Badpremiär

Komma i form för triathlon var det ja. Inte mycket att be för utan bara att hoppa i plurret och simma några längder. Lundbybadets utomhus-50:a var det som gällde och det blev mäktiga 30 minuter idag, underbart är kort. Har man inte simtränat på ett år så märks det kan jag meddela. Jag sjönk inte i alla fall men det krävs nog att jag ligger i för att jag ska komma i hyfsad simform igen. Hundringarna gick på 1:45 ungefär. Vi behöver ju inte prata om hur många hundringar det blev och hur mycket jag vilade mellan dem. Man ska ta det lugnt i början.. Å andra sidan vet jag sen förr att det räcker med 4-5 pass innan det börjar kännas hyfsat ok så jag hoppas det är så den här gången också. Jag har i alla fall beställt en vass våtdräkt eftersom jag sålde min gamla trotjänare (en Orca S2) i våras till en student som skulle köra Göteborg Triathlon så jag känner mig ju så illa tvungen att simträna och bli åtminstone halvsnabb för det känns ju lite pinsamt att komma med värsta grejorna om man sen ligger och plaskar runt som en bakfull säl. Det underlättar i alla fall att komma igång när man kan ligga och gassa i solljuset i en behagligt varm utomhuspool så det tackar vi för.

En kväll på löparbanan

Behövde inte ens forcera några staket för att komma in på Åby IP ikväll. Skönt. Det var bara att kliva in till löparbanorna som låg och väntade i kvällsolen. 5x1000 blev det med lite optimistisk öppning (3:43) och sedan drog sig tiderna långsamt uppåt med riktigt stumma ben på sista (3:50). 1:30 vila. Länge sen jag sprang på bana. Gillar det annars skarpt, framförallt varma sommarkvällar i lätta skor, korta shorts och bar överkropp. Man känner sig som en gasell när man tycker på i kurvorna och blundar man lite så kan man lätt tänka sig att man är Mo Farrah på väg mot OS-guld. I alla fall så länge inte några riktiga friidrottare är där och springer cirklar runt en på långa och lätta ben. Då känner man sig mer som en frustande flodhäst eller nåt.

Strava

Har som sist i klassen börjat testa Strava och det verkar ju vara en riktigt skojig liten sida det. Kort sagt så är tar sidan GPS-data från en cykeldator eller den egna appen till iPhone eller Android och sammanställer. Det som ger det lilla extra är att användarna kan lägga in "segments" där tiderna registreras och sammanställs i en topplista. Oftast är det väl backar men det kan också vara andra sträckor som passar sig för att köra lite extra på. När man kommer hem och laddar upp sina data så får man se vilka segments man kört och hur man placerat sig tillsammans med all annan data man vat sig (höjdkurvor, snittfart, m.m.).

Jag stoppade således telefonen i fickan och startade appen innan jag gav mig iväg idag. Körde Benarbyvägen och därefter söderut mot Anneberg innan jag vände ut mot kusten via Lindome och tog Säröbanan hem. Det blåste rätt mycket från syd/sydväst vilket gjorde det lite kämpigt ut mot kusten men som gengäld fick jag cruisa i medvinden sista biten hem och det är ju alltid skönt att ha vinden i ryggen i slutet.

Väl hemma visade det sig att jag i alla fall mäktat med att ta mig in på topp 10 på ett par ställen på Benarbyvägen. Sen var det rätt slut på både ben och på segment men det blev i alla fall 2 timmar och 30 minuter på cykeln. Bra för både bränna och form. Nu stundar fyra veckors semester så jag hoppas jag ska kunna komma i hyfsad form till sprinten i Kalmar om en månad.

Just det. Här är länken till min profil på Strava.

Åsaloppet

Jag har haft akut datorbrist de senaste veckorna efter att ha lyckats glömma min laptop på tåget när jag åkte hem från min lillasysters student i Kalmar. Jag drog i alla tillgängliga trådar som man kan dra i som lokförare och SJ-anställd och lyckades till slut lokalisera en städare som visserligen hade hittat min dator, men dessvärre lagt den i det låsta hittegodsutrymmet för fem minuter sen. Och där kommer man inte in utan vidare så det blev transport till Stockholm och diverse turer innan den till slut kom till min ICA-butik för uthämtning. Så kan det gå när man inte har huvudet med sig.

Huvudet med mig hade jag däremot i lördags när jag sprang Åsaloppet, 10 km. En air av spänning låg i luften med Mustafa Mohamed på armlängds avstånd i starten men det dröjde inte länge innan han försvann i fjärran och lämnade oss vanliga dödliga åt våra öden. Mitt öde var att springa utom tävlan. När jag skulle efteranmäla mig timmen före start visade sig loppet vara "fullt". Eller åtminstone var nummerlapparna och tidtagningschippen slut. "Du kan få springa utan tidtagning för 50 spänn och lägga resten på en god middag". Jag hade ju packat hund och sambo i bilen och dragit med dem ner till Åsa så det var väl lika bra att springa då. Däremot så kände jag mig lite osäker på hur jag skulle ta mig an loppet. Jag var ganska säker på att jag skulle persa med god marginal med tanke på mina tidigare, rätt mediokert genomförda, insatser på distansen på sistone, men jag var osäker på om jag skulle ha motivation att plåga mig så pass som man ändå måste göra för att springa en mil hyfsat snabbt. Men sånt där känns ändå värst innan man är igång. När starten väl hade gått försökte jag undvika att dras med i rusningen, vilket gick hyfsat, och öppnade första kilometern på 4:05 ungefär. Banan gick ut mot kusten på slingrande små vägar och cykelbanor med några mindre backar men överlag ganska platt. Jag tog rygg på en tjej som höll ett bra tempo men helt plötsligt sprang hon av banan och in i skogen. Jag antar att naturen kallade. Halvvägs in i loppet började det ta emot lite, som sig bör, men jag passerade också ganska många och kunde hålla uppe tempot även om jag var rejält trött. Hamnade i en triathlonklunga ett tag. Kände att det var lite prestigematch där och jag var jäkligt nöjd när jag kunde gå ifrån de andra kompressionsklädda herrarna. Sista 3-4 kilometrarna var det mycket pannben som krävdes men jag är jäkligt nöjd med att jag kunde hålla uppe tempot trots att jag kände mig rejält stum och verkligen fick bita i och grina illa. Jag antar att det syntes att jag slet för jag fick väldigt mycket hejarop och peppande tillrop från åskådarna längs med banan och med en kilometer kvar så hade jag deesutom egen hejaklack bestående av ett gäng kollegor med anknytning till Åsa. Deras hejande gav lite extra skjuts i steget vilket jag verkligen behövde. Amy (hunden) och Pernilla (sambon) stod strax efteråt och en av dem gjorde en tapper ansats att hänga på men det var den andra inte alls med på så det tog tvärstopp. Jag sprang i en slinga och kom tillbaka till samma plats. Då hade någon bundit fast henne i en lyktstolpe. Taskigt.

I mål visade klockan 41:39. Det är lite mer än två minuter bättre än Lerumsloppet från april så det är jag nöjd med. Återstår att putsa lite till så ska jag nog kunna gå under 40 minuter jag med. Det vore gutt.

Mitt i triathlonklungan.