Perspektiv

Det är lätt att känna sig klen. Man läser om andra som börjar springa och efter ett år gör under 40 på milen bara sådär och själv tycker man att man tränar och tränar och känner sig rätt bra men sen så blir det ändå 4:11 på maran och det är ju egentligen inget vidare när man är en (relativt) ung, frisk man med alla förutsättningar. Å andra sidan kan man fråga sig hur många som egentligen tar sig igenom ett marathon överhuvudtaget? Inte så många egentligen. Man kan också tänka sig tillbaka några år och hur snabbt (långsamt) man sprang då och hur jobbigt det ändå kändes. Med det perspektivet så känns det ändå som att man har blivit ganska hyfsad.

Så, mina tävlingsresultat. Tiderna som jag går tillbaka och tittar på varje gång jag känner mig klen och låter mig själv minnas hur trött jag var på upploppet av Tunnelloppet, hur jag stapplade fram uppför Sprängkullsgatan på mitt första Göteborgsvarv och hur jag knappt kunde stå på benen efter Midnattsloppet efter att ha sprungit på tider som idag är lugnt joggtempo för mig.

2006:
Tunnelloppet 17 juni 2006 6,7 km 37:35 (5:36 min/km)

2007:
Göteborgsvarvet 16 maj 2007 21,1 km 2:11:19 (6:12 min/km)

Midnattsloppet Stockholm 18 augusti 2007 55:30 (5:32 min/km)


2008:
Göteborg Crosscountry 12 april 2008 10km 51:56 (5:12 min/km)

Göteborgsvarvet 17 maj 2008 1:56:41 (5:33 min/km)

Victorialoppet 15 juli 2008 43:46 (4:52 min/km)

Midnattloppet Göteborg 23 augusti 2008 48:52 (4:53 min/km)

Göteborg halvmarathon 11 september 2008 1:54:17 (5,25 min/km)

2009:
Kungsbackaloppet 25 april 2009 1:42:24 (4:51 min/km)

Göteborgsvarvet 16 maj 2009 1:49:36 (5:12 min/km)

Stockholm Marathon 30 maj 2009 4:11:54 (5:58 min/km)

2010:
Onsala Runt 8 maj 2010 12 km 53:40 (4:27 min/km)

Eller varför inte minnas min första cykelrunda 2008 då jag hade ont både i rygg, knän och lår efter 45 minuter och en snittfart på 20,5 km/h. Det är tur att man blir bättre även om det känns som det går för långsamt ibland.

Road rash (varning för nakenhet och starka bilder)

Inte riktigt sant i rubriken. Elljusspår-rash snarare. Men det ser ut, och känns ungefär likadant. Kan jag tänka mig. Har ju sett en del på Tour de France de senaste veckorna och nu, inlindad i diverse avancerade bandage (efter tips här och en flickvän i sjukvårdsbranchen), känner jag mig lite delaktig i Cadel Evans och de andra vurpade cyklisternas smärtor. Lite.



Var alltså ute och sprang långpass ikväll, började att springa ner längs Mölndalsvägen och så upp mot Pixbo och till Herkulesgården där jag gav mig ut på 6,7 km-slingan. Allt flöt på bra och efter ett tag kom jag kom in på löpbanan som var på Herkules Stordåd 2008. Det är en ganska brant backe där som man sprang två gånger då, även om jag snarare kröp uppför den gången, och sen går det lite utför ner mot Rådasjön. Jag kom i relativt fin fart ner för backen mot en korsning, funderade på om jag skulle springa höger, mot Mölnlycke, eller vänster, mot Gunnebo. Hann bestämma mig för vänster och ta två-tre steg innan en kombination av lite stumma ben, dålig teknik och dålig koncentration fick mig att drämma foten rätt i en rot. Jag stapplade några steg, insåg att det här kommer jag inte reda ut och stöp följaktligen rätt ner i backen, kanade ur spåret och blev liggande i gräset. Höften tog den mesta smällen och de första sekunderna när jag låg där och kved så trodde jag definitivt att det var färdigsprunget och började fundera på hur jag skulle ta mig hem egentligen. Efter ett tag så kunde jag komma upp på fötterna och göra en mer sansad skadebedömning. Som tur var klarade jag mig med skrubbsår och blåmärken på höften och större delen av höger sida täckt av grus och småsten. Som tur var hade jag ju vatten med mig så jag spolade av såret med lite av det och sköljde armarna i Rådasjön. Sedan var det bara att ta några djupa andetag och fortsätta. Det kändes trots allt helt ok under resten av passet men jag kortade av det lite och kom hem efter 22,2 km, två timmar och sex minuter.

Jag glömde en orsak till vurpan. Skorna. Jag hade precis samma skor när jag sprang omkull i höstas och vrickade till foten, då visserligen på grund av att jag sprang på en lerig golfbana, men ändå. Jag gillar skorna, ett par New Balance 904, men de är inte speciellt lämpade för annat än asfaltslöpning, bland annat eftersom de har noll och ingen mönstring. Dags att välja ett par skor med mer förlåtande inställning om det kan bli aktuellt med oplanerade exkursioner ut i mer utmanande terräng!

Proffsliv...

...även känt som semester. I ärlighetens namn var det väl si och så med proffslivet för märkligt nog finns det tydligen annat man kan göra på semestern än att träna men 2000 minuter eller strax över 33 timmar har jag i alla fall lyckats få ihop och det är väl inte så illa. Har fått känna på hur det är att cykla där det inte finns några backar (Öland) och testat hur det är att springa långpass när det är 30 grader varmt mitt på dagen (visserligen är det bra för solbrännan men jag tror ändå att jag väljer andra tider och temperaturer i fortsättningen). Avslutade semestern nyss med en cykelrunda med Micke med ett dopp i havet som en väldigt uppfriskande paus. Dags att börja träna för Lidingöloppet kanske. Det vore väl kul?

Några platta bilder: