"Relativt kuperat"

Det var ett jobbigt lopp det här. "Lindome är rätt platt", tänkte jag. Säkert... Visserligen sa banbeskrivningen "relativt kuperat" men det fäste jag ingen större vikt vid utan la upp en plan på att springa tre kilometer ganska lugnt, tre kontrollerat och tre ganska hårt med spurt sista kilometern. När motluten började efter någon kilometer så insåg jag att jag var långt bortom "ganska lugnt" redan här och att utsikterna att öka var ganska små...

Ändå kom jag in i det ganska bra och nivån kändes bra även om det var jobbigt. Eftersom jag inte hade någon vidare koll på banan så var det svårt att lägga sig på rätt intensitet i backarna när vissa visade sig vara rejält mycket längre än jag räknat med. Men jag tuggade på och kom ofta ganska stark över krönet och kunde släppa på nerför samtidigt som jag hämtade andan. Just när jag låg i täten av en mindre klunga på en sådan nerförslöpa så hör jag hur några ropar bakom mig. Först tror jag det är hejarop på någon bakom men efter ett tag vänder jag mig om och ser att jag missat att svänga vänster in på en liten stig. Den gick rätt in mellan två villor och var dold av en bil som stod på uppfarten och var endast markerad med en liten vit pil längst i vänstra kanten av asfalten. Där kunde det nog ha skyltats bättre tycker jag, men det var bara att vända, springa tillbaka hundra meter uppför backen och hänga på i klungan igen. Strax går vi in i en lång uppförsbacke, syreskulden kommer ikapp och jag tvingas sakta ner rejält och stapplar mig uppåt i knapp styrfart. Känner mig mycket omotiverad och trött men joggar på. Kommer in i det igen hyfsat trots allt och kämpar in i mål. Mycket jobbigt, mycket dålig form men under 50 med ett nödrop. 49:20 på egen klocka vilket jag väl känner är ok med tanke på förberedelserna och den tuffa banan. Fick även alla möjliga typer av stryk: gubbstryk och tjejstryk som vanligt, de mer smärtsamma fotbollsstryk och innebandystryk likaså. Dags att skärpa sig.

Grisigt

Jag syftar inte på känslan jag fick uppleva på lördagens långpass runt Horred och Ullared, när vinden ligger på från fälten som bönderna precis vräkt svingödsel över. Det är en helt annan form av svineri. Nej, idag var det dags igen för Delsjömasten. Morgonens ösregn fick mig att överväga trainern men det lättade lite så jag gav mig ut ändå. Det regnade ju förra gången också så det börjar bli en tradition.

Körde första vändan upp på stora klingan och sen var det dags att betala räkningen på de andra vändorna. Benen var en smula möra sista gången upp. Hela jag var mör om jag ska vara ärlig. Men det är väl lite av poängen. Hoppas det ger resultat. Det vore väl märkligt annars.

Tröstar mig med kaffe, våfflor och Curb your Enthusiasm i soffan. Ikväll blir det simskola med Triathlon Väst.

King of the hill

Körde idag tre gånger uppför "Bergakungentempot", alltså backen från Delsjövägen upp till masten längst upp vid Brudarebacken. 99 höjdmeter och 2,6 kilometer. Målet var att ligga strax under tröskeln och få lite styrka på köpet. Det funkade hyfsat tycker jag, körde kontrollerat fram till den allra sista backen upp till masten då det brantar på ordentligt. Fick lägga i lättaste växeln (39/23) jag hade och stå upp för att komma upp. Så klena ben har jag. Körde så tre gånger, den fjärde vändan blev inställd eftersom det började bli lite väl mycket misär att åka ner i ösregnet med fötter som isbitar. Så det var inte alls för att jag var trött. Absolut inte.

Ska testa någon gång att maxa uppför och se hur det går. Själva tävlingen Bergakungentempot är väl inte förrän i höst så jag får ta det på egen hand någon lämplig dag. Idag gick det på 6:40 ungefär men det var ju som sagt inte någon maxning och dessutom med skärmar och fulla vattenflaskor för att få det lite extra tungt. Ner mot fem minuter känns som en vettig tid. Hur fan nu det ska gå till. Det får väl bli antingen att träna eller att gå ner sisådär 10 kg. 65 kg hade jag nog kunnat släpa upp utan problem.