Mö-mö

Ja, Mölnlycke-Mölndal, alltså. En bra långrunda, två mil ganska exakt från dörr till dörr, mestadels på asfalt och behagligt rullande kupering. Och så rundar man Rådasjön och att springa runt sjöar är ju alltid en klassiker.

Rullade på bra idag i behagligt 5:30-tempo, radiosportens VM-sändning i lurarna. Inspirerande även om det gick sådär till slut.

Annars så kommer jag sällan någonstans nuförtiden. Mycket trainer (på min nya Tacx Flow) och löpband och mycket tröskel, 2x20 och 1x30 och liknande. Igår 2x20 på trainer med ny fläkt. Tufft på slutet men med lite hjälp av Bolt Thrower så funkade det. Det är sådana knep man får ta till. Jag tror jag kan förbättras grymt mycket på cykeln och jag tror att de här passen kommer göra susen. Känns också nu när jag börjar koppla på lite kvalitet att jag har byggt en bra grund under vintern, känner mig stark men att det ändå finns riktigt mycket att plocka fram. Det kan bli roligt framåt sommaren hoppas jag.

Simtest

Idag simmade jag 400m på tid för första gången. Resultat blev 7:15, vilket jag är helt ok med. Hade nog kunnat trycka på lite mer sista 25 men annars så simmade jag nog ganska jämnt i alla fall.

Nyfiken på vad det resultatet skulle räcka till kollade jag runt lite på olika resultatlistor. Bland annat kan man se att jag hade fått stryk med ungefär 1:25 av den sämst placerade i "Pojkar 13 och yngre" i SUM-sim i Göteborg 2010. Han var 11. Bland kidsen har jag uppenbarligen inget att hämta. Men några gubbar ska man väl kunna slå? Masters-SM 2010 hade inte 400 fritt på programmet så det är lite svårt att jämföra. Man kan ändå konstatera att Nils Ferm, född 1917, hade mellantiden 10:01:14 när han simmade 800 fritt så i klassen "Herrar 90-94 år" hade jag nog kunnat göra mig gällande. För 80-84 år likaså även om mellantiden var en dryg minut bättre här. Sedan börjar det bli tuffare. Jag får nog konstatera att jag ligger ungefär på samma nivå som de deltagande i "Herrar 70-74 år". Det känns ju bra.

Med vänlig hälsning,
Alex Weinfors
Snart 31.

Gåtan löst

Igår var det tungt, ben som stockar renons på såväl spänst som smidighet. Var det halkan under nysnön, var det den dåliga sömnen och tidiga morgonen, var det cykeln dagen innan? Alla tänkbara förklaringar men svaret är att det hängde på kläderna. Tvättkorgen var full och istället åkte Craftstället fram. Det gamla, slitna blå vindstället som var de första löparkläderna jag köpte för några år sedan på den tiden då jag absolut aldrig skulle skaffa några tights och om jag ändå gjorde det skulle jag i alla fall aldrig ta på mig ett par korta shorts. Nu när hela min löpargarderob består av tights och korta shorts så är det värre att ta på sig det där stället som känns mer lämpat för en husvagnssemester än för en löprunda.

Jag är uppenbarligen mycket lättpåverkad. Många löpare av den äldre skolan dras med tjugo år gamla vindställ och verkar inte beröras särskilt av det. Kanske är det fånigt att försöka se bättre ut än vad man är. Jag vet inte.

Fri löpning

Knäontet som jag nämnde i förra inlägget verkar ha försvunnit helt. Fantastiskt. Helgen var väl annars ingen höjdare. Jag har samlat på mig sådär 55 timmars jobb den senaste veckan och var urlakad i kroppen både lördag och söndag kväll. Mer utvilad idag istället och redo för nya tag. Började morgonen med två koppar kaffe och så 20 minuters jogg med hunden. Sedan tyckte hon det var dags för frukost så jag fick ge mig. De här korta rundorna är väl inte så hemskt utvecklande egentligen men samtidigt hade alternativet varit 20 minuters promenad och då är det väl bättre att springa. Lite volym ger det ju i alla fall.

Det är kul att kunna springa på barmark nu. Känns som jag springer väldigt lätt och avslappnat i hyfsat tempo och vinterns snöpulsande verkar ändå ha givit en viss effekt. Hur snabbt och hur lätt jag egentligen springer har jag dock ingen aning om eftersom jag nu tränat en vecka utan Forerunnern som jag glömde hos mamma på Öland. Ganska skönt faktiskt att bara springa på känsla utan att titta på fart och puls. Kommer kanske fortsätta med det ett tag även när jag fått tillbaka den. Det är ju en del som förespråkar det där med att springa utan klocka och fokusera på upplevelsen och det är väl inte helt fel även om det är viss longboard*varning på det. Själv tycker jag det är ganska kul med siffror och statistik också men det är väl inget fel att få lite av bägge världar. Lite Åkesson, lite Ölmqvist.


* Transportmedel främst använt av storstadsbor 30+ som tycker det är viktigt att ha en skön och avslappnad stil och ta dagen som den kommer. Inget för mig.

För jag har dambyxor!

Dambyxor. Det är alltså ett par Niketights som jag har fått/stulit/lånat från Pernilla. Hon gillar dem inte eftersom de hasar ner i grenen. Det blir inte bättre om man saknar höfter kan jag säga. Dessutom saknar de det där extra tyget som det manliga paketet annars vilar i vilket inte nödvändigtvis är en nackdel. Jag har själv ett par liknande tights från Nike i herrmodell och känner mig ibland något självmedveten i dem. Till exempel om man ska gå in i en affär och handla förfriskningar. Nog om detta.

Idag gav jag mig ut på en lugn runda i skogen, ännu en gång inspirerad av Tony Krupicka. Jag läste i hans blogg att han börjat lägga in banlöpning i sin träning (som annars består av många och långa - jättelånga - pass i bergen):

"My body is now capable of handling quite high mileage because I have embraced the tranquility and slowness necessary to sustainably run steep, rocky trails for an entire season. Instead of pounding out sub-7min miles on flat terrain in between my track workouts I now gently pitter-patter up and down mountains. This shift in my day-to-day running has allowed my body to not only build an immense aerobic base of fitness but also more readily absorb the workload, even if it includes the occasional dig-deep type session."

Det låter väl härligt? I måndags körde jag trettio minuter i tänkt marafart på löpband (4:56), tisdags rehab/styrka för höfter och ben och igår först tjugo minuters lugn jogg innan frukost och sedan 40 minuter till jobbet på riktigt lätta och pigga ben. Idag skulle jag löpvila men det var så fint väder och hunden behövde ut så jag tänkte "pitter-patter" och stack ut, endast iklädd dambyxor och underställströja. Det kändes vårigt. Så även i skogen där fötterna fick stifta bekantskap med gamla vänner som gräs, löv, lera och sten men det nya gänget blankis och halvsmält snö dröjde sig också kvar på sina ställen. Skillnaden i underlag märktes främst på hunden som gav sig på till och med den djupa snön med ungdomlig entusiasm. Tidigare rundor har liknande expeditioner resulterat i att hon har stått kvar på den vältrampade stigen och blängt på sin dumma husse som ger sig ut i knädjup snö helt i onödan. Avslutade med den här utsikten:



Har haft lite ont i vänster knä efter en närkontakt med asfalten (isen snarare) när jag cyklade hem från jobbet för en månad sedan, inget allvarligt men det har ömmat en del och framförallt mot slutet av löppassen och därefter. Jag har skurit ner på löpningen utan att det hjälpt särskilt mycket. Det har det aldrig gjort med mina småskador. Förra vintern hade jag också en fallskada, en fot som trilskades efter en vurpa i leran. Smärtan lokaliserades till ett mellanfotsben och jag var lite orolig för någon typ av stressfraktur så jag gick till en läkare. Han klämde lite och sa till mig att skaffa stabila skor och inlägg. Det rådet struntade jag fullständigt i utan försökte vila lite istället. Det blev värre och värre. Till slut tröttnade jag och började springa. Ju mer jag sprang desto bättre blev det. Den här veckan slutade jag vila knät och ju mer jag har sprungit desto bättre har det blivit. Efter dagens pass är jag helt symptomfri. Lärdom av detta är att lyssna mer på Nitrovegan, mindre på kroppen, aldrig på allmänläkare. Och att springa obanat. Det är alltid viktigt för kropp och själ och hälsa och hund.

Spenderbyxor på!

Nu behöver jag lite träningsinspiration i regnrusket. Och den måste väl gå att köpa? Planer på exempelvis skateskidor har smält bort med snön och veckans horisontella regnande men risken att jag ska bli sittande med massa pengar till ingen nytta bedömdes som överhängande så nu är en styck Tacx Flow på väg från England för att ersätta min tidigare trainer, inköpt på Netto. Det vore tråkigt för den att åka ensam så den får sällskap med en ny sadelstolpe och ett par Adidas Adizero Pro 4.0 som helt uppenbart kommer göra mig dundersnabb. Det ser man ju.



Jag pratade med min järnmorbror (som har fullföljt sju lopp på ironmandistans) i veckan och han berättade om sina nya Di2-växlar som han investerat i och om formeln som han använde för att räkna ut när en investering var befogad eller inte. Jag minns tyvärr inte formeln men jag tror att resultatet av den uträkningen var att köpet egentligen inte var en utgift utan snarare en besparing. Jag har kommit fram till samma resultat själv när jag har räknat på det här inköpet. Hur vet jag inte riktigt men huvudsaken är väl att svaret blir rätt.