De här dagarna hamnade jag på ungefär 45-50E% fett, 15-20E% protein och 30-40E% kolhydrat. På en höft. Som jämförelse kan man säga att Livsmedelsverket rekommenderar 25-35E% fett, 10-20E% protein och 50-60E% kolhydrater . En vanlig nivå för LCHF är 75/20/5. Så äter väl dock knappast varken Ferry eller Colting som blivit lite posterboys för lågkolhydratskost. Google hittar uppgifter på 15E% kolhydrater för Ferry och 30E% för Colting. Bara som referens. Det kan ju stämma hur bra eller dåligt som helst.
Jag är lite förvånad att fettprocenten blev så hög för mig faktiskt. Då är ändå det här dagar som jag har ätit både potatis och lasagne till middag så det är absolut inte så att jag har hållit ner kolhydratsintaget direkt. Det skulle helt klart vara en utmaning för mig att nå ner till Livsmedelsverkets rekommendationer om jag samtidigt ska äta så mycket kalorier som jag räknat fram att jag behöver en dag med 2-3 timmars träning. Massor av pasta hade det blivit. Det är jag inte så himla sugen på. Då kan man ju tänka sig hur det blir för en elitidrottsman som ska få i sig kanske 7-8000 kcal varav 50% kolhydrater. Det kanske är betydligt lättare och trevligare även för dem att äta mer fett istället. 1,3 kg (råa) havregryn eller ett halvt kilo smör?
Men energiprocent är inte så viktigt egentligen tycker jag. Det blir så lätt fånigt. Som i GP:s konsumentbilaga där man recenserar luncher utifrån hur väl de stämmer överens med SLV:s rekommendationer vilket får märkliga följder. En lunch innehöll alldeles för mycket fett tyckte man. Men den blir plötsligt bra om man lägger till ett par skivor bröd. Märkligt, som sagt. Å andra sidan så hittade jag det här inlägget på "Matsmurfens LCHF-blogg" som vill lägga massa smör på köttbiten för att, återigen, uppnå optimal makronutrientbalans. Känns både som ett jobbigt sätt att tänka på mat och kanske lite en missuppfattning av rekommendationerna som väl ska ses över tid och inte för varje enskild måltid?
Jag känner mig lite immun mot hela kostdebatten samtidigt som jag är intresserad och till viss del engagerad. När jag blev vegetarian på 90-talet så var olika former av veg*ism lösningen på alla hälsoproblem. Allt från att hålla sig borta från kött eftersom det "ruttnar i tarmen" till råkostare och frukterianer. Frukterianerna minns jag brukade argumentera om hur deras kost var den ursprungliga och naturliga födan för människan. Naturligtvis blir man stark och hälsosam och är aldrig sjuk heller. Låter det bekant? Och även veganerna har sina idrottare som bevisar kostens förträfflighet: Carl Lewis, Dave Scott (6-faldig IM Hawaii-vinnare), Scott Jurek (ultralöpare) och så vidare...
Så jag tror inte på att följa någon viss diet med revolutionerande effekter. Jag tror att det är ganska enkelt. Mindre av livsmedel som är fulla av tillsatser, näringsfattiga, hårt raffinerade och behandlade och mer av färsk, näringsrik och god mat. Att laga egen mat istället för halv- och helfabrikat. Jag tror det är bättre att äta onyttig mat (chips!) ibland än låtsasnyttig mat (Special-K) till vardags. Och jag tror hantverksmässigt bryggd öl är bra för både kropp och själ. Speciellt för själen (och bloggen).
Ett bra och balanserat inlägg om kost tycker jag finns här, på träningslära.se. Det kan jag faktiskt varmt rekommendera.
