Can't stop - don't want to either

Den verkar inte så bra.

Känns inte fixies och cykelbud lite som förra (eller förrförra) året förresten? Eller är det här spiken i kistan?

När kommer longboardfilmen?

"Relativt kuperat"

Det var ett jobbigt lopp det här. "Lindome är rätt platt", tänkte jag. Säkert... Visserligen sa banbeskrivningen "relativt kuperat" men det fäste jag ingen större vikt vid utan la upp en plan på att springa tre kilometer ganska lugnt, tre kontrollerat och tre ganska hårt med spurt sista kilometern. När motluten började efter någon kilometer så insåg jag att jag var långt bortom "ganska lugnt" redan här och att utsikterna att öka var ganska små...

Ändå kom jag in i det ganska bra och nivån kändes bra även om det var jobbigt. Eftersom jag inte hade någon vidare koll på banan så var det svårt att lägga sig på rätt intensitet i backarna när vissa visade sig vara rejält mycket längre än jag räknat med. Men jag tuggade på och kom ofta ganska stark över krönet och kunde släppa på nerför samtidigt som jag hämtade andan. Just när jag låg i täten av en mindre klunga på en sådan nerförslöpa så hör jag hur några ropar bakom mig. Först tror jag det är hejarop på någon bakom men efter ett tag vänder jag mig om och ser att jag missat att svänga vänster in på en liten stig. Den gick rätt in mellan två villor och var dold av en bil som stod på uppfarten och var endast markerad med en liten vit pil längst i vänstra kanten av asfalten. Där kunde det nog ha skyltats bättre tycker jag, men det var bara att vända, springa tillbaka hundra meter uppför backen och hänga på i klungan igen. Strax går vi in i en lång uppförsbacke, syreskulden kommer ikapp och jag tvingas sakta ner rejält och stapplar mig uppåt i knapp styrfart. Känner mig mycket omotiverad och trött men joggar på. Kommer in i det igen hyfsat trots allt och kämpar in i mål. Mycket jobbigt, mycket dålig form men under 50 med ett nödrop. 49:20 på egen klocka vilket jag väl känner är ok med tanke på förberedelserna och den tuffa banan. Fick även alla möjliga typer av stryk: gubbstryk och tjejstryk som vanligt, de mer smärtsamma fotbollsstryk och innebandystryk likaså. Dags att skärpa sig.

Inför morgondagen

Den stora morgondagen. Jag ska springa en mil, hör och häpna. Lindomemilen i Lindome (!). Här följer en kort lista på plus och minus inför loppet.

Plus:
Jag gick ner något kilo när jag var sjuk som jag fortfarande inte gått upp.
Jag har precis tvättat mina kläder.

Minus:
Jag jobbar 4:49-11:52, loppet börjar vid 13.
Jag har sprungit totalt tre mil de senaste fyra veckorna.
Gympasset som jag körde igår som resulterade i grymt stela vader idag.

Som ni märker verkar det hemskt lovande det här. Men jag tar det lugnt. Väldigt lugnt. Jag är ganska nöjd om jag ens kommer under 50 minuter samtidigt som jag tänker att jag ganska nyligen sprang milen på Helsingborg Triathlon på knappt 47 utan att trycka på, men visst. Kroppen och formen kändes både en och två smulor bättre då.

Rapporterar av imorgon.

Skyndar långsamt

Det är fortfarande oklart om jag är i en vilo- eller en uppstartsperiod. Oklarheten talar för att det är det första. Att ligga sjuk en vecka gjorde inte underverk med formen direkt men några löppass har det blivit med varierande framgång. Det är väl inte så mycket att göra mer än att försöka tvinga igång kroppen igen och hoppas den är med på noterna.

Vad händer framöver då? Jag är anmäld till Göteborgsvarvet som sagt. Femte gången gillt. Stockholm Marathon får däremot stryka på foten och det blir istället en Skottlandssemester med Edinburgh Marathon inbokat. Jag hoppas kunna ta några rejäla kliv i löpningen fram tills dess och göra hyfsade tider på bägge. Känns inspirerande.

Jag vet inte. Så mycket mer spännande har jag väl inte att tillägga. Det är tydligen ett millopp i Lindome på lördag som jag funderar på att köra. Det kan ju gå lite hur som helst men målsättningen kan ju vara att ta sig runt i alla fall. Det är alltid lite kul att tävla så varför inte.

I väntans tider

Jag börjar bli hjälpligt frisk igen. Två veckor efter mitt senaste träningspass... Jag börjar också känna sugen inför lite nya lopp och evenemang att träna inför. Till exempel känner jag mig mycket sugen på Stockholm Marathon nästa år. Alldeles för sugen med tanke på att jag för ett par veckor sedan var tvärsäker på att jag inte skulle springa någon mara 2012. Nu börjar jag känna att det nog vore rätt kul ändå. Jag har en gås oplockad med marathondistansen och ett uselt pers (4:11) som verkligen tål att putsas på. Och så är det tre veckor mellan Göteborgsvarvet, som jag redan är anmäld till, och SM nästa år vilket skulle göra det fullt möjligt att satsa på bägge för en gång skull... Jag ska suga lite till på den karamellen.

Annars är det väntans tider. Jag väntar på min nya cykel och surfar ebay efter delar. Jag väntar på nya fräscha lager och slitdelar till min Paddy Wagon så jag kan börja cykla till jobbet igen. Och så väntar jag på en sån här:

Det här är alltså en "PowerBreathe Ironman". Vad ska man nu ha den till, kan man fråga sig. Det gör jag också. På sätt och vis känns det som en lika oumbärlig produkt som den nu aktuella runkhanteln eller det klassiska näsplåstret som hade sin storhetstid i slutet av 90-talet innan Robbie Fowler hade sniffat tillräckligt med kokain för att öka luftgenomströmningen genom näsan på naturligt sätt. Nuförtiden används det väl bara av spanska cyklister medan fotbollsspelarna har gått vidare till PowerBalance-armband och liknande trams.

Mannen som gav näsplåstret ett ansikte

Efter att jag har läst på verkar det dock som om den här PowerBreathe-maskinen faktiskt kan ha en viss effekt, även om den ser dum ut. Vad den gör är att den låter en andas genom ett motstånd för att på så sätt stärka andningsmuskulaturen vilket kan vara en viss fördel vid uthållighetsidrott. Framförallt verkar det som om det kan ha effekt "för nybörjare och elit". Jag befinner mig väl egentligen i ett mellanmjölksland där emellan och skulle aldrig lägga de pengar som en ny sådan här apparat kostar, men när det dök upp en begagnad till ett klart överkomligt pris tyckte jag det kunde vara värt att testa. Bara av ren nyfikenhet. Det är roligt att testa saker.

Att springa med Parkinsons

Min morfar fick diagnosen Parkinsons någon gång i början på 80-talet. Jag har visserligen minnen av honom medan han fortfarande var ganska frisk men ska jag vara ärlig så är det jag minns mest åren med krycka och större och större problem att gå och att prata. Jag var tjugo när han dog.

Morfar var en rejäl karl i ordets rätta bemärkelse. På sin tid en duktig diskuskastare, dessutom bandymålvakt, sedermera folkskollärare. Han hade händer som dasslock, om uttrycket ursäktas, och hans skor kunde tjänstgjort som båtar om nöden krävt. Mången olydig elev har nog darrat inför morfar, medvetna om att risken fanns att de kunde bli gripna av hans labbar och uthängda genom fönstret, dinglandes i ett ben, om de var riktigt stygga. Nu var min morfar också en väldigt snäll och intelligent man med en underfundig och ibland lite syrlig humor som jag minns det. Han målade gärna tavlor som hängde på väggarna i hans och mormors lägenhet.

De sista åren kunde man ofta bara ana allt det bakom sjukdomen. Parkinsons gjorde att hans muskler inte lydde honom när han försökte forma ord och han pratade med ansträngning. Mestadels i korta, mer och mer sluddrande, meningar. Han kunde ännu på en bra dag till och med spela bowling men en dålig dag, när medicinerna inte hjälpte, knappt ens ta ett steg framåt. Benen ville inte lyda honom utan han frös fast i steget och det var bara med stor ansträngning han lyckades få dem att vilja röra sig igen.

Alex Flynn är en löpare som 2008 blev diagnostiserad med Parkinsons. Han beskriver hur han gick in till en läkare och inte hann mer än att sätta sig i stolen innan han sa "du har Parkinsons". Precis som när morfar fick diagnosen. För morfar började det med att han hade svårt att knäppa knapparna i skjortan. För Alex Flynn började det med att han inte kunde hålla i kaffekoppen utan att skaka.

När han fick diagnosen var han mitt i träningen inför Marathon des Sables, ett lopp vars sträckning på 243 kilometer tvärs över Sahara bör vara bland det tuffaste man kan ge sig på. Han fullföljde loppet och bestämde sig för att springa 10 miljoner meter i olika lopp och genom detta samla in en miljon pund till forskningen om Parkinsons. Idag är han uppe i nästan 3,5 miljoner löpta meter och 42 310 insamlade pund. Hans nästa lopp är Challenge Henley, ett triathlon på ironmandistans som går av stapeln den 18:e september. 2012 planerar han att springa tvärs över USA.

Jag är full av beundran för denna person som trots sin sjukdom lyckas genomföra dessa oerhörda bedrifter och hoppas verkligen att han lyckas med de mål han har satt upp. Man ska komma ihåg att det inte är frågan om han kommer att behöva sluta springa, utan när. Han har inte en livstid på sig att göra och planera de här loppen och äventyren utan ska de bli gjorda är det nu eller aldrig. En dag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer han att ha tagit sitt sista löpsteg. Jag hoppas att det dröjer så länge som möjligt.

Gå in på alexflynn.co.uk eller 10 Million Metres på Facebook och läs mer.

Ny cykel och Wouter Weylandt

Jag håller på och bygger ihop en ny cykel för vinterns äventyr. Igår beställde jag äntligen ramen. Det blev en röd crossram från Poison Bikes. Lite tysk känsla kanske men det blir nog bra. Än så länge har jag bara köpt bromsar och vajrar så det är lite kvar på inköpslistan. Hjul, vevparti, vevlager och framväxel har jag i alla fall liggande hemma sedan tidigare. Jag får väl återkomma när jag har börjat bygga. Det blir nog ganska fräckt att snurra runt med den uppe runt Delsjön men också på lite landsvägsrundor i höstrusk och vintersol.

Idag föddes Wouter Weylandts dotter, Alizée. Wouter Weylandt som ju kraschade under tredje etappen av Girot i år och avled omedelbart. Väldigt tragiskt naturligtvis. För mig var ett av årets mest gripande ögonblick avslutningen av fjärde etappen när hans lag Leopard-Trek och nära vännen Tyler Farrar ledde klungan i procession mot mål. Blir fortfarande väldigt berörd.

Meddelanden från sjuksängen

Ja här har jag legat i soffan sen i måndags. Kan inte dra mig till minnes att jag varit så här sjuk sedan julen 2002. Då började det med att jag drack en flaska vin på en förfest på juldagen. Sen gick jag hem och spydde och så blev jag liggande en vecka, växlandes mellan en vilstol (när jag var som piggast) och sängen. Mestadels hade jag för ont i kroppen för att orka hålla huvudet uppe i stolen. Där låg jag, ensam i mammas lägenhet i Kalmar och tyckte väldigt synd om mig själv. Så illa var det kanske inte riktigt nu men inget vidare ändå.

Det började med en väldigt skum känsla i kroppen i söndags, som träningsvärk ungefär. Tog min vilopuls på morgonen och den låg på 60, i vanliga fall ligger jag runt 45-50. Gick till jobbet och körde lite tåg. Blev mer och mer stel med ont i ryggslut, höft och axlar men bet ihop och körde upp till norra Bohuslän för en natt i Strömstad. Frös så jag skakade så jag samlade ihop alla filtar jag kunde hitta och kurade ihop mig. Klockan två på natten vaknade jag helt genomblöt av svett. Sedan låg jag och svettades resten av natten och tittade på friidrotts-VM innan jag fick gå upp vid femtiden för att köra ner till Göteborg igen. Kände mig tveksam på hur det skulle gå och funderade på att försöka få avbyte i Uddevalla så jag inte behövde köra hela vägen men det kändes ändå hyfsat när jag satt i hytten så jag tog mig hem. Sen har jag parkerat i soffan sedan dess, som sagt. Igår och idag lite piggare men fortsatt hosta och huvudvärk och kanske lite feber också. Tur i oturen att det har funnits både friidrotts-VM och Vueltan att kolla på på dagarna. Vilodagen igår var dock tung mentalt.

Så, det var den sjukrapporten det. Nu till något annat:

Någon på Funbeat länkade till en artikel från "Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift" nr 7-8. Visst låter det spännande men slå nu inte knut på mameluckerna ännu. Artikeln heter "42195 meter biokemi" och är skriven av Ulf Ellervik som är professor i bioorganisk kemi vid Lunds Universitet. Den är en "lång och stundtals tämligen plågsam tur genom biokemins fascinerande värld". Det vill säga en skildring av hans Paris Marathon utifrån ett biokemiskt perspektiv. Det är intressant läsning. Jag sparar den lite tills jag känner mig mer mottaglig i huvudet.

Jag upptäckte förresten för någon vecka sedan att jag saknade en liten plastdistans som ska sitta på mitt framhjul. Mailade Mavics svenska distributör och frågade om jag kunde beställa en sådan av dem men fick aldrig något svar. Vid närmare kontroll upptäckte jag att jag bytt ut en bokstav i företagsnamnet och istället mailat ett företag som beskriver sig så här:

"Vertex är en plattform för erfarna konsulter att i partnerform erbjuda marknaden kvalificerade tjänster, främst inom data- och telekommunikation."

Kanske inte så konstigt att de inte svarade. Nu har jag mailat rätt företag istället. De har visserligen inte heller svarat. Men de kan väl få någon dag till på sig.