Löparmyter

På ett (ej träningsrelaterat) forum som jag brukar läsa ibland finns det en tråd där folk pratar lite allmänt om löpning. Nivån är mestadels nybörjare med någon hyfsad motionär inblandad (som undertecknad). Om inte annat så är det underhållande att se alla löparmyter som dyker upp och många av de känns lite specifikt amerikanska. Men jag kanske har fel.

En skrev att man ska (bör, måste) ha med sig vatten på alla rundor över en timme. En annan rekommenderade gels till en löpare som aldrig sprungit längre än tre miles (knappt fem kilometer). Överlag så är det mycket gels som rekommenderas - typiskt är att någon har sprungit 12-13 km och blivit trött och svaret kommer som ett brev på posten: "Try gels!". Ibland är det någon som har en "personlig tränare" som tror stretching löser allt och rekommenderar att man lägger lika mycket tid på stretching som på löpning (!). Ännu ett i raden av goda råd från personliga tränare.

Och så min favorit: Killen som köper nya skor var tredje månad trots att han bara springer tre mil i veckan och drar till med kanske den bästa myten av alla: Man måste ha två par skor att växla mellan så dämpningen får vila mellan rundorna. Det kan man läsa lite här och var men jag köper bara inte att moderna material behöver så lång tid på sig för att expandera efter att ha blivit ihoptryckt. Särskilt inte material som är specifikt utvecklade just för att tryckas ihop och expandera några tusen gånger varje gång de används. Om dämpningen inte skulle hinna återhämta sig på en dags vila så undrar jag hur lite dämpning som är kvar i slutet av en mara? Kanske dags att införa skobyten?

Det finns alltid anledning att skaffa fler löparskor ändå. Man behöver inte hitta på egna.