"Relativt kuperat"

Det var ett jobbigt lopp det här. "Lindome är rätt platt", tänkte jag. Säkert... Visserligen sa banbeskrivningen "relativt kuperat" men det fäste jag ingen större vikt vid utan la upp en plan på att springa tre kilometer ganska lugnt, tre kontrollerat och tre ganska hårt med spurt sista kilometern. När motluten började efter någon kilometer så insåg jag att jag var långt bortom "ganska lugnt" redan här och att utsikterna att öka var ganska små...

Ändå kom jag in i det ganska bra och nivån kändes bra även om det var jobbigt. Eftersom jag inte hade någon vidare koll på banan så var det svårt att lägga sig på rätt intensitet i backarna när vissa visade sig vara rejält mycket längre än jag räknat med. Men jag tuggade på och kom ofta ganska stark över krönet och kunde släppa på nerför samtidigt som jag hämtade andan. Just när jag låg i täten av en mindre klunga på en sådan nerförslöpa så hör jag hur några ropar bakom mig. Först tror jag det är hejarop på någon bakom men efter ett tag vänder jag mig om och ser att jag missat att svänga vänster in på en liten stig. Den gick rätt in mellan två villor och var dold av en bil som stod på uppfarten och var endast markerad med en liten vit pil längst i vänstra kanten av asfalten. Där kunde det nog ha skyltats bättre tycker jag, men det var bara att vända, springa tillbaka hundra meter uppför backen och hänga på i klungan igen. Strax går vi in i en lång uppförsbacke, syreskulden kommer ikapp och jag tvingas sakta ner rejält och stapplar mig uppåt i knapp styrfart. Känner mig mycket omotiverad och trött men joggar på. Kommer in i det igen hyfsat trots allt och kämpar in i mål. Mycket jobbigt, mycket dålig form men under 50 med ett nödrop. 49:20 på egen klocka vilket jag väl känner är ok med tanke på förberedelserna och den tuffa banan. Fick även alla möjliga typer av stryk: gubbstryk och tjejstryk som vanligt, de mer smärtsamma fotbollsstryk och innebandystryk likaså. Dags att skärpa sig.

En lång resa (ett långt inlägg)

När jag sprang Göteborgsvarvet första gången 2007 på 2:11:19 kan jag väl säga att tanken på att göra en ironmandistans var rätt avlägsen, minst sagt. De som gjorde sådant var något av övermänniskor och jag kunde i min sinnesvärd inte riktigt förstå hur man bar sig åt för att genomföra något sådant. Fyra år senare så står jag själv på Kattrumpan, klockan är sju på morgonen och jag ska precis börja simma. Det är många gränser som har förflyttats under de här åren.

Jag gick och la mig klockan nio kvällen innan. Precis när jag lagt huvudet på kudden drar Europe igång från ett tält i Kalmarsundsparken, ungefär 400 meter från sovrumsfönstret. Jag är dock inte speciellt stressad över det utan har vilat hela veckan så nattens sömn är inte avgörande. Jag har ändå massor med tankar som studsar i huvudet inför morgondagen och läser lite och kopplar av istället. Efter någon timme spelar de Final Countdown och är klara. Jag somnar och sover ganska gott.

Klockan 3:30 ringer min väckarklocka. Jag går upp, gör en kopp espresso i pappas Nespressomaskin och börjar med frukosten. Havregrynsgröt, banan, rostade mackor med jordnötssmör och sylt och apelsinjuice med ett mått sportdryckspulver i. Har sen en timme över innan jag ska åka hemifrån och lägger mig på soffan. Jag lyssnar på Racing in the street med Bruce Springsteen. Försöker koppla av och ta det lugnt. Det går halvbra. Cyklar ner till starten och är där kvart över fem. Det är ganska tomt än så länge och jag plockar i ordning min cykel och förbereder allt till växlingen. Går bort till simstarten och sätter mig på muren och tittar ut över havet. Än så länge är allt lugnt, solen håller på att gå upp och jag lägger mig lite ner och blundar. När jag kommer tillbaka till växlingsområdet är det plötsligt fullt med folk och cyklar. Nyss var alla toaletter lediga, nu är det kö överallt. Jag ställer mig i kö men när klockan är kvart över sex och jag inte kommit framåt inser jag att jag måste ge upp köandet och få på mig våtdräkten istället så jag kan komma i vattnet lite innan start. Eftersom min mage för ovanlighetens skull varit lite trög nu på morgonen så räknar jag med att det lär bli ett stopp när väl maskineriet kommit igång. Inte mycket att göra.

Start på simningen.
Foto: Pernilla Henningsson

Jag simmar lite lätt innan start. Det känns sådär, kan jag väl säga. Lite stelt och jag fryser lite i vattnet. Försöker placera mig hyfsat i starten. Har stått för långt bak några gånger och behövt simma om/över folk vilket inte är speciellt kul men är inte heller sugen på att stå för långt fram för det är ju ännu mindre skoj att bli översimmad. Starten går och vi är i vattnet. Jag tycker att jag kan simma relativt ostört vilket är skönt och försöker ta långa kraftfulla tag och komma in i simningen. Det går väl hyfsat, känns inte helt klockrent men ändå ok och det blir bättre mot slutet av första varvet. Börjar känna mig lite trött i axlarna men de har ändå snart jobbat klart för idag så det gör mig inte så mycket. Upp på land för varvning ser jag att jag varvar på dryga 36 minuter vilket är klart bättre än känslan jag haft. Ut på andra varvet får jag en spark på glasögonen men inget allvarligt. Tycker det känns betydligt bättre nu och jag kommer in i en bra rytm. Tröttheten i axlarna är borta. Istället börjar jag få ont i huvudet. Glasögonen och mössan pressar och det börjar bulta och spränga mer och mer i tinningarna. Jag sväljer som vanligt massor med vatten när jag simmar och börjar må lite lätt illa av det, huvudvärken och att hela tiden vrida upp och ner öronen ur vattnet. Inte långt kvar dock och jag biter ihop sista biten in. Simmar andra varvet på 38:53, något långsammare, men en simtid på 1:15:02 totalt - exakt enligt mina förhandstips. Jag känner kanske att jag hade kunnat simma lite snabbare men är ändå nöjd.

Ingen risk för att bommarna går ner idag. Tack Trafikverket!

Jag har ingen brådska i växlingen utan går/småjoggar till min cykel. Tar lugnt på mig cykelskor, hjälm och nummerlapp och växlar på 3:17.

Ut på cykeln så är jag mentalt inställd på att bli omcyklad av riktigt många. Blivande damvinnaren och före detta landslagscyklisten Camilla Larsson släppte jag före i växlingen men jag vet att det finns många riktigt duktiga cyklister bakom mig medan jag har haft min relativt bästa gren redan. Jag är inte stressad utan kör mitt eget race. På klockan har jag ingen tid, ingen hastighet utan bara puls. Jag har kunnat se på andra tävlingar att det har gått bättre när jag inte har haft hastigheter eller kilometertider att fokusera på utan kunnat gå på känsla. Planen för järnmannen är att inte tänka på tiden överhuvudtaget utan att hitta min ansträningsnivå och köra på den och sedan se efteråt vilken tid det räcker till. Upp till vändpunkten tar jag det mycket lugnt. Jag har sedan innan bestämt att det viktigaste första varvet är att få i sig energi och att komma in i cyklandet så jag fokuserar på det. Det är motvind och lätt motlut stora delar av vägen. Jag känner mig lite obekväm på cykeln men fokuserar på att äta, dricka. Strax innan vändpunkten stannar jag och kissar. Det blir plötsligt mycket lättare att slappna av och komma ner i tempobågen.

Roligt att cykla ut på andra varvet.
Foto: Olle Sandström

Ut på andra varvet börjar det kännas bättre och bättre. Efter att enbart ha blivit omkörd första varvet så börjar jag nu passera en och annan. Efter vändpunkten börjar jag jaga ryggar. Nu känns det grymt bra och roligt att cykla. Jag ler hela vägen in. Skrattar. Det är varmt så jag häller massor av vatten över mig för att kyla ner kroppen. Känns bra. Ett varv kvar på cykeln och jag kör på fram till vändpunkten för att därefter börja kontrollera läget inför löpningen. Känner mig i bra balans vad det gäller vätska och energi och mår bra i kroppen. Lite stel i ryggen och höftböjarna så jag försöker sträcka ut lite och trampa på lätta växlar så jag kommer bra in i löpningen. Går in med en cykeltid på 5:53. Målet var sex timmar. Jag har tappat nästan 130 placeringar på cykeln och växlar på 324:e plats.

Pigga ben ut på första varvet.
Foto: Olle Sandström

Vet när jag växlar ut på löpningen att jag har god marginal mot tolv timmar, jag kan göra en mara på nästan fem timmar och ändå klara mitt mål. Känner mig trygg i den vetskapen och är inställd på att löpa kontrollerat och göra det som krävs för att ta mig i mål i första hand. Jag känner mig pigg ut på första varvet och hittar ett jämnt, bra tempo. Går igenom vätskekontrollerna och dricker lite cola och äter chips. Vid vändning börjar det kännas som det är dags för toalettbesöket jag väntat på hela dan. Hittar en toalett och lättar på trycket. Känns fantastiskt. Fortsätter beta på och känner mig fortsatt bra in mot varvning men nu börjar det bli tungt.

Ut på varv två. Humöret fortsatt gott.
Foto: Pernilla Henningsson

Andra varvet biter jag ihop upp till vändpunkten innan det är dags för toalettbesök nummer två. Den här gången är det dessutom upptaget så jag får vänta ett tag. Känner att colan inte tagits emot speciellt väl av magen och jag går tillbaka till sportdryck igen. Stannar vid en vätskekontroll och dricker en mugg i lugn och ro och går sedan ett tag för att säkerställa att magen är med på noterna. Det känns ok och jag kan börja springa igen. In mot varvning så får jag lite nya krafter, sätter ner blicken i backen och går in i bubblan. Fokuserar helt på att räkna till hundra, om och om igen, och bara mata på. Ställer in mig på att springa fram till nästa vätskekontroll där jag kan vila lite, dricka och gå någon minut innan jag går tillbaka in i bubblan igen. Håller det upplägget. Pappa cyklar runt på banan och hejar på mig. Strax innan sista vändpunkten säger han att jag fixar det här och jag inser det också. Jag har en timme på mig för att springa de sista sju kilometrarna och det gäller bara att fortsätta röra sig framåt så kommer det gå. Vid sista vätskekontrollen nöjer jag mig med en mugg över huvudet och snart är det bara upploppet kvar. Känslan av att gå in på upploppsrakan går inte att beskriva. Jag rättar till kepsen, drar upp dragkedjan på dräkten och springer i mål. Lättnaden är oerhörd. Klockan står på 11:50:03 och maran tog 4:36:36.

Mot mål.
Foto: Pernilla Henningsson

Efteråt är det gråt och kramkalas. Jag har haft jättestöd under tävlingen av Pernilla, pappa, min syster Elin, morbror Henke (som nog var lite nervös när jag hotade hans IM-pers ett tag), kusin Johanna, Pernillas systrar Paméla och Patricia med Johan och Christoffer, mina gamla klasskompisar Olle (som tagit några av de fina bilderna) och David och klubbkompisar på och bredvid banan. Stort tack.

Jag är riktigt nöjd med dagen och följde mitt upplägg till punkt och pricka och det funkade bra. Nog hade jag önskat en lite bättre mara men samtidigt får jag nog erkänna att löpformen inte är särskilt bra och det är helt och hållet en träningssak. Har inte alls den löpträning jag hade önskat bakom mig och eftersom jag inte direkt är någon naturlig talang så blir det slitigt. Nu börjar man redan fundera på vad man kan förbättra och putsa på och jag är redan sugen på att sätta igång och träna igen. Jag hade grymt mycket respekt för distansen innan men i efterhand känns det inte så farligt som det verkar. Löpningen var jobbig men inte så mycket värre än maran i Stockholm ändå.

Känner mig ganska återhämtad redan faktiskt och är inte alls så sliten efteråt som jag hade befarat. Nu är jag sugen på att få lite fart i benen. Nästa år blir det nog ingen järnman men fler lär det att bli. Nu ska jag suga lite på vad mina nästa mål blir men någon tävling till hoppas jag på innan triathlonsäsongen är slut. Sen får vi se...

En riktig skrattfest

Jag vet inte varför man går upp vid fem på morgonen en söndag för att köra tjugo mil ner till Helsingborg där det blåser elva sekundmeter och regnar. Inte heller varför man tänker att det väl där känns som en bra idé att under de förhållandena slänga sig i Öresunds härliga tvåmetersvågor och simma 1200 meter. Och så cykla och springa lite på det. Jag misstänker att det finns någon bokstavskombination för det. (sport)

Simningen var rena skämtet. De hade kortat simbanan till 1200m men efter första varvet kände jag att det räckte ganska bra så. Då var det två varv kvar. Ut på andra varvet sparkade jag tån i en sten vilket inte hjälpte. Många (alla?) gick långa partier där det var tillräckligt grunt, försökte man simma där så låg man bara och guppade upp och ner och dessutom slog man nästan i botten i vågdalarna ändå. Sista varvet gick jag ikapp en kille som låg och kämpade i vågorna och fick en sur kommentar. "Jag trodde det var simning, inte gångtävling!". Det var kanske ett regelbrott men jag ville bara bli klar med simningen så fort som möjligt. Gärna överleva också. 25:18 blev tiden på 1200 meter.

Jag hade lite tappat sugen när det var dags för att cykla och tog det väldigt lugnt i T1 men väl på cykeln kändes det ganska bra. Det började med en ganska lång backe och jag passerade ett par andra tävlande. Så gick det ut på småvägar till ostbyn Allerum och tillbaka. Två varv på det. På väg ut på andra varvet så kände jag att jag låg och körde lite för mycket i komfortzonen så jag ryckte förbi dem jag hade legat bakom och höjde farten ordentligt. Det var lite tungåkt i vissa partier med kantvind och några slakmotor men överlag väldigt trevlig och varierad cykelbana med lite kurvor och igångdrag. Det enda riktigt tråkiga var sista biten in mot växling när man svängde upp rätt i motvinden. Som att köra in i en vägg. Tid 1:09:36 och snitt på 34,5 km/h.

Proffsigt foto av Triathlon Västs fotograf. Mer bilder här.

Efter ännu en långsam växling där jag dessutom passade på att småprata lite med några åskådare så bar det iväg på strandpromenaden i Helsingborg för fyra varv á 2,5 kilometer. Plattaste löpningen jag har sprungit. Dock uppvägdes det av rak motvind ut och rak medvind hem. Jag började väldigt lugnt, delvis för att jag inte hade någon känsel i fötterna efter cykeln, men i takt med att de tinade så kom jag igång bättre. Jag hade ju tänkt att löpa kontrollerat och hade heller ingen motivation att pressa mig själv särskilt hårt utan tog det lugnt och försökte njuta av loppet så gott det nu gick med tanke på förhållandena. Sprang in på 46:55 med mersmak. Det är bara 2:30 över mitt milpers så det ska jag väl vara nöjd med.

Facit blir en olympisk debut på 2:27:12, stukad tå men stärkt karaktär. Efteråt var det riktigt fint att sätta sig i bastun i kallbadhuset med gubbarna som suttit där sedan 40-talet och värma sig lite. Hade vädret varit fint hade det inte alls varit lika härligt så då hade jag gått miste om det. Nu har jag väl dock uppfyllt min kvot av misär för i år i och med Hisingen Runt och det här.

Göteborgsvarvet

Mycket tävlingar här nu. Idag var det Göteborgsvarvet. Det har väl ingen missat?

Jag har ju som sagt laddat lite för det här i veckan. Eftersom jag i princip inte gjort något rätt de senaste månaderna vad det gäller löpträning så kan man väl i alla fall göra den sista veckan ordentligt. Så det har varit återhämtning och påfyllning av depåer och det kändes bra på lördag morgon. Laddad både mentalt och fysiskt. Joggade in en kvart innan start. Kändes också bra.

Jag är ju van vid att starta lite längre bak men i år så var det startgrupp 2 och dags att sticka iväg bara åtta minuter efter eliten. Det var riktigt bra, loppet blev en alltigenom angenämare upplevelse när man kunde hålla sin takt och slapp den mesta av trängseln. Jag öppnade avslappnat, första kilometern på 4:40 och det kändes bra. Höll ganska jämnt 4:40-tempo fram till milen och det kändes fortsatt okej. Mellan 10-15 kilometer började det dock bli lite motigt och jag började känna av bristen på mil i benen. Uppför Göta Älv-bron var det riktigt tungt men jag kunde rulla på ok utför. Sen blev det tyngre och tyngre och jag tappade helt trycket i benen upp mot Götaplatsen och efter. Jag vet inte om jag riktigt kan påstå att det var jobbigt egentligen eftersom det kändes som om jag inte kunde ta i så pass att det blev jobbigt. Det var tungt både i benen och mentalt.

Met ett par kilometer kvar hade jag fortfarande hopp om att nå mitt skam-mål på 1:40 men när jag passerade kilometerskylten högg det till i magtrakten. Håll har jag fått förut men det brukar gå bra att bita ihop och springa ändå men det här var lite värre än vanligt. Jag var tvungen att sänka farten drastiskt och joggade sista kilometern i 6-6:30-tempo. Tappade 500 placeringar på sista 1,2... Hållet släppte så fort jag kom i mål och jag passade på att bli intervjuad av GP eller möjligen GT. Får se om det kommer med i tidningen imorgon.

Plus är väl att jag springer en halvmara på 1:42 trots usla förberedelser. Och att det var ett varvspers för mig. Alltid något. Hälsenor och annat kändes också riktigt bra både under och efter loppet. Nu har fått in två löptävlingar på två veckor och har fått bra reaktioner på det så det blir bara till att jobba på. Det är verkligen hög tid att börja få in lite vettiga långpass igen till exempel.

Hisingen Runt

Bättre väder var det ja. Jo tjena. Det såg väl hyfsat ut på förmiddagen så jag rullade ner för att efteranmäla mig. Lite småseg kanske.


