Fördelen med att börja idrotta i mogen ålder är att man inte har så mycket gamla meriter att leva upp till. När ens 20-åriga jag värmde Billy's panpizza på elementet i studentrummet och tyckte att två påsar chips fungerade som middag så är det liksom inte så svårt att slå pers på milen tio eller tjugo år senare.
Om det är någonstans som ungdom slår klass så är det väl däremot på sprintdistanser. Många har meriter från skolmästerskap och friluftsdagar och alla minns nog vem som var snabbast i klassen på 60 meter. Om jag avslöjar att jag redan på lågstadiet fick öknamnet "sölkorven" så kan ni kanske ana att det inte var jag. Jag tog i så mycket jag kunde men det gick inte snabbare för det. När jag lärde mig att man skulle springa avslappnat så slappnade jag av så mycket jag kunde men var fortfarande sämst. Jag tror att jag sprang 100 meter på 15-16 sekunder någonting på högstadiet.
Men idag var jag på Valhalla IP och körde lite löpskolning och korta intervaller. Mot slutet så började jag fundera på om jag inte skulle testa att köra en hundring och se vad som hänt de senaste femton åren. Alltså ställde jag mig i imaginära startblock med klockan i handen och sprang. Det kändes riktigt bra men när jag tittade på klockan visade det sig att jag missat att trycka igång den. Ok. Nytt försök. Ner i startblocken, upp och i mål och på klockan - 13:15. Visst, tidtagningen kanske inte är helt tillförlitlig, men ändå. 13:15. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar