Med nyvunnen ödmjukhet

I fredags blev det ett progressivt distanspass på löpband. Det började lätt och sen blev det jobbigt. Den utvecklingen är svår att undvika i just den träningsformen.

På TV:n rullade försöksheaten på 3000 meter från inomhus-VM. Medan jag slet för att med nöd och näppe ta mig ner mot 4:00-fart sprang Mo Farrah och spanade på konkurrenterna, avspänd i 2:30-fart eller så. Då blir man snabbt ödmjuk.

Ödmjuk är också lättare att vara när tidsmål och farter blir plågsamt kroppsliga genom mjölksyra och svett än när de bara är abstrakta siffror man bollar med hemma i soffan. Som när tanken "hur ska jag orka göra det här i en hel mil" (eller två, eller trettio) dyker upp. Tidigt i träningsåret tror jag den kan komma hos såväl nybörjare som elit som så kan förenas i den dåliga formens slit. Eller?

Men jag ska inte klaga utan det känns rätt bra nu ändå. Veckan avslutades idag med två och en halv timme i skogen. 21 kilometer på bredden och ett inte oansenligt antal meter på höjden då både Brudarebacke och Getrygg forcerades och med en bra dos kullar och dalar däremellan. Men inga dalkullor. Av bara farten bokade jag dessutom en vecka på Mallorca i april. Då kan jag passa på att ta igen den cykelträning som jag negligerat under vinterhalvåret. Perfekt.

Nycrossad

Rastade min nya cykel idag igen. Känns mycket bra. Tog mig med viss möda upp till toppen av Brudarebacken vilket väl är så mycket alpkänsla det är möjligt att få till här i närområdet (dvs inte så mycket). Det var inte helt lätt att ta sig upp med smala däck med tveksamt grepp i mer leriga förhållanden men jag välte bara två gånger. På grusväg går de dock utmärkt.

Så här blev den i alla fall till slut:

Dassigt foto men fin utsikt

Det är alltså en crossram från Poison med Campagnolo Centaur reglage och bakväxel, Veloce framväxel och FSA kompaktvevparti med 46/34-klingor. Cantibromsar från Tektro. Deda styrstam, styre och sadelstolpe. Fi'zi:k Arione-sadel och styrlinda. Julien Absalons signaturpedaler från Time (vita och på rea!). Mavic Ksyrium Elite-hjul med Schwalbe Sammy Slick på. Tänkte nedgradera hjulen framöver till Fulcrum Racing 7 med högre slit-och-släng känsla för vardagsbruk. Ett hopplock av nytt, Ebay och lite gamla delar jag plockat från min gamla cykel. Resultat: en ohelig tysk-italiensk allians.

Jag tycker det blev riktigt fint till slut. Jag förutspår att vi kommer ha många trevliga stunder tillsammans.

Lördagens långpass

Igår så skrev jag att jag skulle kolla på Vasaloppet idag. Det blev inte mycket med det när en titt i tv-tablån fick mig att inse att det inte är förrän imorgon. Vid närmare eftertanke så låter det här med "första söndagen i mars" ganska bekant...

Men långpass blev det däremot även om jag sköt på starten några timmar och passade på att sova ut lite istället. 16 km var planen och med en liten extra sväng runt kvarteret blev det också så. Jag sprang söderut längs Bohusleden för att vända vid Herkulesgården och ge mig tillbaka hemåt. Underlaget blev lite blandat stig och motionsspår och till och med ett litet parti banvall vid Rådasjön. Uppenbarligen kan jag inte hålla mig borta från järnvägen ens när jag är ledig. Bekant underlag alltså men ändå så känns det inte bekvämt att irra runt i närheten av spårområdet i löparkläder. Även om jag naturligtvis inte sprang i spåret så vet jag hur man som lokförare reagerar när det dyker upp folk nära spåret som inte ser ut att höra hemma där. Man vet aldrig vad de kommer hitta på. Jag tog mig snabbt därifrån och fortsatte på mer lämpliga vägar.

Det hela tog ungefär 1:55 så tidsmässigt ett ganska långt pass. Farten blir naturligt låg i terräng av varierande svårighet men jag tycker det är utmärkt att köra långpassen i kuperad och teknisk terräng då man får en bra genomkörare av hela kroppen och får jobba med benstyrkan på ett annat sätt än motsvarande pass på platt asfalt, samtidigt som det sliter mycket mindre på grund av det mjuka underlaget och variationen. Och så är det kul också. För mig som inte är jätteförtjust i långpass normalt så är det helt klart en fördel för att det ska bli gjort.

En liten udda syn mötte mig förresten på väg upp på Bohusleden. Någon hade lyckats trä upp en bil bland träden och min första tanke var att det måste varit en spektakulär avåkning men vid närmare eftertanke så gissar jag att det snarare var ett sätt att dumpa en förmodligen stulen bil. Just här brukar det dyka upp bilvrak och alla möjliga konstigheter som folk har velat bli av med. Lite längre upp på leden var det mycket riktigt någon annan som dumpat större delen av sin inredning inklusive soffa, tavlor och alla möjliga småprylar. Märkligt beteende tycker jag.

En gulligt byråkratisk klisterlapp satt fäst på bilens underrede:

Veckan som gått

Egentligen hade jag kunnat skriva tre separata inlägg den här veckan men det har inte riktigt blivit av så jag sammanfattar istället.

Jag har kommit igång bra med löpträningen nu, har börjat komma upp i veckomängder på 35-40 kilometer vilket var ett länge sen jag hade kontinuerligt. Alldeles för länge sen. Det har märkts.

Har hoppat på ett upplägg från Marcus Nilssons bok "Löpträning mitt i livet" (tänkte skriva mer om den sen) som jag fick hem för ett par veckor sedan och det känns bra hittills. Den här veckan inleddes med ett progressivt distanspass som avbröts någon minut innan fulländning då jag anade att den så kallade pepparkaksgubben var på väg att göra ett ovälkommet besök (det började som en skakning på nedre däck). Det blev en spänd nerjogg hem genom villakvarteren i Örgryte och jag kom helt osökt att tänka på den här låten:

Sedan i onsdags släpade jag äntligen ut min höst vinter vårcross som jag till slut fick färdig. Det blev lite snurrande runt på grusspåren runt Delsjön och det tog knappt en kvart innan årets första vurpa var ett faktum. Man kan väl säga att jag välte när jag skulle ta mig upp för en brant backe och så behöver vi inte prata mer om det.

Treklövern kröntes med två varv på femman i Skatås med två minuters vila. När vi bodde i Munkebäck sprang jag i princip alltid den, åttan eller milen men sen vi flyttade för två år sen så har jag faktiskt inte sprungit hela en enda gång. Nåväl. 23:20 blev det på första och 23:02 på andra vilket tyder på att jag i alla fall disponerade det ganska väl. Det är en jobbig slinga det där.

Imorgon är det Vasaloppet. Tror planen blir att se starten innan det är dags att dra ut på långpass och så komma tillbaka lagom för ett par timmars fikastund i soffan. 

Dramatik i skogen

Terrängen runt Ugglemossen är bland mina favoriter här runtomkring. Igår blev det ungefär 100 minuter lugnt långpass där på stig och obanad terräng. Inledde starkt med att trampa ner bägge fötterna i en mosse med iskallt vatten men det var bara att vrida ur strumporna och fortsätta. Det var vår och t-shirtväder stora delar av rundan så det var härligt.

Tittade till skidspåren som jag åkte på förra veckan.

Utsikt.

Filmade lite också. Det blev en skrämmande skräckdokumentär om en man som stöter på ett av urskogens monster med fruktansvärda följder.

Armhävningar och 4x4-fest på stakmaskin

Hej igen.

Jag borde kanske berätta om dagens fantastiska obanade långpass i t-shirt runt Ugglemossen men jag har så mycket gammalt på lager så jag får beta av det först och återkomma – filmade lite så det kan ni ju se fram emot.

Jag har några träningsframsteg att rapportera först. I torsdags klämde jag i med nytt armhävningsrekord, 40 stycken. I november gjorde jag 28 så det var ju härligt. Jag försöker köra lite armhävningar varje dag plus att jag har tränat hyfsat regelbundet på gym och det har tydligen gett något resultat. Bra med lite överkropp för både skidor och simning tänker jag.

På tal om skidåkning så klämde jag av 4x4 på stakmaskinen på gymmet i fredags innan jobbet. Den har stått där och hägrat ett tag så jag kände att det var dags att testa. Jag smälte ihop i en liten hög efteråt så det var jäkligt jobbigt men det är ju meningen. Som alltid vid den här tiden på året så börjar jag fundera på om jag inte ska ta och åka Vasaloppet och nästa år tror jag banne mig att det är dags. Då lär det bli några dejter med den där stakmaskinen kan jag tro för stakning är inte direkt min starka sida.

När jag kom hem googlade jag lite stakmaskinsklipp och hittade den här fantastiska videon signerad Erik Wickström:



Det är slutet som gör hela klippet. Måste ses!

Träningsvärk, isgata, glad ändå

I tisdags gjorde jag kaos med mina baksidor då jag följde upp ett pass med backlöpning med att prova på lite marklyft i gymmet. Den värsta träningsvärken brukar ju komma två dagar efteråt så jag passade på att åka lite skidor innan det smällde på ordentligt. Gårdagen var ingen höjdare och jag blev inte mindre stel av att sitta och köra tåg hela kvällen, men idag var det dags för träning igen. Bestämde mig för att köra lite fyrahundringar i lagom fart. Hade först tänkte ge mig på löpbandet eftersom gårdagens regnande gjort underlaget lite vanskligt men solen sken och det var vårkänslor i luften så jag bestämde mig ändå för att försöka hitta någon gata med passabelt underlag.

Jag tycker oftast inte att det gör något att träna trots träningsvärk, tvärtom så brukar det faktiskt kunna hjälpa lite att röra på sig. Trots det är det väl synd att säga att jag gav mig iväg på lätta ben men efter en grundlig uppvärmning så började låren i alla fall mjukna upp lite grann så det kändes ok. Jag kunde springa ganska avslappnat och ju längre jag kom i passet, desto bättre kändes det. Började i 4:20-tempo och kunde öka lite de sista intervallerna. Inte något tufft pass men just nu så vill jag bara komma igång igen och jag är riktigt nöjd med hur det känts hittills.

Grönt är fart, rött är puls

Nu laddar jag för kvällens På Spåret-final. Naturligtvis en av årets höjdpunkter för oss lokförare. Ifjol hade jag som SJ-anställd möjlighet att gå på genrepet – det var i princip jag, Pernilla och fyrtio pensionärer från gamla SJ som skrek i förtvivlan när deltagarna gissade att Ulf-Peder Olrog var Lill-Babs manager – men nu när jag kör för de Danska Statsbanorna (men svenska tåg på svenska spår) så har jag tydligen fallit ur systemet.

Frågan är vem man ska hålla på? Martina Haag borde kanske ha ett försprång som löpare och Runner's World-skribent men frågan är om det senare är ett plus med tanke på att den tidningen mest gjort mig irriterad på sistone. Niklas Strömstedt å andra sidan skaffade sig lite pluspoäng förra veckan när han twitterstormade mot LCHF-sekteristerna med Zytomierska i spetsen. Fast vid närmare eftertanke: han är AIK:are. Erik Haag håller på KFF.

Case closed.