Gårdbyknocken

Alltså Kalmar Ironman, vilken grej. Var inne i stan från starten och hängde i ungefär tills när herrsegraren gick i mål innan jag gav mig. Man blev ju lite sugen på att vara med själv men där morbror Henke slog till med en "Training for Ironman 2013"-tshirt så nöjde jag mig med en "I'm Ironbaby"-tröja i storlek minismall för kommande familjemedlem. Ironpappan avvaktar nog ett år till i alla fall...

Stämningen var i alla fall sjuk och slår det mesta jag upplevt med hästlängder. Fördelen med att ha ett sånt här arrangemang i en liten stad som Kalmar är att hela stan tas över helt av arrangemanget istället för att det riskerar att försvinna i bruset. Och det kändes verkligen som om hela Kalmar var med på noterna. Det måste hänt något på sistone för annars så har ju kalmaritens favorituttryck länge varit "a de gåu inte!" men bortsett från någon sur gubbjävel i Lindsdal som ryktas ha forcerat avspärrningarna med motiveringen "ja hau fanimej betault vägskatt!"så var det glada miner runtomkring. Skoj skoj.

Som sagt blev man lite motiverad så när jag kom hem till mamma i Lökenäs så var jag tvungen att ta en liten simtur. På söndagen så var jag sugen på att känna lite på cykelbanan så jag cyklade över till östra sidan och körde 2x20 min från Runsten till Gårdby skola och tillbaka. Gårdbyknocken får den rundan heta. Jag tycker det är sjukt konstigt att cykla på Öland eftersom man bara sitter och matar på på platten utan minsta mot- eller medlut och det är verkligen en annorlunda upplevelse från att cykla här omkring Göteborg. Blåser gör det däremot nästan alltid så bara för att det är platt behöver det inte gå särskilt fort.  Varmt var det också. Ironman hade blivit en betydligt jobbigare upplevelse för många om den gått en dag senare vågar jag lova.

Kalmar Minitri

Minitri. Vilket namn. Låter som en barntävling. Men ok.

När Kalmar nu blir med Ironman så påverkar det också sprinten som numera är 1/10 Ironman (380 m simning, 18 km cykel, 4,2 km löpning) istället för den mer traditionella sprintdistansen (750m/20km/5km) som man kört innan. Sen ligger det en annan air runt hela arrangemanget i år. Ironmanflaggorna vajar i vinden, målgången är på stortroget med två maffiga läktare, expoområdet har svällt och det känns som att det är betydligt mer folk i omlopp i stan än det varit innan. Kul!

Hur gick tävlingen då, kan man undra. Det började med lite dramatik. Jag pumpade upp däcken, ställde cykeln ifrån mig och 30 sekunder senare hördes ett ljudligt pys. Punka. Jag brukar ju berömma mig om att sällan punktera så det är ju typiskt att det händer 45 minuter innan start. Min första tanke var att lämna in hela hjulet till verkstaden inne på området för att kunna värma upp och fixa i ordning mina grejer under tiden men det var fullt upp med växeljusteringar av diverse tempocyklar så jag fick göra det själv. Det löste sig men det blev stressigt att ta sig till simstarten och jag kände att det skulle bli för snävt med tid för att få på sig våtdräkten ordentligt så det fick bli simning utan. Simningen gick väl ok trots det. Det var lite svårnavigerat när man vände upp mot kvällsolen så jag försökte hålla mig nära de andra och hoppas att de simmade rätt. Gänget framför hade jag kunnat hänga på med våtdräkt men det var inte så mycket att göra åt. Kom upp som 22:a i klassen på 9:06 inklusive nästan fyrahundra meters löpning till växlingsområdet.

Ut på cykeln hände ingenting när jag skulle trampa iväg. "Lätt växel", var min första tanke. En blick neråt avslöjade att det inte var någon växel alls – kedjan hade hoppat. Hoppade av för att peta på den igen men märkte att hjulet också verkade ha fastnat på något sätt. Det blev lite pill innan jag fick hjulet rätt i ramen, kedjan rätt i bakväxeln och kunde lägga upp den på framklingan. Slarvigt att inte kolla det ordentligt när jag hade haft av hjulet och lagat punkan och jag svor lite över min egen klantighet. Medan jag stod och stressade med kedjan så passerade det ett helt gäng med folk och det kändes som jag gick ut på cyklingen sist. Gav mig fan på att börja jaga direkt och drog på. Började mycket riktigt också passera folk snart och körde också upp mig tre placeringar utöver de jag tappat i växlingen. Effektiv cykeltid blev 27:30 ungefär vilket hade motsvarat topp tio i klassen eller topp tjugo totalt vilket jag är väldigt nöjd med.

Efter urladdningen på cykeln så var det väl inte så mycket kvar att spela med på löpningen utan det var kämpigt mest hela tiden. Hade inte krafter att trycka på utan låg runt rätt beskedliga 4:30 min/km större delen av tiden. Dock så var det klart häftigt att springa in i stan med målgången på Stortorget inför två stora läktare fullpackade med publik som självklar höjdpunkt. Till slut blev det en 19:e plats av 32 startande i seniorklass och 60 totalt av dryga 500.

Nöjd med fysiken men mindre nöjd med logistiken. Det är lite prylar att hålla reda på med triathlon. Skärpning där.

Ryggont

Satt och tittade på OS i förra veckan innan jag framåt eftermiddagen tänkte att jag skulle ge mig ut på ett löppass. Kände mig lite stel i ryggen men tänkte väl att det släpper efter ett tag men så fort jag tog ett löpsteg så spände det och högg i hela korsryggen så att springa var bara inte att tänka på. Bara att halta hem igen. Det gav några spännande dagar med nedsatt rörlighet även om de flesta aktiviteter funkade hyfsat. Gå ut med hunden kunde jag göra, simma gick ok och efter ett par dagar vågade jag mig på att cykla lite på trainer vilket funkade. Inte så att jag kände mig så smidig men det gick i alla fall. Jag behövde inte ens ställa in min medverkan i svensexefirandet för min kompis Gustav utan klarade till och med av två stenhårda lasergamepartier där vi blev förnedrade och hånade av ett stim med åttaåringar. På fredagen mådde jag väl sådär. Sprang en sväng men det fick bli riktigt lugnt.

Sen var det bröllop i helgen och dan efter åkte jag och Pernilla till Köpenhamn och tittade på Challenge Copenhagen ett tag vilket var riktigt skoj. Det var en härlig stämning längs löparbanan med massor av folk som hejade och jag försökte dra mitt strå till stacken och heja lite extra på alla svenskar jag såg. När vi lämnade hade tävlingen hållit på i ungefär nio timmar så folk var fortfarande relativt pigga och raska.

Nu bär det snart av till Kalmar för en avrundning på semestern. Igår testade jag ett ganska tufft cykelpass direkt följt av tio minuters hård löpning och tyckte att det kändes så pass bra att jag vågade anmäla mig till sprinten på torsdag. Idag testade jag att simma en hård fyrahundring också vilket gick helt ok så jag tror det kommer funka bra. Samtidigt så känns det som att ryggen är ett lite osäkert kort så jag kan likaväl få bryta men det får bli som det blir. Kul i alla fall att återigen få känna stämningen och jag ser sen fram emot att få vara med som åskådare när det smäller till på lördag och Kalmar Ironman gör premiär.

DNS och starka ben på Lisa Nordén

Om vi börjar med det tråkiga så stod jag över Horla Triathlon idag. Trötthet, motivationsbrist. Ska erkänna att det lockade att stanna hemma och kolla på damernas triathlon på OS också och det var inte fel beslut med facit i hand.

Efter upplösningen så var jag alldeles matt, sista kilometern var oerhört rafflande. Så rafflande att på slutet var jag tvungen att ställa mig upp och skrika rakt ut för att sen efter målgång kollapsa i soffan, gråta en skvätt, helt slut. Vilken pärs. Otroligt häftigt idrottsögonblick för mig.

Det här blir säkert ett lyft för triathlon i Sverige och jag hoppas också att folk får upp lite intresse för de kortare distanserna för annars känns det som det är väldigt mycket långdistans inom triathlonsporten. Ironman är naturligtvis häftigt men frågan är om jag inte tycker att det är ännu häftigare att springa de avslutande 10 kilometrarna under 30 som herreliten gör eller för den delen under 34 som damerna gör idag. Det är alltså tider som skulle kunna räcka till guld på 10 000 m bana på SM. Ruggigt snabbt.

Även om vi inte har några svenska deltagare i herrarnas lopp imorgon så kommer även det vara en häftig tävling som jag tycker man ska ratta in om man har möjlighet. Jag tror det kan gå grymt fort på löpdelen.

Inspirerad av Lisas lopp blev i alla fall jag och dunkade 7,5 km med progression till strax under 4-fart men benen var lite trötta och ville inte riktigt vara med. Följde upp med ett simpass i Lundbybadets ute-50:a där jag i alla fall lyckades köra 10x100 med start 2:00 med ganska goda marginaler. Det kändes bra att kunna ro hem en hyfsad serie nu efter att egentligen bara ha kört två badpass utan struktur förra veckan. Tror på en rätt brant kurva uppåt när musklerna i axlar och överarmar börjar vänja sig vid de ovana rörelserna. Nu kände jag att det räckte med en halvtimme och kommer fortsätta att prioritera lite kortare pass, men ofta, för att få in känslan. Kul att simma igen.