Vem släckte ljuset?

Hösten är här och då har naturligtvis alla duktiga förberett sig och sett till att pannlamporna är laddade så man kan ge sig ut i skog och mark även efter mörkrets inbrott. Klantskallar som jag däremot har naturligtvis stoppat in pannlampor och reflexvästar långt in i en byralåda så att när man väl är redo att ge sig ut på den där söndagsrundan efter att ha fullgjort dagens åtaganden (kvickna till efter gårdagskvällens öldrickande och Probotector 2-spelande, ta långpromenad med hunden, lära sig allt om cellandning och proteinsyntes, hälsa på i det nya huset och förbereda inför flytten i november) så är batterierna hopplöst urladdade och lampan lyser som en slocknad tändsticka ungefär. Det säkra valet i det här läget vore naturligtvis att välja en upplyst runda, men det roligare alternativet är naturligtvis att ge sig in i skogen och hoppas att det inte dyker upp älgar, troll eller vad för annat småknytt som kan tänkas lura där. Med pulsen minst tio slag högre än normalt tassade jag fram med sinnena på helspänn och ständigt analyserande – träd eller människa? Stenbumling eller lik? Buske eller onämnbar fasa? Men allt var inte nattsvart. Att springa på bryggan över Delsjöns vik med ljuset från TV-masten spelandes över vattnet var storslaget. Att sedan fortsätta under kraftledningarna som surrar ilsket av elektriciteten som rusar fram för att tända TV-apparaterna och lamporna som får Göteborg att lysa upp natthimlen var möjligen lika storslaget men när tankar om nedfallande ledningar drabbade mig såg jag till att öka farten och lämna kraftledningsgatan så fort som möjligt. Väl ute på elljusspåret igen kunde jag pusta ut en smula och känna mig nöjd med att jag klarat mig från mörkrets fasor helskinnad. Snubblade inte på någon dold liten rot ens och klarade mig torrskodd över vattenpölar och sumphål. Bra jobbat. 12 km lugn distans blev det som avslut på veckan.