden låg och torkade i soffan. Jag tog sikte på vattenpölar och gjorde det bästa för att få så mycket regn och blåst i ansiktet som möjligt. Några gånger stannade jag och gjorde armhävningar, som någon sorts army training-typ. Jag blev både trött och blöt och i slutändan ganska glad och nöjd med det. Det var egentligen en alldeles för trevlig runda för att ge det jag sökte. Jag varken frös eller spydde, till exempel. Det finns förbättringspotential.

I Runner's World drar även Mårten Klingberg en lans för träning utan trivsel:

"Träna ska vara roligt” hör jag den välmente programledaren i P1s ”Kropp och själ” deklarera. Träna ska inte vara roligt, hävdar jag. Det är just den villfarelsen som gör att det inte blir någon träning alls för många. Om man tror man ska på party, och så får man en spark på pungen istället – klart man skiter i det. Att anstränga sig hårt är bara roligt för en masochist. Vi andra får motivera oss på andra sätt."

Det finns inga genvägar

2011-10-03T20:11:00.000+02:00

Jag har en tendens att alltid hitta genvägar som visar sig leda genom träsk, taggiga snår, höga berg och djupa dalar. Jag har också en dos tjurskallighet som gör att jag istället för att vända ger mig tusan på att forcera hindren bara för att gå ner mig ännu djupare i träsken och förlora alla eventuella möjligheter att vända om. Jag minns till exempel "genvägen" jag och min styvbror försökte ta när vi var i Saalbach och åkte snowboard. Sista åket för dan och vi var lite på fel sida berget för att komma ner till området där vi bodde. På pistkartan såg det ut som att vi skulle kunna ta oss över till en backe som ledde rakt ner till hotellet. Vi gav oss ut ur pisten, någon verkade visslade i en visselpipa men det tog vi ingen notis om. Snart förstod vi att det var liftvakten som visslat och varför: vi var på väg rakt ner i en ravin. Hade vi fortsatt neråt hade vi hamnat längst ner i ravinen med berg åt alla håll och knappast några möjligheter att ta sig därifrån av egen kraft. Inte ett bra sätt att sluta den första skiddagen, tyckte vi. Vid det här laget var det alldels för sent att vända om men efter någon timmes skråande, pulsande och klättrande tog vi oss till slut fram till en nu öde backe, åkte ner och kollapsade i säng. Så var det med den genvägen.

Idag drog jag iväg på en lagom löprunda - planen var att jogga bort till tennisklubben och sedan ta mig an backen upp till Delsjömasten. Jag bestämde mig för att köra femminutersintervaller med intensitet ungefär på tröskel, alltså inte alltför hårt. På 2x5 minuter kom jag till foten av den sista branten, på 1:30 kom jag upp för den enligt modellen "fullt ös medvetslös och undvik att kräkas på toppen". Väl på toppen så var det dags att jogga hemåt lite lätt. Jag gav mig ut på en stig. Snart var jag på hala klipphällar, i djupa blöthål och kämpandes genom vildväxt gräs innan jag slutligen lyckades krypa upp på milspåret och bege mig hemåt. Jag insåg redan här att min lilla hemåtjogg skulle bli lite längre än tänkt. Det började bli lite skumt i spåret och lite kyligt i shorts och (s)wet t-shirt. Vid Delsjön fick jag dessutom besök av pepparkaksgubben. Tacksam att någon varit förutseende nog att ställa ett utedass just där. Ut i spåret igen tog jag mig på ett något lättare och mer avslappnat sätt hemåt. In genom dörren efter 75 minuter vilket för tillfället nästan får klassas som långpass. Gott då att ta en varm dusch, brygga en kanna kaffe och slå sig ner i soffan.

Jag tänker på marathon

2011-10-03T14:20:00.000+02:00

Härom veckan kom först beskedet att Paula Radcliffe blir av med sitt världsrekord på 2:15:25 och det nya världsrekordet blir istället hennes 2:17:42 från London 2005. IAAF har nämligen bestämt att kvinnors världsrekord enbart ska räknas om de är satta i lopp med endast kvinnliga deltagare. I blandade marathonlopp kan kvinnorna använda sig av manliga farthållare ända in i mål vilket man alltså nu inte tillåter för att rekorden ska räknas. Det finns mycket att säga om det rimliga i att ändra regler i efterhand. En intressant parallell är hur man i simningen numera förbjudit "hajdräkterna" men låtit världsrekorden vara kvar. Jag kan tycka att det är det enda rimliga. Det känns orättvist att ta rekord ifrån idrottare som följt gällande regelverk.

Sedan var det också Berlin Marathon där Patrick Makau sprang in på det nya världsrekordet 2:03:38. Dessutom slog han samtidigt världsrekordet på den udda distansen 30 km. Det är inget konstigt i sig, det märkliga är att han faktiskt inte var först över 30 km-linjen. Det var istället en av farthållarna som senare klev av loppet. Eftersom denne farthållare inte fullföljde hela maran så räknas inte den tiden. Även om han har sprungit 30 km snabbare än någon annan. Världsrekordinnehavaren är alltså löparen som sprungit näst snabbast någonsin. Om ens det. Geoffrey Mutai sprang ju Boston på 2:03:02. Men på den banan räknas inte några världsrekord eftersom man kan ha fördel av medvind och höjdskillnad mellan start och mål.

Kanske dags att lägga ner världsrekordjakten och istället fokusera på tävling, kamp och taktik i loppen? Mer Finnkampen helt enkelt. Rävspel, knuffar och blodvite. Minns detta klassiska lopp där samtliga blev diskade:

Men visst, man ska nog inte ta det för långt heller:

Can't stop - don't want to either

2011-09-25T10:39:00.000+02:00

Den verkar inte så bra.

Känns inte fixies och cykelbud lite som förra (eller förrförra) året förresten? Eller är det här spiken i kistan?

När kommer longboardfilmen?

"Relativt kuperat"

2011-09-24T17:01:00.000+02:00

Det var ett jobbigt lopp det här. "Lindome är rätt platt", tänkte jag. Säkert... Visserligen sa banbeskrivningen "relativt kuperat" men det fäste jag ingen större vikt vid utan la upp en plan på att springa tre kilometer ganska lugnt, tre kontrollerat och tre ganska hårt med spurt sista kilometern. När motluten började efter någon kilometer så insåg jag att jag var långt bortom "ganska lugnt" redan här och att utsikterna att öka var ganska små...

Ändå kom jag in i det ganska bra och nivån kändes bra även om det var jobbigt. Eftersom jag inte hade någon vidare koll på banan så var det svårt att lägga sig på rätt intensitet i backarna när vissa visade sig vara rejält mycket längre än jag räknat med. Men jag tuggade på och kom ofta ganska stark över krönet och kunde släppa på nerför samtidigt som jag hämtade andan. Just när jag låg i täten av en mindre klunga på en sådan nerförslöpa så hör jag hur några ropar bakom mig. Först tror jag det är hejarop på någon bakom men efter ett tag vänder jag mig om och ser att jag missat att svänga vänster in på en liten stig. Den gick rätt in mellan två villor och var dold av en bil som stod på uppfarten och var endast markerad med en liten vit pil längst i vänstra kanten av asfalten. Där kunde det nog ha skyltats bättre tycker jag, men det var bara att vända, springa tillbaka hundra meter uppför backen och hänga på i klungan igen. Strax går vi in i en lång uppförsbacke, syreskulden kommer ikapp och jag tvingas sakta ner rejält och stapplar mig uppåt i knapp styrfart. Känner mig mycket omotiverad och trött men joggar på. Kommer in i det igen hyfsat trots allt och kämpar in i mål. Mycket jobbigt, mycket dålig form men under 50 med ett nödrop. 49:20 på egen klocka vilket jag väl känner är ok med tanke på förberedelserna och den tuffa banan. Fick även alla möjliga typer av stryk: gubbstryk och tjejstryk som vanligt, de mer smärtsamma fotbollsstryk och innebandystryk likaså. Dags att skärpa sig.

Inför morgondagen

2011-09-23T20:18:00.000+02:00

Den stora morgondagen. Jag ska springa en mil, hör och häpna. Lindomemilen i Lindome (!). Här följer en kort lista på plus och minus inför loppet.

Plus:
Jag gick ner något kilo när jag var sjuk som jag fortfarande inte gått upp.
Jag har precis tvättat mina kläder.

Minus:
Jag jobbar 4:49-11:52, loppet börjar vid 13.
Jag har sprungit totalt tre mil de senaste fyra veckorna.
Gympasset som jag körde igår som resulterade i grymt stela vader idag.

Som ni märker verkar det hemskt lovande det här. Men jag tar det lugnt. Väldigt lugnt. Jag är ganska nöjd om jag ens kommer under 50 minuter samtidigt som jag tänker att jag ganska nyligen sprang milen på Helsingborg Triathlon på knappt 47 utan att trycka på, men visst. Kroppen och formen kändes både en och två smulor bättre då.

Rapporterar av imorgon.

Skyndar långsamt

2011-09-21T20:11:00.000+02:00

Det är fortfarande oklart om jag är i en vilo- eller en uppstartsperiod. Oklarheten talar för att det är det första. Att ligga sjuk en vecka gjorde inte underverk med formen direkt men några löppass har det blivit med varierande framgång. Det är väl inte så mycket att göra mer än att försöka tvinga igång kroppen igen och hoppas den är med på noterna.

Vad händer framöver då? Jag är anmäld till Göteborgsvarvet som sagt. Femte gången gillt. Stockholm Marathon får däremot stryka på foten och det blir istället en Skottlandssemester med Edinburgh Marathon inbokat. Jag hoppas kunna ta några rejäla kliv i löpningen fram tills dess och göra hyfsade tider på bägge. Känns inspirerande.

Jag vet inte. Så mycket mer spännande har jag väl inte att tillägga. Det är tydligen ett millopp i Lindome på lördag som jag funderar på att köra. Det kan ju gå lite hur som helst men målsättningen kan ju vara att ta sig runt i alla fall. Det är alltid lite kul att tävla så varför inte.

I väntans tider

2011-09-08T20:05:00.000+02:00

Jag börjar bli hjälpligt frisk igen. Två veckor efter mitt senaste träningspass... Jag börjar också känna sugen inför lite nya lopp och evenemang att träna inför. Till exempel känner jag mig mycket sugen på Stockholm Marathon nästa år. Alldeles för sugen med tanke på att jag för ett par veckor sedan var tvärsäker på att jag inte skulle springa någon mara 2012. Nu börjar jag känna att det nog vore rätt kul ändå. Jag har en gås oplockad med marathondistansen och ett uselt pers (4:11) som verkligen tål att putsas på. Och så är det tre veckor mellan Göteborgsvarvet, som jag redan är anmäld till, och SM nästa år vilket skulle göra det fullt möjligt att satsa på bägge för en gång skull... Jag ska suga lite till på den karamellen.

Annars är det väntans tider. Jag väntar på min nya cykel och surfar ebay efter delar. Jag väntar på nya fräscha lager och slitdelar till min Paddy Wagon så jag kan börja cykla till jobbet igen. Och så väntar jag på en sån här:

Det här är alltså en "PowerBreathe Ironman". Vad ska man nu ha den till, kan man fråga sig. Det gör jag också. På sätt och vis känns det som en lika oumbärlig produkt som den nu aktuella runkhanteln eller det klassiska näsplåstret som hade sin storhetstid i slutet av 90-talet innan Robbie Fowler hade sniffat tillräckligt med kokain för att öka luftgenomströmningen genom näsan på naturligt sätt. Nuförtiden används det väl bara av spanska cyklister medan fotbollsspelarna har gått vidare till PowerBalance-armband och liknande trams.

Mannen som gav näsplåstret ett ansikte

Efter att jag har läst på verkar det dock som om den här PowerBreathe-maskinen faktiskt kan ha en viss effekt, även om den ser dum ut. Vad den gör är att den låter en andas genom ett motstånd för att på så sätt stärka andningsmuskulaturen vilket kan vara en viss fördel vid uthållighetsidrott. Framförallt verkar det som om det kan ha effekt "för nybörjare och elit". Jag befinner mig väl egentligen i ett mellanmjölksland där emellan och skulle aldrig lägga de pengar som en ny sådan här apparat kostar, men när det dök upp en begagnad till ett klart överkomligt pris tyckte jag det kunde vara värt att testa. Bara av ren nyfikenhet. Det är roligt att testa saker.

Att springa med Parkinsons

2011-09-07T00:41:00.000+02:00

Min morfar fick diagnosen Parkinsons någon gång i början på 80-talet. Jag har visserligen minnen av honom medan han fortfarande var ganska frisk men ska jag vara ärlig så är det jag minns mest åren med krycka och större och större problem att gå och att prata. Jag var tjugo när han dog.

Morfar var en rejäl karl i ordets rätta bemärkelse. På sin tid en duktig diskuskastare, dessutom bandymålvakt, sedermera folkskollärare. Han hade händer som dasslock, om uttrycket ursäktas, och hans skor kunde tjänstgjort som båtar om nöden krävt. Mången olydig elev har nog darrat inför morfar, medvetna om att risken fanns att de kunde bli gripna av hans labbar och uthängda genom fönstret, dinglandes i ett ben, om de var riktigt stygga. Nu var min morfar också en väldigt snäll och intelligent man med en underfundig och ibland lite syrlig humor som jag minns det. Han målade gärna tavlor som hängde på väggarna i hans och mormors lägenhet.

De sista åren kunde man ofta bara ana allt det bakom sjukdomen. Parkinsons gjorde att hans muskler inte lydde honom när han försökte forma ord och han pratade med ansträngning. Mestadels i korta, mer och mer sluddrande, meningar. Han kunde ännu på en bra dag till och med spela bowling men en dålig dag, när medicinerna inte hjälpte, knappt ens ta ett steg framåt. Benen ville inte lyda honom utan han frös fast i steget och det var bara med stor ansträngning han lyckades få dem att vilja röra sig igen.

Alex Flynn är en löpare som 2008 blev diagnostiserad med Parkinsons. Han beskriver hur han gick in till en läkare och inte hann mer än att sätta sig i stolen innan han sa "du har Parkinsons". Precis som när morfar fick diagnosen. För morfar började det med att han hade svårt att knäppa knapparna i skjortan. För Alex Flynn började det med att han inte kunde hålla i kaffekoppen utan att skaka.

När han fick diagnosen var han mitt i träningen inför Marathon des Sables, ett lopp vars sträckning på 243 kilometer tvärs över Sahara bör vara bland det tuffaste man kan ge sig på. Han fullföljde loppet och bestämde sig för att springa 10 miljoner meter i olika lopp och genom detta samla in en miljon pund till forskningen om Parkinsons. Idag är han uppe i nästan 3,5 miljoner löpta meter och 42 310 insamlade pund. Hans nästa lopp är Challenge Henley, ett triathlon på ironmandistans som går av stapeln den 18:e september. 2012 planerar han att springa tvärs över USA.

Jag är full av beundran för denna person som trots sin sjukdom lyckas genomföra dessa oerhörda bedrifter och hoppas verkligen att han lyckas med de mål han har satt upp. Man ska komma ihåg att det inte är frågan om han kommer att behöva sluta springa, utan när. Han har inte en livstid på sig att göra och planera de här loppen och äventyren utan ska de bli gjorda är det nu eller aldrig. En dag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer han att ha tagit sitt sista löpsteg. Jag hoppas att det dröjer så länge som möjligt.

Gå in på alexflynn.co.uk eller 10 Million Metres på Facebook och läs mer.

Ny cykel och Wouter Weylandt

2011-09-02T13:37:00.000+02:00

Jag håller på och bygger ihop en ny cykel för vinterns äventyr. Igår beställde jag äntligen ramen. Det blev en röd crossram från Poison Bikes. Lite tysk känsla kanske men det blir nog bra. Än så länge har jag bara köpt bromsar och vajrar så det är lite kvar på inköpslistan. Hjul, vevparti, vevlager och framväxel har jag i alla fall liggande hemma sedan tidigare. Jag får väl återkomma när jag har börjat bygga. Det blir nog ganska fräckt att snurra runt med den uppe runt Delsjön men också på lite landsvägsrundor i höstrusk och vintersol.

Idag föddes Wouter Weylandts dotter, Alizée. Wouter Weylandt som ju kraschade under tredje etappen av Girot i år och avled omedelbart. Väldigt tragiskt naturligtvis. För mig var ett av årets mest gripande ögonblick avslutningen av fjärde etappen när hans lag Leopard-Trek och nära vännen Tyler Farrar ledde klungan i procession mot mål. Blir fortfarande väldigt berörd.

Meddelanden från sjuksängen

2011-09-01T09:30:00.000+02:00

Ja här har jag legat i soffan sen i måndags. Kan inte dra mig till minnes att jag varit så här sjuk sedan julen 2002. Då började det med att jag drack en flaska vin på en förfest på juldagen. Sen gick jag hem och spydde och så blev jag liggande en vecka, växlandes mellan en vilstol (när jag var som piggast) och sängen. Mestadels hade jag för ont i kroppen för att orka hålla huvudet uppe i stolen. Där låg jag, ensam i mammas lägenhet i Kalmar och tyckte väldigt synd om mig själv. Så illa var det kanske inte riktigt nu men inget vidare ändå.

Det började med en väldigt skum känsla i kroppen i söndags, som träningsvärk ungefär. Tog min vilopuls på morgonen och den låg på 60, i vanliga fall ligger jag runt 45-50. Gick till jobbet och körde lite tåg. Blev mer och mer stel med ont i ryggslut, höft och axlar men bet ihop och körde upp till norra Bohuslän för en natt i Strömstad. Frös så jag skakade så jag samlade ihop alla filtar jag kunde hitta och kurade ihop mig. Klockan två på natten vaknade jag helt genomblöt av svett. Sedan låg jag och svettades resten av natten och tittade på friidrotts-VM innan jag fick gå upp vid femtiden för att köra ner till Göteborg igen. Kände mig tveksam på hur det skulle gå och funderade på att försöka få avbyte i Uddevalla så jag inte behövde köra hela vägen men det kändes ändå hyfsat när jag satt i hytten så jag tog mig hem. Sen har jag parkerat i soffan sedan dess, som sagt. Igår och idag lite piggare men fortsatt hosta och huvudvärk och kanske lite feber också. Tur i oturen att det har funnits både friidrotts-VM och Vueltan att kolla på på dagarna. Vilodagen igår var dock tung mentalt.

Så, det var den sjukrapporten det. Nu till något annat:

Någon på Funbeat länkade till en artikel från "Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift" nr 7-8. Visst låter det spännande men slå nu inte knut på mameluckerna ännu. Artikeln heter "42195 meter biokemi" och är skriven av Ulf Ellervik som är professor i bioorganisk kemi vid Lunds Universitet. Den är en "lång och stundtals tämligen plågsam tur genom biokemins fascinerande värld". Det vill säga en skildring av hans Paris Marathon utifrån ett biokemiskt perspektiv. Det är intressant läsning. Jag sparar den lite tills jag känner mig mer mottaglig i huvudet.

Jag upptäckte förresten för någon vecka sedan att jag saknade en liten plastdistans som ska sitta på mitt framhjul. Mailade Mavics svenska distributör och frågade om jag kunde beställa en sådan av dem men fick aldrig något svar. Vid närmare kontroll upptäckte jag att jag bytt ut en bokstav i företagsnamnet och istället mailat ett företag som beskriver sig så här:

"Vertex är en plattform för erfarna konsulter att i partnerform erbjuda marknaden kvalificerade tjänster, främst inom data- och telekommunikation."

Kanske inte så konstigt att de inte svarade. Nu har jag mailat rätt företag istället. De har visserligen inte heller svarat. Men de kan väl få någon dag till på sig.

Det är inte lätt att vara friidrottare

2011-08-27T23:22:00.000+02:00

Friidrotts-VM började ju i natt, med Isabellah Andersson som tog en sjundeplats på maran. Det är grymt bra. Jag tror att många kanske inte riktigt förstår hur bra det är. Så är det väl lite överlag med svenska löpare som ofta är orättvist hånade av diverse krönikörer och kommentarfältsninjas. Även om ingen är så bra som Isabellah så är det fan inte lätt att prestera de tider som de som tar platser i mästerskapstrupper ändå gör. Och att göra det samtidigt som man jobbar - till exempel som brevbärare, som Ulrika Flodin (f.d. Johansson). Jag tycker det är fantastiskt att de här idrottarna som sliter som djur utan stora sponsorpengar eller löner får chansen att tävla i ett mästerskap. Det är de väl värda även om de inte går till final eller ens har en chans att göra det. Jag tycker inte riktigt man har rätt att sitta hemma i soffan och gnälla och ställa krav på folk som satsar så mycket av sin tid och får så lite tillbaka för sitt slit. Man kan gnälla på fotbollsspelare däremot. De har månadslön men lyckas ändå inte hålla sig från krogen under säsong.

Många skulle nog också kunna behöva få lite perspektiv på prestationerna. Årsbästa på marathon är 2:04:40. Det låter ju bra, men hur snabbt är det egentligen? Slår man ut det så innebär det att man springer 100 meter under 18 sekunder 242 gånger. Man kan ju testa en hundring för att känna på hur den farten känns. Kan man klara dubbla distansen tycker jag att man är i ganska hyfsad form.

För övrigt är det något långsammare än tempot som tidigare svenska turister hållit på 10 000 m. Men de upprepar det ju bara hundra gånger i och för sig.

Man kan också fundera på hur liten toppen är i de här idrotterna. Är man topp 100 i världen i fotboll (återigen) så är man förmodligen både välbetald och beundrad. Hur många svenska fotbollsspelare skulle passa på en sådan lista? En? Är man 99:a i världen på 10 000 m däremot så är man förmodligen klassad som en nolla. Mats Härd på Göteborgsposten skrev igår att Carolina Klüft är "långt ifrån världstoppen". Det är alltså tolv stycken som hoppar längdfinal i morgon. Tuffa krav. Sen skrev han massa annat dravel också om den grymma friidrotten som spottar ut skadade och förbrukade idrottare "vilket bör få massor av föräldrar att fundera på om det är rätt väg för de egna barnen". Man kan i alla fall konstatera att Kajsa Bergqvist som "hoppade av sin hälsena innan hon lade av" inte är i värre skick än att hon kunde springa New York Marathon förra hösten. Och att det är svårt att säga att kroppen är slut bara för att den inte längre klarar ett maxhopp i tresteg eller ett häcklopp.

Men nu till någon annan. Tera Moody var bästa amerikan i marathonloppet på en sjuttondeplats. Det är jäkligt kul tycker jag. Jag läste en artikel om henne i amerikanska Runner's World för ett par år sedan - "Tera Moody can't sleep" (läs den). Hon har alltså haft sömnproblem sedan tidiga tonår och i perioder också kämpat med ätstörningar och depressioner. Idag så lyssnade jag på en intervju med henne på podcasten Marathon Talk där hon beskrev att hon känner sig som en supermänniska efter en natt med åtta timmars sömn. Normalt sover hon kanske fyra-fem i bästa fall, uppdelat på ett par tillfällen. Runner's World-artikeln skildrar hur hon står på ett löpband i ett dygnet runt-öppet gym klockan fyra på morgonen.

Under en period för några år sedan hade jag själv svårt att somna, inte alls i den omfattning eller grad som Tera Moody beskriver, men kan ändå känna igen mig väldigt mycket i hennes beskrivningar. Hur det känns som att alla andra i världen sover när man själv är vaken. Oron. Att hon med de här problemen ändå lyckas träna och tävla så pass bra är otroligt tycker jag. Det tyder på en väldig drivkraft som kanske inte är allt igenom positiv heller. Man kan också fråga sig hur löpningen påverkar. Många skulle nog ifrågasätta den men i intervjun i podcasten säger hon själv att sömnproblemen har blivit än värre i perioder när hon inte löptränar. Hon behöver bli riktigt trött för att sova alls.

Jag håller i alla fall tummarna för Tera Moody på alla möjliga sätt. Nu går jag och lägger mig.

Träningsvärk

2011-08-23T12:40:00.000+02:00

Sitter med grym träningsvärk i rumpa och axlar. Inte som resultat av ännu något hårt triathlonlopp eller annan tävlingsaktivitet utan efter ett enkelt cirkelträningspass som jag hade lagt upp till Pernilla och tänkte vara med och köra lite lugnt själv. Lagom efter sju mil trivsam cykel på förmiddagen. Inga problem...

Vi joggade bort till en gräsplätt här i närheten och lade upp fem stationer - upphopp, armhävningar, utfallssteg, tricepsdips och en klassisk planka som avslutning. Trettio sekunder på varje station och så lite vila mellan varje varv. Fem varv körde vi. Efter upphopp och armhävningar så vinglade jag snarare än sprang till utfallsstegen, yr av mjölksyra. Och nu skördar jag frukterna, två dagar senare. Har problem att lyfta armarna över huvudet. Går knackigare än efter järnmannen. Kanske ska hålla mig till sidlinjen när jag coachar.

När vi ändå pratar träningsvärk kan vi väl ta det där med att stretcha för att slippa träningsvärk också. Det funkar inte. Nu vet vi det. Fysiopodden har skrivit om det här. Citat från länkade studier:

The pooled estimate showed that pre-exercise stretching reduced soreness one day after exercise by, on average, 0.5 points on a 100-point scale (95% CI -11.3 to 10.3; 3 studies). Post-exercise stretching reduced soreness one day after exercise by, on average, 1.0 points on a 100-point scale (95% CI -6.9 to 4.8; 4 studies).

Vad gör man då? Tränar mer såklart...

Exercise is the most effective means of alleviating pain during DOMS, however the analgesic (=smärtlindrande) effect is also temporary.

Tillfälligt duger för mig. Jag går och cyklar.

Ted Ås och jag

2011-08-21T16:03:00.001+02:00

Runner's World har gjort en film där de följer mig och Ted Ås på Kalmar Triathlon. Det är väldigt mycket tjat om Ted och hans lopp och så men det blir intressant runt 7:13 där jag räddar filmen. Så spola fram dit så kan ni stänga av sen.

Del 1

Del 2

På lång sikt

2011-08-17T18:35:00.000+02:00

Jag har så smått börjat röra på kroppen nu igen efter Kalmar. Jag cyklade i och för sig ett par timmar förra veckan men jag vet inte om det räknas. Det kändes lite motigt men bättre efter ett pitstop på Gyllene Prag. Se bild.

Panerad ost + Gambrinus

I måndags blev det 2x15 minuter löpning fram och tillbaka till Valhalla IP där jag körde coopertest med Pernilla. Hade härlig coachkänsla där jag stod och klockade varv och hejade på. Mycket trevligare än att springa testet själv... Det gick i alla fall bra tycker jag. Sedan simmade jag en halvtimme igår. Det kändes också helt ok. Plaskade mest runt lite och försökte mig på lite fjäril bland annat vilket gick ganska ok överraskande nog. Körde lite simgolf. Gick nästan på par. Detta kanske låter förvirrande för vissa så förklaring följer. Simgolf är alltså när man räknar armtag på en längd (50m). Sedan summerar man det med tiden och får i bästa fall 72 eller under. 72 är alltså också par på en normal golfbana. Därav namnet.

Nu funderar jag på framtiden. Jag känner att jag inte riktigt har tiden att lägga ner på långdistans just nu och att det kanske vore värt att se några år framåt i tiden och vad jag vill göra då. Jag känner att jag har väldigt mycket mer att ge och att jag kan bli väldigt mycket bättre både som triathlet och i de enskilda disciplinerna. Jag har tränat så mycket för att klara distanserna hittils, från halvmaran 2007, maran 2009 och framförallt Järnmannen i år att det känns som att det är dags att ta ett par steg tillbaka och försöka bli lite snabb istället. Först snabbt, sedan långt. Det får bli mitt motto.

Servar pendlaren

2011-08-14T15:50:00.000+02:00

Skulle serva min pendlarcykel innan vintern, sen efter vintern och sådär har det hållit på nu i några år tyvärr. En sorgligt bortglömd och misshandlad cykel det där men nu tusan ska den få sig en omgång, jag har ju semester. I och för sig är semestern slut imorgon och jag har inte kommit längre än att plocka ner den halvvägs men ändå.

Hade först en omgång med att få loss sadelstolpen. Det gick rätt ok. Ingen vacker syn dock. Känns ju inte så bra att det ser ut sådär inuti ramen. Får nog införskaffa någon ruggig rostskyddsvätska om den ska överleva fler vintrar.

Därefter var det dags att ge sig på gaffeln och styrlagret. Efter att ha erbjudit styvnackat motstånd gav den till slut upp och lossnade när jag drämde till med en enkilos hantel och mottot "nu får det bära eller brista". Här såg det inte heller så bra ut direkt. Rostigt och geggigt.

Följ bloggen för de spännande uppdateringarna. De förmodade skräckhistorierna "vevlager" och "hjullager" följs förhoppningsvis av "titta vad fin den blev", alternativt "gå till verkstaden med cykeln i en låda och svansen mellan benen ".

Triathleter och löpning

2011-08-13T14:34:00.000+02:00

Bara ett kort inlägg. Jag reflekterade lite över hur bra löpare det finns bland triathleter egentligen. Tim Don har t.ex. sprungit 10 000 m på 28:56. Ingen svensk löpare har varit under 29 minuter sedan Erik Sjöqvists 28:56:92 2004. Chrissie Wellington sprang maran på 2:44:35 när hon slog världsrekord i Roth. Det räcker visserligen bara till en femteplats bland svenska damer men man kan ju anta att hon skulle ta Lena Gavelins 2:42:20 som är tvåa på listan om hon sluppit simma och cykla innan.

Bara som en motvikt så hittar man ju annars ibland sånt här (stor Råttan i pizzan-varning visserligen):

"Var en kompis som berättade om en kollega som var bland de bättre på löpning i Sverige som inte kunde cykla till och från jobbet, eftersom det var fel muskler som arbetade."

Lite lidande också

2011-08-10T21:19:00.000+02:00

Det har framförts synpunkter på att jag ser alldeles för pigg och glad ut på bilderna i föregående inlägg så jag lägger väl upp den här också då. Tvåhundra meter till mål.

Foto: Magnus Johnsson, kalmarfoto.com

En lång resa (ett långt inlägg)

2011-08-09T17:33:00.000+02:00

När jag sprang Göteborgsvarvet första gången 2007 på 2:11:19 kan jag väl säga att tanken på att göra en ironmandistans var rätt avlägsen, minst sagt. De som gjorde sådant var något av övermänniskor och jag kunde i min sinnesvärd inte riktigt förstå hur man bar sig åt för att genomföra något sådant. Fyra år senare så står jag själv på Kattrumpan, klockan är sju på morgonen och jag ska precis börja simma. Det är många gränser som har förflyttats under de här åren.

Jag gick och la mig klockan nio kvällen innan. Precis när jag lagt huvudet på kudden drar Europe igång från ett tält i Kalmarsundsparken, ungefär 400 meter från sovrumsfönstret. Jag är dock inte speciellt stressad över det utan har vilat hela veckan så nattens sömn är inte avgörande. Jag har ändå massor med tankar som studsar i huvudet inför morgondagen och läser lite och kopplar av istället. Efter någon timme spelar de Final Countdown och är klara. Jag somnar och sover ganska gott.

Klockan 3:30 ringer min väckarklocka. Jag går upp, gör en kopp espresso i pappas Nespressomaskin och börjar med frukosten. Havregrynsgröt, banan, rostade mackor med jordnötssmör och sylt och apelsinjuice med ett mått sportdryckspulver i. Har sen en timme över innan jag ska åka hemifrån och lägger mig på soffan. Jag lyssnar på Racing in the street med Bruce Springsteen. Försöker koppla av och ta det lugnt. Det går halvbra. Cyklar ner till starten och är där kvart över fem. Det är ganska tomt än så länge och jag plockar i ordning min cykel och förbereder allt till växlingen. Går bort till simstarten och sätter mig på muren och tittar ut över havet. Än så länge är allt lugnt, solen håller på att gå upp och jag lägger mig lite ner och blundar. När jag kommer tillbaka till växlingsområdet är det plötsligt fullt med folk och cyklar. Nyss var alla toaletter lediga, nu är det kö överallt. Jag ställer mig i kö men när klockan är kvart över sex och jag inte kommit framåt inser jag att jag måste ge upp köandet och få på mig våtdräkten istället så jag kan komma i vattnet lite innan start. Eftersom min mage för ovanlighetens skull varit lite trög nu på morgonen så räknar jag med att det lär bli ett stopp när väl maskineriet kommit igång. Inte mycket att göra.

Start på simningen.
Foto: Pernilla Henningsson

Jag simmar lite lätt innan start. Det känns sådär, kan jag väl säga. Lite stelt och jag fryser lite i vattnet. Försöker placera mig hyfsat i starten. Har stått för långt bak några gånger och behövt simma om/över folk vilket inte är speciellt kul men är inte heller sugen på att stå för långt fram för det är ju ännu mindre skoj att bli översimmad. Starten går och vi är i vattnet. Jag tycker att jag kan simma relativt ostört vilket är skönt och försöker ta långa kraftfulla tag och komma in i simningen. Det går väl hyfsat, känns inte helt klockrent men ändå ok och det blir bättre mot slutet av första varvet. Börjar känna mig lite trött i axlarna men de har ändå snart jobbat klart för idag så det gör mig inte så mycket. Upp på land för varvning ser jag att jag varvar på dryga 36 minuter vilket är klart bättre än känslan jag haft. Ut på andra varvet får jag en spark på glasögonen men inget allvarligt. Tycker det känns betydligt bättre nu och jag kommer in i en bra rytm. Tröttheten i axlarna är borta. Istället börjar jag få ont i huvudet. Glasögonen och mössan pressar och det börjar bulta och spränga mer och mer i tinningarna. Jag sväljer som vanligt massor med vatten när jag simmar och börjar må lite lätt illa av det, huvudvärken och att hela tiden vrida upp och ner öronen ur vattnet. Inte långt kvar dock och jag biter ihop sista biten in. Simmar andra varvet på 38:53, något långsammare, men en simtid på 1:15:02 totalt - exakt enligt mina förhandstips. Jag känner kanske att jag hade kunnat simma lite snabbare men är ändå nöjd.

Ingen risk för att bommarna går ner idag. Tack Trafikverket!

Jag har ingen brådska i växlingen utan går/småjoggar till min cykel. Tar lugnt på mig cykelskor, hjälm och nummerlapp och växlar på 3:17.

Ut på cykeln så är jag mentalt inställd på att bli omcyklad av riktigt många. Blivande damvinnaren och före detta landslagscyklisten Camilla Larsson släppte jag före i växlingen men jag vet att det finns många riktigt duktiga cyklister bakom mig medan jag har haft min relativt bästa gren redan. Jag är inte stressad utan kör mitt eget race. På klockan har jag ingen tid, ingen hastighet utan bara puls. Jag har kunnat se på andra tävlingar att det har gått bättre när jag inte har haft hastigheter eller kilometertider att fokusera på utan kunnat gå på känsla. Planen för järnmannen är att inte tänka på tiden överhuvudtaget utan att hitta min ansträningsnivå och köra på den och sedan se efteråt vilken tid det räcker till. Upp till vändpunkten tar jag det mycket lugnt. Jag har sedan innan bestämt att det viktigaste första varvet är att få i sig energi och att komma in i cyklandet så jag fokuserar på det. Det är motvind och lätt motlut stora delar av vägen. Jag känner mig lite obekväm på cykeln men fokuserar på att äta, dricka. Strax innan vändpunkten stannar jag och kissar. Det blir plötsligt mycket lättare att slappna av och komma ner i tempobågen.

Roligt att cykla ut på andra varvet.
Foto: Olle Sandström

Ut på andra varvet börjar det kännas bättre och bättre. Efter att enbart ha blivit omkörd första varvet så börjar jag nu passera en och annan. Efter vändpunkten börjar jag jaga ryggar. Nu känns det grymt bra och roligt att cykla. Jag ler hela vägen in. Skrattar. Det är varmt så jag häller massor av vatten över mig för att kyla ner kroppen. Känns bra. Ett varv kvar på cykeln och jag kör på fram till vändpunkten för att därefter börja kontrollera läget inför löpningen. Känner mig i bra balans vad det gäller vätska och energi och mår bra i kroppen. Lite stel i ryggen och höftböjarna så jag försöker sträcka ut lite och trampa på lätta växlar så jag kommer bra in i löpningen. Går in med en cykeltid på 5:53. Målet var sex timmar. Jag har tappat nästan 130 placeringar på cykeln och växlar på 324:e plats.

