Dambyxor. Det är alltså ett par Niketights som jag har fått/stulit/lånat från Pernilla. Hon gillar dem inte eftersom de hasar ner i grenen. Det blir inte bättre om man saknar höfter kan jag säga. Dessutom saknar de det där extra tyget som det manliga paketet annars vilar i vilket inte nödvändigtvis är en nackdel. Jag har själv ett par liknande tights från Nike i herrmodell och känner mig ibland något självmedveten i dem. Till exempel om man ska gå in i en affär och handla förfriskningar. Nog om detta.
Idag gav jag mig ut på en lugn runda i skogen, ännu en gång inspirerad av Tony Krupicka. Jag läste i hans blogg att han börjat lägga in banlöpning i sin träning (som annars består av många och långa - jättelånga - pass i bergen):
"My body is now capable of handling quite high mileage because I have embraced the tranquility and slowness necessary to sustainably run steep, rocky trails for an entire season. Instead of pounding out sub-7min miles on flat terrain in between my track workouts I now gently pitter-patter up and down mountains. This shift in my day-to-day running has allowed my body to not only build an immense aerobic base of fitness but also more readily absorb the workload, even if it includes the occasional dig-deep type session."
Det låter väl härligt? I måndags körde jag trettio minuter i tänkt marafart på löpband (4:56), tisdags rehab/styrka för höfter och ben och igår först tjugo minuters lugn jogg innan frukost och sedan 40 minuter till jobbet på riktigt lätta och pigga ben. Idag skulle jag löpvila men det var så fint väder och hunden behövde ut så jag tänkte "pitter-patter" och stack ut, endast iklädd dambyxor och underställströja. Det kändes vårigt. Så även i skogen där fötterna fick stifta bekantskap med gamla vänner som gräs, löv, lera och sten men det nya gänget blankis och halvsmält snö dröjde sig också kvar på sina ställen. Skillnaden i underlag märktes främst på hunden som gav sig på till och med den djupa snön med ungdomlig entusiasm. Tidigare rundor har liknande expeditioner resulterat i att hon har stått kvar på den vältrampade stigen och blängt på sin dumma husse som ger sig ut i knädjup snö helt i onödan. Avslutade med den här utsikten:
Har haft lite ont i vänster knä efter en närkontakt med asfalten (isen snarare) när jag cyklade hem från jobbet för en månad sedan, inget allvarligt men det har ömmat en del och framförallt mot slutet av löppassen och därefter. Jag har skurit ner på löpningen utan att det hjälpt särskilt mycket. Det har det aldrig gjort med mina småskador. Förra vintern hade jag också en fallskada, en fot som trilskades efter en vurpa i leran. Smärtan lokaliserades till ett mellanfotsben och jag var lite orolig för någon typ av stressfraktur så jag gick till en läkare. Han klämde lite och sa till mig att skaffa stabila skor och inlägg. Det rådet struntade jag fullständigt i utan försökte vila lite istället. Det blev värre och värre. Till slut tröttnade jag och började springa. Ju mer jag sprang desto bättre blev det. Den här veckan slutade jag vila knät och ju mer jag har sprungit desto bättre har det blivit. Efter dagens pass är jag helt symptomfri. Lärdom av detta är att lyssna mer på Nitrovegan, mindre på kroppen, aldrig på allmänläkare. Och att springa obanat. Det är alltid viktigt för kropp och själ och hälsa och hund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar