Varför? En bra fråga som det inte är helt ovanligt att jag ställer mig själv när jag är ute och springer. Visst, det finns stunder av "runner's high" och ofta är det inte bara "skönt när man är klar", men ju mer man tar i och ju tröttare man blir desto lättare är det att fråga sig varför man håller på egentligen.
Varför? står det också på en skylt som man brukar stöta på när man springer genom Majorna på Göteborgsvarvet. Det brukar sitta ett s.k. gött gäng där med grillen i full gång och ölen i högsta hugg bakom skylten som kanske får en och en annan att ifrågasätta vad de håller på med redan där .
Ger man sig som Robin Harvie på att springa 246 kilometer över en bergskedja i grekisk sensommarvärme - Spartathlon - så är det kanske inte så konstigt att man frågar sig själv varför. Än mindre att andra ställer samma fråga. Så han skrev en bok. Why we run - A story of obsession.
Harvie går ut hårt. Tjugo sidor in i boken har han redan hunnit citera både Thoreau och Ralph Waldo Emerson och det fortsätter dyka upp filosofer, idrottsmän och äventyrare som kan vävas in i berättelsen om den mänskliga naturen i allmänhet och distanslöpningen i synnerhet. Från Karl Marx och Nietzsche till Sir Walter Scott, Emil Zatopek och inte minst den märkliga berättelsen om hur marathonlöpningen introducerades till världen under de första moderna olympiska spelen i Aten:
Olympiaden 1896 bjöd på löpgrenarna 100, 400, 800 och 1500 meter - och så då 40 kilometer: marathon. En distans som ingen hade någon vidare erfarenhet av, men medaljörerna på 1500 meter dubblerade och till slut hade man samlat ihop till sjutton startande (varav tretton greker). 1500-meterslöparna ledde loppet länge trots sin ovana av längre distanser, innan de föll ifrån en efter en. Sist att ge sig var guldmedaljören Edwin Flack. Australiensaren Flack, som även lyckades ta sig till semifinal i tennis under samma spel, stapplade till slut dödstrött av vägen med endast tre kilometer kvar till förmån för greken Spyridon Louis som fick triumfera inför en extatisk hemmapublik. När dimman lagt sig var det bara tio deltagare som hade tagit sig i mål. En av dessa, trean Spyridon Belokas, visade sig dock ha åkt häst (oxe? åsna?) och vagn under delar av banan och blev följaktligen diskvalificerad. Det är som synes ännu långt till dagens olympiska spel med dess professionella och välförberedda idrottare och svällande organisationer i en mångmiljardindustri fjärran från amatörismen och pionjärandan som präglade dessa första olympiader.
Långlöpningens historia är definitivt värd att berätta och Robin Harvie gör det bra och intressant. Det finns många anekdoter och både lustiga och tragiska berättelser från de första stapplande decennierna av 1900-talet - en av de mer tragiska är den om den portugisiska marathonlöparen Fransisco Lázaro som avled under OS 1912 efter att ha täckt kroppen med vax för att förhindra svettning - men det är inte bara en bok om löpningens historia utan Harvie väver in de här berättelserna i sin egen personliga berättelse om löpning i allmänhet och Spartathlon i synnerhet. Boken börjar i en tragedi när Harvies svärfar oväntat och plötsligt avlider och det är genom löpningen som han både hanterar och flyr ifrån sorgen. Samtidigt som familjen går igenom en av sina värsta kriser underkastar han sig ett rigoröst tränings- och dietprogram för att på ett år gå från hyfsad marathonmotionär med lätt övervikt till fullfjädrad ultralöpare. En fysiskt likväl som mentalt utmanande uppgift och det är med stöd från andras berättelser och filosofier som han under tiden försöker nå och förklara löpningens själ. Kanske främst för sig själv men även för sin familj som visserligen är stöttande men nog ändå oförstående innerst inne.
Det är uppenbarligen så att många som upplever ett stort nöje i löpning - något de flesta anser vara pest och pina - gärna vill förklara vad icke-löparna går miste om. Att få förståelse för det kan emellertid visa sig svårt när man hävdar att det är just pesten och pinan som är tjusningen. Det går till exempel en tydlig skiljelinje mellan de som tycker att triathlonklassikern "The Crawl" är helt obegriplig och de som tycker att det visserligen är lite extremt men rätt häftigt ändå... (Här finns ett gammalt inlägg där jag länkar till The Crawl för den som är osäker på vilken sida man står på). I en intervju med Robin Harvie säger han själv att det var först när hans fru, som inte är någon löpare, läste boken som hon egentligen förstod hans hängivenhet och drivkraft. Vissa saker är svåra att förklara kortfattat.
Oförståelse åt andra hållet finns det i den totala hängivenhetens spår naturligtvis också prov på. Som i de berömda första raderna av Tim Krabbes cykelroman "The Rider": "Non-racers. The emptiness of those lives chock me". I en själ som är så uppslukad av en sak, ett mål, kan hela världen runt omkring med dess vardagliga lunk verka oviktig och ointressant. Något som Harvie inser och verkar förstå problematiken i. Boken utmynnar heller inte i en framgångssaga där alla pusselbitar faller på plats utan Harvie förblir ganska oförändrad även efter Spartathlonupplevelsen, något som han konstaterar med viss besvikelse. Även det en viktig insikt.
Till sist ligger det något i de avslutande reflektionerna om att vi i en ganska ombonad tillvaro mår bra av att utsätta oss för situationer där vi upplever att tillvaron ställs på sin spets - som i den ganska smärtsamma men ändå relativt ofarliga fysiska utmattningen. Det finns dock en del fallgropar här och Harvie går i en när han utrycker sig lite väl svepande om "vår trygga moderna värld". Han skriver att "The Spartahlon is one of the few doors the modern world has left open on risk (...) We so rarely feel a cold, sweating fear for our lives" vilket jag tycker dels är ett enormt onödigt romantiserande av verklig rädsla och dels nästan ignorant med tanke på alla som Harvie exkluderar med sitt "vi" - människor som faktiskt upplever verklig skräck och verklig livsfara, utan Harvies privilegier. Där missar han målet tycker jag, men i stort träffar boken rätt för det mesta och är en klart läsvärd bok om löpning någonstans mellan Haruki Murakamis personliga anslag i "What I talk about when I talk about running" och den populärakademiska antologin "Running and Philosophy - A marathon for the mind" som jag kanske får tillfälle att återkomma till. Den får fyra pulsband och två spikskor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar