Kalmar Minitri

Minitri. Vilket namn. Låter som en barntävling. Men ok.

När Kalmar nu blir med Ironman så påverkar det också sprinten som numera är 1/10 Ironman (380 m simning, 18 km cykel, 4,2 km löpning) istället för den mer traditionella sprintdistansen (750m/20km/5km) som man kört innan. Sen ligger det en annan air runt hela arrangemanget i år. Ironmanflaggorna vajar i vinden, målgången är på stortroget med två maffiga läktare, expoområdet har svällt och det känns som att det är betydligt mer folk i omlopp i stan än det varit innan. Kul!

Hur gick tävlingen då, kan man undra. Det började med lite dramatik. Jag pumpade upp däcken, ställde cykeln ifrån mig och 30 sekunder senare hördes ett ljudligt pys. Punka. Jag brukar ju berömma mig om att sällan punktera så det är ju typiskt att det händer 45 minuter innan start. Min första tanke var att lämna in hela hjulet till verkstaden inne på området för att kunna värma upp och fixa i ordning mina grejer under tiden men det var fullt upp med växeljusteringar av diverse tempocyklar så jag fick göra det själv. Det löste sig men det blev stressigt att ta sig till simstarten och jag kände att det skulle bli för snävt med tid för att få på sig våtdräkten ordentligt så det fick bli simning utan. Simningen gick väl ok trots det. Det var lite svårnavigerat när man vände upp mot kvällsolen så jag försökte hålla mig nära de andra och hoppas att de simmade rätt. Gänget framför hade jag kunnat hänga på med våtdräkt men det var inte så mycket att göra åt. Kom upp som 22:a i klassen på 9:06 inklusive nästan fyrahundra meters löpning till växlingsområdet.

Ut på cykeln hände ingenting när jag skulle trampa iväg. "Lätt växel", var min första tanke. En blick neråt avslöjade att det inte var någon växel alls – kedjan hade hoppat. Hoppade av för att peta på den igen men märkte att hjulet också verkade ha fastnat på något sätt. Det blev lite pill innan jag fick hjulet rätt i ramen, kedjan rätt i bakväxeln och kunde lägga upp den på framklingan. Slarvigt att inte kolla det ordentligt när jag hade haft av hjulet och lagat punkan och jag svor lite över min egen klantighet. Medan jag stod och stressade med kedjan så passerade det ett helt gäng med folk och det kändes som jag gick ut på cyklingen sist. Gav mig fan på att börja jaga direkt och drog på. Började mycket riktigt också passera folk snart och körde också upp mig tre placeringar utöver de jag tappat i växlingen. Effektiv cykeltid blev 27:30 ungefär vilket hade motsvarat topp tio i klassen eller topp tjugo totalt vilket jag är väldigt nöjd med.

Efter urladdningen på cykeln så var det väl inte så mycket kvar att spela med på löpningen utan det var kämpigt mest hela tiden. Hade inte krafter att trycka på utan låg runt rätt beskedliga 4:30 min/km större delen av tiden. Dock så var det klart häftigt att springa in i stan med målgången på Stortorget inför två stora läktare fullpackade med publik som självklar höjdpunkt. Till slut blev det en 19:e plats av 32 startande i seniorklass och 60 totalt av dryga 500.

Nöjd med fysiken men mindre nöjd med logistiken. Det är lite prylar att hålla reda på med triathlon. Skärpning där.

Ryggont

Satt och tittade på OS i förra veckan innan jag framåt eftermiddagen tänkte att jag skulle ge mig ut på ett löppass. Kände mig lite stel i ryggen men tänkte väl att det släpper efter ett tag men så fort jag tog ett löpsteg så spände det och högg i hela korsryggen så att springa var bara inte att tänka på. Bara att halta hem igen. Det gav några spännande dagar med nedsatt rörlighet även om de flesta aktiviteter funkade hyfsat. Gå ut med hunden kunde jag göra, simma gick ok och efter ett par dagar vågade jag mig på att cykla lite på trainer vilket funkade. Inte så att jag kände mig så smidig men det gick i alla fall. Jag behövde inte ens ställa in min medverkan i svensexefirandet för min kompis Gustav utan klarade till och med av två stenhårda lasergamepartier där vi blev förnedrade och hånade av ett stim med åttaåringar. På fredagen mådde jag väl sådär. Sprang en sväng men det fick bli riktigt lugnt.

Sen var det bröllop i helgen och dan efter åkte jag och Pernilla till Köpenhamn och tittade på Challenge Copenhagen ett tag vilket var riktigt skoj. Det var en härlig stämning längs löparbanan med massor av folk som hejade och jag försökte dra mitt strå till stacken och heja lite extra på alla svenskar jag såg. När vi lämnade hade tävlingen hållit på i ungefär nio timmar så folk var fortfarande relativt pigga och raska.

