Tar en höstpaus

Jag är inte så sugen på att träna för tillfället. Trött, seg och omotiverad. Tar en liten paus från åtminstone löpningen och hoppas att få nya krafter. Om två veckor åker vi till Gran Canaria. Tror solskenet gör susen. Planerar att cykla upp för ett och annat berg också.

Hänger lite på gymmet under tiden. Hoppas kunna spänna låren som Cav på beach 2012.

Avslutar söndagen med vagt relaterad popdänga.

Ett oväntat pers

Fördelen med att börja idrotta i mogen ålder är att man inte har så mycket gamla meriter att leva upp till. När ens 20-åriga jag värmde Billy's panpizza på elementet i studentrummet och tyckte att två påsar chips fungerade som middag så är det liksom inte så svårt att slå pers på milen tio eller tjugo år senare.

Om det är någonstans som ungdom slår klass så är det väl däremot på sprintdistanser. Många har meriter från skolmästerskap och friluftsdagar och alla minns nog vem som var snabbast i klassen på 60 meter. Om jag avslöjar att jag redan på lågstadiet fick öknamnet "sölkorven" så kan ni kanske ana att det inte var jag. Jag tog i så mycket jag kunde men det gick inte snabbare för det. När jag lärde mig att man skulle springa avslappnat så slappnade jag av så mycket jag kunde men var fortfarande sämst. Jag tror att jag sprang 100 meter på 15-16 sekunder någonting på högstadiet.

Men idag var jag på Valhalla IP och körde lite löpskolning och korta intervaller. Mot slutet så började jag fundera på om jag inte skulle testa att köra en hundring och se vad som hänt de senaste femton åren. Alltså ställde jag mig i imaginära startblock med klockan i handen och sprang. Det kändes riktigt bra men när jag tittade på klockan visade det sig att jag missat att trycka igång den. Ok. Nytt försök. Ner i startblocken, upp och i mål och på klockan - 13:15. Visst, tidtagningen kanske inte är helt tillförlitlig, men ändå. 13:15. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.

Marathon från förr

Marathon Talk tipsade på sin Facebooksida om den här videon med bilder från New York Marathon 1983 som Rod Dixon från Nya Zeeland vann. Det är verkligen en bild av en annan tidsålder med den ganska store Dixon som med mer vilja och kraft än stil och grace kämpar sig ikapp och förbi ledaren Geoff Smith. Klassiska scener efter målgången också.




Jämför med hur det såg ut när Patrick Makau slog världsrekordet i Berlin och hur oberörd han ser ut innan och efter målgång. Om inte annat talar det väl för att det finns en hel del att putsa på det där rekordet.

Alla helvetets kval

Jag har haft en plan eller snarare en dröm om att kvala in till och springa New York Marathon inom några år. Dels för loppet i sig naturligtvis men även för att kvaltiderna är tuffa, men inte helt ouppnåeliga, mål. Står planeterna rätt och alla gudar är med mig skulle jag kanske, kanske kunna klara det som krävs - 1:23 på halvmaran eller 2:55 på fulla distansen. En dröm, som sagt. Så tänkte jag innan det här dök upp:

"The time qualifying standards will be tightened to 75% of age-graded times in five-year increments"

Kvaltiderna var tuffa. Det är betydligt värre nu. Moroten har släckts*.

Nu kommer jag knappast ta mig till New York på prestation. Återstår lotteriet eller resebyrå. Fullt acceptabla vägar men inte lika bra som träningsmotivation...

Satte in en attack med en kilometer kvar, knäckte konkurrenterna

Vi har bokat en resa till Gran Canaria i november. Det blir inte helt dumt att komma iväg lite och naturligtvis planerar jag att smita iväg och cykla lite i bergen medan vi är där. Jag har knappt suttit på cykeln efter Kalmar så jag kände idag att jag kanske måste grunda formen lite för att inte bli alldeles knäckt där nere. Jag har skaffat en dvd ("...") från Tacx som har filmat olika berömda klättringar och så får man sitta där och glo på vägen som rullar fram på TV:n och försöka låtsas som att man befinner sig i Pyrenéerna en vacker sommardag. Inte framför en fläkt i sovrummet. Medan man cyklar så kommer det upp siffror på skärmen som anger lutning och vilket motstånd man ska ställa trainern på. Det var väl ungefär så spännande som det låter det. För att få lite spänning försökte jag låtsas att jag höll på att jaga ikapp en lång utbrytning. Det tog ungefär 45 minuter. Jag attackerade direkt och vann solo.

När jag var liten så hade jag en egen tennisturnering i mormor och morfars hall. Där var ryssen som alltid skulle slå svåra konstslag, en hårtslående britt, amerikanen som alltid gick på nät och fransmannen som aldrig gick på nät, oavsett vad. Jag bollade mot en vägg och växlade spelare mellan slagen. Många turneringar utkämpades och bokfördes med resultat i game, set och match. Ryssen förlorade för det mesta men en enda gång fick han allt på plats och gick och skrällvann. Jag förstår än idag inte hur det kunde ske.

25 år senare sitter jag och låtsastävlar igen.

Att bygga karaktär (harden the fuck up)

Vädret idag inbjuder till att bita ihop och ta sig i kragen. Halv storm och piskande regn. Klassisk Göteborgshöst. På cykeln på väg hem från jobbet måste jag blunda eftersom regnet piskar så hårt i ögonen att det gör ont. Väl hemma var jag tvungen att släpa ut hunden. Jag försökte få henne intresserad av en löprunda men hennes förståelse för varför man ska vara ute mer än nödvändigt i det här vädret var inte så stor. Jag försökte förklara att det var bra för karaktären men hon ville inte lyssna på det örat. Harden the fuck upp, byracka.

Ovanstående är en av Velominatis "The Rules". Dessutom en catchphrase (?) i ett australiensiskt (?) TV-program (?). som saluför "Harden the Fuck Up Wristbands" i webshoppen. Fränk Schleck har ett. Jag kan själv behöva höra det ibland. När klockan ringer på morgonen och jag ställer in min planerade träning eftersom det är alldeles för skönt under täcket. När jag är trött, hungrig, måste gå ut med hunden, ölsugen, eller vilka andra ursäkter jag nu kan tänkas komma på för att inte träna eller åtminstone inte träna hårt. Jag kommer ofta och gärna på sådana ursäkter.

Harden the fuck up.

Och det var det jag tänkte idag. Trots att allt talade mot det så bestämde jag mig till slut för att ge mig ut i ovädret medan hunden låg och torkade i soffan. Jag tog sikte på vattenpölar och gjorde det bästa för att få så mycket regn och blåst i ansiktet som möjligt. Några gånger stannade jag och gjorde armhävningar, som någon sorts army training-typ. Jag blev både trött och blöt och i slutändan ganska glad och nöjd med det. Det var egentligen en alldeles för trevlig runda för att ge det jag sökte. Jag varken frös eller spydde, till exempel. Det finns förbättringspotential.

I Runner's World drar även Mårten Klingberg en lans för träning utan trivsel:

"Träna ska vara roligt” hör jag den välmente programledaren i P1s ”Kropp och själ” deklarera. Träna ska inte vara roligt, hävdar jag. Det är just den villfarelsen som gör att det inte blir någon träning alls för många. Om man tror man ska på party, och så får man en spark på pungen istället – klart man skiter i det. Att anstränga sig hårt är bara roligt för en masochist. Vi andra får motivera oss på andra sätt."

Det finns inga genvägar

Jag har en tendens att alltid hitta genvägar som visar sig leda genom träsk, taggiga snår, höga berg och djupa dalar. Jag har också en dos tjurskallighet som gör att jag istället för att vända ger mig tusan på att forcera hindren bara för att gå ner mig ännu djupare i träsken och förlora alla eventuella möjligheter att vända om. Jag minns till exempel "genvägen" jag och min styvbror försökte ta när vi var i Saalbach och åkte snowboard. Sista åket för dan och vi var lite på fel sida berget för att komma ner till området där vi bodde. På pistkartan såg  det ut som att vi skulle kunna ta oss över till en backe som ledde rakt ner till hotellet. Vi gav oss ut ur pisten, någon verkade visslade i en visselpipa men det tog vi ingen notis om. Snart förstod vi att det var liftvakten som visslat och varför: vi var på väg rakt ner i en ravin. Hade vi fortsatt neråt hade vi hamnat längst ner i ravinen med berg åt alla håll och knappast några möjligheter att ta sig därifrån av egen kraft. Inte ett bra sätt att sluta den första skiddagen, tyckte vi. Vid det här laget var det alldels för sent att vända om men efter någon timmes skråande, pulsande och klättrande tog vi oss till slut fram till en nu öde backe, åkte ner och kollapsade i säng. Så var det med den genvägen.

Idag drog jag iväg på en lagom löprunda - planen var att jogga bort till tennisklubben och sedan ta mig an backen upp till Delsjömasten. Jag bestämde mig för att köra femminutersintervaller med intensitet ungefär på tröskel, alltså inte alltför hårt. På 2x5 minuter kom jag till foten av den sista branten, på 1:30 kom jag upp för den enligt modellen "fullt ös medvetslös och undvik att kräkas på toppen". Väl på toppen så var det dags att jogga hemåt lite lätt. Jag gav mig ut på en stig. Snart var jag på hala klipphällar, i djupa blöthål och kämpandes genom vildväxt gräs innan jag slutligen lyckades krypa upp på milspåret och bege mig hemåt. Jag insåg redan här att min lilla hemåtjogg skulle bli lite längre än tänkt. Det började bli lite skumt i spåret och lite kyligt i shorts och (s)wet t-shirt. Vid Delsjön fick jag dessutom besök av pepparkaksgubben. Tacksam att någon varit förutseende nog att ställa ett utedass just där. Ut i spåret igen tog jag mig på ett något lättare och mer avslappnat sätt hemåt. In genom dörren efter 75 minuter vilket för tillfället nästan får klassas som långpass. Gott då att ta en varm dusch, brygga en kanna kaffe och slå sig ner i soffan.

Jag tänker på marathon

Härom veckan kom först beskedet att Paula Radcliffe blir av med sitt världsrekord på 2:15:25 och det nya världsrekordet blir istället hennes 2:17:42 från London 2005. IAAF har nämligen bestämt att kvinnors världsrekord enbart ska räknas om de är satta i lopp med endast kvinnliga deltagare. I blandade marathonlopp kan kvinnorna använda sig av manliga farthållare ända in i mål vilket man alltså nu inte tillåter för att rekorden ska räknas. Det finns mycket att säga om det rimliga i att ändra regler i efterhand. En intressant parallell är hur man i simningen numera förbjudit "hajdräkterna" men låtit världsrekorden vara kvar. Jag kan tycka att det är det enda rimliga. Det känns orättvist att ta rekord ifrån idrottare som följt gällande regelverk.

Sedan var det också Berlin Marathon där Patrick Makau sprang in på det nya världsrekordet 2:03:38. Dessutom slog han samtidigt världsrekordet på den udda distansen 30 km. Det är inget konstigt i sig, det märkliga är att han faktiskt inte var först över 30 km-linjen. Det var istället en av farthållarna som senare klev av loppet. Eftersom denne farthållare inte fullföljde hela maran så räknas inte den tiden. Även om han har sprungit 30 km snabbare än någon annan. Världsrekordinnehavaren är alltså löparen som sprungit näst snabbast någonsin. Om ens det. Geoffrey Mutai sprang ju Boston på 2:03:02. Men på den banan räknas inte några världsrekord eftersom man kan ha fördel av medvind och höjdskillnad mellan start och mål.

Kanske dags att lägga ner världsrekordjakten och istället fokusera på tävling, kamp och taktik i loppen? Mer Finnkampen helt enkelt. Rävspel, knuffar och blodvite. Minns detta klassiska lopp där samtliga blev diskade:





Men visst, man ska nog inte ta det för långt heller: