Träningsvärk, isgata, glad ändå

I tisdags gjorde jag kaos med mina baksidor då jag följde upp ett pass med backlöpning med att prova på lite marklyft i gymmet. Den värsta träningsvärken brukar ju komma två dagar efteråt så jag passade på att åka lite skidor innan det smällde på ordentligt. Gårdagen var ingen höjdare och jag blev inte mindre stel av att sitta och köra tåg hela kvällen, men idag var det dags för träning igen. Bestämde mig för att köra lite fyrahundringar i lagom fart. Hade först tänkte ge mig på löpbandet eftersom gårdagens regnande gjort underlaget lite vanskligt men solen sken och det var vårkänslor i luften så jag bestämde mig ändå för att försöka hitta någon gata med passabelt underlag.

Jag tycker oftast inte att det gör något att träna trots träningsvärk, tvärtom så brukar det faktiskt kunna hjälpa lite att röra på sig. Trots det är det väl synd att säga att jag gav mig iväg på lätta ben men efter en grundlig uppvärmning så började låren i alla fall mjukna upp lite grann så det kändes ok. Jag kunde springa ganska avslappnat och ju längre jag kom i passet, desto bättre kändes det. Började i 4:20-tempo och kunde öka lite de sista intervallerna. Inte något tufft pass men just nu så vill jag bara komma igång igen och jag är riktigt nöjd med hur det känts hittills.

Grönt är fart, rött är puls

Nu laddar jag för kvällens På Spåret-final. Naturligtvis en av årets höjdpunkter för oss lokförare. Ifjol hade jag som SJ-anställd möjlighet att gå på genrepet – det var i princip jag, Pernilla och fyrtio pensionärer från gamla SJ som skrek i förtvivlan när deltagarna gissade att Ulf-Peder Olrog var Lill-Babs manager – men nu när jag kör för de Danska Statsbanorna (men svenska tåg på svenska spår) så har jag tydligen fallit ur systemet.

Frågan är vem man ska hålla på? Martina Haag borde kanske ha ett försprång som löpare och Runner's World-skribent men frågan är om det senare är ett plus med tanke på att den tidningen mest gjort mig irriterad på sistone. Niklas Strömstedt å andra sidan skaffade sig lite pluspoäng förra veckan när han twitterstormade mot LCHF-sekteristerna med Zytomierska i spetsen. Fast vid närmare eftertanke: han är AIK:are. Erik Haag håller på KFF.

Case closed.

Träningsvärk

Sitter med grym träningsvärk i rumpa och axlar. Inte som resultat av ännu något hårt triathlonlopp eller annan tävlingsaktivitet utan efter ett enkelt cirkelträningspass som jag hade lagt upp till Pernilla och tänkte vara med och köra lite lugnt själv. Lagom efter sju mil trivsam cykel på förmiddagen. Inga problem...

Vi joggade bort till en gräsplätt här i närheten och lade upp fem stationer - upphopp, armhävningar, utfallssteg, tricepsdips och en klassisk planka som avslutning. Trettio sekunder på varje station och så lite vila mellan varje varv. Fem varv körde vi. Efter upphopp och armhävningar så vinglade jag snarare än sprang till utfallsstegen, yr av mjölksyra. Och nu skördar jag frukterna, två dagar senare. Har problem att lyfta armarna över huvudet. Går knackigare än efter järnmannen. Kanske ska hålla mig till sidlinjen när jag coachar.

När vi ändå pratar träningsvärk kan vi väl ta det där med att stretcha för att slippa träningsvärk också. Det funkar inte. Nu vet vi det. Fysiopodden har skrivit om det här. Citat från länkade studier:

The pooled estimate showed that pre-exercise stretching reduced soreness one day after exercise by, on average, 0.5 points on a 100-point scale (95% CI -11.3 to 10.3; 3 studies). Post-exercise stretching reduced soreness one day after exercise by, on average, 1.0 points on a 100-point scale (95% CI -6.9 to 4.8; 4 studies).

Vad gör man då? Tränar mer såklart...

Exercise is the most effective means of alleviating pain during DOMS, however the analgesic (=smärtlindrande) effect is also temporary.

Tillfälligt duger för mig. Jag går och cyklar.