Härom veckan kom först beskedet att Paula Radcliffe blir av med sitt världsrekord på 2:15:25 och det nya världsrekordet blir istället hennes 2:17:42 från London 2005. IAAF har nämligen bestämt att kvinnors världsrekord enbart ska räknas om de är satta i lopp med endast kvinnliga deltagare. I blandade marathonlopp kan kvinnorna använda sig av manliga farthållare ända in i mål vilket man alltså nu inte tillåter för att rekorden ska räknas. Det finns mycket att säga om det rimliga i att ändra regler i efterhand. En intressant parallell är hur man i simningen numera förbjudit "hajdräkterna" men låtit världsrekorden vara kvar. Jag kan tycka att det är det enda rimliga. Det känns orättvist att ta rekord ifrån idrottare som följt gällande regelverk.
Sedan var det också Berlin Marathon där Patrick Makau sprang in på det nya världsrekordet 2:03:38. Dessutom slog han samtidigt världsrekordet på den udda distansen 30 km. Det är inget konstigt i sig, det märkliga är att han faktiskt inte var först över 30 km-linjen. Det var istället en av farthållarna som senare klev av loppet. Eftersom denne farthållare inte fullföljde hela maran så räknas inte den tiden. Även om han har sprungit 30 km snabbare än någon annan. Världsrekordinnehavaren är alltså löparen som sprungit näst snabbast någonsin. Om ens det. Geoffrey Mutai sprang ju Boston på 2:03:02. Men på den banan räknas inte några världsrekord eftersom man kan ha fördel av medvind och höjdskillnad mellan start och mål.
Kanske dags att lägga ner världsrekordjakten och istället fokusera på tävling, kamp och taktik i loppen? Mer Finnkampen helt enkelt. Rävspel, knuffar och blodvite. Minns detta klassiska lopp där samtliga blev diskade:
Men visst, man ska nog inte ta det för långt heller:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar