Testa Ryan Halls tempo

För ett tag sedan skrev jag följande:

Många skulle nog också kunna behöva få lite perspektiv på prestationerna. Årsbästa på marathon är 2:04:40. Det låter ju bra, men hur snabbt är det egentligen? Slår man ut det så innebär det att man springer 100 meter under 18 sekunder 242 gånger. Man kan ju testa en hundring för att känna på hur den farten känns. Kan man klara dubbla distansen tycker jag att man är i ganska hyfsad form. (Resten av inlägget)

Nu finns det ett Youtube-klipp som visar hur det ser ut när vanliga människor försöker hänga med Ryan Hall i hans marathonfart (2:06:17). Det var Asics som i en reklamkampanj inför New York Marathon bland annat projicerade en video av en springande Ryan Hall på en av tunnelbanestationen Columbus Circles väggar och uppmanade folk att försöka hänga med. Se själva:

Marathon från förr

Marathon Talk tipsade på sin Facebooksida om den här videon med bilder från New York Marathon 1983 som Rod Dixon från Nya Zeeland vann. Det är verkligen en bild av en annan tidsålder med den ganska store Dixon som med mer vilja och kraft än stil och grace kämpar sig ikapp och förbi ledaren Geoff Smith. Klassiska scener efter målgången också.




Jämför med hur det såg ut när Patrick Makau slog världsrekordet i Berlin och hur oberörd han ser ut innan och efter målgång. Om inte annat talar det väl för att det finns en hel del att putsa på det där rekordet.

Jag tänker på marathon

Härom veckan kom först beskedet att Paula Radcliffe blir av med sitt världsrekord på 2:15:25 och det nya världsrekordet blir istället hennes 2:17:42 från London 2005. IAAF har nämligen bestämt att kvinnors världsrekord enbart ska räknas om de är satta i lopp med endast kvinnliga deltagare. I blandade marathonlopp kan kvinnorna använda sig av manliga farthållare ända in i mål vilket man alltså nu inte tillåter för att rekorden ska räknas. Det finns mycket att säga om det rimliga i att ändra regler i efterhand. En intressant parallell är hur man i simningen numera förbjudit "hajdräkterna" men låtit världsrekorden vara kvar. Jag kan tycka att det är det enda rimliga. Det känns orättvist att ta rekord ifrån idrottare som följt gällande regelverk.

Sedan var det också Berlin Marathon där Patrick Makau sprang in på det nya världsrekordet 2:03:38. Dessutom slog han samtidigt världsrekordet på den udda distansen 30 km. Det är inget konstigt i sig, det märkliga är att han faktiskt inte var först över 30 km-linjen. Det var istället en av farthållarna som senare klev av loppet. Eftersom denne farthållare inte fullföljde hela maran så räknas inte den tiden. Även om han har sprungit 30 km snabbare än någon annan. Världsrekordinnehavaren är alltså löparen som sprungit näst snabbast någonsin. Om ens det. Geoffrey Mutai sprang ju Boston på 2:03:02. Men på den banan räknas inte några världsrekord eftersom man kan ha fördel av medvind och höjdskillnad mellan start och mål.

Kanske dags att lägga ner världsrekordjakten och istället fokusera på tävling, kamp och taktik i loppen? Mer Finnkampen helt enkelt. Rävspel, knuffar och blodvite. Minns detta klassiska lopp där samtliga blev diskade:





Men visst, man ska nog inte ta det för långt heller:

Meddelanden från sjuksängen

Ja här har jag legat i soffan sen i måndags. Kan inte dra mig till minnes att jag varit så här sjuk sedan julen 2002. Då började det med att jag drack en flaska vin på en förfest på juldagen. Sen gick jag hem och spydde och så blev jag liggande en vecka, växlandes mellan en vilstol (när jag var som piggast) och sängen. Mestadels hade jag för ont i kroppen för att orka hålla huvudet uppe i stolen. Där låg jag, ensam i mammas lägenhet i Kalmar och tyckte väldigt synd om mig själv. Så illa var det kanske inte riktigt nu men inget vidare ändå.

Det började med en väldigt skum känsla i kroppen i söndags, som träningsvärk ungefär. Tog min vilopuls på morgonen och den låg på 60, i vanliga fall ligger jag runt 45-50. Gick till jobbet och körde lite tåg. Blev mer och mer stel med ont i ryggslut, höft och axlar men bet ihop och körde upp till norra Bohuslän för en natt i Strömstad. Frös så jag skakade så jag samlade ihop alla filtar jag kunde hitta och kurade ihop mig. Klockan två på natten vaknade jag helt genomblöt av svett. Sedan låg jag och svettades resten av natten och tittade på friidrotts-VM innan jag fick gå upp vid femtiden för att köra ner till Göteborg igen. Kände mig tveksam på hur det skulle gå och funderade på att försöka få avbyte i Uddevalla så jag inte behövde köra hela vägen men det kändes ändå hyfsat när jag satt i hytten så jag tog mig hem. Sen har jag parkerat i soffan sedan dess, som sagt. Igår och idag lite piggare men fortsatt hosta och huvudvärk och kanske lite feber också. Tur i oturen att det har funnits både friidrotts-VM och Vueltan att kolla på på dagarna. Vilodagen igår var dock tung mentalt.

