Kalmar Minitri

Minitri. Vilket namn. Låter som en barntävling. Men ok.

När Kalmar nu blir med Ironman så påverkar det också sprinten som numera är 1/10 Ironman (380 m simning, 18 km cykel, 4,2 km löpning) istället för den mer traditionella sprintdistansen (750m/20km/5km) som man kört innan. Sen ligger det en annan air runt hela arrangemanget i år. Ironmanflaggorna vajar i vinden, målgången är på stortroget med två maffiga läktare, expoområdet har svällt och det känns som att det är betydligt mer folk i omlopp i stan än det varit innan. Kul!

Hur gick tävlingen då, kan man undra. Det började med lite dramatik. Jag pumpade upp däcken, ställde cykeln ifrån mig och 30 sekunder senare hördes ett ljudligt pys. Punka. Jag brukar ju berömma mig om att sällan punktera så det är ju typiskt att det händer 45 minuter innan start. Min första tanke var att lämna in hela hjulet till verkstaden inne på området för att kunna värma upp och fixa i ordning mina grejer under tiden men det var fullt upp med växeljusteringar av diverse tempocyklar så jag fick göra det själv. Det löste sig men det blev stressigt att ta sig till simstarten och jag kände att det skulle bli för snävt med tid för att få på sig våtdräkten ordentligt så det fick bli simning utan. Simningen gick väl ok trots det. Det var lite svårnavigerat när man vände upp mot kvällsolen så jag försökte hålla mig nära de andra och hoppas att de simmade rätt. Gänget framför hade jag kunnat hänga på med våtdräkt men det var inte så mycket att göra åt. Kom upp som 22:a i klassen på 9:06 inklusive nästan fyrahundra meters löpning till växlingsområdet.

Ut på cykeln hände ingenting när jag skulle trampa iväg. "Lätt växel", var min första tanke. En blick neråt avslöjade att det inte var någon växel alls – kedjan hade hoppat. Hoppade av för att peta på den igen men märkte att hjulet också verkade ha fastnat på något sätt. Det blev lite pill innan jag fick hjulet rätt i ramen, kedjan rätt i bakväxeln och kunde lägga upp den på framklingan. Slarvigt att inte kolla det ordentligt när jag hade haft av hjulet och lagat punkan och jag svor lite över min egen klantighet. Medan jag stod och stressade med kedjan så passerade det ett helt gäng med folk och det kändes som jag gick ut på cyklingen sist. Gav mig fan på att börja jaga direkt och drog på. Började mycket riktigt också passera folk snart och körde också upp mig tre placeringar utöver de jag tappat i växlingen. Effektiv cykeltid blev 27:30 ungefär vilket hade motsvarat topp tio i klassen eller topp tjugo totalt vilket jag är väldigt nöjd med.

Efter urladdningen på cykeln så var det väl inte så mycket kvar att spela med på löpningen utan det var kämpigt mest hela tiden. Hade inte krafter att trycka på utan låg runt rätt beskedliga 4:30 min/km större delen av tiden. Dock så var det klart häftigt att springa in i stan med målgången på Stortorget inför två stora läktare fullpackade med publik som självklar höjdpunkt. Till slut blev det en 19:e plats av 32 startande i seniorklass och 60 totalt av dryga 500.

Nöjd med fysiken men mindre nöjd med logistiken. Det är lite prylar att hålla reda på med triathlon. Skärpning där.

Ryggont

Satt och tittade på OS i förra veckan innan jag framåt eftermiddagen tänkte att jag skulle ge mig ut på ett löppass. Kände mig lite stel i ryggen men tänkte väl att det släpper efter ett tag men så fort jag tog ett löpsteg så spände det och högg i hela korsryggen så att springa var bara inte att tänka på. Bara att halta hem igen. Det gav några spännande dagar med nedsatt rörlighet även om de flesta aktiviteter funkade hyfsat. Gå ut med hunden kunde jag göra, simma gick ok och efter ett par dagar vågade jag mig på att cykla lite på trainer vilket funkade. Inte så att jag kände mig så smidig men det gick i alla fall. Jag behövde inte ens ställa in min medverkan i svensexefirandet för min kompis Gustav utan klarade till och med av två stenhårda lasergamepartier där vi blev förnedrade och hånade av ett stim med åttaåringar. På fredagen mådde jag väl sådär. Sprang en sväng men det fick bli riktigt lugnt.

Sen var det bröllop i helgen och dan efter åkte jag och Pernilla till Köpenhamn och tittade på Challenge Copenhagen ett tag vilket var riktigt skoj. Det var en härlig stämning längs löparbanan med massor av folk som hejade och jag försökte dra mitt strå till stacken och heja lite extra på alla svenskar jag såg. När vi lämnade hade tävlingen hållit på i ungefär nio timmar så folk var fortfarande relativt pigga och raska.

Nu bär det snart av till Kalmar för en avrundning på semestern. Igår testade jag ett ganska tufft cykelpass direkt följt av tio minuters hård löpning och tyckte att det kändes så pass bra att jag vågade anmäla mig till sprinten på torsdag. Idag testade jag att simma en hård fyrahundring också vilket gick helt ok så jag tror det kommer funka bra. Samtidigt så känns det som att ryggen är ett lite osäkert kort så jag kan likaväl få bryta men det får bli som det blir. Kul i alla fall att återigen få känna stämningen och jag ser sen fram emot att få vara med som åskådare när det smäller till på lördag och Kalmar Ironman gör premiär.

Ironman Kalmar

Det har redan börjat bloggas om det och jag vill inte vara sämre: det är alltså klart nu att Kalmar går in under Ironmanparaplyet och blir en officiell Ironman. En jättegrej både för svensk triathlon och för Kalmar som stad som aldrig tidigare haft ett idrottsarrangemang av den här digniteten. Jag blir lokalpatriot för en stund och torkar en tår ur ögonvrån.

Det känns bra att ha varit med på sista upplagan av "gamla" Kalmar och jag hoppas få stå på startlinjen även i den här nya tävlingen om ett par år. Nya löparbanan lär bli riktigt läcker och ett lyft från tidigare. Har inte alla detaljer men jag hoppas att man fortsätter förbi slottet längs med Kalmarsundsparken ner mot Stensö. Det är verkligen hemmaplan för mig som är uppväxt i de kvarteren. Räkna med att jag är där och hejar.

Väntar nu spänt på vilka namn som kan tänkas dyka upp. Är Rasmus Henning sugen på att visa var det nordiska skåpet ska stå kanske?

Och en länk då: http://ironmankalmar.com/

En lång resa (ett långt inlägg)

När jag sprang Göteborgsvarvet första gången 2007 på 2:11:19 kan jag väl säga att tanken på att göra en ironmandistans var rätt avlägsen, minst sagt. De som gjorde sådant var något av övermänniskor och jag kunde i min sinnesvärd inte riktigt förstå hur man bar sig åt för att genomföra något sådant. Fyra år senare så står jag själv på Kattrumpan, klockan är sju på morgonen och jag ska precis börja simma. Det är många gränser som har förflyttats under de här åren.

Jag gick och la mig klockan nio kvällen innan. Precis när jag lagt huvudet på kudden drar Europe igång från ett tält i Kalmarsundsparken, ungefär 400 meter från sovrumsfönstret. Jag är dock inte speciellt stressad över det utan har vilat hela veckan så nattens sömn är inte avgörande. Jag har ändå massor med tankar som studsar i huvudet inför morgondagen och läser lite och kopplar av istället. Efter någon timme spelar de Final Countdown och är klara. Jag somnar och sover ganska gott.

Klockan 3:30 ringer min väckarklocka. Jag går upp, gör en kopp espresso i pappas Nespressomaskin och börjar med frukosten. Havregrynsgröt, banan, rostade mackor med jordnötssmör och sylt och apelsinjuice med ett mått sportdryckspulver i. Har sen en timme över innan jag ska åka hemifrån och lägger mig på soffan. Jag lyssnar på Racing in the street med Bruce Springsteen. Försöker koppla av och ta det lugnt. Det går halvbra. Cyklar ner till starten och är där kvart över fem. Det är ganska tomt än så länge och jag plockar i ordning min cykel och förbereder allt till växlingen. Går bort till simstarten och sätter mig på muren och tittar ut över havet. Än så länge är allt lugnt, solen håller på att gå upp och jag lägger mig lite ner och blundar. När jag kommer tillbaka till växlingsområdet är det plötsligt fullt med folk och cyklar. Nyss var alla toaletter lediga, nu är det kö överallt. Jag ställer mig i kö men när klockan är kvart över sex och jag inte kommit framåt inser jag att jag måste ge upp köandet och få på mig våtdräkten istället så jag kan komma i vattnet lite innan start. Eftersom min mage för ovanlighetens skull varit lite trög nu på morgonen så räknar jag med att det lär bli ett stopp när väl maskineriet kommit igång. Inte mycket att göra.

Start på simningen.
Foto: Pernilla Henningsson

Jag simmar lite lätt innan start. Det känns sådär, kan jag väl säga. Lite stelt och jag fryser lite i vattnet. Försöker placera mig hyfsat i starten. Har stått för långt bak några gånger och behövt simma om/över folk vilket inte är speciellt kul men är inte heller sugen på att stå för långt fram för det är ju ännu mindre skoj att bli översimmad. Starten går och vi är i vattnet. Jag tycker att jag kan simma relativt ostört vilket är skönt och försöker ta långa kraftfulla tag och komma in i simningen. Det går väl hyfsat, känns inte helt klockrent men ändå ok och det blir bättre mot slutet av första varvet. Börjar känna mig lite trött i axlarna men de har ändå snart jobbat klart för idag så det gör mig inte så mycket. Upp på land för varvning ser jag att jag varvar på dryga 36 minuter vilket är klart bättre än känslan jag haft. Ut på andra varvet får jag en spark på glasögonen men inget allvarligt. Tycker det känns betydligt bättre nu och jag kommer in i en bra rytm. Tröttheten i axlarna är borta. Istället börjar jag få ont i huvudet. Glasögonen och mössan pressar och det börjar bulta och spränga mer och mer i tinningarna. Jag sväljer som vanligt massor med vatten när jag simmar och börjar må lite lätt illa av det, huvudvärken och att hela tiden vrida upp och ner öronen ur vattnet. Inte långt kvar dock och jag biter ihop sista biten in. Simmar andra varvet på 38:53, något långsammare, men en simtid på 1:15:02 totalt - exakt enligt mina förhandstips. Jag känner kanske att jag hade kunnat simma lite snabbare men är ändå nöjd.

Ingen risk för att bommarna går ner idag. Tack Trafikverket!

Jag har ingen brådska i växlingen utan går/småjoggar till min cykel. Tar lugnt på mig cykelskor, hjälm och nummerlapp och växlar på 3:17.

Ut på cykeln så är jag mentalt inställd på att bli omcyklad av riktigt många. Blivande damvinnaren och före detta landslagscyklisten Camilla Larsson släppte jag före i växlingen men jag vet att det finns många riktigt duktiga cyklister bakom mig medan jag har haft min relativt bästa gren redan. Jag är inte stressad utan kör mitt eget race. På klockan har jag ingen tid, ingen hastighet utan bara puls. Jag har kunnat se på andra tävlingar att det har gått bättre när jag inte har haft hastigheter eller kilometertider att fokusera på utan kunnat gå på känsla. Planen för järnmannen är att inte tänka på tiden överhuvudtaget utan att hitta min ansträningsnivå och köra på den och sedan se efteråt vilken tid det räcker till. Upp till vändpunkten tar jag det mycket lugnt. Jag har sedan innan bestämt att det viktigaste första varvet är att få i sig energi och att komma in i cyklandet så jag fokuserar på det. Det är motvind och lätt motlut stora delar av vägen. Jag känner mig lite obekväm på cykeln men fokuserar på att äta, dricka. Strax innan vändpunkten stannar jag och kissar. Det blir plötsligt mycket lättare att slappna av och komma ner i tempobågen.

Roligt att cykla ut på andra varvet.
Foto: Olle Sandström

Ut på andra varvet börjar det kännas bättre och bättre. Efter att enbart ha blivit omkörd första varvet så börjar jag nu passera en och annan. Efter vändpunkten börjar jag jaga ryggar. Nu känns det grymt bra och roligt att cykla. Jag ler hela vägen in. Skrattar. Det är varmt så jag häller massor av vatten över mig för att kyla ner kroppen. Känns bra. Ett varv kvar på cykeln och jag kör på fram till vändpunkten för att därefter börja kontrollera läget inför löpningen. Känner mig i bra balans vad det gäller vätska och energi och mår bra i kroppen. Lite stel i ryggen och höftböjarna så jag försöker sträcka ut lite och trampa på lätta växlar så jag kommer bra in i löpningen. Går in med en cykeltid på 5:53. Målet var sex timmar. Jag har tappat nästan 130 placeringar på cykeln och växlar på 324:e plats.

