I fredags blev det ett progressivt distanspass på löpband. Det började lätt och sen blev det jobbigt. Den utvecklingen är svår att undvika i just den träningsformen.
På TV:n rullade försöksheaten på 3000 meter från inomhus-VM. Medan jag slet för att med nöd och näppe ta mig ner mot 4:00-fart sprang Mo Farrah och spanade på konkurrenterna, avspänd i 2:30-fart eller så. Då blir man snabbt ödmjuk.
Ödmjuk är också lättare att vara när tidsmål och farter blir plågsamt kroppsliga genom mjölksyra och svett än när de bara är abstrakta siffror man bollar med hemma i soffan. Som när tanken "hur ska jag orka göra det här i en hel mil" (eller två, eller trettio) dyker upp. Tidigt i träningsåret tror jag den kan komma hos såväl nybörjare som elit som så kan förenas i den dåliga formens slit. Eller?
Men jag ska inte klaga utan det känns rätt bra nu ändå. Veckan avslutades idag med två och en halv timme i skogen. 21 kilometer på bredden och ett inte oansenligt antal meter på höjden då både Brudarebacke och Getrygg forcerades och med en bra dos kullar och dalar däremellan. Men inga dalkullor. Av bara farten bokade jag dessutom en vecka på Mallorca i april. Då kan jag passa på att ta igen den cykelträning som jag negligerat under vinterhalvåret. Perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar