Söndag med långpass

Då var jag igång igen efter förkylning, vurpor och Mallorcaresa som satt lite käppar i hjulet för den fina kontinuiteten jag hade på gång i löpningen. En bra vecka avslutades som den ska med ett söndagslångpass på två timmar i lugn och fin fart i varierad terräng. De flesta långpassen i vår har gått i rejält svår och obanad terräng men idag körde jag mestadels på motionsspår/väg för specificitetens skull. Två månader bakåt i tiden sprang jag ett liknande pass på 90 minuter i samma fart men med tio slag högre snittpuls vilket ju indikerar att formen går åt rätt håll och att träningen funkar ganska bra. Att hålla nere intensiteten på distanspassen så som jag har gjort i vår känns som att det har varit nyttigt, jag har haft betydligt piggare ben till veckornas mer utmanande aktiviteter och har också lättare att motivera mig för långpassen som jag alltid känt mig lite kluven inför. Det var också länge sen jag tränade löpning så här strukturerat och regelbundet så det vore väl tusan om det inte skulle ge lite resultat också.

Några veckor till med bra träning så ska det nog bli hyfsat på Göteborgsvarvet i alla fall.

Med nyvunnen ödmjukhet

I fredags blev det ett progressivt distanspass på löpband. Det började lätt och sen blev det jobbigt. Den utvecklingen är svår att undvika i just den träningsformen.

På TV:n rullade försöksheaten på 3000 meter från inomhus-VM. Medan jag slet för att med nöd och näppe ta mig ner mot 4:00-fart sprang Mo Farrah och spanade på konkurrenterna, avspänd i 2:30-fart eller så. Då blir man snabbt ödmjuk.

Ödmjuk är också lättare att vara när tidsmål och farter blir plågsamt kroppsliga genom mjölksyra och svett än när de bara är abstrakta siffror man bollar med hemma i soffan. Som när tanken "hur ska jag orka göra det här i en hel mil" (eller två, eller trettio) dyker upp. Tidigt i träningsåret tror jag den kan komma hos såväl nybörjare som elit som så kan förenas i den dåliga formens slit. Eller?

Men jag ska inte klaga utan det känns rätt bra nu ändå. Veckan avslutades idag med två och en halv timme i skogen. 21 kilometer på bredden och ett inte oansenligt antal meter på höjden då både Brudarebacke och Getrygg forcerades och med en bra dos kullar och dalar däremellan. Men inga dalkullor. Av bara farten bokade jag dessutom en vecka på Mallorca i april. Då kan jag passa på att ta igen den cykelträning som jag negligerat under vinterhalvåret. Perfekt.

Lördagens långpass

Igår så skrev jag att jag skulle kolla på Vasaloppet idag. Det blev inte mycket med det när en titt i tv-tablån fick mig att inse att det inte är förrän imorgon. Vid närmare eftertanke så låter det här med "första söndagen i mars" ganska bekant...

Men långpass blev det däremot även om jag sköt på starten några timmar och passade på att sova ut lite istället. 16 km var planen och med en liten extra sväng runt kvarteret blev det också så. Jag sprang söderut längs Bohusleden för att vända vid Herkulesgården och ge mig tillbaka hemåt. Underlaget blev lite blandat stig och motionsspår och till och med ett litet parti banvall vid Rådasjön. Uppenbarligen kan jag inte hålla mig borta från järnvägen ens när jag är ledig. Bekant underlag alltså men ändå så känns det inte bekvämt att irra runt i närheten av spårområdet i löparkläder. Även om jag naturligtvis inte sprang i spåret så vet jag hur man som lokförare reagerar när det dyker upp folk nära spåret som inte ser ut att höra hemma där. Man vet aldrig vad de kommer hitta på. Jag tog mig snabbt därifrån och fortsatte på mer lämpliga vägar.

Det hela tog ungefär 1:55 så tidsmässigt ett ganska långt pass. Farten blir naturligt låg i terräng av varierande svårighet men jag tycker det är utmärkt att köra långpassen i kuperad och teknisk terräng då man får en bra genomkörare av hela kroppen och får jobba med benstyrkan på ett annat sätt än motsvarande pass på platt asfalt, samtidigt som det sliter mycket mindre på grund av det mjuka underlaget och variationen. Och så är det kul också. För mig som inte är jätteförtjust i långpass normalt så är det helt klart en fördel för att det ska bli gjort.

En liten udda syn mötte mig förresten på väg upp på Bohusleden. Någon hade lyckats trä upp en bil bland träden och min första tanke var att det måste varit en spektakulär avåkning men vid närmare eftertanke så gissar jag att det snarare var ett sätt att dumpa en förmodligen stulen bil. Just här brukar det dyka upp bilvrak och alla möjliga konstigheter som folk har velat bli av med. Lite längre upp på leden var det mycket riktigt någon annan som dumpat större delen av sin inredning inklusive soffa, tavlor och alla möjliga småprylar. Märkligt beteende tycker jag.

En gulligt byråkratisk klisterlapp satt fäst på bilens underrede:

Tvära kast

Ibland är det nära mellan himmel och helvete. Himmel var gårdagens cykelrunda i eftermiddagssol med pigga ben och ett konstant leende på läpparna. Bara fram och tillbaka till Lindome på fixie med dubbdäck men ändå. Kändes helt fantastiskt att vara ute i solen igen efter alla muggiga trainerpass. Tvära kast var det också på själva cyklisten, för dagen iklädd den oheliga kombinationen tröja från Rapha och solglasögon från Biltema. Frågan är om det går att hitta två varumärken som ligger längre från varandra vad det gäller image och ideologi. Här följer ett litet bildspel för att åskådliggöra: Biltema + Rapha = ?

Biltemamannen hade väl inte behövt få en damcykel i alla fall?

Helvetet var väl då i så fall att vakna imorse och se att blötsnön lagt sig över nejderna. Och så skulle jag dessutom nödvändigtvis ut och pulsa runt på ett långpass med trötta ben, ont i hälsenan och en begynnande förkylning. Det gick inget vidare direkt men runt kom jag. När jag ett par timmar senare hoppade ned i poolen var väl inte förväntningarna alltför högt ställda men snart satt jag i bastun och kunde summera 1500 meter och en halvtimmes lugn simning. Himmel.

Mö-mö

Ja, Mölnlycke-Mölndal, alltså. En bra långrunda, två mil ganska exakt från dörr till dörr, mestadels på asfalt och behagligt rullande kupering. Och så rundar man Rådasjön och att springa runt sjöar är ju alltid en klassiker.

Rullade på bra idag i behagligt 5:30-tempo, radiosportens VM-sändning i lurarna. Inspirerande även om det gick sådär till slut.

Annars så kommer jag sällan någonstans nuförtiden. Mycket trainer (på min nya Tacx Flow) och löpband och mycket tröskel, 2x20 och 1x30 och liknande. Igår 2x20 på trainer med ny fläkt. Tufft på slutet men med lite hjälp av Bolt Thrower så funkade det. Det är sådana knep man får ta till. Jag tror jag kan förbättras grymt mycket på cykeln och jag tror att de här passen kommer göra susen. Känns också nu när jag börjar koppla på lite kvalitet att jag har byggt en bra grund under vintern, känner mig stark men att det ändå finns riktigt mycket att plocka fram. Det kan bli roligt framåt sommaren hoppas jag.

Road rash (varning för nakenhet och starka bilder)

Inte riktigt sant i rubriken. Elljusspår-rash snarare. Men det ser ut, och känns ungefär likadant. Kan jag tänka mig. Har ju sett en del på Tour de France de senaste veckorna och nu, inlindad i diverse avancerade bandage (efter tips här och en flickvän i sjukvårdsbranchen), känner jag mig lite delaktig i Cadel Evans och de andra vurpade cyklisternas smärtor. Lite.



Var alltså ute och sprang långpass ikväll, började att springa ner längs Mölndalsvägen och så upp mot Pixbo och till Herkulesgården där jag gav mig ut på 6,7 km-slingan. Allt flöt på bra och efter ett tag kom jag kom in på löpbanan som var på Herkules Stordåd 2008. Det är en ganska brant backe där som man sprang två gånger då, även om jag snarare kröp uppför den gången, och sen går det lite utför ner mot Rådasjön. Jag kom i relativt fin fart ner för backen mot en korsning, funderade på om jag skulle springa höger, mot Mölnlycke, eller vänster, mot Gunnebo. Hann bestämma mig för vänster och ta två-tre steg innan en kombination av lite stumma ben, dålig teknik och dålig koncentration fick mig att drämma foten rätt i en rot. Jag stapplade några steg, insåg att det här kommer jag inte reda ut och stöp följaktligen rätt ner i backen, kanade ur spåret och blev liggande i gräset. Höften tog den mesta smällen och de första sekunderna när jag låg där och kved så trodde jag definitivt att det var färdigsprunget och började fundera på hur jag skulle ta mig hem egentligen. Efter ett tag så kunde jag komma upp på fötterna och göra en mer sansad skadebedömning. Som tur var klarade jag mig med skrubbsår och blåmärken på höften och större delen av höger sida täckt av grus och småsten. Som tur var hade jag ju vatten med mig så jag spolade av såret med lite av det och sköljde armarna i Rådasjön. Sedan var det bara att ta några djupa andetag och fortsätta. Det kändes trots allt helt ok under resten av passet men jag kortade av det lite och kom hem efter 22,2 km, två timmar och sex minuter.

Jag glömde en orsak till vurpan. Skorna. Jag hade precis samma skor när jag sprang omkull i höstas och vrickade till foten, då visserligen på grund av att jag sprang på en lerig golfbana, men ändå. Jag gillar skorna, ett par New Balance 904, men de är inte speciellt lämpade för annat än asfaltslöpning, bland annat eftersom de har noll och ingen mönstring. Dags att välja ett par skor med mer förlåtande inställning om det kan bli aktuellt med oplanerade exkursioner ut i mer utmanande terräng!