Så, det var den sjukrapporten det. Nu till något annat:

Någon på Funbeat länkade till en artikel från "Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift" nr 7-8. Visst låter det spännande men slå nu inte knut på mameluckerna ännu. Artikeln heter "42195 meter biokemi" och är skriven av Ulf Ellervik som är professor i bioorganisk kemi vid Lunds Universitet. Den är en "lång och stundtals tämligen plågsam tur genom biokemins fascinerande värld". Det vill säga en skildring av hans Paris Marathon utifrån ett biokemiskt perspektiv. Det är intressant läsning. Jag sparar den lite tills jag känner mig mer mottaglig i huvudet.

Jag upptäckte förresten för någon vecka sedan att jag saknade en liten plastdistans som ska sitta på mitt framhjul. Mailade Mavics svenska distributör och frågade om jag kunde beställa en sådan av dem men fick aldrig något svar. Vid närmare kontroll upptäckte jag att jag bytt ut en bokstav i företagsnamnet och istället mailat ett företag som beskriver sig så här:

"Vertex är en plattform för erfarna konsulter att i partnerform erbjuda marknaden kvalificerade tjänster, främst inom data- och telekommunikation."

Kanske inte så konstigt att de inte svarade. Nu har jag mailat rätt företag istället. De har visserligen inte heller svarat. Men de kan väl få någon dag till på sig.

Det är inte lätt att vara friidrottare

Friidrotts-VM började ju i natt, med Isabellah Andersson som tog en sjundeplats på maran. Det är grymt bra. Jag tror att många kanske inte riktigt förstår hur bra det är. Så är det väl lite överlag med svenska löpare som ofta är orättvist hånade av diverse krönikörer och kommentarfältsninjas. Även om ingen är så bra som Isabellah så är det fan inte lätt att prestera de tider som de som tar platser i mästerskapstrupper ändå gör. Och att göra det samtidigt som man jobbar - till exempel som brevbärare, som Ulrika Flodin (f.d. Johansson). Jag tycker det är fantastiskt att de här idrottarna som sliter som djur utan stora sponsorpengar eller löner får chansen att tävla i ett mästerskap. Det är de väl värda även om de inte går till final eller ens har en chans att göra det. Jag tycker inte riktigt man har rätt att sitta hemma i soffan och gnälla och ställa krav på folk som satsar så mycket av sin tid och får så lite tillbaka för sitt slit. Man kan gnälla på fotbollsspelare däremot. De har månadslön men lyckas ändå inte hålla sig från krogen under säsong.

Många skulle nog också kunna behöva få lite perspektiv på prestationerna. Årsbästa på marathon är 2:04:40. Det låter ju bra, men hur snabbt är det egentligen? Slår man ut det så innebär det att man springer 100 meter under 18 sekunder 242 gånger. Man kan ju testa en hundring för att känna på hur den farten känns. Kan man klara dubbla distansen tycker jag att man är i ganska hyfsad form.

För övrigt är det något långsammare än tempot som tidigare svenska turister hållit på 10 000 m. Men de upprepar det ju bara hundra gånger i och för sig.

Man kan också fundera på hur liten toppen är i de här idrotterna. Är man topp 100 i världen i fotboll (återigen) så är man förmodligen både välbetald och beundrad. Hur många svenska fotbollsspelare skulle passa på en sådan lista? En? Är man 99:a i världen på 10 000 m däremot så är man förmodligen klassad som en nolla. Mats Härd på Göteborgsposten skrev igår att Carolina Klüft är "långt ifrån världstoppen". Det är alltså tolv stycken som hoppar längdfinal i morgon. Tuffa krav. Sen skrev han massa annat dravel också om den grymma friidrotten som spottar ut skadade och förbrukade idrottare "vilket bör få massor av föräldrar att fundera på om det är rätt väg för de egna barnen". Man kan i alla fall konstatera att Kajsa Bergqvist som "hoppade av sin hälsena innan hon lade av" inte är i värre skick än att hon kunde springa New York Marathon förra hösten. Och att det är svårt att säga att kroppen är slut bara för att den inte längre klarar ett maxhopp i tresteg eller ett häcklopp.

Men nu till någon annan. Tera Moody var bästa amerikan i marathonloppet på en sjuttondeplats. Det är jäkligt kul tycker jag. Jag läste en artikel om henne i amerikanska Runner's World för ett par år sedan - "Tera Moody can't sleep" (läs den). Hon har alltså haft sömnproblem sedan tidiga tonår och i perioder också kämpat med ätstörningar och depressioner. Idag så lyssnade jag på en intervju med henne på podcasten Marathon Talk där hon beskrev att hon känner sig som en supermänniska efter en natt med åtta timmars sömn. Normalt sover hon kanske fyra-fem i bästa fall, uppdelat på ett par tillfällen. Runner's World-artikeln skildrar hur hon står på ett löpband i ett dygnet runt-öppet gym klockan fyra på morgonen.

Under en period för några år sedan hade jag själv svårt att somna, inte alls i den omfattning eller grad som Tera Moody beskriver, men kan ändå känna igen mig väldigt mycket i hennes beskrivningar. Hur det känns som att alla andra i världen sover när man själv är vaken. Oron. Att hon med de här problemen ändå lyckas träna och tävla så pass bra är otroligt tycker jag. Det tyder på en väldig drivkraft som kanske inte är allt igenom positiv heller. Man kan också fråga sig hur löpningen påverkar. Många skulle nog ifrågasätta den men i intervjun i podcasten säger hon själv att sömnproblemen har blivit än värre i perioder när hon inte löptränar. Hon behöver bli riktigt trött för att sova alls.

Jag håller i alla fall tummarna för Tera Moody på alla möjliga sätt. Nu går jag och lägger mig.