Att springa med Parkinsons

Min morfar fick diagnosen Parkinsons någon gång i början på 80-talet. Jag har visserligen minnen av honom medan han fortfarande var ganska frisk men ska jag vara ärlig så är det jag minns mest åren med krycka och större och större problem att gå och att prata. Jag var tjugo när han dog.

Morfar var en rejäl karl i ordets rätta bemärkelse. På sin tid en duktig diskuskastare, dessutom bandymålvakt, sedermera folkskollärare. Han hade händer som dasslock, om uttrycket ursäktas, och hans skor kunde tjänstgjort som båtar om nöden krävt. Mången olydig elev har nog darrat inför morfar, medvetna om att risken fanns att de kunde bli gripna av hans labbar och uthängda genom fönstret, dinglandes i ett ben, om de var riktigt stygga. Nu var min morfar också en väldigt snäll och intelligent man med en underfundig och ibland lite syrlig humor som jag minns det. Han målade gärna tavlor som hängde på väggarna i hans och mormors lägenhet.

De sista åren kunde man ofta bara ana allt det bakom sjukdomen. Parkinsons gjorde att hans muskler inte lydde honom när han försökte forma ord och han pratade med ansträngning. Mestadels i korta, mer och mer sluddrande, meningar. Han kunde ännu på en bra dag till och med spela bowling men en dålig dag, när medicinerna inte hjälpte, knappt ens ta ett steg framåt. Benen ville inte lyda honom utan han frös fast i steget och det var bara med stor ansträngning han lyckades få dem att vilja röra sig igen.

Alex Flynn är en löpare som 2008 blev diagnostiserad med Parkinsons. Han beskriver hur han gick in till en läkare och inte hann mer än att sätta sig i stolen innan han sa "du har Parkinsons". Precis som när morfar fick diagnosen. För morfar började det med att han hade svårt att knäppa knapparna i skjortan. För Alex Flynn började det med att han inte kunde hålla i kaffekoppen utan att skaka.

När han fick diagnosen var han mitt i träningen inför Marathon des Sables, ett lopp vars sträckning på 243 kilometer tvärs över Sahara bör vara bland det tuffaste man kan ge sig på. Han fullföljde loppet och bestämde sig för att springa 10 miljoner meter i olika lopp och genom detta samla in en miljon pund till forskningen om Parkinsons. Idag är han uppe i nästan 3,5 miljoner löpta meter och 42 310 insamlade pund. Hans nästa lopp är Challenge Henley, ett triathlon på ironmandistans som går av stapeln den 18:e september. 2012 planerar han att springa tvärs över USA.

Jag är full av beundran för denna person som trots sin sjukdom lyckas genomföra dessa oerhörda bedrifter och hoppas verkligen att han lyckas med de mål han har satt upp. Man ska komma ihåg att det inte är frågan om han kommer att behöva sluta springa, utan när. Han har inte en livstid på sig att göra och planera de här loppen och äventyren utan ska de bli gjorda är det nu eller aldrig. En dag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer han att ha tagit sitt sista löpsteg. Jag hoppas att det dröjer så länge som möjligt.

Gå in på alexflynn.co.uk eller 10 Million Metres på Facebook och läs mer.