Gran Canaria, dag 2

Rundan

Höjdkurvan

Dag 2 skippade jag uppvärmningen på kustvägen och körde istället rätt upp i bergen från Playa del Ingles i riktning San Bartolomé. Det börjar direkt uppför här, men det är ändå en lagom snäll och lagom lång klättring innan man kan njuta av utsikten över hav och strand en stund. Det går snabbt att komma upp och när man vänder sig om och tittar bakåt på sanddynerna någonstans där borta i fjärran känns det redan som man är i en annan värld. Istället för tyskar, halvrisiga restauranger och nudister så närmar man sig bergens absoluta stillhet och tystnad där allt som hörs är enstaka hundar som skäller i fjärran. Än så länge är det ganska vältrafikerat dock med en hel del turister på väg upp för att titta på lämningar från ursprungsbefolkningen och beundra utsikten. Det är dock ganska tunt med andra cyklister. Kanske cyklar jag på fel tid eller fel platser men det är inte direkt fler ute på vägarna än det är en fin försommardag här hemma, snarare tvärtom.

Efter en kort utförskörning får man se sig om lite i världsarvsbyn Fataga innan det är dags att klättra igen, upp till Alto de Fataga på dryga tusen meters höjd. Det är riktigt härlig cykling här på jättefina, slingrande serpentiner och gott om tid att komma in i rytmen. Jag har varit ute i två timmar när jag är uppe på dagens högsta punkt och trippmätaren visar att jag har cyklat cirka tre mil... Känslan av att man inte kommer någon vart blir dock inte särskilt långvarig utan det räcker med att titta ner mot dalen och se de små husen längst där nere och vägen som slingrar sig uppför för att genast få en tydlig bild av vad man har åstadkommit.

Det är inte riktigt samma kanonväder som jag hade igår utan molnen hänger över toppen på bergen och det börjar kännas lite kyligare här uppe också. Jag hade vissa funderingar på att ge mig på öns högsta punkt, Pico des Nieves, idag men jag är dels inte så sugen på att ge mig upp i molnen och jag är dessutom osäker på hur lång tid det skulle ta så jag bestämmer mig istället för att ta vägen förbi Risco Blanco och så ner mot kusten igen via Santa Lucia. Risco Blanco-vägen är verkligen ingen höjdare. Genom själva byn, som är pittoresk så det förslår, går det ganska smärtfritt - bortsett från att en av byns hundar plötsligt hoppar ut ur en buske och "attackerar" mig - men strax går det brant nerför på en väg som är fylld med hål, grushögar och sprickor. Det är bara att hänga på bromsarna och ta det så försiktigt som möjligt men det är ändå med trötta och skakiga armar jag till slut kommer ner till den lite större vägen genom Santa Lucia. De flesta vägarna jag stötte på var utmärkta och bättre än hemma men det fanns alltså undantag varav det här var ett. Jag hade oturen att få de dåliga vägarna just i nerförskörningarna och med facit i hand hade det varit betydligt bättre att köra åt andra hållet just här, även om det såg ruggigt brant och tufft ut.

Nåväl, nu tar en betydligt bättre och roligare utförskörning vid. Bred, fin väg, svepande svängar och det rullar på bra ända ner till kusten. Jag cyklar lite vilse ett tag innan jag hittar kustvägen som här, öster om Playa del Ingles, är betydligt plattare och bredare än västerut. Jag har en rejäl medvind i ryggen så det är en fröjd att trycka på i 40+ större delen av vägen hem. Vattnet är slut och här nere i solen börjar munnen kännas mer och mer som ett läskpapper men snart är jag på hotellrummet och kan svepa en halv liter vatten, en cola, en öl (av den lokala varianten Tropical) innan det återigen är dags för lunch. På kvällen äter jag och Pernilla trerätters på en fransk restaurang och delar på en flaska vin. Maten under veckan var i stort ingen höjdare men det här var ett undantag. Crêpes, havsaborre och plommontarte. Himmelskt.

När de tyska pensionärerna på hotellet är på väg ut på stan går vi och lägger oss. En dag kvar att cykla för mig.

Tidigare inlägg från GC här.