En lång resa (ett långt inlägg)

När jag sprang Göteborgsvarvet första gången 2007 på 2:11:19 kan jag väl säga att tanken på att göra en ironmandistans var rätt avlägsen, minst sagt. De som gjorde sådant var något av övermänniskor och jag kunde i min sinnesvärd inte riktigt förstå hur man bar sig åt för att genomföra något sådant. Fyra år senare så står jag själv på Kattrumpan, klockan är sju på morgonen och jag ska precis börja simma. Det är många gränser som har förflyttats under de här åren.

Jag gick och la mig klockan nio kvällen innan. Precis när jag lagt huvudet på kudden drar Europe igång från ett tält i Kalmarsundsparken, ungefär 400 meter från sovrumsfönstret. Jag är dock inte speciellt stressad över det utan har vilat hela veckan så nattens sömn är inte avgörande. Jag har ändå massor med tankar som studsar i huvudet inför morgondagen och läser lite och kopplar av istället. Efter någon timme spelar de Final Countdown och är klara. Jag somnar och sover ganska gott.

Klockan 3:30 ringer min väckarklocka. Jag går upp, gör en kopp espresso i pappas Nespressomaskin och börjar med frukosten. Havregrynsgröt, banan, rostade mackor med jordnötssmör och sylt och apelsinjuice med ett mått sportdryckspulver i. Har sen en timme över innan jag ska åka hemifrån och lägger mig på soffan. Jag lyssnar på Racing in the street med Bruce Springsteen. Försöker koppla av och ta det lugnt. Det går halvbra. Cyklar ner till starten och är där kvart över fem. Det är ganska tomt än så länge och jag plockar i ordning min cykel och förbereder allt till växlingen. Går bort till simstarten och sätter mig på muren och tittar ut över havet. Än så länge är allt lugnt, solen håller på att gå upp och jag lägger mig lite ner och blundar. När jag kommer tillbaka till växlingsområdet är det plötsligt fullt med folk och cyklar. Nyss var alla toaletter lediga, nu är det kö överallt. Jag ställer mig i kö men när klockan är kvart över sex och jag inte kommit framåt inser jag att jag måste ge upp köandet och få på mig våtdräkten istället så jag kan komma i vattnet lite innan start. Eftersom min mage för ovanlighetens skull varit lite trög nu på morgonen så räknar jag med att det lär bli ett stopp när väl maskineriet kommit igång. Inte mycket att göra.

Start på simningen.
Foto: Pernilla Henningsson

Jag simmar lite lätt innan start. Det känns sådär, kan jag väl säga. Lite stelt och jag fryser lite i vattnet. Försöker placera mig hyfsat i starten. Har stått för långt bak några gånger och behövt simma om/över folk vilket inte är speciellt kul men är inte heller sugen på att stå för långt fram för det är ju ännu mindre skoj att bli översimmad. Starten går och vi är i vattnet. Jag tycker att jag kan simma relativt ostört vilket är skönt och försöker ta långa kraftfulla tag och komma in i simningen. Det går väl hyfsat, känns inte helt klockrent men ändå ok och det blir bättre mot slutet av första varvet. Börjar känna mig lite trött i axlarna men de har ändå snart jobbat klart för idag så det gör mig inte så mycket. Upp på land för varvning ser jag att jag varvar på dryga 36 minuter vilket är klart bättre än känslan jag haft. Ut på andra varvet får jag en spark på glasögonen men inget allvarligt. Tycker det känns betydligt bättre nu och jag kommer in i en bra rytm. Tröttheten i axlarna är borta. Istället börjar jag få ont i huvudet. Glasögonen och mössan pressar och det börjar bulta och spränga mer och mer i tinningarna. Jag sväljer som vanligt massor med vatten när jag simmar och börjar må lite lätt illa av det, huvudvärken och att hela tiden vrida upp och ner öronen ur vattnet. Inte långt kvar dock och jag biter ihop sista biten in. Simmar andra varvet på 38:53, något långsammare, men en simtid på 1:15:02 totalt - exakt enligt mina förhandstips. Jag känner kanske att jag hade kunnat simma lite snabbare men är ändå nöjd.

Ingen risk för att bommarna går ner idag. Tack Trafikverket!

Jag har ingen brådska i växlingen utan går/småjoggar till min cykel. Tar lugnt på mig cykelskor, hjälm och nummerlapp och växlar på 3:17.

Ut på cykeln så är jag mentalt inställd på att bli omcyklad av riktigt många. Blivande damvinnaren och före detta landslagscyklisten Camilla Larsson släppte jag före i växlingen men jag vet att det finns många riktigt duktiga cyklister bakom mig medan jag har haft min relativt bästa gren redan. Jag är inte stressad utan kör mitt eget race. På klockan har jag ingen tid, ingen hastighet utan bara puls. Jag har kunnat se på andra tävlingar att det har gått bättre när jag inte har haft hastigheter eller kilometertider att fokusera på utan kunnat gå på känsla. Planen för järnmannen är att inte tänka på tiden överhuvudtaget utan att hitta min ansträningsnivå och köra på den och sedan se efteråt vilken tid det räcker till. Upp till vändpunkten tar jag det mycket lugnt. Jag har sedan innan bestämt att det viktigaste första varvet är att få i sig energi och att komma in i cyklandet så jag fokuserar på det. Det är motvind och lätt motlut stora delar av vägen. Jag känner mig lite obekväm på cykeln men fokuserar på att äta, dricka. Strax innan vändpunkten stannar jag och kissar. Det blir plötsligt mycket lättare att slappna av och komma ner i tempobågen.

Roligt att cykla ut på andra varvet.
Foto: Olle Sandström

Ut på andra varvet börjar det kännas bättre och bättre. Efter att enbart ha blivit omkörd första varvet så börjar jag nu passera en och annan. Efter vändpunkten börjar jag jaga ryggar. Nu känns det grymt bra och roligt att cykla. Jag ler hela vägen in. Skrattar. Det är varmt så jag häller massor av vatten över mig för att kyla ner kroppen. Känns bra. Ett varv kvar på cykeln och jag kör på fram till vändpunkten för att därefter börja kontrollera läget inför löpningen. Känner mig i bra balans vad det gäller vätska och energi och mår bra i kroppen. Lite stel i ryggen och höftböjarna så jag försöker sträcka ut lite och trampa på lätta växlar så jag kommer bra in i löpningen. Går in med en cykeltid på 5:53. Målet var sex timmar. Jag har tappat nästan 130 placeringar på cykeln och växlar på 324:e plats.

Pigga ben ut på första varvet.
Foto: Olle Sandström

Vet när jag växlar ut på löpningen att jag har god marginal mot tolv timmar, jag kan göra en mara på nästan fem timmar och ändå klara mitt mål. Känner mig trygg i den vetskapen och är inställd på att löpa kontrollerat och göra det som krävs för att ta mig i mål i första hand. Jag känner mig pigg ut på första varvet och hittar ett jämnt, bra tempo. Går igenom vätskekontrollerna och dricker lite cola och äter chips. Vid vändning börjar det kännas som det är dags för toalettbesöket jag väntat på hela dan. Hittar en toalett och lättar på trycket. Känns fantastiskt. Fortsätter beta på och känner mig fortsatt bra in mot varvning men nu börjar det bli tungt.

Ut på varv två. Humöret fortsatt gott.
Foto: Pernilla Henningsson

Andra varvet biter jag ihop upp till vändpunkten innan det är dags för toalettbesök nummer två. Den här gången är det dessutom upptaget så jag får vänta ett tag. Känner att colan inte tagits emot speciellt väl av magen och jag går tillbaka till sportdryck igen. Stannar vid en vätskekontroll och dricker en mugg i lugn och ro och går sedan ett tag för att säkerställa att magen är med på noterna. Det känns ok och jag kan börja springa igen. In mot varvning så får jag lite nya krafter, sätter ner blicken i backen och går in i bubblan. Fokuserar helt på att räkna till hundra, om och om igen, och bara mata på. Ställer in mig på att springa fram till nästa vätskekontroll där jag kan vila lite, dricka och gå någon minut innan jag går tillbaka in i bubblan igen. Håller det upplägget. Pappa cyklar runt på banan och hejar på mig. Strax innan sista vändpunkten säger han att jag fixar det här och jag inser det också. Jag har en timme på mig för att springa de sista sju kilometrarna och det gäller bara att fortsätta röra sig framåt så kommer det gå. Vid sista vätskekontrollen nöjer jag mig med en mugg över huvudet och snart är det bara upploppet kvar. Känslan av att gå in på upploppsrakan går inte att beskriva. Jag rättar till kepsen, drar upp dragkedjan på dräkten och springer i mål. Lättnaden är oerhörd. Klockan står på 11:50:03 och maran tog 4:36:36.

Mot mål.
Foto: Pernilla Henningsson

Efteråt är det gråt och kramkalas. Jag har haft jättestöd under tävlingen av Pernilla, pappa, min syster Elin, morbror Henke (som nog var lite nervös när jag hotade hans IM-pers ett tag), kusin Johanna, Pernillas systrar Paméla och Patricia med Johan och Christoffer, mina gamla klasskompisar Olle (som tagit några av de fina bilderna) och David och klubbkompisar på och bredvid banan. Stort tack.

Jag är riktigt nöjd med dagen och följde mitt upplägg till punkt och pricka och det funkade bra. Nog hade jag önskat en lite bättre mara men samtidigt får jag nog erkänna att löpformen inte är särskilt bra och det är helt och hållet en träningssak. Har inte alls den löpträning jag hade önskat bakom mig och eftersom jag inte direkt är någon naturlig talang så blir det slitigt. Nu börjar man redan fundera på vad man kan förbättra och putsa på och jag är redan sugen på att sätta igång och träna igen. Jag hade grymt mycket respekt för distansen innan men i efterhand känns det inte så farligt som det verkar. Löpningen var jobbig men inte så mycket värre än maran i Stockholm ändå.

Känner mig ganska återhämtad redan faktiskt och är inte alls så sliten efteråt som jag hade befarat. Nu är jag sugen på att få lite fart i benen. Nästa år blir det nog ingen järnman men fler lär det att bli. Nu ska jag suga lite på vad mina nästa mål blir men någon tävling till hoppas jag på innan triathlonsäsongen är slut. Sen får vi se...