Pigga ben ut på första varvet.
Foto: Olle Sandström

Vet när jag växlar ut på löpningen att jag har god marginal mot tolv timmar, jag kan göra en mara på nästan fem timmar och ändå klara mitt mål. Känner mig trygg i den vetskapen och är inställd på att löpa kontrollerat och göra det som krävs för att ta mig i mål i första hand. Jag känner mig pigg ut på första varvet och hittar ett jämnt, bra tempo. Går igenom vätskekontrollerna och dricker lite cola och äter chips. Vid vändning börjar det kännas som det är dags för toalettbesöket jag väntat på hela dan. Hittar en toalett och lättar på trycket. Känns fantastiskt. Fortsätter beta på och känner mig fortsatt bra in mot varvning men nu börjar det bli tungt.

Ut på varv två. Humöret fortsatt gott.
Foto: Pernilla Henningsson

Andra varvet biter jag ihop upp till vändpunkten innan det är dags för toalettbesök nummer två. Den här gången är det dessutom upptaget så jag får vänta ett tag. Känner att colan inte tagits emot speciellt väl av magen och jag går tillbaka till sportdryck igen. Stannar vid en vätskekontroll och dricker en mugg i lugn och ro och går sedan ett tag för att säkerställa att magen är med på noterna. Det känns ok och jag kan börja springa igen. In mot varvning så får jag lite nya krafter, sätter ner blicken i backen och går in i bubblan. Fokuserar helt på att räkna till hundra, om och om igen, och bara mata på. Ställer in mig på att springa fram till nästa vätskekontroll där jag kan vila lite, dricka och gå någon minut innan jag går tillbaka in i bubblan igen. Håller det upplägget. Pappa cyklar runt på banan och hejar på mig. Strax innan sista vändpunkten säger han att jag fixar det här och jag inser det också. Jag har en timme på mig för att springa de sista sju kilometrarna och det gäller bara att fortsätta röra sig framåt så kommer det gå. Vid sista vätskekontrollen nöjer jag mig med en mugg över huvudet och snart är det bara upploppet kvar. Känslan av att gå in på upploppsrakan går inte att beskriva. Jag rättar till kepsen, drar upp dragkedjan på dräkten och springer i mål. Lättnaden är oerhörd. Klockan står på 11:50:03 och maran tog 4:36:36.

Mot mål.
Foto: Pernilla Henningsson

Efteråt är det gråt och kramkalas. Jag har haft jättestöd under tävlingen av Pernilla, pappa, min syster Elin, morbror Henke (som nog var lite nervös när jag hotade hans IM-pers ett tag), kusin Johanna, Pernillas systrar Paméla och Patricia med Johan och Christoffer, mina gamla klasskompisar Olle (som tagit några av de fina bilderna) och David och klubbkompisar på och bredvid banan. Stort tack.

Jag är riktigt nöjd med dagen och följde mitt upplägg till punkt och pricka och det funkade bra. Nog hade jag önskat en lite bättre mara men samtidigt får jag nog erkänna att löpformen inte är särskilt bra och det är helt och hållet en träningssak. Har inte alls den löpträning jag hade önskat bakom mig och eftersom jag inte direkt är någon naturlig talang så blir det slitigt. Nu börjar man redan fundera på vad man kan förbättra och putsa på och jag är redan sugen på att sätta igång och träna igen. Jag hade grymt mycket respekt för distansen innan men i efterhand känns det inte så farligt som det verkar. Löpningen var jobbig men inte så mycket värre än maran i Stockholm ändå.

Känner mig ganska återhämtad redan faktiskt och är inte alls så sliten efteråt som jag hade befarat. Nu är jag sugen på att få lite fart i benen. Nästa år blir det nog ingen järnman men fler lär det att bli. Nu ska jag suga lite på vad mina nästa mål blir men någon tävling till hoppas jag på innan triathlonsäsongen är slut. Sen får vi se...

Sista kriserna (?)

2011-08-03T22:35:00.001+02:00

Jag har haft några kriser så här på slutspurten. Första krisen uppstod när jag skulle testa min nya CO2-pump, en SKS Air Champ Pro som jag köpte i förra veckan. Jag har ju kört handpump alltid innan men insåg jag att jag inte är speciellt sugen på att stå på lördag och pumpa som en dåre i fem minuter för att få upp ett halvdant tryck i däcken om oturen skulle vara framme. Tänkte i alla fall öva lite med pumpen så jag inte står och blåser ut patronerna på andra ställen än i däcket. Sex patroner senare och med lika tomt däck inser jag att det nog är något fel på min pump. Misstänker att det är en packning som saknas. Ny pump inhandlad, kris ett avvärjd.

Nästa kris när jag sätter ihop min nytvättade, nysmorda och ihopskruvade cykel och märker att bakhjulet snurrar bakåt när jag trampar bakåt på tramporna... Snurrar jag hjulet går det märkbart trögt. Inte bra. Så beter sig inte ett friskt frihjul. Har jag någonsin servat en frihjulsbody? Nej. Vet jag hur man gör? Nej. Hinner cykelaffären i Kalmar fixa det? Inte en susning. En sökning på internet avslöjar att det är en ganska okomplicerad operation. Av med kassetten, en insexnyckel på vardera sidan av navet, skruva isär, plocka ut, torka av, smörj, sätt ihop. Klarar nog även jag. Stöter på patrull på första steget. Har packat med mig de flesta verktygen. Kassettavdragare till exempel. Score. Kedjepiskan ligger kvar hemma. Fail (som ungdomen säger)... Utan något att hålla emot kassetten med så kan jag glömma att få loss den. Kedjepiska blev inhandlad, kassett avskruvad, bodyn servad. Rullar nu lätt och fint. Kris två avvärjd.

Tredje krisen. Skulle cykla en liten sväng idag på kvällen. Tänkte köra över ön till Gustav i Gårdby och hälsa på och kanske fika lite. Men spänd i nacke och axlar och ont i huvudet. Testar lite hästliniment på nacken. Hjälper föga. Cyklandet gör det inte bättre. Känner mig nästan lite illamående. Bådar inte gott det här. Kommer till Gårdby. Gustavs mamma Anita bjuder på kaffe med kaka och glass. Huvudvärken borta och plötsligt tvärpigg på vägen hem. Hoppade över kaffet i morse. Det var kanske så enkelt...

Nu är nog allt i ordning. En dag mindre kvar till lördag.

Animal nitrate

2011-08-02T23:21:00.001+02:00

Jag skulle göra en rebus. Men djuret rymde. Här är nitraten i alla fall:

Kvällsdrink för en triathlet. Rödbetsjuice rätt ur pressen. Ingen höjdare kanske.

(Nitrat förbättrar mitokondriefunktion)

Bilder och resultat

2011-07-28T21:53:00.000+02:00

Som utlovat.

På väg ur vattnet

Ut på löpningen

Målgång

Och så resultatet då...

Sim: 8:51

Cykel varv 1: 17:51
Cykel varv 2: 17:31
Cykel totalt: 35,22 (33,94 km/h)

Löpning varv 1: 11:08
Löpning varv 2: 10:53
Löpning totalt: 22:02 (4:24 min/km)

Totalt 1:06:14, plats 13 av 24 slutförande.

Det var det hela.

Tävlat igen

2011-07-26T23:31:00.000+02:00

Träningstävling i kväll med Triathlon Väst. Sprint på programmet idag, det vill säga 750 meter (eller något kortare) simning, 20 km cykel och 5 km löpning. Det var lite trevligare idag än senast i Helsingborg... Mycket folk och väldigt mycket hemmaplan för mig. Tog tio minuter att cykla upp till starten vid Delsjöns norra spets och jag cyklar och springer på de vägarna nästan hälften av mina träningspass.

Jag ska inte skriva en fullödig tävlingsrapport för det här men simningen gick bra, framförallt andra halvan när startstressen lagt sig och jag kom in i min rytm. 9 minuter vilket tyder på att sträckan var lite kort, gissningsvis 5-600 m. Cykeln var också helt ok även om jag gick lite stum i uppförsbackarna. Tog i det jag hade i alla fall. Ungefär 33 minuter. Första varvet fick jag hjärnsläpp vid vändpunkten (rondell) och tjuvade i rondellen istället för att köra runt. Insåg direkt att det nog var meningen att man skulle runda rondellen så på varv två så var jag hederlig nog att köra två varv i rondellen för att väga upp för mitt misstag. Känns sådär att fuska på en träningstävling... Löpningen var slutligen bra för mig idag, blev som vanligt frånsprungen av alla som faktiskt kan springa men det börjar jag vänja mig vid vid det här laget. 22 minuter är jag nöjd med på en ganska tuff men rolig bana. Idag gjorde jag hyfsat ordentliga växlingar också till skillnad från i Helsingborg. Hade satt nya gummiband på skorna vilket hjälpte en del men framförallt var det lite bättre fokus och koncentration som gjorde det mesta.

Roligt att komma ut och köra lite såhär en vardagskväll. Man får alltid ut lite mer när det är tävling. Det dyker väl upp lite bilder och riktiga resultat snart så då blir det säkert ett till inlägg.

En riktig skrattfest

2011-07-24T21:24:00.000+02:00

Jag vet inte varför man går upp vid fem på morgonen en söndag för att köra tjugo mil ner till Helsingborg där det blåser elva sekundmeter och regnar. Inte heller varför man tänker att det väl där känns som en bra idé att under de förhållandena slänga sig i Öresunds härliga tvåmetersvågor och simma 1200 meter. Och så cykla och springa lite på det. Jag misstänker att det finns någon bokstavskombination för det. (sport)

Simningen var rena skämtet. De hade kortat simbanan till 1200m men efter första varvet kände jag att det räckte ganska bra så. Då var det två varv kvar. Ut på andra varvet sparkade jag tån i en sten vilket inte hjälpte. Många (alla?) gick långa partier där det var tillräckligt grunt, försökte man simma där så låg man bara och guppade upp och ner och dessutom slog man nästan i botten i vågdalarna ändå. Sista varvet gick jag ikapp en kille som låg och kämpade i vågorna och fick en sur kommentar. "Jag trodde det var simning, inte gångtävling!". Det var kanske ett regelbrott men jag ville bara bli klar med simningen så fort som möjligt. Gärna överleva också. 25:18 blev tiden på 1200 meter.

Jag hade lite tappat sugen när det var dags för att cykla och tog det väldigt lugnt i T1 men väl på cykeln kändes det ganska bra. Det började med en ganska lång backe och jag passerade ett par andra tävlande. Så gick det ut på småvägar till ostbyn Allerum och tillbaka. Två varv på det. På väg ut på andra varvet så kände jag att jag låg och körde lite för mycket i komfortzonen så jag ryckte förbi dem jag hade legat bakom och höjde farten ordentligt. Det var lite tungåkt i vissa partier med kantvind och några slakmotor men överlag väldigt trevlig och varierad cykelbana med lite kurvor och igångdrag. Det enda riktigt tråkiga var sista biten in mot växling när man svängde upp rätt i motvinden. Som att köra in i en vägg. Tid 1:09:36 och snitt på 34,5 km/h.

Proffsigt foto av Triathlon Västs fotograf. Mer bilder här.

Efter ännu en långsam växling där jag dessutom passade på att småprata lite med några åskådare så bar det iväg på strandpromenaden i Helsingborg för fyra varv á 2,5 kilometer. Plattaste löpningen jag har sprungit. Dock uppvägdes det av rak motvind ut och rak medvind hem. Jag började väldigt lugnt, delvis för att jag inte hade någon känsel i fötterna efter cykeln, men i takt med att de tinade så kom jag igång bättre. Jag hade ju tänkt att löpa kontrollerat och hade heller ingen motivation att pressa mig själv särskilt hårt utan tog det lugnt och försökte njuta av loppet så gott det nu gick med tanke på förhållandena. Sprang in på 46:55 med mersmak. Det är bara 2:30 över mitt milpers så det ska jag väl vara nöjd med.

Facit blir en olympisk debut på 2:27:12, stukad tå men stärkt karaktär. Efteråt var det riktigt fint att sätta sig i bastun i kallbadhuset med gubbarna som suttit där sedan 40-talet och värma sig lite. Hade vädret varit fint hade det inte alls varit lika härligt så då hade jag gått miste om det. Nu har jag väl dock uppfyllt min kvot av misär för i år i och med Hisingen Runt och det här.

