Jag har haft akut datorbrist de senaste veckorna efter att ha lyckats glömma min laptop på tåget när jag åkte hem från min lillasysters student i Kalmar. Jag drog i alla tillgängliga trådar som man kan dra i som lokförare och SJ-anställd och lyckades till slut lokalisera en städare som visserligen hade hittat min dator, men dessvärre lagt den i det låsta hittegodsutrymmet för fem minuter sen. Och där kommer man inte in utan vidare så det blev transport till Stockholm och diverse turer innan den till slut kom till min ICA-butik för uthämtning. Så kan det gå när man inte har huvudet med sig.
Huvudet med mig hade jag däremot i lördags när jag sprang Åsaloppet, 10 km. En air av spänning låg i luften med Mustafa Mohamed på armlängds avstånd i starten men det dröjde inte länge innan han försvann i fjärran och lämnade oss vanliga dödliga åt våra öden. Mitt öde var att springa utom tävlan. När jag skulle efteranmäla mig timmen före start visade sig loppet vara "fullt". Eller åtminstone var nummerlapparna och tidtagningschippen slut. "Du kan få springa utan tidtagning för 50 spänn och lägga resten på en god middag". Jag hade ju packat hund och sambo i bilen och dragit med dem ner till Åsa så det var väl lika bra att springa då. Däremot så kände jag mig lite osäker på hur jag skulle ta mig an loppet. Jag var ganska säker på att jag skulle persa med god marginal med tanke på mina tidigare, rätt mediokert genomförda, insatser på distansen på sistone, men jag var osäker på om jag skulle ha motivation att plåga mig så pass som man ändå måste göra för att springa en mil hyfsat snabbt. Men sånt där känns ändå värst innan man är igång. När starten väl hade gått försökte jag undvika att dras med i rusningen, vilket gick hyfsat, och öppnade första kilometern på 4:05 ungefär. Banan gick ut mot kusten på slingrande små vägar och cykelbanor med några mindre backar men överlag ganska platt. Jag tog rygg på en tjej som höll ett bra tempo men helt plötsligt sprang hon av banan och in i skogen. Jag antar att naturen kallade. Halvvägs in i loppet började det ta emot lite, som sig bör, men jag passerade också ganska många och kunde hålla uppe tempot även om jag var rejält trött. Hamnade i en triathlonklunga ett tag. Kände att det var lite prestigematch där och jag var jäkligt nöjd när jag kunde gå ifrån de andra kompressionsklädda herrarna. Sista 3-4 kilometrarna var det mycket pannben som krävdes men jag är jäkligt nöjd med att jag kunde hålla uppe tempot trots att jag kände mig rejält stum och verkligen fick bita i och grina illa. Jag antar att det syntes att jag slet för jag fick väldigt mycket hejarop och peppande tillrop från åskådarna längs med banan och med en kilometer kvar så hade jag deesutom egen hejaklack bestående av ett gäng kollegor med anknytning till Åsa. Deras hejande gav lite extra skjuts i steget vilket jag verkligen behövde. Amy (hunden) och Pernilla (sambon) stod strax efteråt och en av dem gjorde en tapper ansats att hänga på men det var den andra inte alls med på så det tog tvärstopp. Jag sprang i en slinga och kom tillbaka till samma plats. Då hade någon bundit fast henne i en lyktstolpe. Taskigt.
I mål visade klockan 41:39. Det är lite mer än två minuter bättre än Lerumsloppet från april så det är jag nöjd med. Återstår att putsa lite till så ska jag nog kunna gå under 40 minuter jag med. Det vore gutt.
Huvudet med mig hade jag däremot i lördags när jag sprang Åsaloppet, 10 km. En air av spänning låg i luften med Mustafa Mohamed på armlängds avstånd i starten men det dröjde inte länge innan han försvann i fjärran och lämnade oss vanliga dödliga åt våra öden. Mitt öde var att springa utom tävlan. När jag skulle efteranmäla mig timmen före start visade sig loppet vara "fullt". Eller åtminstone var nummerlapparna och tidtagningschippen slut. "Du kan få springa utan tidtagning för 50 spänn och lägga resten på en god middag". Jag hade ju packat hund och sambo i bilen och dragit med dem ner till Åsa så det var väl lika bra att springa då. Däremot så kände jag mig lite osäker på hur jag skulle ta mig an loppet. Jag var ganska säker på att jag skulle persa med god marginal med tanke på mina tidigare, rätt mediokert genomförda, insatser på distansen på sistone, men jag var osäker på om jag skulle ha motivation att plåga mig så pass som man ändå måste göra för att springa en mil hyfsat snabbt. Men sånt där känns ändå värst innan man är igång. När starten väl hade gått försökte jag undvika att dras med i rusningen, vilket gick hyfsat, och öppnade första kilometern på 4:05 ungefär. Banan gick ut mot kusten på slingrande små vägar och cykelbanor med några mindre backar men överlag ganska platt. Jag tog rygg på en tjej som höll ett bra tempo men helt plötsligt sprang hon av banan och in i skogen. Jag antar att naturen kallade. Halvvägs in i loppet började det ta emot lite, som sig bör, men jag passerade också ganska många och kunde hålla uppe tempot även om jag var rejält trött. Hamnade i en triathlonklunga ett tag. Kände att det var lite prestigematch där och jag var jäkligt nöjd när jag kunde gå ifrån de andra kompressionsklädda herrarna. Sista 3-4 kilometrarna var det mycket pannben som krävdes men jag är jäkligt nöjd med att jag kunde hålla uppe tempot trots att jag kände mig rejält stum och verkligen fick bita i och grina illa. Jag antar att det syntes att jag slet för jag fick väldigt mycket hejarop och peppande tillrop från åskådarna längs med banan och med en kilometer kvar så hade jag deesutom egen hejaklack bestående av ett gäng kollegor med anknytning till Åsa. Deras hejande gav lite extra skjuts i steget vilket jag verkligen behövde. Amy (hunden) och Pernilla (sambon) stod strax efteråt och en av dem gjorde en tapper ansats att hänga på men det var den andra inte alls med på så det tog tvärstopp. Jag sprang i en slinga och kom tillbaka till samma plats. Då hade någon bundit fast henne i en lyktstolpe. Taskigt.
I mål visade klockan 41:39. Det är lite mer än två minuter bättre än Lerumsloppet från april så det är jag nöjd med. Återstår att putsa lite till så ska jag nog kunna gå under 40 minuter jag med. Det vore gutt.
 |
| Mitt i triathlonklungan. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar