Jag var hemma en sväng i helgen, det vill säga på Öland och i Kalmar. Inledde med lite simning i Kalmarsund på fredagskvällen. Det var klart uthärdligt men det blåste och gick mycket vågor så hemvägen var tuff. Kul att komma ut och plaska lite dock. Trettio minuter fick räcka.
Sedan så drog jag och min morbror ut och cyklade på lördag morgon. Det visade sig sluta i mitt första riktiga möte med väggen. Jag fick hammaren. Jag bonkade. Kärt barn har många namn. Nog för att jag slet lite i vinden bakom min morbror, stark som en oxe, men jag kände mig rätt ok. Lite trött i benen men ok. Dadlarna jag hade i ryggfickan käkade jag upp när vi började arbeta oss upp från Ottenby eftersom jag kände att det gick lite fort för att jag skulle klara mig på bara vatten och energin räckte tills vi svängde vänster i Runsten med en mil kvar. Då var det stopp. Händerna domnade. Alla krafter gick åt till att hålla mig upprätt och ta mig hjälpligt framåt. Dimmig blick och tungt sinne. Jag vet inte hur lång tid den där sista milen tog. Det kändes i alla fall som en evighet. På något sätt tog jag mig i alla fall hem och hävde genast i mig ett par rejäla nävar M&M:s. Lite mat och lite avkoppling under en filt i soffan så kändes det lite bättre. En erfarenhet rikare om inte annat.
Och en förkylning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar