Det var ett jobbigt lopp det här. "Lindome är rätt platt", tänkte jag. Säkert... Visserligen sa banbeskrivningen "relativt kuperat" men det fäste jag ingen större vikt vid utan la upp en plan på att springa tre kilometer ganska lugnt, tre kontrollerat och tre ganska hårt med spurt sista kilometern. När motluten började efter någon kilometer så insåg jag att jag var långt bortom "ganska lugnt" redan här och att utsikterna att öka var ganska små...
Ändå kom jag in i det ganska bra och nivån kändes bra även om det var jobbigt. Eftersom jag inte hade någon vidare koll på banan så var det svårt att lägga sig på rätt intensitet i backarna när vissa visade sig vara rejält mycket längre än jag räknat med. Men jag tuggade på och kom ofta ganska stark över krönet och kunde släppa på nerför samtidigt som jag hämtade andan. Just när jag låg i täten av en mindre klunga på en sådan nerförslöpa så hör jag hur några ropar bakom mig. Först tror jag det är hejarop på någon bakom men efter ett tag vänder jag mig om och ser att jag missat att svänga vänster in på en liten stig. Den gick rätt in mellan två villor och var dold av en bil som stod på uppfarten och var endast markerad med en liten vit pil längst i vänstra kanten av asfalten. Där kunde det nog ha skyltats bättre tycker jag, men det var bara att vända, springa tillbaka hundra meter uppför backen och hänga på i klungan igen. Strax går vi in i en lång uppförsbacke, syreskulden kommer ikapp och jag tvingas sakta ner rejält och stapplar mig uppåt i knapp styrfart. Känner mig mycket omotiverad och trött men joggar på. Kommer in i det igen hyfsat trots allt och kämpar in i mål. Mycket jobbigt, mycket dålig form men under 50 med ett nödrop. 49:20 på egen klocka vilket jag väl känner är ok med tanke på förberedelserna och den tuffa banan. Fick även alla möjliga typer av stryk: gubbstryk och tjejstryk som vanligt, de mer smärtsamma fotbollsstryk och innebandystryk likaså. Dags att skärpa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar