Ny barfotasko, nu med allt stöd din fot behöver!

Det är spännande att se hur skoföretagen tacklar den rådande barfota/minimalistiska löptrenden. I senaste Runner's World lanserar Asics sin nya skolinje Asics33:

"More and more people are looking for a new kind of natural running experience, spurred on by the minimal and barefoot running movement. (...) There are lots of options out there but little to safely guide people through them – how do you know which shoe is right for your run?

The revolutionary ASICS33 collection makes it easy to jump straight into natural running, while reducing the risk of injury. (...) this range gives the foot crucial support."

 Surfar man vidare in på Asics hemsida så låter det så här:

"We looked at two peer-reviewed studies on the benefits of a less structured, lightweight shoe to understand if there is a benefit in changing from a heel strike pattern to a forefoot strike pattern. Our conclusions became the foundation for the ASICS 33 Collection™."

Det finns ingen länk till studierna eller mer information annat än en video där de menar att resultaten visar att det inte blir någon signifikant skillnad på de parametrarna de har studerat (främst muskelaktivitet och löpekonomi) när en löpare övergår från hälisättning till framfotsisättning. Det är alltså den vetenskapliga grunden.

Vad som är naturlig löpning, hur skon skyddar mot skador och på vilket sätt skon är revolutionär framgår tyvärr inte. Det är inte utan att man känner sig lite trött.

Jag tipsar hellre om ett inlägg från runblogger.com: My Thoughts on “Perfect” Running Form and Footwear:

"In general, I do think that running shoes have been overbuilt for a long time, and that a return to simpler designs is a positive step. I do think that most runners should strive to find the least amount of shoe that they can handle. And I do think our current shoe fitting process is based on very little science and is pretty seriously flawed. 

So, what’s a runner to do when it comes to form and shoes? If you’re running well and are injury free, it may be best to do nothing – just enjoy your well-oiled running life by maintaining the status quo. Don’t feel that you have to change just because someone said barefoot is better. However, if you’re having problems, don’t be afraid to experiment with shoes outside of your “pronation control category” (gasp!!!), or with a more drastic change to a more minimalist shoe. Or consider adding in some barefoot running and form work. If you’re careful and slow in your approach, and mindful of the language of your body, you’ll probably be just fine. There are risks involved with any change, but you may just find that an old problem disappears when you make a switch to your form or footwear."

Testa Ryan Halls tempo

För ett tag sedan skrev jag följande:

Många skulle nog också kunna behöva få lite perspektiv på prestationerna. Årsbästa på marathon är 2:04:40. Det låter ju bra, men hur snabbt är det egentligen? Slår man ut det så innebär det att man springer 100 meter under 18 sekunder 242 gånger. Man kan ju testa en hundring för att känna på hur den farten känns. Kan man klara dubbla distansen tycker jag att man är i ganska hyfsad form. (Resten av inlägget)

Nu finns det ett Youtube-klipp som visar hur det ser ut när vanliga människor försöker hänga med Ryan Hall i hans marathonfart (2:06:17). Det var Asics som i en reklamkampanj inför New York Marathon bland annat projicerade en video av en springande Ryan Hall på en av tunnelbanestationen Columbus Circles väggar och uppmanade folk att försöka hänga med. Se själva:

Tillbaka till verkligheten

Imorgon är det dags att gå tillbaka till jobbet igen. Med tanke på blåsten får jag väl se om det finns några tåg att köra men jag börjar inte förrän framåt eftermiddagen så det hinner säkert både mojna och röjas längs spåren innan dess. Tre veckors novembersemester har i alla fall varit härligt – höjdpunkten var naturligtvis veckan i solen, men jag har sett till att använda övriga dagar klokt genom välbehövlig storstädning här hemma. Det är väl inte helt avslutat men de stora posterna är klara och det är numera lite ordning på alla papper, böcker och annat skräp som har belamrat lägenheten. Riktigt skönt.

Dags att börja träna lite igen blir det. Jag har inget riktigt mål för nästa år på samma sätt som Järnmannen var i år. Hade tänkt att springa Edinburgh eller Stockholm Marathon men de senaste veckorna har jag rannsakat mig själv och inser att jag egentligen inte är så sugen på att springa en mara, eller åtminstone inte sugen på att lägga ner den grundträningen under vinter och vår. Det jag känner lust till är att köra mer snabba och roliga pass och så skidor då om det blir någon snö någon gång. Göteborgsvarvet är i alla fall inbokat så jag siktar på att göra något bra där och så får resten av kalendern ge sig allt eftersom. En viktig sak som jag tar med mig från i år är vikten av att ha mål i träningen och att regelbundet stämma av var man står. Jag gjorde det egentligen bara i simningen där jag körde testlopp på 400 meter med jämna mellanrum och förbättrades bra mycket vilket är kul och inspirerande att se. Jag konstaterar att dagens testresultat är tre minuter i plankan och 28 armhävningar. Jobbar på där...

Utmärkta podcasten Marathon Talk tog härom veckan upp en utvärdering man kan/får/bör/ska göra innan man börjar ett träningsprogram – det kan vara för marathon eller för vad som helst egentligen. Det består av sju frågor där man själv bedömer sin status på en skala 1-10 inom områden som sömn, kost, skadestatus m.m. Sätter man 6,7 eller 8 på något av områdena ska man vara vaksam och omedelbart ändra till 0 - det indikerar att man har något problem där men inte tar det på så stort allvar att man tänker göra något åt det. Därefter utarbetar man en strategi för att komma till rätta med problemen på de områden som fått låga poäng. Jag tänker vara så öppenhjärtig att jag delar med mig av min lista helt ocensurerat. Så här kan det se ut:

Vill man ha en sådan här tabell att fylla i själv finns det att ladda hem som en excel-fil på Marathon Talks hemsida. Man måste registrera sig men det kostar ingenting.

Nu är det dags att gå och lägga sig. Måste jobba på min "Sleep level" som synes. Min "Emotional state" är förresten redan signifikant förbättrad, mycket tack vare semestern och nämnda storstädning...

Poesiafton

In the mountains, there you feel free.

I read, much of the night, and go south in the winter.

– T.S. Eliot, The Wasteland

Bokrecension: Why we run av Robin Harvie

Varför? En bra fråga som det inte är helt ovanligt att jag ställer mig själv när jag är ute och springer. Visst, det finns stunder av "runner's high" och ofta är det inte bara "skönt när man är klar", men ju mer man tar i och ju tröttare man blir desto lättare är det att fråga sig varför man håller på egentligen.

Varför? står det också på en skylt som man brukar stöta på när man springer genom Majorna på Göteborgsvarvet. Det brukar sitta ett s.k. gött gäng där med grillen i full gång och ölen i högsta hugg bakom skylten som kanske får en och en annan att ifrågasätta vad de håller på med redan där .

Ger man sig som Robin Harvie på att springa 246 kilometer över en bergskedja i grekisk sensommarvärme - Spartathlon - så är det kanske inte så konstigt att man frågar sig själv varför. Än mindre att andra ställer samma fråga. Så han skrev en bok. Why we run - A story of obsession.

Harvie går ut hårt. Tjugo sidor in i boken har han redan hunnit citera både Thoreau och Ralph Waldo Emerson och det fortsätter dyka upp filosofer, idrottsmän och äventyrare som kan vävas in i berättelsen om den mänskliga naturen i allmänhet och distanslöpningen i synnerhet. Från Karl Marx och Nietzsche till Sir Walter Scott, Emil Zatopek och inte minst den märkliga berättelsen om hur marathonlöpningen introducerades till världen under de första moderna olympiska spelen i Aten:

Olympiaden 1896 bjöd på löpgrenarna 100, 400, 800 och 1500 meter - och så då 40 kilometer: marathon. En distans som ingen hade någon vidare erfarenhet av, men medaljörerna på 1500 meter dubblerade och till slut hade man samlat ihop till sjutton startande (varav tretton greker). 1500-meterslöparna ledde loppet länge trots sin ovana av längre distanser, innan de föll ifrån en efter en. Sist att ge sig var guldmedaljören Edwin Flack. Australiensaren Flack, som även lyckades ta sig till semifinal i tennis under samma spel, stapplade till slut dödstrött av vägen med endast tre kilometer kvar till förmån för greken Spyridon Louis som fick triumfera inför en extatisk hemmapublik. När dimman lagt sig var det bara tio deltagare som hade tagit sig i mål. En av dessa, trean Spyridon Belokas, visade sig dock ha åkt häst (oxe? åsna?) och vagn under delar av banan och blev följaktligen diskvalificerad. Det är som synes ännu långt till dagens olympiska spel med dess professionella och välförberedda idrottare och svällande organisationer i en mångmiljardindustri fjärran från amatörismen och pionjärandan som präglade dessa första olympiader.

Långlöpningens historia är definitivt värd att berätta och Robin Harvie gör det bra och intressant. Det finns många anekdoter och både lustiga och tragiska berättelser från de första stapplande decennierna av 1900-talet - en av de mer tragiska är den om den portugisiska marathonlöparen Fransisco Lázaro som avled under OS 1912 efter att ha täckt kroppen med vax för att förhindra svettning - men det är inte bara en bok om löpningens historia utan Harvie väver in de här berättelserna i sin egen personliga berättelse om löpning i allmänhet och Spartathlon i synnerhet. Boken börjar i en tragedi när Harvies svärfar oväntat och plötsligt avlider och det är genom löpningen som han både hanterar och flyr ifrån sorgen. Samtidigt som familjen går igenom en av sina värsta kriser underkastar han sig ett rigoröst tränings- och dietprogram för att på ett år gå från hyfsad marathonmotionär med lätt övervikt till fullfjädrad ultralöpare. En fysiskt likväl som mentalt utmanande uppgift och det är med stöd från andras berättelser och filosofier som han under tiden försöker nå och förklara löpningens själ. Kanske främst för sig själv men även för sin familj som visserligen är stöttande men nog ändå oförstående innerst inne.

Det är uppenbarligen så att många som upplever ett stort nöje i löpning - något de flesta anser vara pest och pina - gärna vill förklara vad icke-löparna går miste om. Att få förståelse för det kan emellertid visa sig svårt när man hävdar att det är just pesten och pinan som är tjusningen. Det går till exempel en tydlig skiljelinje mellan de som tycker att triathlonklassikern "The Crawl" är helt obegriplig och de som tycker att det visserligen är lite extremt men rätt häftigt ändå... (Här finns ett gammalt inlägg där jag länkar till The Crawl för den som är osäker på vilken sida man står på). I en intervju med Robin Harvie säger han själv att det var först när hans fru, som inte är någon löpare, läste boken som hon egentligen förstod hans hängivenhet och drivkraft. Vissa saker är svåra att förklara kortfattat.

Oförståelse åt andra hållet finns det i den totala hängivenhetens spår naturligtvis också prov på. Som i de berömda första raderna av Tim Krabbes cykelroman "The Rider":  "Non-racers. The emptiness of those lives chock me". I  en själ som är så uppslukad av en sak, ett mål, kan hela världen runt omkring med dess vardagliga lunk verka oviktig och ointressant. Något som Harvie inser och verkar förstå problematiken i. Boken utmynnar heller inte i en framgångssaga där alla pusselbitar faller på plats utan Harvie förblir ganska oförändrad även efter Spartathlonupplevelsen, något som han konstaterar med viss besvikelse. Även det en viktig insikt.

Till sist ligger det något i de avslutande reflektionerna om att vi i en ganska ombonad tillvaro mår bra av att utsätta oss för situationer där vi upplever att tillvaron ställs på sin spets - som i den ganska smärtsamma men ändå relativt ofarliga fysiska utmattningen. Det finns dock en del fallgropar här och Harvie går i en när han utrycker sig lite väl svepande om "vår trygga moderna värld". Han skriver att "The Spartahlon is one of the few doors the modern world has left open on risk (...) We so rarely feel a cold, sweating fear for our lives" vilket jag tycker dels är ett enormt onödigt romantiserande av verklig rädsla och dels nästan ignorant med tanke på alla som Harvie exkluderar med sitt "vi" - människor som faktiskt upplever verklig skräck och verklig livsfara, utan Harvies privilegier. Där missar han målet tycker jag, men i stort träffar boken rätt för det mesta och är en klart läsvärd bok om löpning någonstans mellan Haruki Murakamis personliga anslag i "What I talk about when I talk about running" och den populärakademiska antologin "Running and Philosophy - A marathon for the mind" som jag kanske får tillfälle att återkomma till. Den får fyra pulsband och två spikskor.

Gran Canaria, dag 3

Så var då sista cykeldagen kommen och efter lite funderingar på vad jag skulle ta mig an som grand finale så beslutade jag mig för att cykla längs med kusten till Puerto de Mogan och därefter över Tauropasset för en lunch i Soria innan jag vände hemåt igen för sista gången den här resan.

Puerto Rico

Kustvägen till Puerto de Mogan ser till att få en bra uppvärmd med tre kuperade mil på svettigt svängande vägar och ganska vältrafikerat efter Puerto Rico där motorvägen upphör. Trafiken är dock inget större problem utan de flesta tar det försiktigt och kör bara om när det finns plats och möjlighet. Eftersom vägen är så smal och slingrig, ofta med en bergvägg på ena sidan och ett stup ner i havet på andra, kan det dröja innan den möjligheten ges men även bussar och lastbilar väntar snällt och tålmodigt. På fredagen tog vi bussen och åkte till Puerto de Mogan för lite sightseeing, sol och bad och det är verkligen en mysig by som är värd ett besök.

Men upp i bergen var det som gällde idag. Det här var helt klart min favorittur på resan, vyerna var helt fantastiska hela vägen och klättringen upp till Tauropasset var lång och lagom utmanande och det blev inte sämre av att benen kändes kanon. Det är en mils klättring ungefär på helt nylagd väg som tar en från byn Mogan nere i dalgången upp genom gles barrskog och så får man en chans att beundra utsikten ett tag på en liten platå innan man vänder inåt bergen igen.

Mogan nere i dalen, havet skymtar i fjärran

Serpentiner, serpentiner, serpentiner...

 När jag tog fotopausen trodde jag att jag var uppe på toppen men det visade sig snart att jag snarare hade en tredjedel kvar att klättra innan det gick nerför igen. Med hjälmen på styret och solglasögonen i pannan svettades jag vidare med lite sorg i hjärtat över att det snart skulle vara slut för den här gången. Jag gillade verkligen att klättra, det kändes som det passade mig ypperligt att ligga och mala mig uppför bergen och även om det jag låg väldigt högt i puls och ansträngning hela tiden så var det mer njutning än plåga. Till slut var det i alla fall dags att ta sig an nerförskörningen till Soria för en efterlängtad lunch bestående av tortilla, färskpressad mango- och papayajuice och en cortado. Servicen höll spanskt tempo så stoppet blev lite väl långvarigt men gott var det. Med vattenflaskorna påfyllda kastade jag mig nerför utförskörningen som var raskt avklarad och sedan blev det tempokörning i dalen innan jag krämade ur det absolut sista jag hade i benen på kustvägen hem till hotellet. Planen var att bli riktigt trött så jag kunde känna mig klar med cyklandet sedan och det fungerade ypperligt. Nöjd med att ha klämt ut det sista ur min sista dag så var det bara att njuta och koppla av resten av resan.

Jag är grymt nöjd med de här dagarna och längtar redan tillbaka till mer berg och mer värme... Som inspiration inför vintern fungerade det utmärkt och jag är också jättenöjd med att det kändes så bra trots bristen på cykelträning månaderna innan. Jag var orolig dels för konditionen men ännu mer för risken att få skavanker som ryggont och skavsår eftersom jag var ovan att sitta på en cykel men det gick utmärkt. Det känns skönt att kroppen i alla fall inte förfallit helt under hösten. Jag hade kunnat cykla mer men jag var ju ändå där tillsammans med Pernilla och det kändes som jag redan utnyttjade hennes välvilja till max när jag lämnade henne ensam vid poolen med de tyska pensionärerna i tre dar medan jag var ute och lekte... Dessutom var det ganska skönt att lägga sig på stranden på torsdagen och ta det lugnt, och utflykten till Puerto de Mogan dagen efter var helt klart semesterns höjdpunkt.

Dunas de Maspalomas

Marathon des Sables

Innan flyget gick på lördagen hann jag dessutom med att klämma in en löprunda på 45 minuter som inleddes med Marathon des Sables-känsla genom sanddynerna som började precis nedanför vårt hotell och avslutades med ren Chariots of Fire-porr längs med stranden från fyren i Maspalomas till strandpromenaden i Playa del Ingles med ett havsdopp på vägen. Utsikten längs med stranden är även den spektakulär då man passerar nudistkolonierna som inleds med "the gay zone" och därefter "the old and german zone" innan det blir mer påklätt igen. En kort stund funderade jag på att förlägga mitt bad i nudistområdet och få en härligt frigjord avslutning på semestern men så tittade jag ner på mitt högra ben och såg märkena från brännmaneten jag kom i närkontakt med tidigare på semestern och bestämde mig för att det nog var bättre att behålla kläderna på.

Det var i alla fall en grymt skön löprunda i sanden där större sträckan tillryggalagdes barfota och riktigt härlig känsla när jag kunde trycka på lite extra i den hårda sanden i vattenbrynet. Pricken över i.

Så kan man också springa

Ultra/bergslöparen/skidalpinisten Kilian Jornet ute på en joggingtur. Orkar man inte se hela så kan man åtminstone spola fram till 3:20...

Gran Canaria, dag 2

Rundan

Höjdkurvan

Dag 2 skippade jag uppvärmningen på kustvägen och körde istället rätt upp i bergen från Playa del Ingles i riktning San Bartolomé. Det börjar direkt uppför här, men det är ändå en lagom snäll och lagom lång klättring innan man kan njuta av utsikten över hav och strand en stund. Det går snabbt att komma upp och när man vänder sig om och tittar bakåt på sanddynerna någonstans där borta i fjärran känns det redan som man är i en annan värld. Istället för tyskar, halvrisiga restauranger och nudister så närmar man sig bergens absoluta stillhet och tystnad där allt som hörs är enstaka hundar som skäller i fjärran. Än så länge är det ganska vältrafikerat dock med en hel del turister på väg upp för att titta på lämningar från ursprungsbefolkningen och beundra utsikten. Det är dock ganska tunt med andra cyklister. Kanske cyklar jag på fel tid eller fel platser men det är inte direkt fler ute på vägarna än det är en fin försommardag här hemma, snarare tvärtom.

Efter en kort utförskörning får man se sig om lite i världsarvsbyn Fataga innan det är dags att klättra igen, upp till Alto de Fataga på dryga tusen meters höjd. Det är riktigt härlig cykling här på jättefina, slingrande serpentiner och gott om tid att komma in i rytmen. Jag har varit ute i två timmar när jag är uppe på dagens högsta punkt och trippmätaren visar att jag har cyklat cirka tre mil... Känslan av att man inte kommer någon vart blir dock inte särskilt långvarig utan det räcker med att titta ner mot dalen och se de små husen längst där nere och vägen som slingrar sig uppför för att genast få en tydlig bild av vad man har åstadkommit.

Det är inte riktigt samma kanonväder som jag hade igår utan molnen hänger över toppen på bergen och det börjar kännas lite kyligare här uppe också. Jag hade vissa funderingar på att ge mig på öns högsta punkt, Pico des Nieves, idag men jag är dels inte så sugen på att ge mig upp i molnen och jag är dessutom osäker på hur lång tid det skulle ta så jag bestämmer mig istället för att ta vägen förbi Risco Blanco och så ner mot kusten igen via Santa Lucia. Risco Blanco-vägen är verkligen ingen höjdare. Genom själva byn, som är pittoresk så det förslår, går det ganska smärtfritt - bortsett från att en av byns hundar plötsligt hoppar ut ur en buske och "attackerar" mig - men strax går det brant nerför på en väg som är fylld med hål, grushögar och sprickor. Det är bara att hänga på bromsarna och ta det så försiktigt som möjligt men det är ändå med trötta och skakiga armar jag till slut kommer ner till den lite större vägen genom Santa Lucia. De flesta vägarna jag stötte på var utmärkta och bättre än hemma men det fanns alltså undantag varav det här var ett. Jag hade oturen att få de dåliga vägarna just i nerförskörningarna och med facit i hand hade det varit betydligt bättre att köra åt andra hållet just här, även om det såg ruggigt brant och tufft ut.

Nåväl, nu tar en betydligt bättre och roligare utförskörning vid. Bred, fin väg, svepande svängar och det rullar på bra ända ner till kusten. Jag cyklar lite vilse ett tag innan jag hittar kustvägen som här, öster om Playa del Ingles, är betydligt plattare och bredare än västerut. Jag har en rejäl medvind i ryggen så det är en fröjd att trycka på i 40+ större delen av vägen hem. Vattnet är slut och här nere i solen börjar munnen kännas mer och mer som ett läskpapper men snart är jag på hotellrummet och kan svepa en halv liter vatten, en cola, en öl (av den lokala varianten Tropical) innan det återigen är dags för lunch. På kvällen äter jag och Pernilla trerätters på en fransk restaurang och delar på en flaska vin. Maten under veckan var i stort ingen höjdare men det här var ett undantag. Crêpes, havsaborre och plommontarte. Himmelskt.

När de tyska pensionärerna på hotellet är på väg ut på stan går vi och lägger oss. En dag kvar att cykla för mig.

Tidigare inlägg från GC här.

Gran Canaria, dag 1

En vecka på Gran Canaria avklarad. Tre dagar med cykel, resten med fokus på sol och avslappning. Det var helt ok...

Jag har inte cyklat så mycket i höst. Någon tur ute efter järnmannen, ett par pass på trainern men utöver det bara pendlingen vilket inte är mycket träning att hänga i den kanariska tallen. Lägg till det en lätt känsla av halsont som smugit sig på dagarna innan. Minst sagt osäker på formen, med andra ord, och dessutom helt grön på att cykla i berg. Det kändes som det kunde gå hur som helst.

Jag bokade cykel på Free Motion i Playa del Ingles innan vi åkte ner, en Ultegrautrustad Cannondale Supersix med kompaktvevparti som jag trivdes bra med. Den enda justeringen jag fick göra var att sänka sadeln någon centimeter, annars kändes det bra. Inga problem med uthämtning och betalning, snabbt, enkelt och effektivt. Köpte en karta och en extra vattenflaska, fick tips på ett par rundor som skulle ta runt tre timmar och så begav jag mig iväg västerut på kustvägen. Vädret var hyfsat:

Efter ett par lugna men rätt kuperade mil där jag försökte lära mig att få i rätt växlar med Shimanoreglagen så vände jag inåt landet mot Soriastigningen. Det är först någon mil genom dalgången innan själva klättringen börjar.

Nästan direkt så märker jag att jag är på väg ikapp en senig gubbe. Jag har full respekt för seniga gubbar och eftersom jag inte har någon erfarenhet av berg så blir jag lite orolig att jag går på för hårt i början så jag tvekar att köra om honom. Kanske vet han något jag ännu inte har lärt mig. När jag närmar mig ser jag att han cyklar i sandaler. Jag bestämmer att jag nog kan cykla om med gott samvete.

Jag håller ungefär 10-12 km/h uppför. Långsammare än så är svårt eftersom jag redan ligger på min lägsta växel och försöker hålla lite snurr på benen. Jag testar snabbare. Resultatet blir att lungorna är på väg upp ur bröstet. Läge att stanna och ta lite kort:

Efter att ha kommit upp på toppen så är det dags att vända och ta sig hem igen samma väg. Det blir en lagom första dag, 7,5 mil och cirka tre timmar med mersmak.

Raffel i New York #2 (Nu med spindelman)

Nog för att New York Marathon var spännande i år. Riktigt lika spännande som i Avenging Spider-Man #1 som kom ut idag blev det som tur var inte.

Motiverande.

"Jog-hippies" - mitt nya favoritord.

Raffel i New York

Dagens New York Marathon var en riktig höjdare med spänning nästan ända in på mållinjen i damloppet och dessutom Isabellah Andersson som slet sig till en åttondeplats. I herrarnas lopp så knäckte Geoffrey Mutai konkurrenterna med ett ryck med nästan en mil kvar och så susade han in två och en halv minut under banrekordet också när han ändå höll på.

Jag satt framför TV:n och försökte ladda i mig lite inspiration med bilderna från starten och längs banan och det gick riktigt bra. Nu börjar jag känna mig sugen på att sätta igång med träningen igen och gå mot nya mål nästa år.

Inspirerande var det också att se Wolves in the Throne Room i lördags kväll. Det är något jag också tar med mig.




Black metal introducerades väl annars i idrotten först (?) under senaste Tour de France av veteranen och hårdingen Jens Voigt:

"Hey, I didn’t have to think too hard about my song of the day. It’s “Grand Declaration of War” by Mayhem. Why? Well quite simply because that is what we did today, declare war in the fight for yellow jersey!" (länk)