Åsaloppet

Jag har haft akut datorbrist de senaste veckorna efter att ha lyckats glömma min laptop på tåget när jag åkte hem från min lillasysters student i Kalmar. Jag drog i alla tillgängliga trådar som man kan dra i som lokförare och SJ-anställd och lyckades till slut lokalisera en städare som visserligen hade hittat min dator, men dessvärre lagt den i det låsta hittegodsutrymmet för fem minuter sen. Och där kommer man inte in utan vidare så det blev transport till Stockholm och diverse turer innan den till slut kom till min ICA-butik för uthämtning. Så kan det gå när man inte har huvudet med sig.

Huvudet med mig hade jag däremot i lördags när jag sprang Åsaloppet, 10 km. En air av spänning låg i luften med Mustafa Mohamed på armlängds avstånd i starten men det dröjde inte länge innan han försvann i fjärran och lämnade oss vanliga dödliga åt våra öden. Mitt öde var att springa utom tävlan. När jag skulle efteranmäla mig timmen före start visade sig loppet vara "fullt". Eller åtminstone var nummerlapparna och tidtagningschippen slut. "Du kan få springa utan tidtagning för 50 spänn och lägga resten på en god middag". Jag hade ju packat hund och sambo i bilen och dragit med dem ner till Åsa så det var väl lika bra att springa då. Däremot så kände jag mig lite osäker på hur jag skulle ta mig an loppet. Jag var ganska säker på att jag skulle persa med god marginal med tanke på mina tidigare, rätt mediokert genomförda, insatser på distansen på sistone, men jag var osäker på om jag skulle ha motivation att plåga mig så pass som man ändå måste göra för att springa en mil hyfsat snabbt. Men sånt där känns ändå värst innan man är igång. När starten väl hade gått försökte jag undvika att dras med i rusningen, vilket gick hyfsat, och öppnade första kilometern på 4:05 ungefär. Banan gick ut mot kusten på slingrande små vägar och cykelbanor med några mindre backar men överlag ganska platt. Jag tog rygg på en tjej som höll ett bra tempo men helt plötsligt sprang hon av banan och in i skogen. Jag antar att naturen kallade. Halvvägs in i loppet började det ta emot lite, som sig bör, men jag passerade också ganska många och kunde hålla uppe tempot även om jag var rejält trött. Hamnade i en triathlonklunga ett tag. Kände att det var lite prestigematch där och jag var jäkligt nöjd när jag kunde gå ifrån de andra kompressionsklädda herrarna. Sista 3-4 kilometrarna var det mycket pannben som krävdes men jag är jäkligt nöjd med att jag kunde hålla uppe tempot trots att jag kände mig rejält stum och verkligen fick bita i och grina illa. Jag antar att det syntes att jag slet för jag fick väldigt mycket hejarop och peppande tillrop från åskådarna längs med banan och med en kilometer kvar så hade jag deesutom egen hejaklack bestående av ett gäng kollegor med anknytning till Åsa. Deras hejande gav lite extra skjuts i steget vilket jag verkligen behövde. Amy (hunden) och Pernilla (sambon) stod strax efteråt och en av dem gjorde en tapper ansats att hänga på men det var den andra inte alls med på så det tog tvärstopp. Jag sprang i en slinga och kom tillbaka till samma plats. Då hade någon bundit fast henne i en lyktstolpe. Taskigt.

I mål visade klockan 41:39. Det är lite mer än två minuter bättre än Lerumsloppet från april så det är jag nöjd med. Återstår att putsa lite till så ska jag nog kunna gå under 40 minuter jag med. Det vore gutt.

Mitt i triathlonklungan.

Hårt men rättvist

Då var Göteborgsvarvet avklarat och perset putsat, ungefär som planerat med andra ord. Men det var trångt i år. Första fem gick på 24 blankt och där tappade jag marginalerna för att gå under 1:35, men samtidigt så kunde jag komma in i loppet lugnt och fint så det kanske inte bara var negativt. Första milen kändes i alla fall fantastiskt bra och lätt och sen kunde jag öka lite andra halvan så det gav också en bra känsla. Vanligtvis öppnar jag hårt och klappar igenom så det känns bra att hålla ihop det för en gångs skull. Det finns lite att jobba på, som sig bör, men jag kan ta med mig en bra känsla in i fortsatt träning och ja, under 40 på milen hägrar. Dags att spetsa formen och höja sig en nivå. Glad men inte nöjd.

1:36:36 blev tiden och plats 3962. Gutt!

Lerumsloppet

Då var årsdebuten avklarad, ingen klang- och jubel föreställning direkt men jag måste vara nöjd trots allt. Med en tung vecka i benen så hade jag inte så stora förväntningar men hoppades kunna gå under 43 minuter med de förutsättningarna. Tyvärr så bommade jag det med en minut ungefär men putsade i alla fall mitt pers med några sekunder och spurtade in under 44 minuter med ett par sekunders marginal (väntar fortfarande på officiellt resultat).

Dagen började bra med en härlig cykeltur till Lerum i vårsolen. Sedan skrudade jag om till löparkläder och hann värma upp i tjugo minuter ungefär innan start. Benen kändes mer än lovligt stolpiga i början av uppvärmningen men det släppte allt eftersom. Tog det lugnt i starten och var lite orolig att det gick för långsamt, men första kilometern passerades på 4:21 så det var helt perfekt. Höll fortsatt ganska jämnt tempo fram till km 5 där en lång backe drog ner tempot till 5-minuters fart. Sedan blev det lite kuperat men jag tyckte jag hittade en hyfsad nivå i uppförsbackarna och med hjälp av de lättlöpta partierna kunde jag hålla tempo bra. Stördes lite av en antydan till håll och med drygt två kilometer kvar så högg det till rejält och jag var tvungen att ta en andningspaus. Precis som på Göteborgsvarvet ifjol. Ställde in mig på att få småjogga i mål men som tur var släppte det snabbt och jag kunde trycka på lite in mot mål trots allt.

Så, missnöjd med strulet på slutet men man ska alltid vara nöjd med ett pers och tiden bör vara värd lite mer på en mer lättsprungen bana. Nåväl, bara att fila vidare och ha tålamod. Kul att tävla i alla fall och stort plus för de mumsiga kanelbullarna efter målgång.

Ett oväntat pers

Fördelen med att börja idrotta i mogen ålder är att man inte har så mycket gamla meriter att leva upp till. När ens 20-åriga jag värmde Billy's panpizza på elementet i studentrummet och tyckte att två påsar chips fungerade som middag så är det liksom inte så svårt att slå pers på milen tio eller tjugo år senare.

Om det är någonstans som ungdom slår klass så är det väl däremot på sprintdistanser. Många har meriter från skolmästerskap och friluftsdagar och alla minns nog vem som var snabbast i klassen på 60 meter. Om jag avslöjar att jag redan på lågstadiet fick öknamnet "sölkorven" så kan ni kanske ana att det inte var jag. Jag tog i så mycket jag kunde men det gick inte snabbare för det. När jag lärde mig att man skulle springa avslappnat så slappnade jag av så mycket jag kunde men var fortfarande sämst. Jag tror att jag sprang 100 meter på 15-16 sekunder någonting på högstadiet.

Men idag var jag på Valhalla IP och körde lite löpskolning och korta intervaller. Mot slutet så började jag fundera på om jag inte skulle testa att köra en hundring och se vad som hänt de senaste femton åren. Alltså ställde jag mig i imaginära startblock med klockan i handen och sprang. Det kändes riktigt bra men när jag tittade på klockan visade det sig att jag missat att trycka igång den. Ok. Nytt försök. Ner i startblocken, upp och i mål och på klockan - 13:15. Visst, tidtagningen kanske inte är helt tillförlitlig, men ändå. 13:15. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.