Pigga ben ut på första varvet.
Foto: Olle Sandström

Vet när jag växlar ut på löpningen att jag har god marginal mot tolv timmar, jag kan göra en mara på nästan fem timmar och ändå klara mitt mål. Känner mig trygg i den vetskapen och är inställd på att löpa kontrollerat och göra det som krävs för att ta mig i mål i första hand. Jag känner mig pigg ut på första varvet och hittar ett jämnt, bra tempo. Går igenom vätskekontrollerna och dricker lite cola och äter chips. Vid vändning börjar det kännas som det är dags för toalettbesöket jag väntat på hela dan. Hittar en toalett och lättar på trycket. Känns fantastiskt. Fortsätter beta på och känner mig fortsatt bra in mot varvning men nu börjar det bli tungt.

Ut på varv två. Humöret fortsatt gott.
Foto: Pernilla Henningsson

Andra varvet biter jag ihop upp till vändpunkten innan det är dags för toalettbesök nummer två. Den här gången är det dessutom upptaget så jag får vänta ett tag. Känner att colan inte tagits emot speciellt väl av magen och jag går tillbaka till sportdryck igen. Stannar vid en vätskekontroll och dricker en mugg i lugn och ro och går sedan ett tag för att säkerställa att magen är med på noterna. Det känns ok och jag kan börja springa igen. In mot varvning så får jag lite nya krafter, sätter ner blicken i backen och går in i bubblan. Fokuserar helt på att räkna till hundra, om och om igen, och bara mata på. Ställer in mig på att springa fram till nästa vätskekontroll där jag kan vila lite, dricka och gå någon minut innan jag går tillbaka in i bubblan igen. Håller det upplägget. Pappa cyklar runt på banan och hejar på mig. Strax innan sista vändpunkten säger han att jag fixar det här och jag inser det också. Jag har en timme på mig för att springa de sista sju kilometrarna och det gäller bara att fortsätta röra sig framåt så kommer det gå. Vid sista vätskekontrollen nöjer jag mig med en mugg över huvudet och snart är det bara upploppet kvar. Känslan av att gå in på upploppsrakan går inte att beskriva. Jag rättar till kepsen, drar upp dragkedjan på dräkten och springer i mål. Lättnaden är oerhörd. Klockan står på 11:50:03 och maran tog 4:36:36.

Mot mål.
Foto: Pernilla Henningsson

Efteråt är det gråt och kramkalas. Jag har haft jättestöd under tävlingen av Pernilla, pappa, min syster Elin, morbror Henke (som nog var lite nervös när jag hotade hans IM-pers ett tag), kusin Johanna, Pernillas systrar Paméla och Patricia med Johan och Christoffer, mina gamla klasskompisar Olle (som tagit några av de fina bilderna) och David och klubbkompisar på och bredvid banan. Stort tack.

Jag är riktigt nöjd med dagen och följde mitt upplägg till punkt och pricka och det funkade bra. Nog hade jag önskat en lite bättre mara men samtidigt får jag nog erkänna att löpformen inte är särskilt bra och det är helt och hållet en träningssak. Har inte alls den löpträning jag hade önskat bakom mig och eftersom jag inte direkt är någon naturlig talang så blir det slitigt. Nu börjar man redan fundera på vad man kan förbättra och putsa på och jag är redan sugen på att sätta igång och träna igen. Jag hade grymt mycket respekt för distansen innan men i efterhand känns det inte så farligt som det verkar. Löpningen var jobbig men inte så mycket värre än maran i Stockholm ändå.

Känner mig ganska återhämtad redan faktiskt och är inte alls så sliten efteråt som jag hade befarat. Nu är jag sugen på att få lite fart i benen. Nästa år blir det nog ingen järnman men fler lär det att bli. Nu ska jag suga lite på vad mina nästa mål blir men någon tävling till hoppas jag på innan triathlonsäsongen är slut. Sen får vi se...