Nu bär det snart av till Kalmar för en avrundning på semestern. Igår testade jag ett ganska tufft cykelpass direkt följt av tio minuters hård löpning och tyckte att det kändes så pass bra att jag vågade anmäla mig till sprinten på torsdag. Idag testade jag att simma en hård fyrahundring också vilket gick helt ok så jag tror det kommer funka bra. Samtidigt så känns det som att ryggen är ett lite osäkert kort så jag kan likaväl få bryta men det får bli som det blir. Kul i alla fall att återigen få känna stämningen och jag ser sen fram emot att få vara med som åskådare när det smäller till på lördag och Kalmar Ironman gör premiär.

DNS och starka ben på Lisa Nordén

Om vi börjar med det tråkiga så stod jag över Horla Triathlon idag. Trötthet, motivationsbrist. Ska erkänna att det lockade att stanna hemma och kolla på damernas triathlon på OS också och det var inte fel beslut med facit i hand.

Efter upplösningen så var jag alldeles matt, sista kilometern var oerhört rafflande. Så rafflande att på slutet var jag tvungen att ställa mig upp och skrika rakt ut för att sen efter målgång kollapsa i soffan, gråta en skvätt, helt slut. Vilken pärs. Otroligt häftigt idrottsögonblick för mig.

Det här blir säkert ett lyft för triathlon i Sverige och jag hoppas också att folk får upp lite intresse för de kortare distanserna för annars känns det som det är väldigt mycket långdistans inom triathlonsporten. Ironman är naturligtvis häftigt men frågan är om jag inte tycker att det är ännu häftigare att springa de avslutande 10 kilometrarna under 30 som herreliten gör eller för den delen under 34 som damerna gör idag. Det är alltså tider som skulle kunna räcka till guld på 10 000 m bana på SM. Ruggigt snabbt.

Även om vi inte har några svenska deltagare i herrarnas lopp imorgon så kommer även det vara en häftig tävling som jag tycker man ska ratta in om man har möjlighet. Jag tror det kan gå grymt fort på löpdelen.

Inspirerad av Lisas lopp blev i alla fall jag och dunkade 7,5 km med progression till strax under 4-fart men benen var lite trötta och ville inte riktigt vara med. Följde upp med ett simpass i Lundbybadets ute-50:a där jag i alla fall lyckades köra 10x100 med start 2:00 med ganska goda marginaler. Det kändes bra att kunna ro hem en hyfsad serie nu efter att egentligen bara ha kört två badpass utan struktur förra veckan. Tror på en rätt brant kurva uppåt när musklerna i axlar och överarmar börjar vänja sig vid de ovana rörelserna. Nu kände jag att det räckte med en halvtimme och kommer fortsätta att prioritera lite kortare pass, men ofta, för att få in känslan. Kul att simma igen.

Badpremiär

Komma i form för triathlon var det ja. Inte mycket att be för utan bara att hoppa i plurret och simma några längder. Lundbybadets utomhus-50:a var det som gällde och det blev mäktiga 30 minuter idag, underbart är kort. Har man inte simtränat på ett år så märks det kan jag meddela. Jag sjönk inte i alla fall men det krävs nog att jag ligger i för att jag ska komma i hyfsad simform igen. Hundringarna gick på 1:45 ungefär. Vi behöver ju inte prata om hur många hundringar det blev och hur mycket jag vilade mellan dem. Man ska ta det lugnt i början.. Å andra sidan vet jag sen förr att det räcker med 4-5 pass innan det börjar kännas hyfsat ok så jag hoppas det är så den här gången också. Jag har i alla fall beställt en vass våtdräkt eftersom jag sålde min gamla trotjänare (en Orca S2) i våras till en student som skulle köra Göteborg Triathlon så jag känner mig ju så illa tvungen att simträna och bli åtminstone halvsnabb för det känns ju lite pinsamt att komma med värsta grejorna om man sen ligger och plaskar runt som en bakfull säl. Det underlättar i alla fall att komma igång när man kan ligga och gassa i solljuset i en behagligt varm utomhuspool så det tackar vi för.

En kväll på löparbanan

Behövde inte ens forcera några staket för att komma in på Åby IP ikväll. Skönt. Det var bara att kliva in till löparbanorna som låg och väntade i kvällsolen. 5x1000 blev det med lite optimistisk öppning (3:43) och sedan drog sig tiderna långsamt uppåt med riktigt stumma ben på sista (3:50). 1:30 vila. Länge sen jag sprang på bana. Gillar det annars skarpt, framförallt varma sommarkvällar i lätta skor, korta shorts och bar överkropp. Man känner sig som en gasell när man tycker på i kurvorna och blundar man lite så kan man lätt tänka sig att man är Mo Farrah på väg mot OS-guld. I alla fall så länge inte några riktiga friidrottare är där och springer cirklar runt en på långa och lätta ben. Då känner man sig mer som en frustande flodhäst eller nåt.