Tävlingsdags snart

2011-07-21T23:55:00.000+02:00

Nu börjar jag verkligen känna tävlingsnerverna. Inte nervositet så mycket som laddning även om det ägnas en del tankeverksamhet åt att noja om slitdelar som borde bytas på cykeln och vilken utrustning jag glömt att köpa... På söndag är det i alla fall dags att stå på startlinjen för första gången i år - Helsingborgs Triathlon på olympisk distans blir det och det ska bli himla kul. Har inga ambitioner mer än att känna lite tävling snerv och bli lagom trött. Premiär på olympisk distans är det också. Planerar att simma så hårt som det bara går, cykla ännu hårdare och så ta det lite lugnt på löpningen. Det blir ingen spurt. Det lovar jag.

Har tittat lite på referenstider jag har på olika sträckor i år. Det är ju tanken att de ska ha förbättrats helst och det ser faktiskt ganska bra ut. Jag cyklade mellan rondellerna i Lindome och Hede på 27:10 24/3. Idag körde jag på 24:26. Visserligen lite bättre förhållanden i juli än i mars men å andra sidan tror jag bestämt att jag vände vid "fel" rondell första gången och körde alltså lite kortare.

Löpningen har jag inte mycket mer än att jag sprang fem kilometer (delvis snötäckt) bana i mars på 20:33. Om jag skulle klå det nu vet jag inte. Förhoppningsvis. Jag sprang i alla fall 4,66 på asfalt idag på 19:52. Hade jag fortsatt 340 m till så kan jag tala om att det hade blivit 21:15 på fem kilometer. Jag sprang visserligen snabbare i mars. Men jag hade inte cyklat precis innan.

Och i februari simmade jag 400 meter på 7:15. 6:36 är min senaste notering. Får se om jag kan knapra mig under 6:30 innan Kalmar kanske.

Tiderna betyder kanske inte så mycket i sig men det är skönt att kunna se att man gör framsteg. Något har träningen gett även på kortare distanser även om det inte varit huvudsyftet. Utan att ha testat så kan jag i alla fall lova att jag är bra mycket bättre idag på att simma 3800 meter, cykla 18 mil och springa marathon än jag var i februari. Förhoppningsvis ännu lite bättre på det om två veckor. Det ska bli himla kul.

Trött #2

2011-07-17T19:46:00.000+02:00

Veckan har väl inte varit särskilt produktiv kanske. Förra veckans långa pass tog sin tribut och i kombination med en arbetsvecka som snuddar på 60 timmar så har det inte funnits mycket tid till träning. När tiden har funnits har orken trytit. Joggade en mil i torsdags vilket kändes lätt och fint men idag blev det bara tjugo minuter innan jag gav upp. Kände att jag inte hade kroppen med mig och det finns väl inte så mycket mening med att pressa genom den typen av trötthet och utmattning i det här läget och riskera att dra på sig skador eller sjukdomar. Lejonparten av all träning är ju gjord. Det är lättare att förstöra än att förbättra i det här läget.

Promenerade hem istället. Det känns helt ok. Med lite vila så är jag nog tillbaka på banan snart. Nu blir det en lugn kväll och så ny vecka, nya tag. Helsingborg Triathlon nästa helg. Är väldigt tävlingssugen.

Trött kan man bli

2011-07-10T22:41:00.001+02:00

Undrar om definitionen på ett lyckat pass är när man måste lägga sig på golvet i en kvart för att orka duscha efteråt?

I så fall var dagens pass lyckat.

Men jag hade ju hela dagen på mig så det vore väl synd annars. Jag fick in simning på morgonen, sedan en tur till Varberg och tillbaka och så sprang jag till Lindome och hem som grande finale. Vad håller man på med egentligen?

Nu är jag förhoppningsvis på väg mot järnformen. Dagens aktiviteter får toppa "det jobbigaste jag någonsin gjort"-listan i en månad i alla fall. Sedan lär de bli skoningslöst nerpetade.

Fotbollskväll

2011-07-08T23:56:00.000+02:00

I förra inlägget spekulerade jag lite om Nordkoreas fotbollslag och doping. Hoppsan hejsan så åkte visst två av deras spelare fast i en kontroll under VM. Så kan det gå. Frågan om out-of-competition-test är dock fortfarande obesvarad.

Nu vi ändå är inne på fotboll så hörde jag att Sveriges förbundskapten Thomas Dennerby förklarade för Sportradion varför man inte tränar på straffar inför kvartsfinalen mot Australien, trots att just det mycket väl kan bli avgörande. Motiveringen var att det ändå var svårt att återskapa situationen med den press det innebär. Det låter jättekonstigt. Är inte poängen med träning att öva på specifika situationer så pass mycket att man sedan känner sig bekväm när man hamnar i dem på tävling? Om man ser höjdhoppare till exempel så har de alltid en rutin innan de ska hoppa. Det antar jag är något som skapar trygghet och gör det möjligt att fokusera på just själva hoppet och inte saker runtomkring som publiken på läktarna och hur avgörande just det hoppet är. Jag är ingen idrottspsykolog men med tanke på hur sällan fotbollsspelare ställs inför straffavgörande så borde det väl vara ännu viktigare att se till att alla känner sig trygga i situationen när man väl är där. Det är ju inte direkt så att det aldrig är någon som inte klarar pressen.

Så om jag nu ska fortsätta tippa fotbolls-VM så åker Sverige ut på straffar. Glöm inte var ni läste det först.

Det börjar dra ihop sig

2011-07-02T15:59:00.000+02:00

Jag kollar på första etappen av Tour de France. Har bryggt kaffe och smörjt in benen med liniment för att ge lite extra cykelstämning här hemma. Hoppas på att få en glimt av sprint-SM i triathlon på SVT1 men än så länge är det bara dragkamp, submission wrestling och rugby. Vi får väl se. Har växlat lite med fotbolls-VM på fyran. Det mästerskapet började ju med en dopingskandal och jag funderar lite på hur tillgängliga nordkoreanska spelare är för out of competition-tester? Det kan man ju sitta och fundera på.

Nu är det i alla fall bara två veckor kvar av riktig träning innan Kalmar. Alltså inte så många långa, tunga pass kvar att göra. Sedan blir det dags att trappa ner lite, vila och försöka lita på att det mesta är gjort på bästa möjliga sätt. Det känns lite tråkigt att det är så lite kvar men samtidigt ska det bli skönt att få det avklarat. Det har varit många timmar och dagars tränande, planerande och funderande som har lett fram mot startlinjen och mållinjen den sjätte augusti. Det ska bli skönt att släppa det.

Nej, snart ut och springa ett par mil. Och så fundera på de sista pusselbitarna. Kommer min våtdräkt hålla? Är tävlingsdräkten för sunkig? Vilka simglasögon ska jag köpa? Ska jag köra Helsingborg Triathlon som genrep 24e juli? Kanske kanske kanske.

Däckar en dag för sent

2011-06-25T17:19:00.001+02:00

Horisontalläge efter 3h 10min på landsvägarna runt Onsala/Vallda. Utan cykel. Återkommer kanske senare med bl.a. bilder på triathlonbrännan (kompressionsstrumpor och tights).

Ja och så simmade jag 50 minuter innan också så klart.

Kanske borde börja spela fotboll eller nåt istället.

Arg

2011-06-17T22:06:00.000+02:00

Jag var på så dåligt humör efter att ha försökt simma i Valhallabadets 25:a ikväll och upptäckt att det tydligen är omöjligt att få sexton personer att få plats på åtta banor. Det måste väl vara av någon sorts princip som det kommer gubbar och japaner och lägger sig och bröstsimmar medsolsvarv i "snabbanan"? När jag tog min tillflykt till lek-och plaskbanan (inklusive risk för att få två 25-åriga surfare som gjorde volter från startpallarna i huvudet) trodde jag att jag var fredad och påbörjade en fyrahundring. Jag hann simma 200 meter innan en tjej tyckte det var en bra idé att köra chickenrace rakt mot mig. Frontalkrock och jag la ner.

Vad ska man göra då? Jag var tvungen att vara tidseffektiv och få ut lite ilska ur kroppen så jag satte mig naturligtvis på trainern när jag kom hem och körde 30-sekunders maxintervaller och lyssnade på Anal Cunt. Mission accomplished.

De där 30-sekundersintervallerna ska ju vara himla bra. Fredric Ericsson som är förbundskapten för mountainbikelandslaget påstår att "de botar nageltrång också". Inte för att jag har nageltrång men ändå. Jag körde fem stycken med 2:30 vila och så var jag klar på en kvart. Det är ju inte fel. Men det känns som lite fusk att vara klar på en kvart så jag körde tjugo minuter tröskel också. Sen var jag definitivt nöjd och inte så arg längre. Ganska snäll faktiskt.

Men nästa gång behöver jag nog någon som står och skriker "MATA MATA MATA MATA!!!" vid sidan. Ska fråga Pernilla.

Mat

2011-06-16T22:20:00.000+02:00

Roade mig med att registrera min kost några dagar förra veckan på matdagboken.se. Mest av allmän nyfikenhet. Se hur mycket kalorier man petar i sig egentligen, vilken fördelning av makronutrienter det blir och sådär. Jag följer ju inte direkt någon diet eller något särskilt kostupplägg mer än att jag försöker äta varierat och med bra kvalitet på det jag stoppar i mig. Det tror jag räcker ganska långt.

De här dagarna hamnade jag på ungefär 45-50E% fett, 15-20E% protein och 30-40E% kolhydrat. På en höft. Som jämförelse kan man säga att Livsmedelsverket rekommenderar 25-35E% fett, 10-20E% protein och 50-60E% kolhydrater . En vanlig nivå för LCHF är 75/20/5. Så äter väl dock knappast varken Ferry eller Colting som blivit lite posterboys för lågkolhydratskost. Google hittar uppgifter på 15E% kolhydrater för Ferry och 30E% för Colting. Bara som referens. Det kan ju stämma hur bra eller dåligt som helst.

Jag är lite förvånad att fettprocenten blev så hög för mig faktiskt. Då är ändå det här dagar som jag har ätit både potatis och lasagne till middag så det är absolut inte så att jag har hållit ner kolhydratsintaget direkt. Det skulle helt klart vara en utmaning för mig att nå ner till Livsmedelsverkets rekommendationer om jag samtidigt ska äta så mycket kalorier som jag räknat fram att jag behöver en dag med 2-3 timmars träning. Massor av pasta hade det blivit. Det är jag inte så himla sugen på. Då kan man ju tänka sig hur det blir för en elitidrottsman som ska få i sig kanske 7-8000 kcal varav 50% kolhydrater. Det kanske är betydligt lättare och trevligare även för dem att äta mer fett istället. 1,3 kg (råa) havregryn eller ett halvt kilo smör?

Men energiprocent är inte så viktigt egentligen tycker jag. Det blir så lätt fånigt. Som i GP:s konsumentbilaga där man recenserar luncher utifrån hur väl de stämmer överens med SLV:s rekommendationer vilket får märkliga följder. En lunch innehöll alldeles för mycket fett tyckte man. Men den blir plötsligt bra om man lägger till ett par skivor bröd. Märkligt, som sagt. Å andra sidan så hittade jag det här inlägget på "Matsmurfens LCHF-blogg" som vill lägga massa smör på köttbiten för att, återigen, uppnå optimal makronutrientbalans. Känns både som ett jobbigt sätt att tänka på mat och kanske lite en missuppfattning av rekommendationerna som väl ska ses över tid och inte för varje enskild måltid?

Jag känner mig lite immun mot hela kostdebatten samtidigt som jag är intresserad och till viss del engagerad. När jag blev vegetarian på 90-talet så var olika former av veg*ism lösningen på alla hälsoproblem. Allt från att hålla sig borta från kött eftersom det "ruttnar i tarmen" till råkostare och frukterianer. Frukterianerna minns jag brukade argumentera om hur deras kost var den ursprungliga och naturliga födan för människan. Naturligtvis blir man stark och hälsosam och är aldrig sjuk heller. Låter det bekant? Och även veganerna har sina idrottare som bevisar kostens förträfflighet: Carl Lewis, Dave Scott (6-faldig IM Hawaii-vinnare), Scott Jurek (ultralöpare) och så vidare...

Så jag tror inte på att följa någon viss diet med revolutionerande effekter. Jag tror att det är ganska enkelt. Mindre av livsmedel som är fulla av tillsatser, näringsfattiga, hårt raffinerade och behandlade och mer av färsk, näringsrik och god mat. Att laga egen mat istället för halv- och helfabrikat. Jag tror det är bättre att äta onyttig mat (chips!) ibland än låtsasnyttig mat (Special-K) till vardags. Och jag tror hantverksmässigt bryggd öl är bra för både kropp och själ. Speciellt för själen (och bloggen).

Ett bra och balanserat inlägg om kost tycker jag finns här, på träningslära.se. Det kan jag faktiskt varmt rekommendera.

Lång dag

2011-06-12T20:32:00.000+02:00

Idag har jag kört en halv järnman. Typ. Simningen var kanske inte kontrollmätt, cyklingen tre mil längre än normalt och löpningen i gengäld två kilometer kortare. T1 tog en timme och T2 tog ungefär två (där jag klämde in avslutningen av Dauphiné Libéré också) men ändå.

Började med att simma 45 minuter i Delsjön. Skönt. Lagom varmt. Sen hem och vila en timme och så väntade fyra timmar i tempobågen. Körde ner mot Varberg och lyckades precis korsa Viskan innan det var dags att vända. På vägen hem fick jag både medvind och en gubbe i ryggen som bad om lite draghjälp. Jag låg och malde på och det snurrade på riktigt bra, 35+ och ibland uppåt 40 till och med. Nu hade jag väl egentligen tänkt köra lite lugnare men det är svårt när man har någon direkt bakom sig och dessutom känner sig pigg... I Kungsbacka så slog jag dock av på takten och sen låg vi och sällskapade och pratade hela vägen fram till Ericsson i Mölndal då mitt sällskap vek av för att ta sig hem till Varberg igen. Trevligt i alla fall med lite sällskap.

La mig i soffan ett tag sen, drack vatten och mjölk och åt ett par pannkakor. Ett ombyte och ett par timmar senare bar det av upp mot Mölnlycke, och så Pixbo och Mölndal innan jag var hemma igen. 19,2 kilometer in på kontot. Trött blev jag men det kändes stabilt i medioker fart. När jag kände mig trött och ledsen tröstade jag mig med cola och gel. Tokdopad med koffein och socker hela dan.

Ångesten är något dämpad nu i alla fall. Känns skönt att jag inte kraschade under den här dagen utan tvärtom kände mig ganska stark i slutet av alla pass. Nu är jag lite sådär lagom mystrött i soffan och rätt nöjd.

Ångest

2011-06-05T19:00:00.001+02:00

Har haft gott om ångest i veckan. En oläglig förkylning parat med jobb och andra arrangemang har ställt till det och det är en riktigt medioker vecka jag nu lägger till handlingarna. En mil löpning i terräng. Jogg till och från jobbet igår. En timmes cykel med lite tempokörning längs Landvettersjön i morse innan jobbet. Det var väl allt...

Känner hur det nu blir allt färre veckor kvar till Kalmar och allt färre chanser att få till de där nödvändiga passen. Min mediokra löpform och min cykelväggning förra helgen hjälper inte självförtroendet direkt. Behöver fylla på depåerna med lite bra känslor - tävlingar som går bra eller pass där jag känner mig stark. Alternativt pass som alls blir av vilket känns som en framgång i nuläget.

Nej, nu blir det nystart. Juni och juli blir fokusering. Det blir cykla till Falkenberg, springa till Hindås och simma i Delsjön. Förhoppningsvis känna ångesten släppa lite, lite grann...

Förkylt

2011-06-02T15:04:00.000+02:00

Det kunde man ju ge sig på att förkylningen skulle komma i juni nu när jag har klarat mig hela vintern. Men det är på bättringsvägen. Sprang en mil idag och det kändes ok.

Jag var hemma en sväng i helgen, det vill säga på Öland och i Kalmar. Inledde med lite simning i Kalmarsund på fredagskvällen. Det var klart uthärdligt men det blåste och gick mycket vågor så hemvägen var tuff. Kul att komma ut och plaska lite dock. Trettio minuter fick räcka.

Sedan så drog jag och min morbror ut och cyklade på lördag morgon. Det visade sig sluta i mitt första riktiga möte med väggen. Jag fick hammaren. Jag bonkade. Kärt barn har många namn. Nog för att jag slet lite i vinden bakom min morbror, stark som en oxe, men jag kände mig rätt ok. Lite trött i benen men ok. Dadlarna jag hade i ryggfickan käkade jag upp när vi började arbeta oss upp från Ottenby eftersom jag kände att det gick lite fort för att jag skulle klara mig på bara vatten och energin räckte tills vi svängde vänster i Runsten med en mil kvar. Då var det stopp. Händerna domnade. Alla krafter gick åt till att hålla mig upprätt och ta mig hjälpligt framåt. Dimmig blick och tungt sinne. Jag vet inte hur lång tid den där sista milen tog. Det kändes i alla fall som en evighet. På något sätt tog jag mig i alla fall hem och hävde genast i mig ett par rejäla nävar M&M:s. Lite mat och lite avkoppling under en filt i soffan så kändes det lite bättre. En erfarenhet rikare om inte annat.

Och en förkylning.

Sporten och arbetet

2011-05-27T14:32:00.000+02:00

Många triathleter har det besvärligt med att få tiden att räcka till. Det är liksom svårt att undvika när man ska försöka samla träningstimmar i tre olika sporter samtidigt som man ska bedriva någon typ av liv vid sidan om också. Kanske därför oproportionerligt många inom triathlon och olika tidskrävande uthållighetssporter verkar finnas i för mig diffusa yrken med mer eller mindre oreglerad arbetstid. Sådana där man kan komma in på kontoret någon timme sent eller smita en timme tidigare på fredagarna. Där det inte gör så mycket att man är seg i huvudet efter ett morgonpass eller att man har fastat ett dygn. Och så är det en prylsport. Lämpligt alltså för medelålders män med lite extra pengar på fickan. Inte konstigt.

Men finns arbetarklassen alls i triathlonsporten? Om den gör det så syns den inte direkt. Man skriver i tidningar om snacks att ha i skrivbordslådan på jobbet. Om att sitta still vid ett skrivbord hela dagarna. Vanliga tips är att träna på morgonen innan jobbet och långpass på helgerna och varför inte ett pass på lunchen. Att dra ner på tempot på jobbet några dagar innan tävling. Alla bra och vettiga tips men många människor har helt andra förutsättningar och de behandlas sällan eller aldrig. Hur ska man lägga upp träningen i samband med skiftarbete? Om ens jobb är fysiskt slitsamt, hur fungerar det med att träna hårt? Och hur kan man dra ner på tempot om man inte har möjlighet att jobba igen det senare? Alla som har andra förutsättningar än de med kontorsarbeten verkar glömmas bort. Både i nischmedia och i vanliga tidningar.

Jag kanske låter lite bitter. Jag tycker jag har det rätt bra ändå. Bortom tolvtimmarsdagar, pass som börjar vid fyra på morgonen och fyllependlar hela lördagsnätterna så är jobbet bra. Även om det blir en del pusslande. Vanliga träningsveckor finns inte. Man får bita ihop och ta det som det kommer. Och det funkar hyfsat bra. Jag tjänar också tillräckligt bra för att ha råd med en och en annan pryl. Det är tur det.

De flesta som skriver utgår väl från sig själva. Sedan är det väl bara så att vi lever i lite olika verkligheter. Vissa mer fjärran från min än andra.

Rätt långt ifrån de flestas verklighet är väl till exempel Jonas Colting som i senaste numret av Runner's World ställer alternativen "jobba mycket och skaffa en Porsche" och "jobba mindre och prioritera andra värden" mot varandra. Men det kanske är så det är i Borås.

Göteborgsvarvet

2011-05-21T23:03:00.001+02:00

Mycket tävlingar här nu. Idag var det Göteborgsvarvet. Det har väl ingen missat?

Jag har ju som sagt laddat lite för det här i veckan. Eftersom jag i princip inte gjort något rätt de senaste månaderna vad det gäller löpträning så kan man väl i alla fall göra den sista veckan ordentligt. Så det har varit återhämtning och påfyllning av depåer och det kändes bra på lördag morgon. Laddad både mentalt och fysiskt. Joggade in en kvart innan start. Kändes också bra.

Jag är ju van vid att starta lite längre bak men i år så var det startgrupp 2 och dags att sticka iväg bara åtta minuter efter eliten. Det var riktigt bra, loppet blev en alltigenom angenämare upplevelse när man kunde hålla sin takt och slapp den mesta av trängseln. Jag öppnade avslappnat, första kilometern på 4:40 och det kändes bra. Höll ganska jämnt 4:40-tempo fram till milen och det kändes fortsatt okej. Mellan 10-15 kilometer började det dock bli lite motigt och jag började känna av bristen på mil i benen. Uppför Göta Älv-bron var det riktigt tungt men jag kunde rulla på ok utför. Sen blev det tyngre och tyngre och jag tappade helt trycket i benen upp mot Götaplatsen och efter. Jag vet inte om jag riktigt kan påstå att det var jobbigt egentligen eftersom det kändes som om jag inte kunde ta i så pass att det blev jobbigt. Det var tungt både i benen och mentalt.

Met ett par kilometer kvar hade jag fortfarande hopp om att nå mitt skam-mål på 1:40 men när jag passerade kilometerskylten högg det till i magtrakten. Håll har jag fått förut men det brukar gå bra att bita ihop och springa ändå men det här var lite värre än vanligt. Jag var tvungen att sänka farten drastiskt och joggade sista kilometern i 6-6:30-tempo. Tappade 500 placeringar på sista 1,2... Hållet släppte så fort jag kom i mål och jag passade på att bli intervjuad av GP eller möjligen GT. Får se om det kommer med i tidningen imorgon.

Plus är väl att jag springer en halvmara på 1:42 trots usla förberedelser. Och att det var ett varvspers för mig. Alltid något. Hälsenor och annat kändes också riktigt bra både under och efter loppet. Nu har fått in två löptävlingar på två veckor och har fått bra reaktioner på det så det blir bara till att jobba på. Det är verkligen hög tid att börja få in lite vettiga långpass igen till exempel.

Laddning

2011-05-18T15:39:00.000+02:00

Laddar lite för Göteborgsvarvet nu. Helgen var tuff med Onsala och Hisingen Runt, i måndags vilade jag och igår körde jag ett ganska lätt pass på Valhalla IP: 10x200@50s med ungefär 50 sekunders joggvila. Ungefär 4:10-tempo. Lite småsliten men hyfsat återhämtad ändå. Hoppas nu att jag ska få igång benen lite tills på lördag och i första hand kunna gå under 1:37 och mitt pers. I andra hand, om planeterna ligger rätt, 1:35. Inget tyder väl på det i nuläget men man vet väl aldrig. Med lite tur så får jag en superkompensationseffekt och är på topp när starten går. Ska bli kul att springa ett varv från bra startgrupp (2) och med full satsning. Det var ett tag sen. Mitt pers på just Göteborgsvarvet är 1:49:36 från 2009, då som uppladdning två veckor inför Stockholm Marathon. Det ska jag väl i alla fall slå under alla omständigheter. Win-win.

Cyklar lite idag, vilar imorgon och så en lätt jogg på någon halvtimme på fredag för att mjuka upp lite. Det tror jag blir bra.

Startnummer 6784 är jag. Håll utkik.

Hisingen Runt

2011-05-16T18:27:00.000+02:00

Bättre väder var det ja. Jo tjena. Det såg väl hyfsat ut på förmiddagen så jag rullade ner för att efteranmäla mig. Lite småseg kanske.

Rundan var av varierande klass. Vissa bitar var trevliga (på landet), att cykla Kungälv-Frihamnen via Bäckebol två gånger var väl ingen höjdare däremot. I början hade en flaggvakt tagit semester så vi var ett stort gäng som cyklade fel. Bara att vända och bita ihop när vägen plötsligt slutade i en låst grind. Jag hängde på i klungan fram tills det började gå uppför vid Halleröd då några drog lite hårt längst fram. Sen rullade jag ikapp utför igen men orkade återigen inte gå med i uppförskörningarna norr om Kungälv. Det var bara att lägga sig och köra solo och det gick rätt bra. Jag rullade på själv i 1,5 mil ungefär, till depån i Kode då jag kom ikapp två killar från IK Stern som hade startat i samma startgrupp som jag själv och vi låg ihop sen större delen av loppet och hjälptes åt i motvind och regn så gott det gick. Tyvärr vurpade en av dem i en rondell en bit innan vi skulle köra sista varvet så han var lite stukad efter det och när vi tog oss ann Hallerödsbackarna för andra gången så delades vi upp. Jag behövde stanna och lätta på trycket där också så då susade de förbi nerför. Tog en bulle i depån och så ner och tugga solo sista 1-2 milen. Var trött men matade på bra och susade förbi många cyklister. Fick någon på släptåg ett tag och kom på slutet ikapp IK Stern-killarna igen. Spurtade sista varvet på STCC-banan. Sen gick jag och åt och frös ihjäl. Satt och skakade och hackade tänder vid bordet där ett tag innan jag gick och försökte tina händerna genom att spola lite ljummet vatten på dem. Det hjälpte med händerna men jag frös lika jävligt ändå. Det blev inte bättre av att ge sig ut och cykla hem igen men väl hemma väntade Pernilla med en filt och varm choklad och jag kunde kollapsa i soffan och kolla hur de hade det hett värre uppför Etna i girot.

Klart nöjd med loppet. Rullsnittet blev ganska exakt 30 och sträckan ungefär 17 mil. Ville ha en riktig genomkörare och det tycker jag att jag fick. Mest nöjd med att jag kunde trycka på så pass bra på slutet. Första gången jag cyklar mer än tio mil trots allt. Det kändes bra.

Onsala Runt

2011-05-14T20:38:00.000+02:00

Jaha. Då var tävlingspremiären gjord för i år. Och det är väl bara att konstatera att formen är ganska usel. Kände mig hyfsat laddad innan, uppvärmningen var ok men jag kände mig lite tung i benen. Hoppades att det skulle släppa när jag kom igång.

Förra året var det spöregn och blåsigt, idag däremot var det perfekt väder. Sol och kanske 15 grader. Lätt vind, lagom fläktande. Förutsättningarna var med andra ord perfekta. Ställde mig långt fram i starten och drog iväg med två kilometer i 4:00-tempo. Det var lite snabbt kanske men jag upplevde att jag sprang lätt och avslappnat och inte pressade mig för hårt. Sedan började det luta lite mot och det blev plötsligt tyngre. Därefter var det slitigt... Jobbade på så gott jag kunde under de långa landsvägspartierna. Benen var kraftlösa. Andan var i halsen. Några passerade mig och jag hade ingen möjlighet att hänga i deras tempo. Snittfarten sjönk till 4:30 ungefär. Till slut börjar en lång nerförslöpa ner mot vattnet där jag kunde flyta på lite i löpningen och det började kännas något bättre igen. Fick upp höften och kunde flyta på. Då var det strax läge att vända igen för sista kilometern som är ganska brant uppför och avslutas med en upploppsraka på 150 meter i svagt uppförslut - tvärs över en ojämn och mjuk betesäng. Kunde inte få till någon vidare avslutning heller men trött var jag i mål ändå.

Onsala Runt är ett riktigt tufft lopp tycker jag. Det är mycket uppför och mycket tunga slakmotor och jag hade det märkligt svårt att få in något flyt i löpningen. Upplever att jag lider väldigt mycket uppför och sjönk också ihop väldigt mycket i steget. Behöver mer löpträning helt klart. Plus är att hälsenan kändes bra vilket var skönt. Var orolig att jag skulle få en reaktion under loppet vilket jag inte fick och efteråt känns det också ok. Det gör ju att jag förhoppningsvis kan få till den där löpträningen jag behöver nu också så det är bra. Göteborgsvarvet hägrar nu nästa helg och vi får väl se hur det går. Förhoppningsvis kan dagens tävling locka fram formen en smula.

Imorgon blir det Hisingen Runt. Hoppas på bättre väder än i nuläget.

Vårruset m.m.

2011-05-10T21:20:00.000+02:00

För vad som känns som en halv evighet sen (2007) så försökte jag utmana Pernilla: du springer Vårruset, jag springer Göteborgsvarvet. Det kändes då som om det var ungefär likvärdiga utmaningar. Jag ska väl i ärlighetens namn erkänna att utmaningen inte direkt föll i särskilt god jord men jag sprang Varvet i alla fall och det blev väl en start på min idrottskarriär som stapplande går framåt... I alla fall så gick åren men igår var det dags och det var just Vårruset som blev tävlingspremiär. En lyckad sådan. Mycket bra gjort och tjejen som för inte så länge sen trodde att det var fysiskt omöjligt för henne att någonsin klara att springa fem kilometer gör sin nästa tävling redan på lördag (Onsala runt) och pratar redan om milen... Där ser man!

Även jag gör premiär på lördag och hoppas på en bra genomkörare men kanske inte några resultat direkt. Sprang de tolv kilometrarna ifjol på 53:40 och hade verkligen inte haft någon vidare träning innan då heller så jag hoppas på att ligga lite bättre till i år. Men jag vet inte. Jag är nöjd med att känna lite på halvmaratempot och hoppas att det känns bra.

Idag klämde jag ur mig några backintervaller på cykeln i alla fall. En tjej körde stakning på rullskidor uppför samma backar och bidrog med lite stöttande tillrop - "kom igen! du är stark!" - jag grymtade till svar. Sista gången uppför så höll jag på att vika ner mig. Jag var rädd att jag skulle falla ihop i en hög på väg upp och det hade ju varit lite pinsamt men jag bet ihop och tog mig ändå upp till slut.

Just det här passet bloggar jag om rätt ofta känns det som. Varje gång jag kört det faktiskt. Men det är ett jobbigt pass. Bloggvärdigt. Jag kände mig starkare nu än senast i alla fall. Men jag kanske inte ska dra för stora växlar på det. Den här gången regnade det inte, jag hade inga stänkskärmar och tunga kläder och jag hade till och med nya hjul, ny kassett och ny kedja. Jag kanske helt enkelt har köpt mig ~~snabb~~ mindre långsam?

Ännu lite bättre

2011-05-07T23:08:00.000+02:00

Mitt rehabprogram ger minst sagt effekt. Hälsenan känns riktigt bra. Eller - känns knappt alls. Vad som känns lite mer är mina vader. Träningsvärken har slagit till med full kraft och de är ömma och stenhårda. Eventuellt så är smärtan från dem så intensiv att hälsenesmärtorna inte kan göra sig hörda... Men träningsvärk är ok. Inget känns skadat eller trasigt. Och springa kan jag göra. Fem kilometer till jobbet i torsdags och tolv kilometer idag. Jag lufsar inte runt haltande utan springer med ett lätt (nåja) steg. Fantastiskt. Sen är formen inte helt hundra. Hoppas att jag kan komma in hyfsat i löpningen så jag kan prestera ok på Göteborgsvarvet. Det finns väl ändå någon sorts grund där som jag hoppas kunna hitta tillbaka till.

Läste i GP om Isabellah Andersson som också varit skadad men gör comeback till Varvet. Hon har joggat ett tag - "aldrig under 5:50-tempo". Tänk att även de som är så snabba kan springa så långsamt. Det tror man inte ibland.

They try to make me go to rehab b/w Jolene 7"

2011-05-04T19:08:00.000+02:00

Släpade iväg mig till sjukgymnasten idag (äntligen) för att försöka få bukt med min gäckande hälsena. Det borde jag naturligtvis gjort för en två månader sen men bättre sent än aldrig. Jag gick till Sportrehab här i stan och fick hjälp av Linus som klämde lite på vader och hälsena och gav mig klara och raka besked: excentriska tåhävningar med rejält tung belastning: 3x15 två gånger om dagen och så vanliga tåhävningar - så många jag klarar. Efter 3-4 veckor även fjädrande tåhävningar. Löpvila inte nödvändigt. Träna som vanligt.

Glad gubbe här. Stack direkt till Sportlife och ställde mig i vadpressmaskinen. Det var rätt tungt. Nu har jag lastat en ryggsäck full med fyllda petflaskor, hantlar och de blyvikter jag hade kvar från min dykarkarriär. Står ute i trappan och kör.

Simmade lite efter vadpressen. Joline Höstman låg i banan bredvid. Det är lite inspirerande att få känna elitens vingslag tycker jag. Körde 5x200 med paddlar som blivit lite av en favorit. Jag har ju överkropp som en halvkokt sparris så jag kan behöva lite styrka. Sedan 6x50 med dragsuit som jag följde upp med 4x50 max. Avslutade jag med att maxa en hundring. Fick rejält med mjölksyra och krampkänningar i benen sista 25 men lyckades klämma mig in under 1:30 i alla fall. Under omständigheterna helt ok?

Sauk

2011-04-28T10:18:00.000+02:00

Senaste numret av Göteborgsvarvets egna tidning (med det fyndiga namnet "Varvet") hade en intervju med Stefan Sauk. Han far, enligt journalisten, ut i en monolog (oväntat) mot "dyra cykeltights" och reflexvästar. "Är det mellis?" Ett självbelåtet skratt ekar mellan sidorna. Svenskar är rädda för allt. Reflexväst i löparspåret? Fånigt och onödigt tycker Sauk. Vad han tycker om reflexväst på vägen till löparspåret får vi inte veta.

Sauk själv kör cargobyxor och Arc'teryx-jacka. Säkert en jättebra jacka men kanske lite varm att springa i. Sen kostar den väl en 3000 spänn också. Lite dyrare än ett par tights.

Av någon anledning tycker många det är löjligt att klä sig i kläder som är gjorda för ändamålet. När bilister tutar och prejar cyklister verkar problemet vara lika delar kläderna som att de är i vägen. Löpartightsen har vi varit inne på. Och gud nåde den som simmar i Speedos.

Naturligtvis mycket bättre att använda otympliga och opraktiska kläder istället. Inte alls fånigt och fåfängt. Manligt, snarare.

Jag vill uppmana alla att istället stå för sin bula. Omfamna tightsen och låt steget löpa fritt. Jag har en gång varit en av er, men sedan mina ben för första gången blev svepta i den tighta lycrans ömma omfamning vill de inte ha något annat. Jag förstår dem.

(Är man sugen på att få lite mer av Stefan Sauks ego i full blom så kan man kolla här.)

Simtest igen

2011-04-27T20:27:00.000+02:00

Idag var det dags för mitt 400 meters simtest igen. Den minnesgoda läsaren minns 7:15 och 6:52. Nu 6:36. Det tar sig!

Man ska också betänka att tiden slogs i vild kamp med diverse andra medsimmare i Valhallabadets "fartbana" en vardagskväll vid sjutiden. De flesta simsätt var representerade. Bröstsim, ryggsim, dubbelrygg, bland annat. Någon höll på att simma ner till botten och upp igen. Elva personer trängdes i "fartbanan". I motionssimsbanorna bredvid (två) hade åtta bröstsimmare det lugnt och skönt. Flera stycken i de banorna simmade snabbare än vissa i fartbanan... Men det kanske är lite prestige i det hela. Precis som de som ökar farten när man försöker simma om. Trött man blir. Och det kan man ju bli ändå.

Lästips.

Nytt rekord...

2011-04-26T17:22:00.000+02:00

...i träningstimmar har slagits i april. Och då är det ändå flera dagar kvar. Om en kvart är jag uppe i 2000 minuter. 1890 minuter var annars rekordet från juli förra året. Det är i alla fall på rätt väg. Kalmar närmar sig med stormsteg och då lär varenda minut räknas.

Ökar långsamt längden på cykelpassen. Nu uppe i 3:40 och det kändes grymt bra i söndags. Körde solo på förmiddagen till Bollebygd via Hällingsjö och därifrån upp till Hindås. Vek sedan av i Landvetter och tog Härkeshultvägen till Jonsered och därefter hem. Drack bara sportdryck utan energi och det kändes riktigt bra hela vägen tyckte jag. Nu blir det fyra timmar + nästa gång och så fortsätter jag så och hinner förhoppningsvis få in ett par pass uppåt sex timmar innan det är dags för Kalmar.

Körde också lagtempo med Triathon Väst i onsdags förra veckan. Grymt kul körning och helt nytt för mig som nästan enbart tränat själv så när jobb och annat tillåter så ska jag försöka vara med på så många sådana pass som jag kan i sommar. Har fått lite extra motivation av några gemensamma arrangemang jag har varit med på senaste veckorna. Simträningen med Kristine Persson, cykel och kostföreläsning med Oscar Olsson och så lagtempo då. Det är kanske inte så dumt att frångå mitt motto "själv är bäste dräng" ibland. Ska lägga det på minnet.

Påskdagen, förmiddag

2011-04-24T10:38:00.001+02:00

Någonstans i Sverige.

Farväl

2011-04-20T14:34:00.001+02:00

Mina New Balance 904 har nu gjort sitt. De har funnits med mig sen Stockholm Marathon 2009 och har hunnit med diverse halvmaror, triathlons och ett antal mil på vägarna sedan dess. Ibland har vårt förhållande varit ansträngt och när jag har vurpat har jag varit lite orättvis och gnällt på den släta sulan men oftast har vi trivts bra ihop. Fast på sistone har de börjat kännas mer och mer sladdriga och till slut var det dags att inse att de nog gjort sitt. Nu blir det hundpromenader och vardagsslitande istället för långpass och tröskelintervaller.

Istället dags att plocka upp mina Asics DS Sky Speed ur lådan. De är lite tyngre (326 mot 290 gram säger köksvågen), faktiskt lite mer än mina gamla DS Trainers också, men de känns ändå ganska lätta och smidiga på foten. Det ska nog bli bra det här. Jag tycker de är rätt snygga också.

Massage

2011-04-15T17:54:00.000+02:00

Idag har jag vilat. Och fått massage. Det var två år sedan sist jag var och fick massage, vi hade en massör som kom till jobbet då som man kunde gå till väldigt billigt. Jag var där två gånger och det var riktigt smärtsamt när hon gav sig på mina stumma vader. Men det värsta var en variant där hon satte in armbågen i min höft och la all sin kroppsvikt på. Det kändes kan jag säga, men gjorde nog nytta hoppas jag. Dagens massage var lite mer skonsam. Höger vad och framsidan på låren var lite stela så där kändes det men inte alls lika illa som förra gången. Men det behöver kanske inte göra ont för att det ska vara bra. Dessutom kan det ju vara skönt att inte gå och våndas inför besöket. Det blir nog fler gånger.

Krämpor

2011-04-13T23:38:00.000+02:00

Simskola igår var det ja. Har inte varit på något pass med Triathlon Väst sen crawlskolan hösten 2009 men lyckades till slut dra mig dit. Igår så höll Kristine Persson i först en liten genomgång med tips och lite övningar. Sen så var det dags att simma. Och det gick väl sådär. Det var ruggigt mycket folk och trångt i banorna, kom aldrig in i det riktigt. Simmade på lite. Kände också att jag fick lite ont i höger axel så efter en timme och inte särskilt mycket simmat la jag ner och åkte hem. Lite tips tar jag med mig i alla fall.

Jag vaknade till tidigt idag på morgonen och hade vansinnigt ont i axeln/skuldran. Vilken sida jag än låg på gjorde det ont. Gick upp till slut och tog ett par värktabletter. Hade också ett sånt där Vulkan-skydd för axeln som vi hittade bakom ett skåp när vi flyttade in i lägenheten så jag tog på mig det också. Det blev väl bättre under dan i alla fall. Jag har också listat ut hur jag skadat mig. Kanske tog i lite för mycket när jag var i skogen med Amy (hunden) och kastade leksaker igår...

Eftersom jag inte tyckte att jag redan hade ont nog så gav jag mig ut och sprang 7x5 min tröskel i terräng också. I mina tunna racing flats. Någon gång får man ju testa vad hälsenan tål. Det kändes väl helt ok men inte fantastiskt efteråt. Tröttsamt.

Grisigt

2011-04-12T15:05:00.000+02:00

Jag syftar inte på känslan jag fick uppleva på lördagens långpass runt Horred och Ullared, när vinden ligger på från fälten som bönderna precis vräkt svingödsel över. Det är en helt annan form av svineri. Nej, idag var det dags igen för Delsjömasten. Morgonens ösregn fick mig att överväga trainern men det lättade lite så jag gav mig ut ändå. Det regnade ju förra gången också så det börjar bli en tradition.

Körde första vändan upp på stora klingan och sen var det dags att betala räkningen på de andra vändorna. Benen var en smula möra sista gången upp. Hela jag var mör om jag ska vara ärlig. Men det är väl lite av poängen. Hoppas det ger resultat. Det vore väl märkligt annars.

Tröstar mig med kaffe, våfflor och Curb your Enthusiasm i soffan. Ikväll blir det simskola med Triathlon Väst.

Anmäld

2011-04-12T11:17:00.000+02:00

Jag fick anmälningen till Kalmar i 31-årspresent av Pernillas familj med hälsningen "vi vill se dig plågas". Och jag som alltid är så snäll...

Men det var lysande tycker jag. Samtidigt som det nu verkligen inte finns någon återvändo. Nu är det på riktigt.

Tror jag ska ut och cykla lite...

King of the hill

2011-04-05T16:11:00.000+02:00

Körde idag tre gånger uppför "Bergakungentempot", alltså backen från Delsjövägen upp till masten längst upp vid Brudarebacken. 99 höjdmeter och 2,6 kilometer. Målet var att ligga strax under tröskeln och få lite styrka på köpet. Det funkade hyfsat tycker jag, körde kontrollerat fram till den allra sista backen upp till masten då det brantar på ordentligt. Fick lägga i lättaste växeln (39/23) jag hade och stå upp för att komma upp. Så klena ben har jag. Körde så tre gånger, den fjärde vändan blev inställd eftersom det började bli lite väl mycket misär att åka ner i ösregnet med fötter som isbitar. Så det var inte alls för att jag var trött. Absolut inte.

Ska testa någon gång att maxa uppför och se hur det går. Själva tävlingen Bergakungentempot är väl inte förrän i höst så jag får ta det på egen hand någon lämplig dag. Idag gick det på 6:40 ungefär men det var ju som sagt inte någon maxning och dessutom med skärmar och fulla vattenflaskor för att få det lite extra tungt. Ner mot fem minuter känns som en vettig tid. Hur fan nu det ska gå till. Det får väl bli antingen att träna eller att gå ner sisådär 10 kg. 65 kg hade jag nog kunnat släpa upp utan problem.

Löpare igen

2011-04-01T16:23:00.001+02:00

Fredagsfirade med tolv kilometer runt Delsjön. Hälsenan tolerant om än inte kurant. Bra nog, är inte knusslig.

Underbart att de gamla slingorna är löpbara igen istället för istäckta och livsfarliga. Varvet runt Delsjön på c:a 7,5 inbjuder till alla möjliga övningar - lagom för snabbdistans, 7x1000 eller varför inte köra hårt i backarna och få ett tufft back/fartlekspass. En kvarts löpning från dörren är perfekt uppvärmning.

Idag dock lugn distans. Körde upplägget "spring nio, gå en" som tipsades om i senaste Runners World. Kändes som en bra idé för att vara lite snäll mot senan (även om den inte förtjänar det). Funderar på det upplägget på IM-maran så kanske man undviker den fruktade väggen. Här en youtube-klassiker om någon undrade hur väggen ser ut och varför man vill undvika den:

Vecka 12

2011-03-27T18:14:00.000+02:00

Våren kom lägligt nog samtidigt som min hälsena började spöka, så det jag förlorade i löpträning förra veckan har tagits igen på cykeln. Riktigt bra har det blivit faktiskt och veckan kröntes med lördagens långpass på strax över tre timmar. Känns fint att vara ute redan nu. Sedan snöade det i söndags och idag är det ganska ruggigt men det förtränger jag...

Nu är det både slut på veckan och strax slut på mars och det har varit tre bra veckor med lite ökande mängd - 413, 439 och 555 minuter. Nu är det en vecka med jobbarhelg framför mig så det blir lite mindre träning men det passar ganska bra. Tester på 30 min cykel och 400 m simning står på schemat, något löptest blir det däremot inte. Men en jäkla massa tåhävningar, lite lugn jogg och kanske ett besök hos sjukgymnast däremot så hoppas jag snart vara i löpbart skick igen.

Våren

2011-03-22T19:27:00.001+01:00

I måndags var det racerpremiär för mig, det gick ju inte att hålla sig när solen kom fram och termometern kröp över tio plusgrader. Två timmar tog det att byta däck och riva upp hela lägenheten i jakt på armvärmare och skoöverdrag men ut kom jag till slut. Plöjde som ett spjut på Gamla Boråsvägen mot Hindås och kände mig i grymt slag. Jag började tänka att sex timmar på IM-cyklingen kommer gå som en dans. Kanske borde jag höja målsättningen? Eller det kanske finns något proffslag som behöver förstärkning? Sedan vände jag in i motvinden och insåg att mina ben var lika klena som vanligt. Formen visade sig vara en styv kuling.

Men våren är här. Fortfarande ganska grusigt och jävligt på sina ställen, blött här och där och fullt med tjälskador som lurar bakom varje kurva. Men jag klagar inte.

Tvära kast

2011-03-18T19:28:00.000+01:00

Ibland är det nära mellan himmel och helvete. Himmel var gårdagens cykelrunda i eftermiddagssol med pigga ben och ett konstant leende på läpparna. Bara fram och tillbaka till Lindome på fixie med dubbdäck men ändå. Kändes helt fantastiskt att vara ute i solen igen efter alla muggiga trainerpass. Tvära kast var det också på själva cyklisten, för dagen iklädd den oheliga kombinationen tröja från Rapha och solglasögon från Biltema. Frågan är om det går att hitta två varumärken som ligger längre från varandra vad det gäller image och ideologi. Här följer ett litet bildspel för att åskådliggöra: Biltema + Rapha = ?

Biltemamannen hade väl inte behövt få en damcykel i alla fall?

Helvetet var väl då i så fall att vakna imorse och se att blötsnön lagt sig över nejderna. Och så skulle jag dessutom nödvändigtvis ut och pulsa runt på ett långpass med trötta ben, ont i hälsenan och en begynnande förkylning. Det gick inget vidare direkt men runt kom jag. När jag ett par timmar senare hoppade ned i poolen var väl inte förväntningarna alltför högt ställda men snart satt jag i bastun och kunde summera 1500 meter och en halvtimmes lugn simning. Himmel.

Löparmyter

2011-03-11T11:17:00.001+01:00

På ett (ej träningsrelaterat) forum som jag brukar läsa ibland finns det en tråd där folk pratar lite allmänt om löpning. Nivån är mestadels nybörjare med någon hyfsad motionär inblandad (som undertecknad). Om inte annat så är det underhållande att se alla löparmyter som dyker upp och många av de känns lite specifikt amerikanska. Men jag kanske har fel.

En skrev att man ska (bör, måste) ha med sig vatten på alla rundor över en timme. En annan rekommenderade gels till en löpare som aldrig sprungit längre än tre miles (knappt fem kilometer). Överlag så är det mycket gels som rekommenderas - typiskt är att någon har sprungit 12-13 km och blivit trött och svaret kommer som ett brev på posten: "Try gels!". Ibland är det någon som har en "personlig tränare" som tror stretching löser allt och rekommenderar att man lägger lika mycket tid på stretching som på löpning (!). Ännu ett i raden av goda råd från personliga tränare.

Och så min favorit: Killen som köper nya skor var tredje månad trots att han bara springer tre mil i veckan och drar till med kanske den bästa myten av alla: Man måste ha två par skor att växla mellan så dämpningen får vila mellan rundorna. Det kan man läsa lite här och var men jag köper bara inte att moderna material behöver så lång tid på sig för att expandera efter att ha blivit ihoptryckt. Särskilt inte material som är specifikt utvecklade just för att tryckas ihop och expandera några tusen gånger varje gång de används. Om dämpningen inte skulle hinna återhämta sig på en dags vila så undrar jag hur lite dämpning som är kvar i slutet av en mara? Kanske dags att införa skobyten?

Det finns alltid anledning att skaffa fler löparskor ändå. Man behöver inte hitta på egna.

Live från Åby IP

2011-03-05T17:23:00.001+01:00

5 km test avklarat i eftermiddagssol. Resultat: 20:33 och stumma vader. Nöjd med detta.

Ps. Kan man straffas för att man olovligen klättrar över staket in på en idrottsplats eller räknas intervallerna man kör som straff nog? Ds.