Raffel i New York #2 (Nu med spindelman)

Nog för att New York Marathon var spännande i år. Riktigt lika spännande som i Avenging Spider-Man #1 som kom ut idag blev det som tur var inte.

Motiverande.

"Jog-hippies" - mitt nya favoritord.

Raffel i New York

Dagens New York Marathon var en riktig höjdare med spänning nästan ända in på mållinjen i damloppet och dessutom Isabellah Andersson som slet sig till en åttondeplats. I herrarnas lopp så knäckte Geoffrey Mutai konkurrenterna med ett ryck med nästan en mil kvar och så susade han in två och en halv minut under banrekordet också när han ändå höll på.

Jag satt framför TV:n och försökte ladda i mig lite inspiration med bilderna från starten och längs banan och det gick riktigt bra. Nu börjar jag känna mig sugen på att sätta igång med träningen igen och gå mot nya mål nästa år.

Inspirerande var det också att se Wolves in the Throne Room i lördags kväll. Det är något jag också tar med mig.




Black metal introducerades väl annars i idrotten först (?) under senaste Tour de France av veteranen och hårdingen Jens Voigt:

"Hey, I didn’t have to think too hard about my song of the day. It’s “Grand Declaration of War” by Mayhem. Why? Well quite simply because that is what we did today, declare war in the fight for yellow jersey!" (länk)

Marathon från förr

Marathon Talk tipsade på sin Facebooksida om den här videon med bilder från New York Marathon 1983 som Rod Dixon från Nya Zeeland vann. Det är verkligen en bild av en annan tidsålder med den ganska store Dixon som med mer vilja och kraft än stil och grace kämpar sig ikapp och förbi ledaren Geoff Smith. Klassiska scener efter målgången också.




Jämför med hur det såg ut när Patrick Makau slog världsrekordet i Berlin och hur oberörd han ser ut innan och efter målgång. Om inte annat talar det väl för att det finns en hel del att putsa på det där rekordet.

Alla helvetets kval

Jag har haft en plan eller snarare en dröm om att kvala in till och springa New York Marathon inom några år. Dels för loppet i sig naturligtvis men även för att kvaltiderna är tuffa, men inte helt ouppnåeliga, mål. Står planeterna rätt och alla gudar är med mig skulle jag kanske, kanske kunna klara det som krävs - 1:23 på halvmaran eller 2:55 på fulla distansen. En dröm, som sagt. Så tänkte jag innan det här dök upp:

"The time qualifying standards will be tightened to 75% of age-graded times in five-year increments"

Kvaltiderna var tuffa. Det är betydligt värre nu. Moroten har släckts*.

Nu kommer jag knappast ta mig till New York på prestation. Återstår lotteriet eller resebyrå. Fullt acceptabla vägar men inte lika bra som träningsmotivation...