söndag 16 september 2012

Vem släckte ljuset?

Hösten är här och då har naturligtvis alla duktiga förberett sig och sett till att pannlamporna är laddade så man kan ge sig ut i skog och mark även efter mörkrets inbrott. Klantskallar som jag däremot har naturligtvis stoppat in pannlampor och reflexvästar långt in i en byralåda så att när man väl är redo att ge sig ut på den där söndagsrundan efter att ha fullgjort dagens åtaganden (kvickna till efter gårdagskvällens öldrickande och Probotector 2-spelande, ta långpromenad med hunden, lära sig allt om cellandning och proteinsyntes, hälsa på i det nya huset och förbereda inför flytten i november) så är batterierna hopplöst urladdade och lampan lyser som en slocknad tändsticka ungefär. Det säkra valet i det här läget vore naturligtvis att välja en upplyst runda, men det roligare alternativet är naturligtvis att ge sig in i skogen och hoppas att det inte dyker upp älgar, troll eller vad för annat småknytt som kan tänkas lura där. Med pulsen minst tio slag högre än normalt tassade jag fram med sinnena på helspänn och ständigt analyserande – träd eller människa? Stenbumling eller lik? Buske eller onämnbar fasa? Men allt var inte nattsvart. Att springa på bryggan över Delsjöns vik med ljuset från TV-masten spelandes över vattnet var storslaget. Att sedan fortsätta under kraftledningarna som surrar ilsket av elektriciteten som rusar fram för att tända TV-apparaterna och lamporna som får Göteborg att lysa upp natthimlen var möjligen lika storslaget men när tankar om nedfallande ledningar drabbade mig såg jag till att öka farten och lämna kraftledningsgatan så fort som möjligt. Väl ute på elljusspåret igen kunde jag pusta ut en smula och känna mig nöjd med att jag klarat mig från mörkrets fasor helskinnad. Snubblade inte på någon dold liten rot ens och klarade mig torrskodd över vattenpölar och sumphål. Bra jobbat. 12 km lugn distans blev det som avslut på veckan.

lördag 15 september 2012

Straight outta Borås

Här sitter jag på jobbets lokaler i Borås och pustar ut efter dagens 5 km på Kretsloppet. Pust.

Först det roliga: jag kom delad fyra. Så högt har jag aldrig placerat mig i någon tävling någonsin om man bortser från nutidsorienteringen (frågesport, alltså) på högstadiet. Att vara i täten var jäkligt skoj. En tredjeplats var inom räckhåll (skiljde ungefär 20 sekunder) men jag orkade inte ta ikapp det.

Det var naturligtvis så att de vassa kanonerna var anmälda på 10 km och större delen av startfältet var barn och ungdomar men det är lika kul att komma fyra ändå...

Det var en rejäl rusning från start och jag tog det relativt lugnt och räknade till att jag hade ungefär 10 stycken utspridda framför mig. Innan vi passerat en kilometer hade jag dock passerat alla utom de tre som sedan fanns före mig under resten av loppet. Jag sprang lite i ingemansland och hade lite för långt fram men ingen som närmade sig bakom heller. Det blev naturligtvis tungt sista halvan som det blir. Tyvärr lite för tungt. Sprang förbi 4 km-skylten. En halv kilometer senare sprang jag förbi milloppets 10km-skylt och anade att banan skulle vara lite lång. Sen kom det en skylt med "spurtsträcka 200 m" och jag drog på slutspurten. Runt hörnet och genom en portal och gick i mål... trodde jag. "Fortsätt spring" ropade publiken så det var bara att bita ihop och snart kom den riktiga skylten med 200 m kvar och jag samlade ihop mig för en stark avslutning. Hörde att publiken började heja lite extra och såg en vilt spurtande ungdom i ögonvrån, spände vaderna och svarade på spurten och vi kämpade stenhårt in på mållinjen och hade till slut samma tid i mål. Nu står jag som femma i resultatlistan men det tror jag inte på förrän jag har sett målfotot... Vi räknar väl inte tusendelar i den här sporten?

Sen är jag väl sådär nöjd med loppet annars. 20:51:7 är minst en minut sämre än jag hade hoppats på men som sagt så var väl loppet lite längre än 5 kilometer så det får ändå vara godkänt. Hade dock gärna sett ett jämnare lopp utan att tappa så mycket som jag gjorde på slutet men jag får skylla på att öppningen var alldeles för optimistisk. Valet att springa med mina ultratunna Adizero-flats var kanske inte heller så bra. Njag inte riktigt orkar hålla uppe steget så tror jag att jag förlorar på att inte ha lite mer dämpning som man får i lite mjukare skor. Men det är bara att jobba på. Bättre lycka nästa gång.

onsdag 12 september 2012

Springer på och inte så mycket annat.

Det är rätt skönt att fokusera på en sak och inte tramsa med cykel och andra dumheter. Ibland ångrar jag det (härligt soliga höstdagar), ibland känns det helt ok (härligt ösregniga och stormiga höstdagar). Förhoppningsvis så ger det här fokuset resultat så jag kan få fason på löpningen och sätta lite härliga höstpers. Jag har snittat två mil i veckan under året. Det blir inga barn gjorda där. (Metaforiska barn då. Riktiga barn har det ju bevisligen blivit.) Nu jobbar jag mig upp till lite vettigare veckomängder runt 4-5 mil och förhoppningsvis några veckor med ytterligare lite mer mängd. Nu blir det väl inga lopp på längre distanser än milen så mängden känns kanske inte som det allra viktigaste men samtidigt så tycker jag att det känns bra att springa ofta så man kommer in i ett flyt.

På lördag så hade jag tänkt tävla men det är lite oklart var. Kretsloppet i Borås konkurrerar med Risveden Terräng och även om 18 km terräng låter lockande så kanske det gäller att passa på med de få tillfällen det ges att springa 5/10km-lopp under hösten. Det är lite pussel med att hitta lämpliga lopp som passar med varannanhelgarbetandet men något ska jag väl kunna få till. Hässelbyloppet ligger för närvarande bra till som seriöst sub40-försök och i dagsläget lutar det nog åt 5 km i Borås på lördag. Känner att jag inte riktigt håller för 10km just nu men ska nog kunna gå under 20 min på halva distansen med lite marginal.

onsdag 5 september 2012

Drag under galoscherna

Kul att springa snabbt.

Gårdagens pass var 4x400m med ökande vila – först 1 minut, sedan 2, sist 3. En kilometers lätt joggvila därefter och sen 10x100m med 100m joggvila. Totalt alltså drygt 2,5 km fart. Det känns ganska futtigt att packa ihop kappsäcken efter så lite men med bra fart på fötterna så kändes det desto mer i benen. Det är nya muskler som gör sig påminda när man kommer upp i steget och trycker på ordentligt i högre farter och jag tror att det är nyttigt även för att kunna springa snabbare på längre distanser. Visserligen är det väldigt mycket överfart (fyrahundringarna sprangs runt 3:15-fart) och de är för korta och för få för att verkligen belasta hjärta och lungor men som teknik och löpstyrketräning tror jag att det är riktigt bra. Dessutom är det grymt kul att verkligen springa fort på bana. Det borde fler testa.

torsdag 23 augusti 2012

Gårdbyknocken

Alltså Kalmar Ironman, vilken grej. Var inne i stan från starten och hängde i ungefär tills när herrsegraren gick i mål innan jag gav mig. Man blev ju lite sugen på att vara med själv men där morbror Henke slog till med en "Training for Ironman 2013"-tshirt så nöjde jag mig med en "I'm Ironbaby"-tröja i storlek minismall för kommande familjemedlem. Ironpappan avvaktar nog ett år till i alla fall...

Stämningen var i alla fall sjuk och slår det mesta jag upplevt med hästlängder. Fördelen med att ha ett sånt här arrangemang i en liten stad som Kalmar är att hela stan tas över helt av arrangemanget istället för att det riskerar att försvinna i bruset. Och det kändes verkligen som om hela Kalmar var med på noterna. Det måste hänt något på sistone för annars så har ju kalmaritens favorituttryck länge varit "a de gåu inte!" men bortsett från någon sur gubbjävel i Lindsdal som ryktas ha forcerat avspärrningarna med motiveringen "ja hau fanimej betault vägskatt!"så var det glada miner runtomkring. Skoj skoj.

Som sagt blev man lite motiverad så när jag kom hem till mamma i Lökenäs så var jag tvungen att ta en liten simtur. På söndagen så var jag sugen på att känna lite på cykelbanan så jag cyklade över till östra sidan och körde 2x20 min från Runsten till Gårdby skola och tillbaka. Gårdbyknocken får den rundan heta. Jag tycker det är sjukt konstigt att cykla på Öland eftersom man bara sitter och matar på på platten utan minsta mot- eller medlut och det är verkligen en annorlunda upplevelse från att cykla här omkring Göteborg. Blåser gör det däremot nästan alltid så bara för att det är platt behöver det inte gå särskilt fort.  Varmt var det också. Ironman hade blivit en betydligt jobbigare upplevelse för många om den gått en dag senare vågar jag lova.


fredag 17 augusti 2012

Kalmar Minitri

Minitri. Vilket namn. Låter som en barntävling. Men ok.

När Kalmar nu blir med Ironman så påverkar det också sprinten som numera är 1/10 Ironman (380 m simning, 18 km cykel, 4,2 km löpning) istället för den mer traditionella sprintdistansen (750m/20km/5km) som man kört innan. Sen ligger det en annan air runt hela arrangemanget i år. Ironmanflaggorna vajar i vinden, målgången är på stortroget med två maffiga läktare, expoområdet har svällt och det känns som att det är betydligt mer folk i omlopp i stan än det varit innan. Kul!

