Sporten och arbetet

Många triathleter har det besvärligt med att få tiden att räcka till. Det är liksom svårt att undvika när man ska försöka samla träningstimmar i tre olika sporter samtidigt som man ska bedriva någon typ av liv vid sidan om också. Kanske därför oproportionerligt många inom triathlon och olika tidskrävande uthållighetssporter verkar finnas i för mig diffusa yrken med mer eller mindre oreglerad arbetstid. Sådana där man kan komma in på kontoret någon timme sent eller smita en timme tidigare på fredagarna. Där det inte gör så mycket att man är seg i huvudet efter ett morgonpass eller att man har fastat ett dygn. Och så är det en prylsport. Lämpligt alltså för medelålders män med lite extra pengar på fickan. Inte konstigt.

Men finns arbetarklassen alls i triathlonsporten? Om den gör det så syns den inte direkt. Man skriver i tidningar om snacks att ha i skrivbordslådan på jobbet. Om att sitta still vid ett skrivbord hela dagarna. Vanliga tips är att träna på morgonen innan jobbet och långpass på helgerna och varför inte ett pass på lunchen. Att dra ner på tempot på jobbet några dagar innan tävling. Alla bra och vettiga tips men många människor har helt andra förutsättningar och de behandlas sällan eller aldrig. Hur ska man lägga upp träningen i samband med skiftarbete? Om ens jobb är fysiskt slitsamt, hur fungerar det med att träna hårt? Och hur kan man dra ner på tempot om man inte har möjlighet att jobba igen det senare? Alla som har andra förutsättningar än de med kontorsarbeten verkar glömmas bort. Både i nischmedia och i vanliga tidningar.

Jag kanske låter lite bitter. Jag tycker jag har det rätt bra ändå. Bortom tolvtimmarsdagar, pass som börjar vid fyra på morgonen och fyllependlar hela lördagsnätterna så är jobbet bra. Även om det blir en del pusslande. Vanliga träningsveckor finns inte. Man får bita ihop och ta det som det kommer. Och det funkar hyfsat bra. Jag tjänar också tillräckligt bra för att ha råd med en och en annan pryl. Det är tur det.

De flesta som skriver utgår väl från sig själva. Sedan är det väl bara så att vi lever i lite olika verkligheter. Vissa mer fjärran från min än andra.

Rätt långt ifrån de flestas verklighet är väl till exempel Jonas Colting som i senaste numret av Runner's World ställer alternativen "jobba mycket och skaffa en Porsche" och "jobba mindre och prioritera andra värden" mot varandra. Men det kanske är så det är i Borås.

Göteborgsvarvet

Mycket tävlingar här nu. Idag var det Göteborgsvarvet. Det har väl ingen missat?

Jag har ju som sagt laddat lite för det här i veckan. Eftersom jag i princip inte gjort något rätt de senaste månaderna vad det gäller löpträning så kan man väl i alla fall göra den sista veckan ordentligt. Så det har varit återhämtning och påfyllning av depåer och det kändes bra på lördag morgon. Laddad både mentalt och fysiskt. Joggade in en kvart innan start. Kändes också bra.

Jag är ju van vid att starta lite längre bak men i år så var det startgrupp 2 och dags att sticka iväg bara åtta minuter efter eliten. Det var riktigt bra, loppet blev en alltigenom angenämare upplevelse när man kunde hålla sin takt och slapp den mesta av trängseln. Jag öppnade avslappnat, första kilometern på 4:40 och det kändes bra. Höll ganska jämnt 4:40-tempo fram till milen och det kändes fortsatt okej. Mellan 10-15 kilometer började det dock bli lite motigt och jag började känna av bristen på mil i benen. Uppför Göta Älv-bron var det riktigt tungt men jag kunde rulla på ok utför. Sen blev det tyngre och tyngre och jag tappade helt trycket i benen upp mot Götaplatsen och efter. Jag vet inte om jag riktigt kan påstå att det var jobbigt egentligen eftersom det kändes som om jag inte kunde ta i så pass att det blev jobbigt. Det var tungt både i benen och mentalt.

Met ett par kilometer kvar hade jag fortfarande hopp om att nå mitt skam-mål på 1:40 men när jag passerade kilometerskylten högg det till i magtrakten. Håll har jag fått förut men det brukar gå bra att bita ihop och springa ändå men det här var lite värre än vanligt. Jag var tvungen att sänka farten drastiskt och joggade sista kilometern i 6-6:30-tempo. Tappade 500 placeringar på sista 1,2... Hållet släppte så fort jag kom i mål och jag passade på att bli intervjuad av GP eller möjligen GT. Får se om det kommer med i tidningen imorgon.

Plus är väl att jag springer en halvmara på 1:42 trots usla förberedelser. Och att det var ett varvspers för mig. Alltid något. Hälsenor och annat kändes också riktigt bra både under och efter loppet. Nu har fått in två löptävlingar på två veckor och har fått bra reaktioner på det så det blir bara till att jobba på. Det är verkligen hög tid att börja få in lite vettiga långpass igen till exempel.

Laddning

Laddar lite för Göteborgsvarvet nu. Helgen var tuff med Onsala och Hisingen Runt, i måndags vilade jag och igår körde jag ett ganska lätt pass på Valhalla IP: 10x200@50s med ungefär 50 sekunders joggvila. Ungefär 4:10-tempo. Lite småsliten men hyfsat återhämtad ändå. Hoppas nu att jag ska få igång benen lite tills på lördag och i första hand kunna gå under 1:37 och mitt pers. I andra hand, om planeterna ligger rätt, 1:35. Inget tyder väl på det i nuläget men man vet väl aldrig. Med lite tur så får jag en superkompensationseffekt och är på topp när starten går. Ska bli kul att springa ett varv från bra startgrupp (2) och med full satsning. Det var ett tag sen. Mitt pers på just Göteborgsvarvet är 1:49:36 från 2009, då som uppladdning två veckor inför Stockholm Marathon. Det ska jag väl i alla fall slå under alla omständigheter. Win-win.

Cyklar lite idag, vilar imorgon och så en lätt jogg på någon halvtimme på fredag för att mjuka upp lite. Det tror jag blir bra.

Startnummer 6784 är jag. Håll utkik.

Hisingen Runt

Bättre väder var det ja. Jo tjena. Det såg väl hyfsat ut på förmiddagen så jag rullade ner för att efteranmäla mig. Lite småseg kanske.


Rundan var av varierande klass. Vissa bitar var trevliga (på landet), att cykla Kungälv-Frihamnen via Bäckebol två gånger var väl ingen höjdare däremot. I början hade en flaggvakt tagit semester så vi var ett stort gäng som cyklade fel. Bara att vända och bita ihop när vägen plötsligt slutade i en låst grind. Jag hängde på i klungan fram tills det började gå uppför vid Halleröd då några drog lite hårt längst fram. Sen rullade jag ikapp utför igen men orkade återigen inte gå med i uppförskörningarna norr om Kungälv. Det var bara att lägga sig och köra solo och det gick rätt bra. Jag rullade på själv i 1,5 mil ungefär, till depån i Kode då jag kom ikapp två killar från IK Stern som hade startat i samma startgrupp som jag själv och vi låg ihop sen större delen av loppet och hjälptes åt i motvind och regn så gott det gick. Tyvärr vurpade en av dem i en rondell en bit innan vi skulle köra sista varvet så han var lite stukad efter det och när vi tog oss ann Hallerödsbackarna för andra gången så delades vi upp. Jag behövde stanna och lätta på trycket där också så då susade de förbi nerför. Tog en bulle i depån och så ner och tugga solo sista 1-2 milen. Var trött men matade på bra och susade förbi många cyklister. Fick någon på släptåg ett tag och kom på slutet ikapp IK Stern-killarna igen. Spurtade sista varvet på STCC-banan. Sen gick jag och åt och frös ihjäl. Satt och skakade och hackade tänder vid bordet där ett tag innan jag gick och försökte tina händerna genom att spola lite ljummet vatten på dem. Det hjälpte med händerna men jag frös lika jävligt ändå. Det blev inte bättre av att ge sig ut och cykla hem igen men väl hemma väntade Pernilla med en filt och varm choklad och jag kunde kollapsa i soffan och kolla hur de hade det hett värre uppför Etna i girot.

Klart nöjd med loppet. Rullsnittet blev ganska exakt 30 och sträckan ungefär 17 mil. Ville ha en riktig genomkörare och det tycker jag att jag fick. Mest nöjd med att jag kunde trycka på så pass bra på slutet. Första gången jag cyklar mer än tio mil trots allt. Det kändes bra.

Onsala Runt

Jaha. Då var tävlingspremiären gjord för i år. Och det är väl bara att konstatera att formen är ganska usel. Kände mig hyfsat laddad innan, uppvärmningen var ok men jag kände mig lite tung i benen. Hoppades att det skulle släppa när jag kom igång.

Förra året var det spöregn och blåsigt, idag däremot var det perfekt väder. Sol och kanske 15 grader. Lätt vind, lagom fläktande. Förutsättningarna var med andra ord perfekta. Ställde mig långt fram i starten och drog iväg med två kilometer i 4:00-tempo. Det var lite snabbt kanske men jag upplevde att jag sprang lätt och avslappnat och inte pressade mig för hårt. Sedan började det luta lite mot och det blev plötsligt tyngre. Därefter var det slitigt... Jobbade på så gott jag kunde under de långa landsvägspartierna. Benen var kraftlösa. Andan var i halsen. Några passerade mig och jag hade ingen möjlighet att hänga i deras tempo. Snittfarten sjönk till 4:30 ungefär. Till slut börjar en lång nerförslöpa ner mot vattnet där jag kunde flyta på lite i löpningen och det började kännas något bättre igen. Fick upp höften och kunde flyta på. Då var det strax läge att vända igen för sista kilometern som är ganska brant uppför och avslutas med en upploppsraka på 150 meter i svagt uppförslut - tvärs över en ojämn och mjuk betesäng. Kunde inte få till någon vidare avslutning heller men trött var jag i mål ändå.

Onsala Runt är ett riktigt tufft lopp tycker jag. Det är mycket uppför och mycket tunga slakmotor och jag hade det märkligt svårt att få in något flyt i löpningen. Upplever att jag lider väldigt mycket uppför och sjönk också ihop väldigt mycket i steget. Behöver mer löpträning helt klart. Plus är att hälsenan kändes bra vilket var skönt. Var orolig att jag skulle få en reaktion under loppet vilket jag inte fick och efteråt känns det också ok. Det gör ju att jag förhoppningsvis kan få till den där löpträningen jag behöver nu också så det är bra. Göteborgsvarvet hägrar nu nästa helg och vi får väl se hur det går. Förhoppningsvis kan dagens tävling locka fram formen en smula.

Imorgon blir det Hisingen Runt. Hoppas på bättre väder än i nuläget.

Vårruset m.m.

För vad som känns som en halv evighet sen (2007) så försökte jag utmana Pernilla: du springer Vårruset, jag springer Göteborgsvarvet. Det kändes då som om det var ungefär likvärdiga utmaningar. Jag ska väl i ärlighetens namn erkänna att utmaningen inte direkt föll i särskilt god jord men jag sprang Varvet i alla fall och det blev väl en start på min idrottskarriär som stapplande går framåt... I alla fall så gick åren men igår var det dags och det var just Vårruset som blev tävlingspremiär. En lyckad sådan. Mycket bra gjort och tjejen som för inte så länge sen trodde att det var fysiskt omöjligt för henne att någonsin klara att springa fem kilometer gör sin nästa tävling redan på lördag (Onsala runt) och pratar redan om milen... Där ser man!

