Det finns inga genvägar

Jag har en tendens att alltid hitta genvägar som visar sig leda genom träsk, taggiga snår, höga berg och djupa dalar. Jag har också en dos tjurskallighet som gör att jag istället för att vända ger mig tusan på att forcera hindren bara för att gå ner mig ännu djupare i träsken och förlora alla eventuella möjligheter att vända om. Jag minns till exempel "genvägen" jag och min styvbror försökte ta när vi var i Saalbach och åkte snowboard. Sista åket för dan och vi var lite på fel sida berget för att komma ner till området där vi bodde. På pistkartan såg  det ut som att vi skulle kunna ta oss över till en backe som ledde rakt ner till hotellet. Vi gav oss ut ur pisten, någon verkade visslade i en visselpipa men det tog vi ingen notis om. Snart förstod vi att det var liftvakten som visslat och varför: vi var på väg rakt ner i en ravin. Hade vi fortsatt neråt hade vi hamnat längst ner i ravinen med berg åt alla håll och knappast några möjligheter att ta sig därifrån av egen kraft. Inte ett bra sätt att sluta den första skiddagen, tyckte vi. Vid det här laget var det alldels för sent att vända om men efter någon timmes skråande, pulsande och klättrande tog vi oss till slut fram till en nu öde backe, åkte ner och kollapsade i säng. Så var det med den genvägen.

Idag drog jag iväg på en lagom löprunda - planen var att jogga bort till tennisklubben och sedan ta mig an backen upp till Delsjömasten. Jag bestämde mig för att köra femminutersintervaller med intensitet ungefär på tröskel, alltså inte alltför hårt. På 2x5 minuter kom jag till foten av den sista branten, på 1:30 kom jag upp för den enligt modellen "fullt ös medvetslös och undvik att kräkas på toppen". Väl på toppen så var det dags att jogga hemåt lite lätt. Jag gav mig ut på en stig. Snart var jag på hala klipphällar, i djupa blöthål och kämpandes genom vildväxt gräs innan jag slutligen lyckades krypa upp på milspåret och bege mig hemåt. Jag insåg redan här att min lilla hemåtjogg skulle bli lite längre än tänkt. Det började bli lite skumt i spåret och lite kyligt i shorts och (s)wet t-shirt. Vid Delsjön fick jag dessutom besök av pepparkaksgubben. Tacksam att någon varit förutseende nog att ställa ett utedass just där. Ut i spåret igen tog jag mig på ett något lättare och mer avslappnat sätt hemåt. In genom dörren efter 75 minuter vilket för tillfället nästan får klassas som långpass. Gott då att ta en varm dusch, brygga en kanna kaffe och slå sig ner i soffan.