Men finns arbetarklassen alls i triathlonsporten? Om den gör det så syns den inte direkt. Man skriver i tidningar om snacks att ha i skrivbordslådan på jobbet. Om att sitta still vid ett skrivbord hela dagarna. Vanliga tips är att träna på morgonen innan jobbet och långpass på helgerna och varför inte ett pass på lunchen. Att dra ner på tempot på jobbet några dagar innan tävling. Alla bra och vettiga tips men många människor har helt andra förutsättningar och de behandlas sällan eller aldrig. Hur ska man lägga upp träningen i samband med skiftarbete? Om ens jobb är fysiskt slitsamt, hur fungerar det med att träna hårt? Och hur kan man dra ner på tempot om man inte har möjlighet att jobba igen det senare? Alla som har andra förutsättningar än de med kontorsarbeten verkar glömmas bort. Både i nischmedia och i vanliga tidningar.
Jag kanske låter lite bitter. Jag tycker jag har det rätt bra ändå. Bortom tolvtimmarsdagar, pass som börjar vid fyra på morgonen och fyllependlar hela lördagsnätterna så är jobbet bra. Även om det blir en del pusslande. Vanliga träningsveckor finns inte. Man får bita ihop och ta det som det kommer. Och det funkar hyfsat bra. Jag tjänar också tillräckligt bra för att ha råd med en och en annan pryl. Det är tur det.
De flesta som skriver utgår väl från sig själva. Sedan är det väl bara så att vi lever i lite olika verkligheter. Vissa mer fjärran från min än andra.
Rätt långt ifrån de flestas verklighet är väl till exempel Jonas Colting som i senaste numret av Runner's World ställer alternativen "jobba mycket och skaffa en Porsche" och "jobba mindre och prioritera andra värden" mot varandra. Men det kanske är så det är i Borås.
Det börjar nästan kännas mer som regel än undantag att man jobbar kvällar och helger numera. Kanske dags att sluta se kontorsarbetare som normen i samhället?
SvaraRadera