Rundan var av varierande klass. Vissa bitar var trevliga (på landet), att cykla Kungälv-Frihamnen via Bäckebol två gånger var väl ingen höjdare däremot. I början hade en flaggvakt tagit semester så vi var ett stort gäng som cyklade fel. Bara att vända och bita ihop när vägen plötsligt slutade i en låst grind. Jag hängde på i klungan fram tills det började gå uppför vid Halleröd då några drog lite hårt längst fram. Sen rullade jag ikapp utför igen men orkade återigen inte gå med i uppförskörningarna norr om Kungälv. Det var bara att lägga sig och köra solo och det gick rätt bra. Jag rullade på själv i 1,5 mil ungefär, till depån i Kode då jag kom ikapp två killar från IK Stern som hade startat i samma startgrupp som jag själv och vi låg ihop sen större delen av loppet och hjälptes åt i motvind och regn så gott det gick. Tyvärr vurpade en av dem i en rondell en bit innan vi skulle köra sista varvet så han var lite stukad efter det och när vi tog oss ann Hallerödsbackarna för andra gången så delades vi upp. Jag behövde stanna och lätta på trycket där också så då susade de förbi nerför. Tog en bulle i depån och så ner och tugga solo sista 1-2 milen. Var trött men matade på bra och susade förbi många cyklister. Fick någon på släptåg ett tag och kom på slutet ikapp IK Stern-killarna igen. Spurtade sista varvet på STCC-banan. Sen gick jag och åt och frös ihjäl. Satt och skakade och hackade tänder vid bordet där ett tag innan jag gick och försökte tina händerna genom att spola lite ljummet vatten på dem. Det hjälpte med händerna men jag frös lika jävligt ändå. Det blev inte bättre av att ge sig ut och cykla hem igen men väl hemma väntade Pernilla med en filt och varm choklad och jag kunde kollapsa i soffan och kolla hur de hade det hett värre uppför Etna i girot.

Klart nöjd med loppet. Rullsnittet blev ganska exakt 30 och sträckan ungefär 17 mil. Ville ha en riktig genomkörare och det tycker jag att jag fick. Mest nöjd med att jag kunde trycka på så pass bra på slutet. Första gången jag cyklar mer än tio mil trots allt. Det kändes bra.

Onsala Runt

Jaha. Då var tävlingspremiären gjord för i år. Och det är väl bara att konstatera att formen är ganska usel. Kände mig hyfsat laddad innan, uppvärmningen var ok men jag kände mig lite tung i benen. Hoppades att det skulle släppa när jag kom igång.

Förra året var det spöregn och blåsigt, idag däremot var det perfekt väder. Sol och kanske 15 grader. Lätt vind, lagom fläktande. Förutsättningarna var med andra ord perfekta. Ställde mig långt fram i starten och drog iväg med två kilometer i 4:00-tempo. Det var lite snabbt kanske men jag upplevde att jag sprang lätt och avslappnat och inte pressade mig för hårt. Sedan började det luta lite mot och det blev plötsligt tyngre. Därefter var det slitigt... Jobbade på så gott jag kunde under de långa landsvägspartierna. Benen var kraftlösa. Andan var i halsen. Några passerade mig och jag hade ingen möjlighet att hänga i deras tempo. Snittfarten sjönk till 4:30 ungefär. Till slut börjar en lång nerförslöpa ner mot vattnet där jag kunde flyta på lite i löpningen och det började kännas något bättre igen. Fick upp höften och kunde flyta på. Då var det strax läge att vända igen för sista kilometern som är ganska brant uppför och avslutas med en upploppsraka på 150 meter i svagt uppförslut - tvärs över en ojämn och mjuk betesäng. Kunde inte få till någon vidare avslutning heller men trött var jag i mål ändå.

Onsala Runt är ett riktigt tufft lopp tycker jag. Det är mycket uppför och mycket tunga slakmotor och jag hade det märkligt svårt att få in något flyt i löpningen. Upplever att jag lider väldigt mycket uppför och sjönk också ihop väldigt mycket i steget. Behöver mer löpträning helt klart. Plus är att hälsenan kändes bra vilket var skönt. Var orolig att jag skulle få en reaktion under loppet vilket jag inte fick och efteråt känns det också ok. Det gör ju att jag förhoppningsvis kan få till den där löpträningen jag behöver nu också så det är bra. Göteborgsvarvet hägrar nu nästa helg och vi får väl se hur det går. Förhoppningsvis kan dagens tävling locka fram formen en smula.

Imorgon blir det Hisingen Runt. Hoppas på bättre väder än i nuläget.