Gran Canaria, dag 3

Så var då sista cykeldagen kommen och efter lite funderingar på vad jag skulle ta mig an som grand finale så beslutade jag mig för att cykla längs med kusten till Puerto de Mogan och därefter över Tauropasset för en lunch i Soria innan jag vände hemåt igen för sista gången den här resan.

Puerto Rico

Kustvägen till Puerto de Mogan ser till att få en bra uppvärmd med tre kuperade mil på svettigt svängande vägar och ganska vältrafikerat efter Puerto Rico där motorvägen upphör. Trafiken är dock inget större problem utan de flesta tar det försiktigt och kör bara om när det finns plats och möjlighet. Eftersom vägen är så smal och slingrig, ofta med en bergvägg på ena sidan och ett stup ner i havet på andra, kan det dröja innan den möjligheten ges men även bussar och lastbilar väntar snällt och tålmodigt. På fredagen tog vi bussen och åkte till Puerto de Mogan för lite sightseeing, sol och bad och det är verkligen en mysig by som är värd ett besök.

Men upp i bergen var det som gällde idag. Det här var helt klart min favorittur på resan, vyerna var helt fantastiska hela vägen och klättringen upp till Tauropasset var lång och lagom utmanande och det blev inte sämre av att benen kändes kanon. Det är en mils klättring ungefär på helt nylagd väg som tar en från byn Mogan nere i dalgången upp genom gles barrskog och så får man en chans att beundra utsikten ett tag på en liten platå innan man vänder inåt bergen igen.

Mogan nere i dalen, havet skymtar i fjärran

Serpentiner, serpentiner, serpentiner...

 När jag tog fotopausen trodde jag att jag var uppe på toppen men det visade sig snart att jag snarare hade en tredjedel kvar att klättra innan det gick nerför igen. Med hjälmen på styret och solglasögonen i pannan svettades jag vidare med lite sorg i hjärtat över att det snart skulle vara slut för den här gången. Jag gillade verkligen att klättra, det kändes som det passade mig ypperligt att ligga och mala mig uppför bergen och även om det jag låg väldigt högt i puls och ansträngning hela tiden så var det mer njutning än plåga. Till slut var det i alla fall dags att ta sig an nerförskörningen till Soria för en efterlängtad lunch bestående av tortilla, färskpressad mango- och papayajuice och en cortado. Servicen höll spanskt tempo så stoppet blev lite väl långvarigt men gott var det. Med vattenflaskorna påfyllda kastade jag mig nerför utförskörningen som var raskt avklarad och sedan blev det tempokörning i dalen innan jag krämade ur det absolut sista jag hade i benen på kustvägen hem till hotellet. Planen var att bli riktigt trött så jag kunde känna mig klar med cyklandet sedan och det fungerade ypperligt. Nöjd med att ha klämt ut det sista ur min sista dag så var det bara att njuta och koppla av resten av resan.

Jag är grymt nöjd med de här dagarna och längtar redan tillbaka till mer berg och mer värme... Som inspiration inför vintern fungerade det utmärkt och jag är också jättenöjd med att det kändes så bra trots bristen på cykelträning månaderna innan. Jag var orolig dels för konditionen men ännu mer för risken att få skavanker som ryggont och skavsår eftersom jag var ovan att sitta på en cykel men det gick utmärkt. Det känns skönt att kroppen i alla fall inte förfallit helt under hösten. Jag hade kunnat cykla mer men jag var ju ändå där tillsammans med Pernilla och det kändes som jag redan utnyttjade hennes välvilja till max när jag lämnade henne ensam vid poolen med de tyska pensionärerna i tre dar medan jag var ute och lekte... Dessutom var det ganska skönt att lägga sig på stranden på torsdagen och ta det lugnt, och utflykten till Puerto de Mogan dagen efter var helt klart semesterns höjdpunkt.

Dunas de Maspalomas

Marathon des Sables

Innan flyget gick på lördagen hann jag dessutom med att klämma in en löprunda på 45 minuter som inleddes med Marathon des Sables-känsla genom sanddynerna som började precis nedanför vårt hotell och avslutades med ren Chariots of Fire-porr längs med stranden från fyren i Maspalomas till strandpromenaden i Playa del Ingles med ett havsdopp på vägen. Utsikten längs med stranden är även den spektakulär då man passerar nudistkolonierna som inleds med "the gay zone" och därefter "the old and german zone" innan det blir mer påklätt igen. En kort stund funderade jag på att förlägga mitt bad i nudistområdet och få en härligt frigjord avslutning på semestern men så tittade jag ner på mitt högra ben och såg märkena från brännmaneten jag kom i närkontakt med tidigare på semestern och bestämde mig för att det nog var bättre att behålla kläderna på.

Det var i alla fall en grymt skön löprunda i sanden där större sträckan tillryggalagdes barfota och riktigt härlig känsla när jag kunde trycka på lite extra i den hårda sanden i vattenbrynet. Pricken över i.

Gran Canaria, dag 2

Rundan

Höjdkurvan

Dag 2 skippade jag uppvärmningen på kustvägen och körde istället rätt upp i bergen från Playa del Ingles i riktning San Bartolomé. Det börjar direkt uppför här, men det är ändå en lagom snäll och lagom lång klättring innan man kan njuta av utsikten över hav och strand en stund. Det går snabbt att komma upp och när man vänder sig om och tittar bakåt på sanddynerna någonstans där borta i fjärran känns det redan som man är i en annan värld. Istället för tyskar, halvrisiga restauranger och nudister så närmar man sig bergens absoluta stillhet och tystnad där allt som hörs är enstaka hundar som skäller i fjärran. Än så länge är det ganska vältrafikerat dock med en hel del turister på väg upp för att titta på lämningar från ursprungsbefolkningen och beundra utsikten. Det är dock ganska tunt med andra cyklister. Kanske cyklar jag på fel tid eller fel platser men det är inte direkt fler ute på vägarna än det är en fin försommardag här hemma, snarare tvärtom.

Efter en kort utförskörning får man se sig om lite i världsarvsbyn Fataga innan det är dags att klättra igen, upp till Alto de Fataga på dryga tusen meters höjd. Det är riktigt härlig cykling här på jättefina, slingrande serpentiner och gott om tid att komma in i rytmen. Jag har varit ute i två timmar när jag är uppe på dagens högsta punkt och trippmätaren visar att jag har cyklat cirka tre mil... Känslan av att man inte kommer någon vart blir dock inte särskilt långvarig utan det räcker med att titta ner mot dalen och se de små husen längst där nere och vägen som slingrar sig uppför för att genast få en tydlig bild av vad man har åstadkommit.

Det är inte riktigt samma kanonväder som jag hade igår utan molnen hänger över toppen på bergen och det börjar kännas lite kyligare här uppe också. Jag hade vissa funderingar på att ge mig på öns högsta punkt, Pico des Nieves, idag men jag är dels inte så sugen på att ge mig upp i molnen och jag är dessutom osäker på hur lång tid det skulle ta så jag bestämmer mig istället för att ta vägen förbi Risco Blanco och så ner mot kusten igen via Santa Lucia. Risco Blanco-vägen är verkligen ingen höjdare. Genom själva byn, som är pittoresk så det förslår, går det ganska smärtfritt - bortsett från att en av byns hundar plötsligt hoppar ut ur en buske och "attackerar" mig - men strax går det brant nerför på en väg som är fylld med hål, grushögar och sprickor. Det är bara att hänga på bromsarna och ta det så försiktigt som möjligt men det är ändå med trötta och skakiga armar jag till slut kommer ner till den lite större vägen genom Santa Lucia. De flesta vägarna jag stötte på var utmärkta och bättre än hemma men det fanns alltså undantag varav det här var ett. Jag hade oturen att få de dåliga vägarna just i nerförskörningarna och med facit i hand hade det varit betydligt bättre att köra åt andra hållet just här, även om det såg ruggigt brant och tufft ut.

Nåväl, nu tar en betydligt bättre och roligare utförskörning vid. Bred, fin väg, svepande svängar och det rullar på bra ända ner till kusten. Jag cyklar lite vilse ett tag innan jag hittar kustvägen som här, öster om Playa del Ingles, är betydligt plattare och bredare än västerut. Jag har en rejäl medvind i ryggen så det är en fröjd att trycka på i 40+ större delen av vägen hem. Vattnet är slut och här nere i solen börjar munnen kännas mer och mer som ett läskpapper men snart är jag på hotellrummet och kan svepa en halv liter vatten, en cola, en öl (av den lokala varianten Tropical) innan det återigen är dags för lunch. På kvällen äter jag och Pernilla trerätters på en fransk restaurang och delar på en flaska vin. Maten under veckan var i stort ingen höjdare men det här var ett undantag. Crêpes, havsaborre och plommontarte. Himmelskt.

När de tyska pensionärerna på hotellet är på väg ut på stan går vi och lägger oss. En dag kvar att cykla för mig.

Tidigare inlägg från GC här.

Gran Canaria, dag 1

En vecka på Gran Canaria avklarad. Tre dagar med cykel, resten med fokus på sol och avslappning. Det var helt ok...

Jag har inte cyklat så mycket i höst. Någon tur ute efter järnmannen, ett par pass på trainern men utöver det bara pendlingen vilket inte är mycket träning att hänga i den kanariska tallen. Lägg till det en lätt känsla av halsont som smugit sig på dagarna innan. Minst sagt osäker på formen, med andra ord, och dessutom helt grön på att cykla i berg. Det kändes som det kunde gå hur som helst.

Jag bokade cykel på Free Motion i Playa del Ingles innan vi åkte ner, en Ultegrautrustad Cannondale Supersix med kompaktvevparti som jag trivdes bra med. Den enda justeringen jag fick göra var att sänka sadeln någon centimeter, annars kändes det bra. Inga problem med uthämtning och betalning, snabbt, enkelt och effektivt. Köpte en karta och en extra vattenflaska, fick tips på ett par rundor som skulle ta runt tre timmar och så begav jag mig iväg västerut på kustvägen. Vädret var hyfsat:

Efter ett par lugna men rätt kuperade mil där jag försökte lära mig att få i rätt växlar med Shimanoreglagen så vände jag inåt landet mot Soriastigningen. Det är först någon mil genom dalgången innan själva klättringen börjar.

Nästan direkt så märker jag att jag är på väg ikapp en senig gubbe. Jag har full respekt för seniga gubbar och eftersom jag inte har någon erfarenhet av berg så blir jag lite orolig att jag går på för hårt i början så jag tvekar att köra om honom. Kanske vet han något jag ännu inte har lärt mig. När jag närmar mig ser jag att han cyklar i sandaler. Jag bestämmer att jag nog kan cykla om med gott samvete.

Jag håller ungefär 10-12 km/h uppför. Långsammare än så är svårt eftersom jag redan ligger på min lägsta växel och försöker hålla lite snurr på benen. Jag testar snabbare. Resultatet blir att lungorna är på väg upp ur bröstet. Läge att stanna och ta lite kort:

Efter att ha kommit upp på toppen så är det dags att vända och ta sig hem igen samma väg. Det blir en lagom första dag, 7,5 mil och cirka tre timmar med mersmak.