Vårruset m.m.

För vad som känns som en halv evighet sen (2007) så försökte jag utmana Pernilla: du springer Vårruset, jag springer Göteborgsvarvet. Det kändes då som om det var ungefär likvärdiga utmaningar. Jag ska väl i ärlighetens namn erkänna att utmaningen inte direkt föll i särskilt god jord men jag sprang Varvet i alla fall och det blev väl en start på min idrottskarriär som stapplande går framåt... I alla fall så gick åren men igår var det dags och det var just Vårruset som blev tävlingspremiär. En lyckad sådan. Mycket bra gjort och tjejen som för inte så länge sen trodde att det var fysiskt omöjligt för henne att någonsin klara att springa fem kilometer gör sin nästa tävling redan på lördag (Onsala runt) och pratar redan om milen... Där ser man!

Även jag gör premiär på lördag och hoppas på en bra genomkörare men kanske inte några resultat direkt. Sprang de tolv kilometrarna ifjol på 53:40 och hade verkligen inte haft någon vidare träning innan då heller så jag hoppas på att ligga lite bättre till i år. Men jag vet inte. Jag är nöjd med att känna lite på halvmaratempot och hoppas att det känns bra.

Idag klämde jag ur mig några backintervaller på cykeln i alla fall. En tjej körde stakning på rullskidor uppför samma backar och bidrog med lite stöttande tillrop - "kom igen! du är stark!" - jag grymtade till svar. Sista gången uppför så höll jag på att vika ner mig. Jag var rädd att jag skulle falla ihop i en hög på väg upp och det hade ju varit lite pinsamt men jag bet ihop och tog mig ändå upp till slut.

Just det här passet bloggar jag om rätt ofta känns det som. Varje gång jag kört det faktiskt. Men det är ett jobbigt pass. Bloggvärdigt. Jag kände mig starkare nu än senast i alla fall. Men jag kanske inte ska dra för stora växlar på det. Den här gången regnade det inte, jag hade inga stänkskärmar och tunga kläder och jag hade till och med nya hjul, ny kassett och ny kedja. Jag kanske helt enkelt har köpt mig snabb mindre långsam?