Vem släckte ljuset?

Hösten är här och då har naturligtvis alla duktiga förberett sig och sett till att pannlamporna är laddade så man kan ge sig ut i skog och mark även efter mörkrets inbrott. Klantskallar som jag däremot har naturligtvis stoppat in pannlampor och reflexvästar långt in i en byralåda så att när man väl är redo att ge sig ut på den där söndagsrundan efter att ha fullgjort dagens åtaganden (kvickna till efter gårdagskvällens öldrickande och Probotector 2-spelande, ta långpromenad med hunden, lära sig allt om cellandning och proteinsyntes, hälsa på i det nya huset och förbereda inför flytten i november) så är batterierna hopplöst urladdade och lampan lyser som en slocknad tändsticka ungefär. Det säkra valet i det här läget vore naturligtvis att välja en upplyst runda, men det roligare alternativet är naturligtvis att ge sig in i skogen och hoppas att det inte dyker upp älgar, troll eller vad för annat småknytt som kan tänkas lura där. Med pulsen minst tio slag högre än normalt tassade jag fram med sinnena på helspänn och ständigt analyserande – träd eller människa? Stenbumling eller lik? Buske eller onämnbar fasa? Men allt var inte nattsvart. Att springa på bryggan över Delsjöns vik med ljuset från TV-masten spelandes över vattnet var storslaget. Att sedan fortsätta under kraftledningarna som surrar ilsket av elektriciteten som rusar fram för att tända TV-apparaterna och lamporna som får Göteborg att lysa upp natthimlen var möjligen lika storslaget men när tankar om nedfallande ledningar drabbade mig såg jag till att öka farten och lämna kraftledningsgatan så fort som möjligt. Väl ute på elljusspåret igen kunde jag pusta ut en smula och känna mig nöjd med att jag klarat mig från mörkrets fasor helskinnad. Snubblade inte på någon dold liten rot ens och klarade mig torrskodd över vattenpölar och sumphål. Bra jobbat. 12 km lugn distans blev det som avslut på veckan.

Straight outta Borås

Här sitter jag på jobbets lokaler i Borås och pustar ut efter dagens 5 km på Kretsloppet. Pust.

Först det roliga: jag kom delad fyra. Så högt har jag aldrig placerat mig i någon tävling någonsin om man bortser från nutidsorienteringen (frågesport, alltså) på högstadiet. Att vara i täten var jäkligt skoj. En tredjeplats var inom räckhåll (skiljde ungefär 20 sekunder) men jag orkade inte ta ikapp det.

Det var naturligtvis så att de vassa kanonerna var anmälda på 10 km och större delen av startfältet var barn och ungdomar men det är lika kul att komma fyra ändå...

Det var en rejäl rusning från start och jag tog det relativt lugnt och räknade till att jag hade ungefär 10 stycken utspridda framför mig. Innan vi passerat en kilometer hade jag dock passerat alla utom de tre som sedan fanns före mig under resten av loppet. Jag sprang lite i ingemansland och hade lite för långt fram men ingen som närmade sig bakom heller. Det blev naturligtvis tungt sista halvan som det blir. Tyvärr lite för tungt. Sprang förbi 4 km-skylten. En halv kilometer senare sprang jag förbi milloppets 10km-skylt och anade att banan skulle vara lite lång. Sen kom det en skylt med "spurtsträcka 200 m" och jag drog på slutspurten. Runt hörnet och genom en portal och gick i mål... trodde jag. "Fortsätt spring" ropade publiken så det var bara att bita ihop och snart kom den riktiga skylten med 200 m kvar och jag samlade ihop mig för en stark avslutning. Hörde att publiken började heja lite extra och såg en vilt spurtande ungdom i ögonvrån, spände vaderna och svarade på spurten och vi kämpade stenhårt in på mållinjen och hade till slut samma tid i mål. Nu står jag som femma i resultatlistan men det tror jag inte på förrän jag har sett målfotot... Vi räknar väl inte tusendelar i den här sporten?

Sen är jag väl sådär nöjd med loppet annars. 20:51:7 är minst en minut sämre än jag hade hoppats på men som sagt så var väl loppet lite längre än 5 kilometer så det får ändå vara godkänt. Hade dock gärna sett ett jämnare lopp utan att tappa så mycket som jag gjorde på slutet men jag får skylla på att öppningen var alldeles för optimistisk. Valet att springa med mina ultratunna Adizero-flats var kanske inte heller så bra. Njag inte riktigt orkar hålla uppe steget så tror jag att jag förlorar på att inte ha lite mer dämpning som man får i lite mjukare skor. Men det är bara att jobba på. Bättre lycka nästa gång.

Springer på och inte så mycket annat.

Det är rätt skönt att fokusera på en sak och inte tramsa med cykel och andra dumheter. Ibland ångrar jag det (härligt soliga höstdagar), ibland känns det helt ok (härligt ösregniga och stormiga höstdagar). Förhoppningsvis så ger det här fokuset resultat så jag kan få fason på löpningen och sätta lite härliga höstpers. Jag har snittat två mil i veckan under året. Det blir inga barn gjorda där. (Metaforiska barn då. Riktiga barn har det ju bevisligen blivit.) Nu jobbar jag mig upp till lite vettigare veckomängder runt 4-5 mil och förhoppningsvis några veckor med ytterligare lite mer mängd. Nu blir det väl inga lopp på längre distanser än milen så mängden känns kanske inte som det allra viktigaste men samtidigt så tycker jag att det känns bra att springa ofta så man kommer in i ett flyt.

På lördag så hade jag tänkt tävla men det är lite oklart var. Kretsloppet i Borås konkurrerar med Risveden Terräng och även om 18 km terräng låter lockande så kanske det gäller att passa på med de få tillfällen det ges att springa 5/10km-lopp under hösten. Det är lite pussel med att hitta lämpliga lopp som passar med varannanhelgarbetandet men något ska jag väl kunna få till. Hässelbyloppet ligger för närvarande bra till som seriöst sub40-försök och i dagsläget lutar det nog åt 5 km i Borås på lördag. Känner att jag inte riktigt håller för 10km just nu men ska nog kunna gå under 20 min på halva distansen med lite marginal.

Drag under galoscherna

Kul att springa snabbt.

Gårdagens pass var 4x400m med ökande vila – först 1 minut, sedan 2, sist 3. En kilometers lätt joggvila därefter och sen 10x100m med 100m joggvila. Totalt alltså drygt 2,5 km fart. Det känns ganska futtigt att packa ihop kappsäcken efter så lite men med bra fart på fötterna så kändes det desto mer i benen. Det är nya muskler som gör sig påminda när man kommer upp i steget och trycker på ordentligt i högre farter och jag tror att det är nyttigt även för att kunna springa snabbare på längre distanser. Visserligen är det väldigt mycket överfart (fyrahundringarna sprangs runt 3:15-fart) och de är för korta och för få för att verkligen belasta hjärta och lungor men som teknik och löpstyrketräning tror jag att det är riktigt bra. Dessutom är det grymt kul att verkligen springa fort på bana. Det borde fler testa.