Friidrotts-VM började ju i natt, med Isabellah Andersson som tog en sjundeplats på maran. Det är grymt bra. Jag tror att många kanske inte riktigt förstår hur bra det är. Så är det väl lite överlag med svenska löpare som ofta är orättvist hånade av diverse krönikörer och kommentarfältsninjas. Även om ingen är så bra som Isabellah så är det fan inte lätt att prestera de tider som de som tar platser i mästerskapstrupper ändå gör. Och att göra det samtidigt som man jobbar - till exempel som brevbärare, som Ulrika Flodin (f.d. Johansson). Jag tycker det är fantastiskt att de här idrottarna som sliter som djur utan stora sponsorpengar eller löner får chansen att tävla i ett mästerskap. Det är de väl värda även om de inte går till final eller ens har en chans att göra det. Jag tycker inte riktigt man har rätt att sitta hemma i soffan och gnälla och ställa krav på folk som satsar så mycket av sin tid och får så lite tillbaka för sitt slit. Man kan gnälla på fotbollsspelare däremot. De har månadslön men lyckas ändå inte hålla sig från krogen under säsong.
Man kan också fundera på hur liten toppen är i de här idrotterna. Är man topp 100 i världen i fotboll (återigen) så är man förmodligen både välbetald och beundrad. Hur många svenska fotbollsspelare skulle passa på en sådan lista? En? Är man 99:a i världen på 10 000 m däremot så är man förmodligen klassad som en nolla. Mats Härd på Göteborgsposten skrev igår att Carolina Klüft är "långt ifrån världstoppen". Det är alltså tolv stycken som hoppar längdfinal i morgon. Tuffa krav. Sen skrev han massa annat dravel också om den grymma friidrotten som spottar ut skadade och förbrukade idrottare "vilket bör få massor av föräldrar att fundera på om det är rätt väg för de egna barnen". Man kan i alla fall konstatera att Kajsa Bergqvist som "hoppade av sin hälsena innan hon lade av" inte är i värre skick än att hon kunde springa New York Marathon förra hösten. Och att det är svårt att säga att kroppen är slut bara för att den inte längre klarar ett maxhopp i tresteg eller ett häcklopp.
Men nu till någon annan. Tera Moody var bästa amerikan i marathonloppet på en sjuttondeplats. Det är jäkligt kul tycker jag. Jag läste en artikel om henne i amerikanska Runner's World för ett par år sedan - "Tera Moody can't sleep" (läs den). Hon har alltså haft sömnproblem sedan tidiga tonår och i perioder också kämpat med ätstörningar och depressioner. Idag så lyssnade jag på en intervju med henne på podcasten Marathon Talk där hon beskrev att hon känner sig som en supermänniska efter en natt med åtta timmars sömn. Normalt sover hon kanske fyra-fem i bästa fall, uppdelat på ett par tillfällen. Runner's World-artikeln skildrar hur hon står på ett löpband i ett dygnet runt-öppet gym klockan fyra på morgonen.
Under en period för några år sedan hade jag själv svårt att somna, inte alls i den omfattning eller grad som Tera Moody beskriver, men kan ändå känna igen mig väldigt mycket i hennes beskrivningar. Hur det känns som att alla andra i världen sover när man själv är vaken. Oron. Att hon med de här problemen ändå lyckas träna och tävla så pass bra är otroligt tycker jag. Det tyder på en väldig drivkraft som kanske inte är allt igenom positiv heller. Man kan också fråga sig hur löpningen påverkar. Många skulle nog ifrågasätta den men i intervjun i podcasten säger hon själv att sömnproblemen har blivit än värre i perioder när hon inte löptränar. Hon behöver bli riktigt trött för att sova alls.
Jag håller i alla fall tummarna för Tera Moody på alla möjliga sätt. Nu går jag och lägger mig.
Många skulle nog också kunna behöva få lite perspektiv på prestationerna. Årsbästa på marathon är 2:04:40. Det låter ju bra, men hur snabbt är det egentligen? Slår man ut det så innebär det att man springer 100 meter under 18 sekunder 242 gånger. Man kan ju testa en hundring för att känna på hur den farten känns. Kan man klara dubbla distansen tycker jag att man är i ganska hyfsad form.
För övrigt är det något långsammare än tempot som tidigare svenska turister hållit på 10 000 m. Men de upprepar det ju bara hundra gånger i och för sig.
Man kan också fundera på hur liten toppen är i de här idrotterna. Är man topp 100 i världen i fotboll (återigen) så är man förmodligen både välbetald och beundrad. Hur många svenska fotbollsspelare skulle passa på en sådan lista? En? Är man 99:a i världen på 10 000 m däremot så är man förmodligen klassad som en nolla. Mats Härd på Göteborgsposten skrev igår att Carolina Klüft är "långt ifrån världstoppen". Det är alltså tolv stycken som hoppar längdfinal i morgon. Tuffa krav. Sen skrev han massa annat dravel också om den grymma friidrotten som spottar ut skadade och förbrukade idrottare "vilket bör få massor av föräldrar att fundera på om det är rätt väg för de egna barnen". Man kan i alla fall konstatera att Kajsa Bergqvist som "hoppade av sin hälsena innan hon lade av" inte är i värre skick än att hon kunde springa New York Marathon förra hösten. Och att det är svårt att säga att kroppen är slut bara för att den inte längre klarar ett maxhopp i tresteg eller ett häcklopp.
Under en period för några år sedan hade jag själv svårt att somna, inte alls i den omfattning eller grad som Tera Moody beskriver, men kan ändå känna igen mig väldigt mycket i hennes beskrivningar. Hur det känns som att alla andra i världen sover när man själv är vaken. Oron. Att hon med de här problemen ändå lyckas träna och tävla så pass bra är otroligt tycker jag. Det tyder på en väldig drivkraft som kanske inte är allt igenom positiv heller. Man kan också fråga sig hur löpningen påverkar. Många skulle nog ifrågasätta den men i intervjun i podcasten säger hon själv att sömnproblemen har blivit än värre i perioder när hon inte löptränar. Hon behöver bli riktigt trött för att sova alls.
Jag håller i alla fall tummarna för Tera Moody på alla möjliga sätt. Nu går jag och lägger mig.