Strava

Har som sist i klassen börjat testa Strava och det verkar ju vara en riktigt skojig liten sida det. Kort sagt så är tar sidan GPS-data från en cykeldator eller den egna appen till iPhone eller Android och sammanställer. Det som ger det lilla extra är att användarna kan lägga in "segments" där tiderna registreras och sammanställs i en topplista. Oftast är det väl backar men det kan också vara andra sträckor som passar sig för att köra lite extra på. När man kommer hem och laddar upp sina data så får man se vilka segments man kört och hur man placerat sig tillsammans med all annan data man vat sig (höjdkurvor, snittfart, m.m.).

Jag stoppade således telefonen i fickan och startade appen innan jag gav mig iväg idag. Körde Benarbyvägen och därefter söderut mot Anneberg innan jag vände ut mot kusten via Lindome och tog Säröbanan hem. Det blåste rätt mycket från syd/sydväst vilket gjorde det lite kämpigt ut mot kusten men som gengäld fick jag cruisa i medvinden sista biten hem och det är ju alltid skönt att ha vinden i ryggen i slutet.

Väl hemma visade det sig att jag i alla fall mäktat med att ta mig in på topp 10 på ett par ställen på Benarbyvägen. Sen var det rätt slut på både ben och på segment men det blev i alla fall 2 timmar och 30 minuter på cykeln. Bra för både bränna och form. Nu stundar fyra veckors semester så jag hoppas jag ska kunna komma i hyfsad form till sprinten i Kalmar om en månad.

Just det. Här är länken till min profil på Strava.

Åsaloppet

Jag har haft akut datorbrist de senaste veckorna efter att ha lyckats glömma min laptop på tåget när jag åkte hem från min lillasysters student i Kalmar. Jag drog i alla tillgängliga trådar som man kan dra i som lokförare och SJ-anställd och lyckades till slut lokalisera en städare som visserligen hade hittat min dator, men dessvärre lagt den i det låsta hittegodsutrymmet för fem minuter sen. Och där kommer man inte in utan vidare så det blev transport till Stockholm och diverse turer innan den till slut kom till min ICA-butik för uthämtning. Så kan det gå när man inte har huvudet med sig.

Huvudet med mig hade jag däremot i lördags när jag sprang Åsaloppet, 10 km. En air av spänning låg i luften med Mustafa Mohamed på armlängds avstånd i starten men det dröjde inte länge innan han försvann i fjärran och lämnade oss vanliga dödliga åt våra öden. Mitt öde var att springa utom tävlan. När jag skulle efteranmäla mig timmen före start visade sig loppet vara "fullt". Eller åtminstone var nummerlapparna och tidtagningschippen slut. "Du kan få springa utan tidtagning för 50 spänn och lägga resten på en god middag". Jag hade ju packat hund och sambo i bilen och dragit med dem ner till Åsa så det var väl lika bra att springa då. Däremot så kände jag mig lite osäker på hur jag skulle ta mig an loppet. Jag var ganska säker på att jag skulle persa med god marginal med tanke på mina tidigare, rätt mediokert genomförda, insatser på distansen på sistone, men jag var osäker på om jag skulle ha motivation att plåga mig så pass som man ändå måste göra för att springa en mil hyfsat snabbt. Men sånt där känns ändå värst innan man är igång. När starten väl hade gått försökte jag undvika att dras med i rusningen, vilket gick hyfsat, och öppnade första kilometern på 4:05 ungefär. Banan gick ut mot kusten på slingrande små vägar och cykelbanor med några mindre backar men överlag ganska platt. Jag tog rygg på en tjej som höll ett bra tempo men helt plötsligt sprang hon av banan och in i skogen. Jag antar att naturen kallade. Halvvägs in i loppet började det ta emot lite, som sig bör, men jag passerade också ganska många och kunde hålla uppe tempot även om jag var rejält trött. Hamnade i en triathlonklunga ett tag. Kände att det var lite prestigematch där och jag var jäkligt nöjd när jag kunde gå ifrån de andra kompressionsklädda herrarna. Sista 3-4 kilometrarna var det mycket pannben som krävdes men jag är jäkligt nöjd med att jag kunde hålla uppe tempot trots att jag kände mig rejält stum och verkligen fick bita i och grina illa. Jag antar att det syntes att jag slet för jag fick väldigt mycket hejarop och peppande tillrop från åskådarna längs med banan och med en kilometer kvar så hade jag deesutom egen hejaklack bestående av ett gäng kollegor med anknytning till Åsa. Deras hejande gav lite extra skjuts i steget vilket jag verkligen behövde. Amy (hunden) och Pernilla (sambon) stod strax efteråt och en av dem gjorde en tapper ansats att hänga på men det var den andra inte alls med på så det tog tvärstopp. Jag sprang i en slinga och kom tillbaka till samma plats. Då hade någon bundit fast henne i en lyktstolpe. Taskigt.

I mål visade klockan 41:39. Det är lite mer än två minuter bättre än Lerumsloppet från april så det är jag nöjd med. Återstår att putsa lite till så ska jag nog kunna gå under 40 minuter jag med. Det vore gutt.

Mitt i triathlonklungan.