Även jag gör premiär på lördag och hoppas på en bra genomkörare men kanske inte några resultat direkt. Sprang de tolv kilometrarna ifjol på 53:40 och hade verkligen inte haft någon vidare träning innan då heller så jag hoppas på att ligga lite bättre till i år. Men jag vet inte. Jag är nöjd med att känna lite på halvmaratempot och hoppas att det känns bra.

Idag klämde jag ur mig några backintervaller på cykeln i alla fall. En tjej körde stakning på rullskidor uppför samma backar och bidrog med lite stöttande tillrop - "kom igen! du är stark!" - jag grymtade till svar. Sista gången uppför så höll jag på att vika ner mig. Jag var rädd att jag skulle falla ihop i en hög på väg upp och det hade ju varit lite pinsamt men jag bet ihop och tog mig ändå upp till slut.

Just det här passet bloggar jag om rätt ofta känns det som. Varje gång jag kört det faktiskt. Men det är ett jobbigt pass. Bloggvärdigt. Jag kände mig starkare nu än senast i alla fall. Men jag kanske inte ska dra för stora växlar på det. Den här gången regnade det inte, jag hade inga stänkskärmar och tunga kläder och jag hade till och med nya hjul, ny kassett och ny kedja. Jag kanske helt enkelt har köpt mig snabb mindre långsam?

Ännu lite bättre

Mitt rehabprogram ger minst sagt effekt. Hälsenan känns riktigt bra. Eller - känns knappt alls. Vad som känns lite mer är mina vader. Träningsvärken har slagit till med full kraft och de är ömma och stenhårda. Eventuellt så är smärtan från dem så intensiv att hälsenesmärtorna inte kan göra sig hörda... Men träningsvärk är ok. Inget känns skadat eller trasigt. Och springa kan jag göra. Fem kilometer till jobbet i torsdags och tolv kilometer idag. Jag lufsar inte runt haltande utan springer med ett lätt (nåja) steg. Fantastiskt. Sen är formen inte helt hundra. Hoppas att jag kan komma in hyfsat i löpningen så jag kan prestera ok på Göteborgsvarvet. Det finns väl ändå någon sorts grund där som jag hoppas kunna hitta tillbaka till.

Läste i GP om Isabellah Andersson som också varit skadad men gör comeback till Varvet. Hon har joggat ett tag - "aldrig under 5:50-tempo". Tänk att även de som är så snabba kan springa så långsamt. Det tror man inte ibland.

They try to make me go to rehab b/w Jolene 7"

Släpade iväg mig till sjukgymnasten idag (äntligen) för att försöka få bukt med min gäckande hälsena. Det borde jag naturligtvis gjort för en två månader sen men bättre sent än aldrig. Jag gick till Sportrehab här i stan och fick hjälp av Linus som klämde lite på vader och hälsena och gav mig klara och raka besked: excentriska tåhävningar med rejält tung belastning: 3x15 två gånger om dagen och så vanliga tåhävningar - så många jag klarar. Efter 3-4 veckor även fjädrande tåhävningar. Löpvila inte nödvändigt. Träna som vanligt.

Glad gubbe här. Stack direkt till Sportlife och ställde mig i vadpressmaskinen. Det var rätt tungt. Nu har jag lastat en ryggsäck full med fyllda petflaskor, hantlar och de blyvikter jag hade kvar från min dykarkarriär. Står ute i trappan och kör.

Simmade lite efter vadpressen. Joline Höstman låg i banan bredvid. Det är lite inspirerande att få känna elitens vingslag tycker jag. Körde 5x200 med paddlar som blivit lite av en favorit. Jag har ju överkropp som en halvkokt sparris så jag kan behöva lite styrka. Sedan 6x50 med dragsuit som jag följde upp med 4x50 max. Avslutade jag med att maxa en hundring. Fick rejält med mjölksyra och krampkänningar i benen sista 25 men lyckades klämma mig in under 1:30 i alla fall. Under omständigheterna helt ok?