Däckar en dag för sent

Horisontalläge efter 3h 10min på landsvägarna runt Onsala/Vallda. Utan cykel. Återkommer kanske senare med bl.a. bilder på triathlonbrännan (kompressionsstrumpor och tights).

Ja och så simmade jag 50 minuter innan också så klart.

Kanske borde börja spela fotboll eller nåt istället.

Arg

Jag var på så dåligt humör efter att ha försökt simma i Valhallabadets 25:a ikväll och upptäckt att det tydligen är omöjligt att få sexton personer att få plats på åtta banor. Det måste väl vara av någon sorts princip som det kommer gubbar och japaner och lägger sig och bröstsimmar medsolsvarv i "snabbanan"? När jag tog min tillflykt till lek-och plaskbanan (inklusive risk för att få två 25-åriga surfare som gjorde volter från startpallarna i huvudet) trodde jag att jag var fredad och påbörjade en fyrahundring. Jag hann simma 200 meter innan en tjej tyckte det var en bra idé att köra chickenrace rakt mot mig. Frontalkrock och jag la ner.

Vad ska man göra då? Jag var tvungen att vara tidseffektiv och få ut lite ilska ur kroppen så jag satte mig naturligtvis på trainern när jag kom hem och körde 30-sekunders maxintervaller och lyssnade på Anal Cunt. Mission accomplished.

De där 30-sekundersintervallerna ska ju vara himla bra. Fredric Ericsson som är förbundskapten för mountainbikelandslaget påstår att "de botar nageltrång också". Inte för att jag har nageltrång men ändå. Jag körde fem stycken med 2:30 vila och så var jag klar på en kvart. Det är ju inte fel. Men det känns som lite fusk att vara klar på en kvart så jag körde tjugo minuter tröskel också. Sen var jag definitivt nöjd och inte så arg längre. Ganska snäll faktiskt.

Men nästa gång behöver jag nog någon som står och skriker "MATA MATA MATA MATA!!!" vid sidan. Ska fråga Pernilla.

Mat

Roade mig med att registrera min kost några dagar förra veckan på matdagboken.se. Mest av allmän nyfikenhet. Se hur mycket kalorier man petar i sig egentligen, vilken fördelning av makronutrienter det blir och sådär. Jag följer ju inte direkt någon diet eller något särskilt kostupplägg mer än att jag försöker äta varierat och med bra kvalitet på det jag stoppar i mig. Det tror jag räcker ganska långt.

De här dagarna hamnade jag på ungefär 45-50E% fett, 15-20E% protein och 30-40E% kolhydrat. På en höft. Som jämförelse kan man säga att Livsmedelsverket rekommenderar 25-35E% fett, 10-20E% protein och 50-60E% kolhydrater . En vanlig nivå för LCHF är 75/20/5. Så äter väl dock knappast varken Ferry eller Colting som blivit lite posterboys för lågkolhydratskost. Google hittar uppgifter på 15E% kolhydrater för Ferry och 30E% för Colting. Bara som referens. Det kan ju stämma hur bra eller dåligt som helst.

Jag är lite förvånad att fettprocenten blev så hög för mig faktiskt. Då är ändå det här dagar som jag har ätit både potatis och lasagne till middag så det är absolut inte så att jag har hållit ner kolhydratsintaget direkt. Det skulle helt klart vara en utmaning för mig att nå ner till Livsmedelsverkets rekommendationer om jag samtidigt ska äta så mycket kalorier som jag räknat fram att jag behöver en dag med 2-3 timmars träning. Massor av pasta hade det blivit. Det är jag inte så himla sugen på. Då kan man ju tänka sig hur det blir för en elitidrottsman som ska få i sig kanske 7-8000 kcal varav 50% kolhydrater. Det kanske är betydligt lättare och trevligare även för dem att äta mer fett istället. 1,3 kg (råa) havregryn eller ett halvt kilo smör?

Men energiprocent är inte så viktigt egentligen tycker jag. Det blir så lätt fånigt. Som i GP:s konsumentbilaga där man recenserar luncher utifrån hur väl de stämmer överens med SLV:s rekommendationer vilket får märkliga följder. En lunch innehöll alldeles för mycket fett tyckte man. Men den blir plötsligt bra om man lägger till ett par skivor bröd. Märkligt, som sagt. Å andra sidan så hittade jag det här inlägget på "Matsmurfens LCHF-blogg" som vill lägga massa smör på köttbiten för att, återigen, uppnå optimal makronutrientbalans. Känns både som ett jobbigt sätt att tänka på mat och kanske lite en missuppfattning av rekommendationerna som väl ska ses över tid och inte för varje enskild måltid?

Jag känner mig lite immun mot hela kostdebatten samtidigt som jag är intresserad och till viss del engagerad. När jag blev vegetarian på 90-talet så var olika former av veg*ism lösningen på alla hälsoproblem. Allt från att hålla sig borta från kött eftersom det "ruttnar i tarmen" till råkostare och frukterianer. Frukterianerna minns jag brukade argumentera om hur deras kost var den ursprungliga och naturliga födan för människan. Naturligtvis blir man stark och hälsosam och är aldrig sjuk heller. Låter det bekant? Och även veganerna har sina idrottare som bevisar kostens förträfflighet: Carl Lewis, Dave Scott (6-faldig IM Hawaii-vinnare), Scott Jurek (ultralöpare) och så vidare...

Så jag tror inte på att följa någon viss diet med revolutionerande effekter. Jag tror att det är ganska enkelt. Mindre av livsmedel som är fulla av tillsatser, näringsfattiga, hårt raffinerade och behandlade och mer av färsk, näringsrik och god mat. Att laga egen mat istället för halv- och helfabrikat. Jag tror det är bättre att äta onyttig mat (chips!) ibland än låtsasnyttig mat (Special-K) till vardags. Och jag tror hantverksmässigt bryggd öl är bra för både kropp och själ. Speciellt för själen (och bloggen).

Ett bra och balanserat inlägg om kost tycker jag finns här, på träningslära.se. Det kan jag faktiskt varmt rekommendera.

Lång dag

Idag har jag kört en halv järnman. Typ. Simningen var kanske inte kontrollmätt, cyklingen tre mil längre än normalt och löpningen i gengäld två kilometer kortare. T1 tog en timme och T2 tog ungefär två (där jag klämde in avslutningen av Dauphiné Libéré också) men ändå.

Började med att simma 45 minuter i Delsjön. Skönt. Lagom varmt. Sen hem och vila en timme och så väntade fyra timmar i tempobågen. Körde ner mot Varberg och lyckades precis korsa Viskan innan det var dags att vända. På vägen hem fick jag både medvind och en gubbe i ryggen som bad om lite draghjälp. Jag låg och malde på och det snurrade på riktigt bra, 35+ och ibland uppåt 40 till och med. Nu hade jag väl egentligen tänkt köra lite lugnare men det är svårt när man har någon direkt bakom sig och dessutom känner sig pigg... I Kungsbacka så slog jag dock av på takten och sen låg vi och sällskapade och pratade hela vägen fram till Ericsson i Mölndal då mitt sällskap vek av för att ta sig hem till Varberg igen. Trevligt i alla fall med lite sällskap.

La mig i soffan ett tag sen, drack vatten och mjölk och åt ett par pannkakor. Ett ombyte och ett par timmar senare bar det av upp mot Mölnlycke, och så Pixbo och Mölndal innan jag var hemma igen. 19,2 kilometer in på kontot. Trött blev jag men det kändes stabilt i medioker fart. När jag kände mig trött och ledsen tröstade jag mig med cola och gel. Tokdopad med koffein och socker hela dan.

Ångesten är något dämpad nu i alla fall. Känns skönt att jag inte kraschade under den här dagen utan tvärtom kände mig ganska stark i slutet av alla pass. Nu är jag lite sådär lagom mystrött i soffan och rätt nöjd.

Ångest

Har haft gott om ångest i veckan. En oläglig förkylning parat med jobb och andra arrangemang har ställt till det och det är en riktigt medioker vecka jag nu lägger till handlingarna. En mil löpning i terräng. Jogg till och från jobbet igår. En timmes cykel med lite tempokörning längs Landvettersjön i morse innan jobbet. Det var väl allt...

Känner hur det nu blir allt färre veckor kvar till Kalmar och allt färre chanser att få till de där nödvändiga passen. Min mediokra löpform och min cykelväggning förra helgen hjälper inte självförtroendet direkt. Behöver fylla på depåerna med lite bra känslor - tävlingar som går bra eller pass där jag känner mig stark. Alternativt pass som alls blir av vilket känns som en framgång i nuläget.

Nej, nu blir det nystart. Juni och juli blir fokusering. Det blir cykla till Falkenberg, springa till Hindås och simma i Delsjön. Förhoppningsvis känna ångesten släppa lite, lite grann...

Förkylt

Det kunde man ju ge sig på att förkylningen skulle komma i juni nu när jag har klarat mig hela vintern. Men det är på bättringsvägen. Sprang en mil idag och det kändes ok.

Jag var hemma en sväng i helgen, det vill säga på Öland och i Kalmar. Inledde med lite simning i Kalmarsund på fredagskvällen. Det var klart uthärdligt men det blåste och gick mycket vågor så hemvägen var tuff. Kul att komma ut och plaska lite dock. Trettio minuter fick räcka.

Sedan så drog jag och min morbror ut och cyklade på lördag morgon. Det visade sig sluta i mitt första riktiga möte med väggen. Jag fick hammaren. Jag bonkade. Kärt barn har många namn. Nog för att jag slet lite i vinden bakom min morbror, stark som en oxe, men jag kände mig rätt ok. Lite trött i benen men ok. Dadlarna jag hade i ryggfickan käkade jag upp när vi började arbeta oss upp från Ottenby eftersom jag kände att det gick lite fort för att jag skulle klara mig på bara vatten och energin räckte tills vi svängde vänster i Runsten med en mil kvar. Då var det stopp. Händerna domnade. Alla krafter gick åt till att hålla mig upprätt och ta mig hjälpligt framåt. Dimmig blick och tungt sinne. Jag vet inte hur lång tid den där sista milen tog. Det kändes i alla fall som en evighet. På något sätt tog jag mig i alla fall hem och hävde genast i mig ett par rejäla nävar M&M:s. Lite mat och lite avkoppling under en filt i soffan så kändes det lite bättre. En erfarenhet rikare om inte annat.

Och en förkylning.