Kalmar Minitri

Minitri. Vilket namn. Låter som en barntävling. Men ok.

När Kalmar nu blir med Ironman så påverkar det också sprinten som numera är 1/10 Ironman (380 m simning, 18 km cykel, 4,2 km löpning) istället för den mer traditionella sprintdistansen (750m/20km/5km) som man kört innan. Sen ligger det en annan air runt hela arrangemanget i år. Ironmanflaggorna vajar i vinden, målgången är på stortroget med två maffiga läktare, expoområdet har svällt och det känns som att det är betydligt mer folk i omlopp i stan än det varit innan. Kul!

Hur gick tävlingen då, kan man undra. Det började med lite dramatik. Jag pumpade upp däcken, ställde cykeln ifrån mig och 30 sekunder senare hördes ett ljudligt pys. Punka. Jag brukar ju berömma mig om att sällan punktera så det är ju typiskt att det händer 45 minuter innan start. Min första tanke var att lämna in hela hjulet till verkstaden inne på området för att kunna värma upp och fixa i ordning mina grejer under tiden men det var fullt upp med växeljusteringar av diverse tempocyklar så jag fick göra det själv. Det löste sig men det blev stressigt att ta sig till simstarten och jag kände att det skulle bli för snävt med tid för att få på sig våtdräkten ordentligt så det fick bli simning utan. Simningen gick väl ok trots det. Det var lite svårnavigerat när man vände upp mot kvällsolen så jag försökte hålla mig nära de andra och hoppas att de simmade rätt. Gänget framför hade jag kunnat hänga på med våtdräkt men det var inte så mycket att göra åt. Kom upp som 22:a i klassen på 9:06 inklusive nästan fyrahundra meters löpning till växlingsområdet.

Ut på cykeln hände ingenting när jag skulle trampa iväg. "Lätt växel", var min första tanke. En blick neråt avslöjade att det inte var någon växel alls – kedjan hade hoppat. Hoppade av för att peta på den igen men märkte att hjulet också verkade ha fastnat på något sätt. Det blev lite pill innan jag fick hjulet rätt i ramen, kedjan rätt i bakväxeln och kunde lägga upp den på framklingan. Slarvigt att inte kolla det ordentligt när jag hade haft av hjulet och lagat punkan och jag svor lite över min egen klantighet. Medan jag stod och stressade med kedjan så passerade det ett helt gäng med folk och det kändes som jag gick ut på cyklingen sist. Gav mig fan på att börja jaga direkt och drog på. Började mycket riktigt också passera folk snart och körde också upp mig tre placeringar utöver de jag tappat i växlingen. Effektiv cykeltid blev 27:30 ungefär vilket hade motsvarat topp tio i klassen eller topp tjugo totalt vilket jag är väldigt nöjd med.

Efter urladdningen på cykeln så var det väl inte så mycket kvar att spela med på löpningen utan det var kämpigt mest hela tiden. Hade inte krafter att trycka på utan låg runt rätt beskedliga 4:30 min/km större delen av tiden. Dock så var det klart häftigt att springa in i stan med målgången på Stortorget inför två stora läktare fullpackade med publik som självklar höjdpunkt. Till slut blev det en 19:e plats av 32 startande i seniorklass och 60 totalt av dryga 500.

Nöjd med fysiken men mindre nöjd med logistiken. Det är lite prylar att hålla reda på med triathlon. Skärpning där.

DNS och starka ben på Lisa Nordén

Om vi börjar med det tråkiga så stod jag över Horla Triathlon idag. Trötthet, motivationsbrist. Ska erkänna att det lockade att stanna hemma och kolla på damernas triathlon på OS också och det var inte fel beslut med facit i hand.

Efter upplösningen så var jag alldeles matt, sista kilometern var oerhört rafflande. Så rafflande att på slutet var jag tvungen att ställa mig upp och skrika rakt ut för att sen efter målgång kollapsa i soffan, gråta en skvätt, helt slut. Vilken pärs. Otroligt häftigt idrottsögonblick för mig.

Det här blir säkert ett lyft för triathlon i Sverige och jag hoppas också att folk får upp lite intresse för de kortare distanserna för annars känns det som det är väldigt mycket långdistans inom triathlonsporten. Ironman är naturligtvis häftigt men frågan är om jag inte tycker att det är ännu häftigare att springa de avslutande 10 kilometrarna under 30 som herreliten gör eller för den delen under 34 som damerna gör idag. Det är alltså tider som skulle kunna räcka till guld på 10 000 m bana på SM. Ruggigt snabbt.

Även om vi inte har några svenska deltagare i herrarnas lopp imorgon så kommer även det vara en häftig tävling som jag tycker man ska ratta in om man har möjlighet. Jag tror det kan gå grymt fort på löpdelen.

Inspirerad av Lisas lopp blev i alla fall jag och dunkade 7,5 km med progression till strax under 4-fart men benen var lite trötta och ville inte riktigt vara med. Följde upp med ett simpass i Lundbybadets ute-50:a där jag i alla fall lyckades köra 10x100 med start 2:00 med ganska goda marginaler. Det kändes bra att kunna ro hem en hyfsad serie nu efter att egentligen bara ha kört två badpass utan struktur förra veckan. Tror på en rätt brant kurva uppåt när musklerna i axlar och överarmar börjar vänja sig vid de ovana rörelserna. Nu kände jag att det räckte med en halvtimme och kommer fortsätta att prioritera lite kortare pass, men ofta, för att få in känslan. Kul att simma igen.

Ironman Kalmar

Det har redan börjat bloggas om det och jag vill inte vara sämre: det är alltså klart nu att Kalmar går in under Ironmanparaplyet och blir en officiell Ironman. En jättegrej både för svensk triathlon och för Kalmar som stad som aldrig tidigare haft ett idrottsarrangemang av den här digniteten. Jag blir lokalpatriot för en stund och torkar en tår ur ögonvrån.

Det känns bra att ha varit med på sista upplagan av "gamla" Kalmar och jag hoppas få stå på startlinjen även i den här nya tävlingen om ett par år. Nya löparbanan lär bli riktigt läcker och ett lyft från tidigare. Har inte alla detaljer men jag hoppas att man fortsätter förbi slottet längs med Kalmarsundsparken ner mot Stensö. Det är verkligen hemmaplan för mig som är uppväxt i de kvarteren. Räkna med att jag är där och hejar.

Väntar nu spänt på vilka namn som kan tänkas dyka upp. Är Rasmus Henning sugen på att visa var det nordiska skåpet ska stå kanske?

Och en länk då: http://ironmankalmar.com/

Ted Ås och jag

Runner's World har gjort en film där de följer mig och Ted Ås på Kalmar Triathlon. Det är väldigt mycket tjat om Ted och hans lopp och så men det blir intressant runt 7:13 där jag räddar filmen. Så spola fram dit så kan ni stänga av sen.

Del 1

Del 2

Triathleter och löpning

Bara ett kort inlägg. Jag reflekterade lite över hur bra löpare det finns bland triathleter egentligen. Tim Don har t.ex. sprungit 10 000 m på 28:56. Ingen svensk löpare har varit under 29 minuter sedan Erik Sjöqvists 28:56:92 2004. Chrissie Wellington sprang maran på 2:44:35 när hon slog världsrekord i Roth. Det räcker visserligen bara till en femteplats bland svenska damer men man kan ju anta att hon skulle ta Lena Gavelins 2:42:20 som är tvåa på listan om hon sluppit simma och cykla innan.

Bara som en motvikt så hittar man ju annars ibland sånt här (stor Råttan i pizzan-varning visserligen):

"Var en kompis som berättade om en kollega som var bland de bättre på löpning i Sverige som inte kunde cykla till och från jobbet, eftersom det var fel muskler som arbetade."

En lång resa (ett långt inlägg)

När jag sprang Göteborgsvarvet första gången 2007 på 2:11:19 kan jag väl säga att tanken på att göra en ironmandistans var rätt avlägsen, minst sagt. De som gjorde sådant var något av övermänniskor och jag kunde i min sinnesvärd inte riktigt förstå hur man bar sig åt för att genomföra något sådant. Fyra år senare så står jag själv på Kattrumpan, klockan är sju på morgonen och jag ska precis börja simma. Det är många gränser som har förflyttats under de här åren.

Jag gick och la mig klockan nio kvällen innan. Precis när jag lagt huvudet på kudden drar Europe igång från ett tält i Kalmarsundsparken, ungefär 400 meter från sovrumsfönstret. Jag är dock inte speciellt stressad över det utan har vilat hela veckan så nattens sömn är inte avgörande. Jag har ändå massor med tankar som studsar i huvudet inför morgondagen och läser lite och kopplar av istället. Efter någon timme spelar de Final Countdown och är klara. Jag somnar och sover ganska gott.

Klockan 3:30 ringer min väckarklocka. Jag går upp, gör en kopp espresso i pappas Nespressomaskin och börjar med frukosten. Havregrynsgröt, banan, rostade mackor med jordnötssmör och sylt och apelsinjuice med ett mått sportdryckspulver i. Har sen en timme över innan jag ska åka hemifrån och lägger mig på soffan. Jag lyssnar på Racing in the street med Bruce Springsteen. Försöker koppla av och ta det lugnt. Det går halvbra. Cyklar ner till starten och är där kvart över fem. Det är ganska tomt än så länge och jag plockar i ordning min cykel och förbereder allt till växlingen. Går bort till simstarten och sätter mig på muren och tittar ut över havet. Än så länge är allt lugnt, solen håller på att gå upp och jag lägger mig lite ner och blundar. När jag kommer tillbaka till växlingsområdet är det plötsligt fullt med folk och cyklar. Nyss var alla toaletter lediga, nu är det kö överallt. Jag ställer mig i kö men när klockan är kvart över sex och jag inte kommit framåt inser jag att jag måste ge upp köandet och få på mig våtdräkten istället så jag kan komma i vattnet lite innan start. Eftersom min mage för ovanlighetens skull varit lite trög nu på morgonen så räknar jag med att det lär bli ett stopp när väl maskineriet kommit igång. Inte mycket att göra.

Start på simningen.
Foto: Pernilla Henningsson

Jag simmar lite lätt innan start. Det känns sådär, kan jag väl säga. Lite stelt och jag fryser lite i vattnet. Försöker placera mig hyfsat i starten. Har stått för långt bak några gånger och behövt simma om/över folk vilket inte är speciellt kul men är inte heller sugen på att stå för långt fram för det är ju ännu mindre skoj att bli översimmad. Starten går och vi är i vattnet. Jag tycker att jag kan simma relativt ostört vilket är skönt och försöker ta långa kraftfulla tag och komma in i simningen. Det går väl hyfsat, känns inte helt klockrent men ändå ok och det blir bättre mot slutet av första varvet. Börjar känna mig lite trött i axlarna men de har ändå snart jobbat klart för idag så det gör mig inte så mycket. Upp på land för varvning ser jag att jag varvar på dryga 36 minuter vilket är klart bättre än känslan jag haft. Ut på andra varvet får jag en spark på glasögonen men inget allvarligt. Tycker det känns betydligt bättre nu och jag kommer in i en bra rytm. Tröttheten i axlarna är borta. Istället börjar jag få ont i huvudet. Glasögonen och mössan pressar och det börjar bulta och spränga mer och mer i tinningarna. Jag sväljer som vanligt massor med vatten när jag simmar och börjar må lite lätt illa av det, huvudvärken och att hela tiden vrida upp och ner öronen ur vattnet. Inte långt kvar dock och jag biter ihop sista biten in. Simmar andra varvet på 38:53, något långsammare, men en simtid på 1:15:02 totalt - exakt enligt mina förhandstips. Jag känner kanske att jag hade kunnat simma lite snabbare men är ändå nöjd.

Ingen risk för att bommarna går ner idag. Tack Trafikverket!

Jag har ingen brådska i växlingen utan går/småjoggar till min cykel. Tar lugnt på mig cykelskor, hjälm och nummerlapp och växlar på 3:17.