Hur gick tävlingen då, kan man undra. Det började med lite dramatik. Jag pumpade upp däcken, ställde cykeln ifrån mig och 30 sekunder senare hördes ett ljudligt pys. Punka. Jag brukar ju berömma mig om att sällan punktera så det är ju typiskt att det händer 45 minuter innan start. Min första tanke var att lämna in hela hjulet till verkstaden inne på området för att kunna värma upp och fixa i ordning mina grejer under tiden men det var fullt upp med växeljusteringar av diverse tempocyklar så jag fick göra det själv. Det löste sig men det blev stressigt att ta sig till simstarten och jag kände att det skulle bli för snävt med tid för att få på sig våtdräkten ordentligt så det fick bli simning utan. Simningen gick väl ok trots det. Det var lite svårnavigerat när man vände upp mot kvällsolen så jag försökte hålla mig nära de andra och hoppas att de simmade rätt. Gänget framför hade jag kunnat hänga på med våtdräkt men det var inte så mycket att göra åt. Kom upp som 22:a i klassen på 9:06 inklusive nästan fyrahundra meters löpning till växlingsområdet.

Ut på cykeln hände ingenting när jag skulle trampa iväg. "Lätt växel", var min första tanke. En blick neråt avslöjade att det inte var någon växel alls – kedjan hade hoppat. Hoppade av för att peta på den igen men märkte att hjulet också verkade ha fastnat på något sätt. Det blev lite pill innan jag fick hjulet rätt i ramen, kedjan rätt i bakväxeln och kunde lägga upp den på framklingan. Slarvigt att inte kolla det ordentligt när jag hade haft av hjulet och lagat punkan och jag svor lite över min egen klantighet. Medan jag stod och stressade med kedjan så passerade det ett helt gäng med folk och det kändes som jag gick ut på cyklingen sist. Gav mig fan på att börja jaga direkt och drog på. Började mycket riktigt också passera folk snart och körde också upp mig tre placeringar utöver de jag tappat i växlingen. Effektiv cykeltid blev 27:30 ungefär vilket hade motsvarat topp tio i klassen eller topp tjugo totalt vilket jag är väldigt nöjd med.

Efter urladdningen på cykeln så var det väl inte så mycket kvar att spela med på löpningen utan det var kämpigt mest hela tiden. Hade inte krafter att trycka på utan låg runt rätt beskedliga 4:30 min/km större delen av tiden. Dock så var det klart häftigt att springa in i stan med målgången på Stortorget inför två stora läktare fullpackade med publik som självklar höjdpunkt. Till slut blev det en 19:e plats av 32 startande i seniorklass och 60 totalt av dryga 500.

Nöjd med fysiken men mindre nöjd med logistiken. Det är lite prylar att hålla reda på med triathlon. Skärpning där.



tisdag 14 augusti 2012

Ryggont

Satt och tittade på OS i förra veckan innan jag framåt eftermiddagen tänkte att jag skulle ge mig ut på ett löppass. Kände mig lite stel i ryggen men tänkte väl att det släpper efter ett tag men så fort jag tog ett löpsteg så spände det och högg i hela korsryggen så att springa var bara inte att tänka på. Bara att halta hem igen. Det gav några spännande dagar med nedsatt rörlighet även om de flesta aktiviteter funkade hyfsat. Gå ut med hunden kunde jag göra, simma gick ok och efter ett par dagar vågade jag mig på att cykla lite på trainer vilket funkade. Inte så att jag kände mig så smidig men det gick i alla fall. Jag behövde inte ens ställa in min medverkan i svensexefirandet för min kompis Gustav utan klarade till och med av två stenhårda lasergamepartier där vi blev förnedrade och hånade av ett stim med åttaåringar. På fredagen mådde jag väl sådär. Sprang en sväng men det fick bli riktigt lugnt.

Sen var det bröllop i helgen och dan efter åkte jag och Pernilla till Köpenhamn och tittade på Challenge Copenhagen ett tag vilket var riktigt skoj. Det var en härlig stämning längs löparbanan med massor av folk som hejade och jag försökte dra mitt strå till stacken och heja lite extra på alla svenskar jag såg. När vi lämnade hade tävlingen hållit på i ungefär nio timmar så folk var fortfarande relativt pigga och raska.

Nu bär det snart av till Kalmar för en avrundning på semestern. Igår testade jag ett ganska tufft cykelpass direkt följt av tio minuters hård löpning och tyckte att det kändes så pass bra att jag vågade anmäla mig till sprinten på torsdag. Idag testade jag att simma en hård fyrahundring också vilket gick helt ok så jag tror det kommer funka bra. Samtidigt så känns det som att ryggen är ett lite osäkert kort så jag kan likaväl få bryta men det får bli som det blir. Kul i alla fall att återigen få känna stämningen och jag ser sen fram emot att få vara med som åskådare när det smäller till på lördag och Kalmar Ironman gör premiär.