Något har gjort att de äldre generationerna här i landet uppenbarligen saknar visst sinne för sans och proportioner. Kanske är det att de har blivit söndercurlade livet igenom, uppväxta som de är i en tid innan arbetslöshet och utanförskap, med hemmamammor som skötte all markservice hemma och såg till att maten stod på bordet när de kom hem från skolan? Eller har jag fel? Är jag orättvis? Visst, det fanns säkert saker som var jobbiga med att vara ung på 60- och 70-talet. Det fanns t.ex. bara två TV-kanaler, inga iPads och man var tvungen att cykla eller gå till skolan, ibland flera kilometer.
Vad det än är så tycker jag att man allt som oftast ramlar över representanter för 40-plussarna som redogör för vilda drömmar och målsättningar utan att de riktigt verkar medvetna om att det inte bara är att lägga ut målet på internet och sedan löser sig resten av sig själv. Försiktiga invändningar bemöts med någon harang om jantelagen och den svenska avundsjukan. Det är som om de fastnat i ett konstant stadie av ett-på-natten-skrytsamhet utan att drabbas av eftertankens kranka blekhet som för de flesta av oss annars tenderar att slå till med full kraft på söndagsmorgonen.
All heder i sammanhanget till min käre fader som ringde mig sent en kväll för något år sedan och tyckte att vi skulle anmäla oss till Vasaloppet. Dagen efter vaknade jag av att telefonen ringde och på andra ändan hördes pappa, med panik i rösten:
"Du har väl inte anmält oss? Jag kollade upp det, och det är ju nio mil! Jag kommer att dö!"
Nu var det väl inget högtflygande mål i sig utan jag är säker på att farsgubben skulle fixa det med lite träning och vilja, men att backa tyder väl ändå på en viss självinsikt. Speciellt jämfört med de som tror sig kunna mäta sig med elitcyklister eller tänker sig att bestiga Mount Everest inom något år om man bara går ner några kilo först och börjar promenera ett par gånger i veckan. Det är kanske futtigt att irritera sig på folks högtflygande drömmar som väl egentligen inte skadar någon, men problemet tycker jag är att den här typen av "hur svårt kan det va"-inställning är respektlös mot de som faktiskt presterar på den nivån. Och jag tycker att det är en respekt de förtjänar.
Nu kanske många tanter och farbröder sitter med svallande blodtryck i stugorna så jag vill bara påminna dels om att vi i den yngre generationen ibland kan använda oss av vissa överdrifter eller s.k. "ironi" på det här nya forumet, internet, och det behöver man inte nödvändigtvis ta som personliga påhopp. Känner man ändå en brinnande lust att kommentera så vill jag bara för ordningens skull be om att undvika t.ex. särskrivningar, långa rader av utropstecken, frimodigt användande av versaler eller andra skrivsätt som för oss som gått i "flumskolan" verkar främmande och svårförståeligt. Jag tycker det är viktigt att vi kan försöka kommunicera även över generationsgränserna.
Tack för ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar