Gårdbyknocken

Alltså Kalmar Ironman, vilken grej. Var inne i stan från starten och hängde i ungefär tills när herrsegraren gick i mål innan jag gav mig. Man blev ju lite sugen på att vara med själv men där morbror Henke slog till med en "Training for Ironman 2013"-tshirt så nöjde jag mig med en "I'm Ironbaby"-tröja i storlek minismall för kommande familjemedlem. Ironpappan avvaktar nog ett år till i alla fall...

Stämningen var i alla fall sjuk och slår det mesta jag upplevt med hästlängder. Fördelen med att ha ett sånt här arrangemang i en liten stad som Kalmar är att hela stan tas över helt av arrangemanget istället för att det riskerar att försvinna i bruset. Och det kändes verkligen som om hela Kalmar var med på noterna. Det måste hänt något på sistone för annars så har ju kalmaritens favorituttryck länge varit "a de gåu inte!" men bortsett från någon sur gubbjävel i Lindsdal som ryktas ha forcerat avspärrningarna med motiveringen "ja hau fanimej betault vägskatt!"så var det glada miner runtomkring. Skoj skoj.

Som sagt blev man lite motiverad så när jag kom hem till mamma i Lökenäs så var jag tvungen att ta en liten simtur. På söndagen så var jag sugen på att känna lite på cykelbanan så jag cyklade över till östra sidan och körde 2x20 min från Runsten till Gårdby skola och tillbaka. Gårdbyknocken får den rundan heta. Jag tycker det är sjukt konstigt att cykla på Öland eftersom man bara sitter och matar på på platten utan minsta mot- eller medlut och det är verkligen en annorlunda upplevelse från att cykla här omkring Göteborg. Blåser gör det däremot nästan alltid så bara för att det är platt behöver det inte gå särskilt fort.  Varmt var det också. Ironman hade blivit en betydligt jobbigare upplevelse för många om den gått en dag senare vågar jag lova.

Strava

Har som sist i klassen börjat testa Strava och det verkar ju vara en riktigt skojig liten sida det. Kort sagt så är tar sidan GPS-data från en cykeldator eller den egna appen till iPhone eller Android och sammanställer. Det som ger det lilla extra är att användarna kan lägga in "segments" där tiderna registreras och sammanställs i en topplista. Oftast är det väl backar men det kan också vara andra sträckor som passar sig för att köra lite extra på. När man kommer hem och laddar upp sina data så får man se vilka segments man kört och hur man placerat sig tillsammans med all annan data man vat sig (höjdkurvor, snittfart, m.m.).

Jag stoppade således telefonen i fickan och startade appen innan jag gav mig iväg idag. Körde Benarbyvägen och därefter söderut mot Anneberg innan jag vände ut mot kusten via Lindome och tog Säröbanan hem. Det blåste rätt mycket från syd/sydväst vilket gjorde det lite kämpigt ut mot kusten men som gengäld fick jag cruisa i medvinden sista biten hem och det är ju alltid skönt att ha vinden i ryggen i slutet.

Väl hemma visade det sig att jag i alla fall mäktat med att ta mig in på topp 10 på ett par ställen på Benarbyvägen. Sen var det rätt slut på både ben och på segment men det blev i alla fall 2 timmar och 30 minuter på cykeln. Bra för både bränna och form. Nu stundar fyra veckors semester så jag hoppas jag ska kunna komma i hyfsad form till sprinten i Kalmar om en månad.

Just det. Här är länken till min profil på Strava.

UP UP UP UP UP WAOW

Jag har provat en ny backe. Eller ny och ny. Den har väl gissningsvis anor sen istiden och folk har cyklat i den nästan lika länge. Men inte jag och det är ju jag som räknas.

Hultebacken står det på skylten. Jag har cyklat förbi den många gånger när jag passerat längs med Landvettersjön och sett vägen försvinna upp bland molnen. Ryktet säger att den är brant. Snuskigt brant till och med. En googling ger resultat som "helt nya sensationer i benen, "blodsmak" och "tunnelseende". Ryktet är med sanningen överensstämmande.

Något som är lite speciellt är att den är värst precis i början. Det kanske är bra det för man är åtminstone ganska fräsch i benen när man ska ta sig upp för de där 26% som det lutar när det är som allra värst. För mig var det ett så kallat gränsfall där jag fick stå upp och bryta på lättaste växeln (39-25) och ännu mer spännande blev det när jag gled ut mot vägkanterna där det låg lite lösgrus och sand som ledde till ett par bakhjulssläpp som grädde på moset. Upp kom jag två gånger i alla fall men sen kände jag att det fick vara nog för den här gången. Man ska inte ha för kul.

Här en höjdkurva hämtad från Lygnens Vänner (klicka för att förstora):

Kategori "backar som nästan är lika branta":

DNS

Missat mycket på sistone. Som vanligt blev jag lite sugen när bloggarna exploderade i Stockholm Marathon-laddning inför förra helgen men där var jag ju varken anmäld eller förberedd så då är det svårt att vara med. Nästan ännu roligare hade det varit med Salomon Trail Tour som fullgod ersättare med start ett stenkast hemifrån men jag körde nattpendlar till fyra på morgonen och prioriterade sömn istället för att släpa mig upp till starten. Ungefär samma idag med Nationaldagsloppet. Så kan det vara.

Istället har jag sprungit till jobbet måndag-tisdag (4 km) och mitt Nationaldagslopp blev två futtiga  tempointervaller längs med Landvettersjön. Första gången på den rundan för i år. Kan inte påstå att det spratt i benen direkt. Tvärtom. Planen var egentligen att köra hårda backintervaller men jag kände från första tramptaget att jag varken hade ben, huvud eller lungor för det idag. Lite tempokörning kändes mer genomförbart. Trots detta slog jag till min förvåning min bästa tid från ifjol med åtta sekunder, en tid som jag satte med tempobåge och hela kitet och så det där med regelbunden cykelträning månaderna innan också...

Det känns som ett bra kvitto att jag åtminstone tränar hyfsat effektivt även om jag inte slår några rekord i tränade timmar för tillfället.

Öppet brev

Kära bilist, medtrafikant, medmänniska. Vi stötte på varandra idag, måndag den 14e maj, strax efter halv sju utanför Trädgårdsföreningen. Jag, 32 år, röd cykeljacka, svarta tights. Du, 30-nånting, småbil. Jag cyklade strax framför dig på gatan, eller bilvägen som du kanske hellre kallar det. Det var lite stökigt som du kanske märkte, med match på gång på Gamla Ullevi och svårt att ta sig fram bland allt folk på cykelbanan. Jag tänkte att det skulle bli snabbare och smidigare för alla inblandade om jag genade på vägen fram till trafikljusen vid Nya Allén. Det är ju bara hundra meter och inte så mycket trafik för det mesta. När jag svängde ut på vägen tutade du. Jag trodde först att du tutade på fotgängarna på övergångsstället eftersom vi båda var tvungna att sakta ner för att släppa fram dem. Men när du tutade igen lite senare så då förstod jag att något var fel.

När vi kom fram till trafikljuset – du kanske två, tre sekunder senare än vad du hade gjort om du varit ensam på vägen – så knackade jag på din ruta. Jag tänkte att det kanske var bra om vi redde ut vad problemet var. Hade du vevat ner rutan hade jag frågat just det. "Vad är problemet?". Men det gjorde du inte utan du sträckte dig istället mot mig med ett utsträckt långfinger. Det tycker jag faktiskt var lite onödigt. Jag förstår såklart att du inte tyckte jag skulle cykla på vägen. Det är helt ok men vi kanske hade kunnat prata om det så hade du förstått varför jag gjorde det och ingen hade behövt bli arg. Du såg ju annars ut att vara en ganska trevlig kille i min ålder ungefär. Jag tänker att du kanske ska gå på Bruce Springsteen på Ullevi i sommar. Det hade jag också gärna gjort men jag fick inga biljetter. Du var lite lik en kille i kocktävlingen på TV så jag tänker att du kanske gillar att laga mat? Själv tycker jag att det är kul med t.ex. serietidningar och öl. Att cykla också såklart. Det är ett intresse vi förmodligen inte delar men annars hade vi säkert kunnat komma bra överens. Men nu satt du i en bil och jag på en cykel och så blev det så tråkigt. Det känns hemskt onödigt tycker jag.

Men jag har lite dåligt samvete själv också. Jag borde faktiskt inte ha brusat upp och vikt in din backspegel innan jag cyklade därifrån men du kan tänka dig hur det är. Man har jobbat, är hungrig och lite trött och vill bara hem till hunden som ligger ensam hemma och vill gå ut. Så sitter man och huttrar på en cykel i regnet när det kommer en typ och pekar finger åt en. Då kanske man brusar upp lite i onödan. Förlåt som sagt. Det var snällt av dig att bara nästan försöka köra på mig efteråt.

Vill du prata ut finns jag här för dig.

Med vänlig hälsning,
Blöt cyklist -80

Dagens tips

Cykelträningsgurun Fredric Ericsson (förbundskapten för mountainbikelandslaget m.m.) säljer på sin hemsida (toppfysik.nu) en 38-sidors pdf-guide till cykelträning med lite kortfattad träningslära samt en rejäl genomgång av olika typer av träningspass där både syfte och utförande förklaras. Mycket vettigt köp för 19 kronor!

Direktlänk: http://www.toppfysik.nu/butik/traningsguide/.

Kungaetappen på Mallorca

Nu är jag hemma i härliga Sverige igen som hittils har bjudit på härligt vårväder med ett par plusgrader, regn och blåst. Det är ju inte så att man längtar tillbaka till Mallorca igen, inte alls...

Facit på resan blev 27 timmar och nästan 60 mil på cykeln, samt två ynkliga löppass på totalt 15 kilometer. Det hade blivit mer löpning men dag fyra slog jag i höften (igen!) när jag halkade omkull på lite oljespill i en serpentin på vägen mellan Peguera och Capdella och den ville inte ut på några löprundor efter det. Cykla tyckte den däremot var helt ok som tur var.

Sista dagen var det dags för kungaetappen där jag hade planerat in en rutt som skulle ta mig över Coll de Soller (5,1 km, 4,2%), Puig Major (14,1 km, 6,1%) och Sa Calobra (9,5 km, 7%). Med transporten till och från Santa Ponsa räknade jag med att det skulle bli ungefär 18 mil. För att göra det lite mer utmanande hade väderleksrapporten utlovat västliga vindar på 8 m/s framåt eftermiddagen så jag räknade med att de sista milen skulle bli lite kämpiga om jag inte hittade någon tyskklunga att hänga på i motvinden. Tyvärr verkar de flesta tyskklungorna bo i öst så det blev inte mycket draghjälp.

Jag inledde starkt med en felnavigering som ledde mig över Coll de la Creu (4,5 km, 6,6%) på vägen ut ur Palma istället för det mer platta alternativet jag hade planerat. 300 extra höjdmeter som bonus. Men fint var det.

Coll de Soller gick som en dans men sen blev det lite jobbigt. Puig Major var lång och när jag vände nere vid havet för att ta mig an Sa Calobra var jag rejält frusen efter en lång, blåsig och kall utförskörning. Det var med mycket vilja men lite kraft som jag tog mig upp och med ett stopp på en bensinmack för dubbelsnickers och cola så tog jag mig också genom de åtta milen som återstod även om det inte gick snabbt i motvinden direkt. Väl hemma var jag rätt nöjd med att summera min längsta och mesta cykeltur alla kategorier: 20,5 mil, 9,5 timmar och 3200 höjdmeter. 

Så med sparsam cykelträning i allmänhet och distansträning i synnerhet (körde 90 minuter ute veckan innan jag for ner vilket var mitt längsta pass i år) så är jag nöjd med att allt funkade så bra. Om jag tränar också kanske det går ännu bättre? Jag knäppte lite tider i stigningarna att slå till nästa gång. Det blir nog inte jättesvårt. Även utan träning kan det förbättras en del genom att t.ex: ta i, eller: inte vara skittrött från början. Bis dann, som man säger i Spanien.

Coll de Soller

Hyrcykeln på toppen av Puig Major

Hyfsad utsikt på väg ner från Lluc

¡Hola amigos!

Hej små knattar, här är jag på Mallorca och har inte skrivit ett enda blogginlägg trots att både hotellet och stranden (!) bjuder på fri WiFi. Dåligt av mig. Jag kan glädja med att jag i och med dagens 5:44 på rull nu har dubbelt så många cykeltimmar i år som innan jag for ner. Det börjar kännas i kropp och själ men ännu är benen hyfsat med mig och kommer förhoppningsvis vara så även kommande pass som kan bli något i hästväg men mer om det någon annan gång.

Jag har förskansat mig på ett hotell vid stranden i Santa Ponsa där det är lugnt och fint och nära till bergen.  Jag tycker det är väldigt trivsamt här.

Men eftersom en bild säger mer än tusen ord så tar vi väl några såna:

Är man KFF-supporter så cyklar man hit, så är det bara.

 Och äter fem fiskar och två bröd till lunch. Lite bibliskt.

På kvällen åt jag middag med utsikt.

Och pizzan var god.

Men sen blev det mörkt.

Dagen efter såg jag sliten ut i Puerto de Soller och då hade jag inte ens kört över bergspasset än. Men kolla, tåg!

Tåg tåg tåg. Tog även bilder på bromsslangar och boggies för att visa för mina kollegor när jag kommer hem.

Glassbaren i byn har blivit mitt stamställe.

Jag har också varit ute och sprungit lite grann. Här är toppen av dödstrappan som börjar nere vid stranden. 

Jag tar en till för den är fan helt sjuk. En gång fick räcka.

Tråkigt med den där atombomben på fastlandet bara. Fast det verkar inte vara någon jättegrej här. De är väl som öbor är mest kan jag tänka mig, håller sig till sitt.

Nycrossad

Rastade min nya cykel idag igen. Känns mycket bra. Tog mig med viss möda upp till toppen av Brudarebacken vilket väl är så mycket alpkänsla det är möjligt att få till här i närområdet (dvs inte så mycket). Det var inte helt lätt att ta sig upp med smala däck med tveksamt grepp i mer leriga förhållanden men jag välte bara två gånger. På grusväg går de dock utmärkt.

Så här blev den i alla fall till slut:

Dassigt foto men fin utsikt

Det är alltså en crossram från Poison med Campagnolo Centaur reglage och bakväxel, Veloce framväxel och FSA kompaktvevparti med 46/34-klingor. Cantibromsar från Tektro. Deda styrstam, styre och sadelstolpe. Fi'zi:k Arione-sadel och styrlinda. Julien Absalons signaturpedaler från Time (vita och på rea!). Mavic Ksyrium Elite-hjul med Schwalbe Sammy Slick på. Tänkte nedgradera hjulen framöver till Fulcrum Racing 7 med högre slit-och-släng känsla för vardagsbruk. Ett hopplock av nytt, Ebay och lite gamla delar jag plockat från min gamla cykel. Resultat: en ohelig tysk-italiensk allians.

Jag tycker det blev riktigt fint till slut. Jag förutspår att vi kommer ha många trevliga stunder tillsammans.

Maxpulstest

I ambitionen att styra upp min träning framöver så har planen den här veckan blivit att göra lite tester för att få fram framförallt maxpuls och tröskelpuls så jag kan knappa in lite zoner i pulsklockan och känna mig seriös. Även om jag har ett hyfsat hum om var mina nivåer ligger så är det inte helt fel att testa lite då och då för att stämma av och få fram aktuella värden eftersom de kan ändras med form och träning.

Testerna jag kör är de som rekommenderas i häftet Pulsträning som jag nämnde i julklappstipsen. De värdena man sedan får fram kan man knappa in i ett formulär här och få en fin liten grafisk representation av sina pulszoner som man kan sätta upp på kylskåpet.

Idag var ambitionen att se hur mycket jag kan skrämma upp hjärtat med hjälp av en cykel.

Protokollet var följande: Värm upp en kvart, börja sedan testet på en nivå c:a 30-40 slag under max och höj motståndet var 30:e sekund tills du inte orkar längre (6-8 min). Vila 7-8 minuter, repetera.

Första vändan började jag lite för tufft och fick slå av på motståndet för att inte krokna allt för tidigt. Nådde 175 slag efter 6:30 och mådde sådär. Nästa vända började jag med lite lättare motstånd fast fick ge mig efter 6 blankt och 178 som toppnotering.

Det är ungefär vad jag hade förväntat mig, men jag var faktiskt uppe i 180 för ett par veckor sen så jag hade nog kunnat kräma ur ett par slag till om jag varit lite försiktigare med att öka motståndet, haft lite mer motivation och lite piggare ben. Men det är inte hela världen. Det duger för mina ändamål.

Man i behov av klippning och rakning gick på gym, blev svettig

På överkroppen ser ni ett linne från Craft (Craft Cool) som ska ha en lite svalkande effekt (julklapp). Jag gillar det väldigt mycket. Det hjälper kanske inte helt mot Den Stora Löpbandssvettningen men känns ändå behagligt. Ett plus också till Sportlife Ullevi som har lagom temperatur i gymmet. På Sportlife Almedal står löpbanden däremot framför en vägg av element som är uppvridna på max vilket är så dumt så jag vet inte var jag ska börja. Den röda sladden är till ett par hörlurar som också var en julklapp.  Cambopannbandet fortsätter att vara en retromarkör/rambonostalgi men det gör sitt jobb (se: behov av klippning).

Sju kilometer på löpbandet blev det innan lite benpress och annat sånt där strunt där man drar och trycker i olika handtag och spakar. Någon nytta gör det säkert. Kroppen har varit på helt annat humör nu i veckan än tidigare och passen har känts riktigt bra. Igår blev det 35 minuter trainer varav 20 minuter på tröskel (som är höftad till 260 svajiga och opålitliga Tacx-watt eller "typ 160" i puls på cykel). Sista fem höjde jag motståndet med 10W varje minut och jag blev rätt trött så det fungerade nog ganska bra. Efter det var det bara att duscha av sig och bli bjuden på bio av Pernilla. Vi såg Twilight: New Moon. Den var verkligen inte bra. Men det är en helt annan historia.

Iä! Iä!

Ramlade över ett nytt cykellag (klubb, gäng) när jag surfade runt -- Team Chtulhu. Hans tentakler når uppenbarligen överallt. Vilket inte borde överraska någon.

Jag gillar i alla fall klubbdressen:

Här finns en blogg med lite bilder från olika tävlingar. Mycket cx, bancykling, skägg och tatueringar utlovas.

Gran Canaria, dag 3

Så var då sista cykeldagen kommen och efter lite funderingar på vad jag skulle ta mig an som grand finale så beslutade jag mig för att cykla längs med kusten till Puerto de Mogan och därefter över Tauropasset för en lunch i Soria innan jag vände hemåt igen för sista gången den här resan.

Puerto Rico

Kustvägen till Puerto de Mogan ser till att få en bra uppvärmd med tre kuperade mil på svettigt svängande vägar och ganska vältrafikerat efter Puerto Rico där motorvägen upphör. Trafiken är dock inget större problem utan de flesta tar det försiktigt och kör bara om när det finns plats och möjlighet. Eftersom vägen är så smal och slingrig, ofta med en bergvägg på ena sidan och ett stup ner i havet på andra, kan det dröja innan den möjligheten ges men även bussar och lastbilar väntar snällt och tålmodigt. På fredagen tog vi bussen och åkte till Puerto de Mogan för lite sightseeing, sol och bad och det är verkligen en mysig by som är värd ett besök.

Men upp i bergen var det som gällde idag. Det här var helt klart min favorittur på resan, vyerna var helt fantastiska hela vägen och klättringen upp till Tauropasset var lång och lagom utmanande och det blev inte sämre av att benen kändes kanon. Det är en mils klättring ungefär på helt nylagd väg som tar en från byn Mogan nere i dalgången upp genom gles barrskog och så får man en chans att beundra utsikten ett tag på en liten platå innan man vänder inåt bergen igen.

Mogan nere i dalen, havet skymtar i fjärran

Serpentiner, serpentiner, serpentiner...

 När jag tog fotopausen trodde jag att jag var uppe på toppen men det visade sig snart att jag snarare hade en tredjedel kvar att klättra innan det gick nerför igen. Med hjälmen på styret och solglasögonen i pannan svettades jag vidare med lite sorg i hjärtat över att det snart skulle vara slut för den här gången. Jag gillade verkligen att klättra, det kändes som det passade mig ypperligt att ligga och mala mig uppför bergen och även om det jag låg väldigt högt i puls och ansträngning hela tiden så var det mer njutning än plåga. Till slut var det i alla fall dags att ta sig an nerförskörningen till Soria för en efterlängtad lunch bestående av tortilla, färskpressad mango- och papayajuice och en cortado. Servicen höll spanskt tempo så stoppet blev lite väl långvarigt men gott var det. Med vattenflaskorna påfyllda kastade jag mig nerför utförskörningen som var raskt avklarad och sedan blev det tempokörning i dalen innan jag krämade ur det absolut sista jag hade i benen på kustvägen hem till hotellet. Planen var att bli riktigt trött så jag kunde känna mig klar med cyklandet sedan och det fungerade ypperligt. Nöjd med att ha klämt ut det sista ur min sista dag så var det bara att njuta och koppla av resten av resan.

Jag är grymt nöjd med de här dagarna och längtar redan tillbaka till mer berg och mer värme... Som inspiration inför vintern fungerade det utmärkt och jag är också jättenöjd med att det kändes så bra trots bristen på cykelträning månaderna innan. Jag var orolig dels för konditionen men ännu mer för risken att få skavanker som ryggont och skavsår eftersom jag var ovan att sitta på en cykel men det gick utmärkt. Det känns skönt att kroppen i alla fall inte förfallit helt under hösten. Jag hade kunnat cykla mer men jag var ju ändå där tillsammans med Pernilla och det kändes som jag redan utnyttjade hennes välvilja till max när jag lämnade henne ensam vid poolen med de tyska pensionärerna i tre dar medan jag var ute och lekte... Dessutom var det ganska skönt att lägga sig på stranden på torsdagen och ta det lugnt, och utflykten till Puerto de Mogan dagen efter var helt klart semesterns höjdpunkt.

Dunas de Maspalomas

Marathon des Sables

Innan flyget gick på lördagen hann jag dessutom med att klämma in en löprunda på 45 minuter som inleddes med Marathon des Sables-känsla genom sanddynerna som började precis nedanför vårt hotell och avslutades med ren Chariots of Fire-porr längs med stranden från fyren i Maspalomas till strandpromenaden i Playa del Ingles med ett havsdopp på vägen. Utsikten längs med stranden är även den spektakulär då man passerar nudistkolonierna som inleds med "the gay zone" och därefter "the old and german zone" innan det blir mer påklätt igen. En kort stund funderade jag på att förlägga mitt bad i nudistområdet och få en härligt frigjord avslutning på semestern men så tittade jag ner på mitt högra ben och såg märkena från brännmaneten jag kom i närkontakt med tidigare på semestern och bestämde mig för att det nog var bättre att behålla kläderna på.

Det var i alla fall en grymt skön löprunda i sanden där större sträckan tillryggalagdes barfota och riktigt härlig känsla när jag kunde trycka på lite extra i den hårda sanden i vattenbrynet. Pricken över i.

Gran Canaria, dag 2

Rundan

Höjdkurvan

Dag 2 skippade jag uppvärmningen på kustvägen och körde istället rätt upp i bergen från Playa del Ingles i riktning San Bartolomé. Det börjar direkt uppför här, men det är ändå en lagom snäll och lagom lång klättring innan man kan njuta av utsikten över hav och strand en stund. Det går snabbt att komma upp och när man vänder sig om och tittar bakåt på sanddynerna någonstans där borta i fjärran känns det redan som man är i en annan värld. Istället för tyskar, halvrisiga restauranger och nudister så närmar man sig bergens absoluta stillhet och tystnad där allt som hörs är enstaka hundar som skäller i fjärran. Än så länge är det ganska vältrafikerat dock med en hel del turister på väg upp för att titta på lämningar från ursprungsbefolkningen och beundra utsikten. Det är dock ganska tunt med andra cyklister. Kanske cyklar jag på fel tid eller fel platser men det är inte direkt fler ute på vägarna än det är en fin försommardag här hemma, snarare tvärtom.

Efter en kort utförskörning får man se sig om lite i världsarvsbyn Fataga innan det är dags att klättra igen, upp till Alto de Fataga på dryga tusen meters höjd. Det är riktigt härlig cykling här på jättefina, slingrande serpentiner och gott om tid att komma in i rytmen. Jag har varit ute i två timmar när jag är uppe på dagens högsta punkt och trippmätaren visar att jag har cyklat cirka tre mil... Känslan av att man inte kommer någon vart blir dock inte särskilt långvarig utan det räcker med att titta ner mot dalen och se de små husen längst där nere och vägen som slingrar sig uppför för att genast få en tydlig bild av vad man har åstadkommit.

Det är inte riktigt samma kanonväder som jag hade igår utan molnen hänger över toppen på bergen och det börjar kännas lite kyligare här uppe också. Jag hade vissa funderingar på att ge mig på öns högsta punkt, Pico des Nieves, idag men jag är dels inte så sugen på att ge mig upp i molnen och jag är dessutom osäker på hur lång tid det skulle ta så jag bestämmer mig istället för att ta vägen förbi Risco Blanco och så ner mot kusten igen via Santa Lucia. Risco Blanco-vägen är verkligen ingen höjdare. Genom själva byn, som är pittoresk så det förslår, går det ganska smärtfritt - bortsett från att en av byns hundar plötsligt hoppar ut ur en buske och "attackerar" mig - men strax går det brant nerför på en väg som är fylld med hål, grushögar och sprickor. Det är bara att hänga på bromsarna och ta det så försiktigt som möjligt men det är ändå med trötta och skakiga armar jag till slut kommer ner till den lite större vägen genom Santa Lucia. De flesta vägarna jag stötte på var utmärkta och bättre än hemma men det fanns alltså undantag varav det här var ett. Jag hade oturen att få de dåliga vägarna just i nerförskörningarna och med facit i hand hade det varit betydligt bättre att köra åt andra hållet just här, även om det såg ruggigt brant och tufft ut.

Nåväl, nu tar en betydligt bättre och roligare utförskörning vid. Bred, fin väg, svepande svängar och det rullar på bra ända ner till kusten. Jag cyklar lite vilse ett tag innan jag hittar kustvägen som här, öster om Playa del Ingles, är betydligt plattare och bredare än västerut. Jag har en rejäl medvind i ryggen så det är en fröjd att trycka på i 40+ större delen av vägen hem. Vattnet är slut och här nere i solen börjar munnen kännas mer och mer som ett läskpapper men snart är jag på hotellrummet och kan svepa en halv liter vatten, en cola, en öl (av den lokala varianten Tropical) innan det återigen är dags för lunch. På kvällen äter jag och Pernilla trerätters på en fransk restaurang och delar på en flaska vin. Maten under veckan var i stort ingen höjdare men det här var ett undantag. Crêpes, havsaborre och plommontarte. Himmelskt.

När de tyska pensionärerna på hotellet är på väg ut på stan går vi och lägger oss. En dag kvar att cykla för mig.

Tidigare inlägg från GC här.

Gran Canaria, dag 1

En vecka på Gran Canaria avklarad. Tre dagar med cykel, resten med fokus på sol och avslappning. Det var helt ok...

Jag har inte cyklat så mycket i höst. Någon tur ute efter järnmannen, ett par pass på trainern men utöver det bara pendlingen vilket inte är mycket träning att hänga i den kanariska tallen. Lägg till det en lätt känsla av halsont som smugit sig på dagarna innan. Minst sagt osäker på formen, med andra ord, och dessutom helt grön på att cykla i berg. Det kändes som det kunde gå hur som helst.

Jag bokade cykel på Free Motion i Playa del Ingles innan vi åkte ner, en Ultegrautrustad Cannondale Supersix med kompaktvevparti som jag trivdes bra med. Den enda justeringen jag fick göra var att sänka sadeln någon centimeter, annars kändes det bra. Inga problem med uthämtning och betalning, snabbt, enkelt och effektivt. Köpte en karta och en extra vattenflaska, fick tips på ett par rundor som skulle ta runt tre timmar och så begav jag mig iväg västerut på kustvägen. Vädret var hyfsat:

Efter ett par lugna men rätt kuperade mil där jag försökte lära mig att få i rätt växlar med Shimanoreglagen så vände jag inåt landet mot Soriastigningen. Det är först någon mil genom dalgången innan själva klättringen börjar.

Nästan direkt så märker jag att jag är på väg ikapp en senig gubbe. Jag har full respekt för seniga gubbar och eftersom jag inte har någon erfarenhet av berg så blir jag lite orolig att jag går på för hårt i början så jag tvekar att köra om honom. Kanske vet han något jag ännu inte har lärt mig. När jag närmar mig ser jag att han cyklar i sandaler. Jag bestämmer att jag nog kan cykla om med gott samvete.

Jag håller ungefär 10-12 km/h uppför. Långsammare än så är svårt eftersom jag redan ligger på min lägsta växel och försöker hålla lite snurr på benen. Jag testar snabbare. Resultatet blir att lungorna är på väg upp ur bröstet. Läge att stanna och ta lite kort:

Efter att ha kommit upp på toppen så är det dags att vända och ta sig hem igen samma väg. Det blir en lagom första dag, 7,5 mil och cirka tre timmar med mersmak.

Hisingen Runt

Bättre väder var det ja. Jo tjena. Det såg väl hyfsat ut på förmiddagen så jag rullade ner för att efteranmäla mig. Lite småseg kanske.


Rundan var av varierande klass. Vissa bitar var trevliga (på landet), att cykla Kungälv-Frihamnen via Bäckebol två gånger var väl ingen höjdare däremot. I början hade en flaggvakt tagit semester så vi var ett stort gäng som cyklade fel. Bara att vända och bita ihop när vägen plötsligt slutade i en låst grind. Jag hängde på i klungan fram tills det började gå uppför vid Halleröd då några drog lite hårt längst fram. Sen rullade jag ikapp utför igen men orkade återigen inte gå med i uppförskörningarna norr om Kungälv. Det var bara att lägga sig och köra solo och det gick rätt bra. Jag rullade på själv i 1,5 mil ungefär, till depån i Kode då jag kom ikapp två killar från IK Stern som hade startat i samma startgrupp som jag själv och vi låg ihop sen större delen av loppet och hjälptes åt i motvind och regn så gott det gick. Tyvärr vurpade en av dem i en rondell en bit innan vi skulle köra sista varvet så han var lite stukad efter det och när vi tog oss ann Hallerödsbackarna för andra gången så delades vi upp. Jag behövde stanna och lätta på trycket där också så då susade de förbi nerför. Tog en bulle i depån och så ner och tugga solo sista 1-2 milen. Var trött men matade på bra och susade förbi många cyklister. Fick någon på släptåg ett tag och kom på slutet ikapp IK Stern-killarna igen. Spurtade sista varvet på STCC-banan. Sen gick jag och åt och frös ihjäl. Satt och skakade och hackade tänder vid bordet där ett tag innan jag gick och försökte tina händerna genom att spola lite ljummet vatten på dem. Det hjälpte med händerna men jag frös lika jävligt ändå. Det blev inte bättre av att ge sig ut och cykla hem igen men väl hemma väntade Pernilla med en filt och varm choklad och jag kunde kollapsa i soffan och kolla hur de hade det hett värre uppför Etna i girot.

Klart nöjd med loppet. Rullsnittet blev ganska exakt 30 och sträckan ungefär 17 mil. Ville ha en riktig genomkörare och det tycker jag att jag fick. Mest nöjd med att jag kunde trycka på så pass bra på slutet. Första gången jag cyklar mer än tio mil trots allt. Det kändes bra.

Grisigt

Jag syftar inte på känslan jag fick uppleva på lördagens långpass runt Horred och Ullared, när vinden ligger på från fälten som bönderna precis vräkt svingödsel över. Det är en helt annan form av svineri. Nej, idag var det dags igen för Delsjömasten. Morgonens ösregn fick mig att överväga trainern men det lättade lite så jag gav mig ut ändå. Det regnade ju förra gången också så det börjar bli en tradition.

Körde första vändan upp på stora klingan och sen var det dags att betala räkningen på de andra vändorna. Benen var en smula möra sista gången upp. Hela jag var mör om jag ska vara ärlig. Men det är väl lite av poängen. Hoppas det ger resultat. Det vore väl märkligt annars.

Tröstar mig med kaffe, våfflor och Curb your Enthusiasm i soffan. Ikväll blir det simskola med Triathlon Väst.

King of the hill

Körde idag tre gånger uppför "Bergakungentempot", alltså backen från Delsjövägen upp till masten längst upp vid Brudarebacken. 99 höjdmeter och 2,6 kilometer. Målet var att ligga strax under tröskeln och få lite styrka på köpet. Det funkade hyfsat tycker jag, körde kontrollerat fram till den allra sista backen upp till masten då det brantar på ordentligt. Fick lägga i lättaste växeln (39/23) jag hade och stå upp för att komma upp. Så klena ben har jag. Körde så tre gånger, den fjärde vändan blev inställd eftersom det började bli lite väl mycket misär att åka ner i ösregnet med fötter som isbitar. Så det var inte alls för att jag var trött. Absolut inte.

Ska testa någon gång att maxa uppför och se hur det går. Själva tävlingen Bergakungentempot är väl inte förrän i höst så jag får ta det på egen hand någon lämplig dag. Idag gick det på 6:40 ungefär men det var ju som sagt inte någon maxning och dessutom med skärmar och fulla vattenflaskor för att få det lite extra tungt. Ner mot fem minuter känns som en vettig tid. Hur fan nu det ska gå till. Det får väl bli antingen att träna eller att gå ner sisådär 10 kg. 65 kg hade jag nog kunnat släpa upp utan problem.

Våren

I måndags var det racerpremiär för mig, det gick ju inte att hålla sig när solen kom fram och termometern kröp över tio plusgrader. Två timmar tog det att byta däck och riva upp hela lägenheten i jakt på armvärmare och skoöverdrag men ut kom jag till slut. Plöjde som ett spjut på Gamla Boråsvägen mot Hindås och kände mig i grymt slag. Jag började tänka att sex timmar på IM-cyklingen kommer gå som en dans. Kanske borde jag höja målsättningen? Eller det kanske finns något proffslag som behöver förstärkning? Sedan vände jag in i motvinden och insåg att mina ben var lika klena som vanligt. Formen visade sig vara en styv kuling.

Men våren är här. Fortfarande ganska grusigt och jävligt på sina ställen, blött här och där och fullt med tjälskador som lurar bakom varje kurva. Men jag klagar inte.

Tvära kast

Ibland är det nära mellan himmel och helvete. Himmel var gårdagens cykelrunda i eftermiddagssol med pigga ben och ett konstant leende på läpparna. Bara fram och tillbaka till Lindome på fixie med dubbdäck men ändå. Kändes helt fantastiskt att vara ute i solen igen efter alla muggiga trainerpass. Tvära kast var det också på själva cyklisten, för dagen iklädd den oheliga kombinationen tröja från Rapha och solglasögon från Biltema. Frågan är om det går att hitta två varumärken som ligger längre från varandra vad det gäller image och ideologi. Här följer ett litet bildspel för att åskådliggöra: Biltema + Rapha = ?

Biltemamannen hade väl inte behövt få en damcykel i alla fall?

Helvetet var väl då i så fall att vakna imorse och se att blötsnön lagt sig över nejderna. Och så skulle jag dessutom nödvändigtvis ut och pulsa runt på ett långpass med trötta ben, ont i hälsenan och en begynnande förkylning. Det gick inget vidare direkt men runt kom jag. När jag ett par timmar senare hoppade ned i poolen var väl inte förväntningarna alltför högt ställda men snart satt jag i bastun och kunde summera 1500 meter och en halvtimmes lugn simning. Himmel.