Ut på cykeln så är jag mentalt inställd på att bli omcyklad av riktigt många. Blivande damvinnaren och före detta landslagscyklisten Camilla Larsson släppte jag före i växlingen men jag vet att det finns många riktigt duktiga cyklister bakom mig medan jag har haft min relativt bästa gren redan. Jag är inte stressad utan kör mitt eget race. På klockan har jag ingen tid, ingen hastighet utan bara puls. Jag har kunnat se på andra tävlingar att det har gått bättre när jag inte har haft hastigheter eller kilometertider att fokusera på utan kunnat gå på känsla. Planen för järnmannen är att inte tänka på tiden överhuvudtaget utan att hitta min ansträningsnivå och köra på den och sedan se efteråt vilken tid det räcker till. Upp till vändpunkten tar jag det mycket lugnt. Jag har sedan innan bestämt att det viktigaste första varvet är att få i sig energi och att komma in i cyklandet så jag fokuserar på det. Det är motvind och lätt motlut stora delar av vägen. Jag känner mig lite obekväm på cykeln men fokuserar på att äta, dricka. Strax innan vändpunkten stannar jag och kissar. Det blir plötsligt mycket lättare att slappna av och komma ner i tempobågen.

Roligt att cykla ut på andra varvet.
Foto: Olle Sandström

Ut på andra varvet börjar det kännas bättre och bättre. Efter att enbart ha blivit omkörd första varvet så börjar jag nu passera en och annan. Efter vändpunkten börjar jag jaga ryggar. Nu känns det grymt bra och roligt att cykla. Jag ler hela vägen in. Skrattar. Det är varmt så jag häller massor av vatten över mig för att kyla ner kroppen. Känns bra. Ett varv kvar på cykeln och jag kör på fram till vändpunkten för att därefter börja kontrollera läget inför löpningen. Känner mig i bra balans vad det gäller vätska och energi och mår bra i kroppen. Lite stel i ryggen och höftböjarna så jag försöker sträcka ut lite och trampa på lätta växlar så jag kommer bra in i löpningen. Går in med en cykeltid på 5:53. Målet var sex timmar. Jag har tappat nästan 130 placeringar på cykeln och växlar på 324:e plats.

Pigga ben ut på första varvet.
Foto: Olle Sandström

Vet när jag växlar ut på löpningen att jag har god marginal mot tolv timmar, jag kan göra en mara på nästan fem timmar och ändå klara mitt mål. Känner mig trygg i den vetskapen och är inställd på att löpa kontrollerat och göra det som krävs för att ta mig i mål i första hand. Jag känner mig pigg ut på första varvet och hittar ett jämnt, bra tempo. Går igenom vätskekontrollerna och dricker lite cola och äter chips. Vid vändning börjar det kännas som det är dags för toalettbesöket jag väntat på hela dan. Hittar en toalett och lättar på trycket. Känns fantastiskt. Fortsätter beta på och känner mig fortsatt bra in mot varvning men nu börjar det bli tungt.

Ut på varv två. Humöret fortsatt gott.
Foto: Pernilla Henningsson

Andra varvet biter jag ihop upp till vändpunkten innan det är dags för toalettbesök nummer två. Den här gången är det dessutom upptaget så jag får vänta ett tag. Känner att colan inte tagits emot speciellt väl av magen och jag går tillbaka till sportdryck igen. Stannar vid en vätskekontroll och dricker en mugg i lugn och ro och går sedan ett tag för att säkerställa att magen är med på noterna. Det känns ok och jag kan börja springa igen. In mot varvning så får jag lite nya krafter, sätter ner blicken i backen och går in i bubblan. Fokuserar helt på att räkna till hundra, om och om igen, och bara mata på. Ställer in mig på att springa fram till nästa vätskekontroll där jag kan vila lite, dricka och gå någon minut innan jag går tillbaka in i bubblan igen. Håller det upplägget. Pappa cyklar runt på banan och hejar på mig. Strax innan sista vändpunkten säger han att jag fixar det här och jag inser det också. Jag har en timme på mig för att springa de sista sju kilometrarna och det gäller bara att fortsätta röra sig framåt så kommer det gå. Vid sista vätskekontrollen nöjer jag mig med en mugg över huvudet och snart är det bara upploppet kvar. Känslan av att gå in på upploppsrakan går inte att beskriva. Jag rättar till kepsen, drar upp dragkedjan på dräkten och springer i mål. Lättnaden är oerhörd. Klockan står på 11:50:03 och maran tog 4:36:36.

Mot mål.
Foto: Pernilla Henningsson

Efteråt är det gråt och kramkalas. Jag har haft jättestöd under tävlingen av Pernilla, pappa, min syster Elin, morbror Henke (som nog var lite nervös när jag hotade hans IM-pers ett tag), kusin Johanna, Pernillas systrar Paméla och Patricia med Johan och Christoffer, mina gamla klasskompisar Olle (som tagit några av de fina bilderna) och David och klubbkompisar på och bredvid banan. Stort tack.

Jag är riktigt nöjd med dagen och följde mitt upplägg till punkt och pricka och det funkade bra. Nog hade jag önskat en lite bättre mara men samtidigt får jag nog erkänna att löpformen inte är särskilt bra och det är helt och hållet en träningssak. Har inte alls den löpträning jag hade önskat bakom mig och eftersom jag inte direkt är någon naturlig talang så blir det slitigt. Nu börjar man redan fundera på vad man kan förbättra och putsa på och jag är redan sugen på att sätta igång och träna igen. Jag hade grymt mycket respekt för distansen innan men i efterhand känns det inte så farligt som det verkar. Löpningen var jobbig men inte så mycket värre än maran i Stockholm ändå.

Känner mig ganska återhämtad redan faktiskt och är inte alls så sliten efteråt som jag hade befarat. Nu är jag sugen på att få lite fart i benen. Nästa år blir det nog ingen järnman men fler lär det att bli. Nu ska jag suga lite på vad mina nästa mål blir men någon tävling till hoppas jag på innan triathlonsäsongen är slut. Sen får vi se...

En riktig skrattfest

Jag vet inte varför man går upp vid fem på morgonen en söndag för att köra tjugo mil ner till Helsingborg där det blåser elva sekundmeter och regnar. Inte heller varför man tänker att det väl där känns som en bra idé att under de förhållandena slänga sig i Öresunds härliga tvåmetersvågor och simma 1200 meter. Och så cykla och springa lite på det. Jag misstänker att det finns någon bokstavskombination för det. (sport)

Simningen var rena skämtet. De hade kortat simbanan till 1200m men efter första varvet kände jag att det räckte ganska bra så. Då var det två varv kvar. Ut på andra varvet sparkade jag tån i en sten vilket inte hjälpte. Många (alla?) gick långa partier där det var tillräckligt grunt, försökte man simma där så låg man bara och guppade upp och ner och dessutom slog man nästan i botten i vågdalarna ändå. Sista varvet gick jag ikapp en kille som låg och kämpade i vågorna och fick en sur kommentar. "Jag trodde det var simning, inte gångtävling!". Det var kanske ett regelbrott men jag ville bara bli klar med simningen så fort som möjligt. Gärna överleva också. 25:18 blev tiden på 1200 meter.

Jag hade lite tappat sugen när det var dags för att cykla och tog det väldigt lugnt i T1 men väl på cykeln kändes det ganska bra. Det började med en ganska lång backe och jag passerade ett par andra tävlande. Så gick det ut på småvägar till ostbyn Allerum och tillbaka. Två varv på det. På väg ut på andra varvet så kände jag att jag låg och körde lite för mycket i komfortzonen så jag ryckte förbi dem jag hade legat bakom och höjde farten ordentligt. Det var lite tungåkt i vissa partier med kantvind och några slakmotor men överlag väldigt trevlig och varierad cykelbana med lite kurvor och igångdrag. Det enda riktigt tråkiga var sista biten in mot växling när man svängde upp rätt i motvinden. Som att köra in i en vägg. Tid 1:09:36 och snitt på 34,5 km/h.

Proffsigt foto av Triathlon Västs fotograf. Mer bilder här.

Efter ännu en långsam växling där jag dessutom passade på att småprata lite med några åskådare så bar det iväg på strandpromenaden i Helsingborg för fyra varv á 2,5 kilometer. Plattaste löpningen jag har sprungit. Dock uppvägdes det av rak motvind ut och rak medvind hem. Jag började väldigt lugnt, delvis för att jag inte hade någon känsel i fötterna efter cykeln, men i takt med att de tinade så kom jag igång bättre. Jag hade ju tänkt att löpa kontrollerat och hade heller ingen motivation att pressa mig själv särskilt hårt utan tog det lugnt och försökte njuta av loppet så gott det nu gick med tanke på förhållandena. Sprang in på 46:55 med mersmak. Det är bara 2:30 över mitt milpers så det ska jag väl vara nöjd med.

Facit blir en olympisk debut på 2:27:12, stukad tå men stärkt karaktär. Efteråt var det riktigt fint att sätta sig i bastun i kallbadhuset med gubbarna som suttit där sedan 40-talet och värma sig lite. Hade vädret varit fint hade det inte alls varit lika härligt så då hade jag gått miste om det. Nu har jag väl dock uppfyllt min kvot av misär för i år i och med Hisingen Runt och det här.

Anmäld

Jag fick anmälningen till Kalmar i 31-årspresent av Pernillas familj med hälsningen "vi vill se dig plågas". Och jag som alltid är så snäll...

Men det var lysande tycker jag. Samtidigt som det nu verkligen inte finns någon återvändo. Nu är det på riktigt.

Tror jag ska ut och cykla lite...

Mitt i Borås Triathlon

Som förra inlägget antydde så har jag alltså varit lite förkyld i veckan. Var därför ytterst tveksam på om jag skulle köra Mitt i Borås Triathlon som jag anmälde mig till ganska sent, men när jag kände mig pigg på fredagen så tyckte jag att det var lika bra att vara med, om inte annat som bra träning.

Lördagsmorgonens regnande och blåsande gjorde väl inte att det kändes mer lockande men till sist så lyckades jag packa ihop mig och köra till Borås. Kom dit och skrev in mig med andan i halsen, bytte om i bilen och sprang till starten. Framme 30 sekunder innan start. Inte optimalt kanske. Så rätt ner i iskalla Viskan nästan helt ouppvärmd. Många började bröstsimma framför mig och det var ganska stökigt i starten men jag hade inga jätteproblem med det, det var värre när jag spelade undervattensrugby förr i tiden. När jag väl hittade lite fritt vatten och började komma in i en rytm så slog jag plötsligt skallen in i någon typ av lampa eller prydnad som låg och flöt i vattnet. Missade visst att Viskan blev lite bredare just där... bara att snedda upp mot trapporna och ut på cykeln. Det var ganska seg motvind i vissa partier ut mot vändpunkten, sedan bättre på väg hem men det kändes ganska bra hela vägen. Tog det ganska lugnt men kändes ändå som jag kunde trycka på ganska bra. Hann inte fixa klockan innan så jag har ingen aning om hur fort det gick och blev väl omkörd av en del men det kan jag ta. Tog det lugnt in till växlingen och ut på löpbanan som hade några rätt jobbiga backar. Tyckte att jag sprang med andan i halsen hela tiden och kom aldrig riktigt in i ett riktigt flyt men höll i alla fall 4:30-tempo vilket väl får anses vara helt ok. Sista biten tog jag rygg på en kille i Triathlon Väst-tights och jag fick verkligen bita i för att hänga på. Ett par hundra meter före mål började jag tänka på hur jag skulle gratulera honom till att han var starkare än mig, men sen svängde vi 90 grader in mot de sista metrarna mot mål, jag såg min chans och tryckte på allt vad jag hade, han såg mig i ögonvrån men hann inte svara och jag segrade med någon centimeter. Lite fult men ändå! Vi pratade lite efteråt och möttes upp av några andra från klubben. Tydligen hade han (Calle) tappat sin nya Garmin i simningen, inte så kul. Tråkigt sätt att bli några tusenlappar fattigare.

Efter lite småprat så vandrade jag bort och plockade ihop mina grejer för att sedan gå in till Stadsparksbadet för dusch, bastu, bubbelpool och några längder i bassängen. Riktigt skönt att varva ner lite efteråt. Tiden blev 61 min 56 sek, fördelat på:
Sim 400m+växling: 7:03
Cykel 18km: 35:31
Växling+Löpning 4,2 km: 19:22

Absolut nöjd med det men det finns mer att hämta!

Här ett par bilder hämtade från http://picasaweb.google.se/saik.blogg, tagna av Lars Alenius. Sprang så snabbt att jag blev suddig tydligen.




Och här video där man kan se mig komma ner i startfållan vid 0:50 ungefär, precis när startvisslan går.