The hurt I feel

Här sitter jag inte utan anledning och kör Pans Labyrint-imitationer och Jonas Lindgren-referenser utan ni ser väl resultatet av frökenhänder som möter roddmaskinsintervaller? Närbild följer:

Väldigt synd om mig. Får nog sjukskriva mig en vecka, minst.

Men det gick rätt bra ändå. Har inte rott någonting sen förra vintern men jag minns att jag klarade ungefär en kilometer på fyra minuter om jag tog i ordentligt. Nu snittade jag 4 min/km inklusive vila på de 15 minuterna 15/15-intervaller som jag körde. Alltså 15 sekunder insats, 15 sekunder (aktiv) vila. En ganska trevlig träningsform upptäckte jag. Flämtnivån var hög men tiden gick snabbt. Totalt 25 minuter inklusive uppvärmning, exklusive nedvarvning. Den prioriterades bort. Istället 10 minuter core/mage/rygg i högt tempo och sen var det bara att hasta iväg till jobbet så de bohuslänska pendlarna kunde komma hem även denna dag. De såg mina sargade händer men jag lugnade dem. För järnvägare går plikten alltid först. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

En tanke

När jag såg några spinkiga indiekillar* på väg hem från Knarrholmsfestivalen tänkte jag att det är ju himla synd att de inte börjar cykla, det är ju en hel generation med potentiella bergsgetter som går till spillo där. Sen kom jag på att de faktiskt började att cykla för några år sedan. Tyvärr på cyklar där kravprofilen är mer:

Än:

Öppet brev

Kära bilist, medtrafikant, medmänniska. Vi stötte på varandra idag, måndag den 14e maj, strax efter halv sju utanför Trädgårdsföreningen. Jag, 32 år, röd cykeljacka, svarta tights. Du, 30-nånting, småbil. Jag cyklade strax framför dig på gatan, eller bilvägen som du kanske hellre kallar det. Det var lite stökigt som du kanske märkte, med match på gång på Gamla Ullevi och svårt att ta sig fram bland allt folk på cykelbanan. Jag tänkte att det skulle bli snabbare och smidigare för alla inblandade om jag genade på vägen fram till trafikljusen vid Nya Allén. Det är ju bara hundra meter och inte så mycket trafik för det mesta. När jag svängde ut på vägen tutade du. Jag trodde först att du tutade på fotgängarna på övergångsstället eftersom vi båda var tvungna att sakta ner för att släppa fram dem. Men när du tutade igen lite senare så då förstod jag att något var fel.

När vi kom fram till trafikljuset – du kanske två, tre sekunder senare än vad du hade gjort om du varit ensam på vägen – så knackade jag på din ruta. Jag tänkte att det kanske var bra om vi redde ut vad problemet var. Hade du vevat ner rutan hade jag frågat just det. "Vad är problemet?". Men det gjorde du inte utan du sträckte dig istället mot mig med ett utsträckt långfinger. Det tycker jag faktiskt var lite onödigt. Jag förstår såklart att du inte tyckte jag skulle cykla på vägen. Det är helt ok men vi kanske hade kunnat prata om det så hade du förstått varför jag gjorde det och ingen hade behövt bli arg. Du såg ju annars ut att vara en ganska trevlig kille i min ålder ungefär. Jag tänker att du kanske ska gå på Bruce Springsteen på Ullevi i sommar. Det hade jag också gärna gjort men jag fick inga biljetter. Du var lite lik en kille i kocktävlingen på TV så jag tänker att du kanske gillar att laga mat? Själv tycker jag att det är kul med t.ex. serietidningar och öl. Att cykla också såklart. Det är ett intresse vi förmodligen inte delar men annars hade vi säkert kunnat komma bra överens. Men nu satt du i en bil och jag på en cykel och så blev det så tråkigt. Det känns hemskt onödigt tycker jag.

Men jag har lite dåligt samvete själv också. Jag borde faktiskt inte ha brusat upp och vikt in din backspegel innan jag cyklade därifrån men du kan tänka dig hur det är. Man har jobbat, är hungrig och lite trött och vill bara hem till hunden som ligger ensam hemma och vill gå ut. Så sitter man och huttrar på en cykel i regnet när det kommer en typ och pekar finger åt en. Då kanske man brusar upp lite i onödan. Förlåt som sagt. Det var snällt av dig att bara nästan försöka köra på mig efteråt.

Vill du prata ut finns jag här för dig.

Med vänlig hälsning,
Blöt cyklist -80

Hårt men rättvist

Då var Göteborgsvarvet avklarat och perset putsat, ungefär som planerat med andra ord. Men det var trångt i år. Första fem gick på 24 blankt och där tappade jag marginalerna för att gå under 1:35, men samtidigt så kunde jag komma in i loppet lugnt och fint så det kanske inte bara var negativt. Första milen kändes i alla fall fantastiskt bra och lätt och sen kunde jag öka lite andra halvan så det gav också en bra känsla. Vanligtvis öppnar jag hårt och klappar igenom så det känns bra att hålla ihop det för en gångs skull. Det finns lite att jobba på, som sig bör, men jag kan ta med mig en bra känsla in i fortsatt träning och ja, under 40 på milen hägrar. Dags att spetsa formen och höja sig en nivå. Glad men inte nöjd.

1:36:36 blev tiden och plats 3962. Gutt!

Dagen före

Då har jag klarat mig igenom sista veckans neuroser, hypokondri och skadekänningar helskinnad och börjar känna mig ganska laddad inför morgondagen. Jag vet inte varför jag har varit så neurotisk just i år, man kan tycka att den åttonde halvmaran man springer borde vara ganska odramatisk men av någon anledning så har jag känt att det är rätt viktigt att det går bra på lördag. Sen vad "bra" är är väl en definitionsfråga. Men det ultimata är att jag kommer in på en bra tid men ändå känner att det finns lite mer att ta. Då är jag nöjd.

Igår var det varit ruskväder med ösregn och halv storm och en del av mig hoppas på att det blir riktigt grisigt även imorgon så man kan släppa all fokus på tider och bara bita ihop och kämpa på. Regn och rusk brukar dessutom funka ganska bra för mig. Jag är lite som Thor på det sättet.

Nu är i alla fall nummerlappen uthämtad (7164), mässan avklarad (kom ut med en ny löpargarderob hur nu det gick till), baksidor och vader masserade och uppmjukade och det börjar kännas ganska bra inför morgondagen. Ikväll laddar jag och Pernilla med Magnetic Fields i Annedalskyrkan. Det här är min favoritlåt, kanske lite för att jag har ett speciellt förhållande till Busby Berkeley efter att jag skrev en B-uppsats i filmvetenskap om honom för många år sen.

Gutt!

Göteborgsvarvet, två veckor kvar

Om knappt två veckor står jag på starten för mitt femte Göteborgsvarv (tänk vad tiden går) och det ska väl rimligen också bli mitt snabbaste hittills om inget oförutsett händer. Stadigt har tiderna sjunkit från debutens 2:11 till fjolårets 1:42 men nu är siktet inställt på i första hand halvmaraperset 1:37 och i andra hand under 1:35.

Förra veckan fick jag in tre bra och tuffa pass med 7,5 km snabbdistans i tuff terräng, 8x1000 i 4:20-fart och så då helgens millopp i Lerum. Mycket tid strax under planerad tävlingsfart alltså. Idag blev körde jag det sista riktigt hårda passet på Varvetbanan från Nordstan till Slottsskogen, 10x1000 i tävlingsfart på milen. Med värmeböljan som har dragit in över Göteborg och stumma, trötta ben så blev det ganska slitsamt men nu trappar jag ner en smula och hoppas att jag får tillbaka lite spänst i benen. De sista träningspassen nu satsar jag på att få bra känslor i kroppen och att känna på halvmarathonfarten som förhoppningsvis ska kännas lätt och avslappnad.