Hultebacken står det på skylten. Jag har cyklat förbi den många gånger när jag passerat längs med Landvettersjön och sett vägen försvinna upp bland molnen. Ryktet säger att den är brant. Snuskigt brant till och med. En googling ger resultat som "helt nya sensationer i benen, "blodsmak" och "tunnelseende". Ryktet är med sanningen överensstämmande.
Något som är lite speciellt är att den är värst precis i början. Det kanske är bra det för man är åtminstone ganska fräsch i benen när man ska ta sig upp för de där 26% som det lutar när det är som allra värst. För mig var det ett så kallat gränsfall där jag fick stå upp och bryta på lättaste växeln (39-25) och ännu mer spännande blev det när jag gled ut mot vägkanterna där det låg lite lösgrus och sand som ledde till ett par bakhjulssläpp som grädde på moset. Upp kom jag två gånger i alla fall men sen kände jag att det fick vara nog för den här gången. Man ska inte ha för kul.
Här en höjdkurva hämtad från Lygnens Vänner (klicka för att förstora):
Kategori "backar som nästan är lika branta":
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar