Vem släckte ljuset?

Hösten är här och då har naturligtvis alla duktiga förberett sig och sett till att pannlamporna är laddade så man kan ge sig ut i skog och mark även efter mörkrets inbrott. Klantskallar som jag däremot har naturligtvis stoppat in pannlampor och reflexvästar långt in i en byralåda så att när man väl är redo att ge sig ut på den där söndagsrundan efter att ha fullgjort dagens åtaganden (kvickna till efter gårdagskvällens öldrickande och Probotector 2-spelande, ta långpromenad med hunden, lära sig allt om cellandning och proteinsyntes, hälsa på i det nya huset och förbereda inför flytten i november) så är batterierna hopplöst urladdade och lampan lyser som en slocknad tändsticka ungefär. Det säkra valet i det här läget vore naturligtvis att välja en upplyst runda, men det roligare alternativet är naturligtvis att ge sig in i skogen och hoppas att det inte dyker upp älgar, troll eller vad för annat småknytt som kan tänkas lura där. Med pulsen minst tio slag högre än normalt tassade jag fram med sinnena på helspänn och ständigt analyserande – träd eller människa? Stenbumling eller lik? Buske eller onämnbar fasa? Men allt var inte nattsvart. Att springa på bryggan över Delsjöns vik med ljuset från TV-masten spelandes över vattnet var storslaget. Att sedan fortsätta under kraftledningarna som surrar ilsket av elektriciteten som rusar fram för att tända TV-apparaterna och lamporna som får Göteborg att lysa upp natthimlen var möjligen lika storslaget men när tankar om nedfallande ledningar drabbade mig såg jag till att öka farten och lämna kraftledningsgatan så fort som möjligt. Väl ute på elljusspåret igen kunde jag pusta ut en smula och känna mig nöjd med att jag klarat mig från mörkrets fasor helskinnad. Snubblade inte på någon dold liten rot ens och klarade mig torrskodd över vattenpölar och sumphål. Bra jobbat. 12 km lugn distans blev det som avslut på veckan.

Straight outta Borås

Här sitter jag på jobbets lokaler i Borås och pustar ut efter dagens 5 km på Kretsloppet. Pust.

Först det roliga: jag kom delad fyra. Så högt har jag aldrig placerat mig i någon tävling någonsin om man bortser från nutidsorienteringen (frågesport, alltså) på högstadiet. Att vara i täten var jäkligt skoj. En tredjeplats var inom räckhåll (skiljde ungefär 20 sekunder) men jag orkade inte ta ikapp det.

Det var naturligtvis så att de vassa kanonerna var anmälda på 10 km och större delen av startfältet var barn och ungdomar men det är lika kul att komma fyra ändå...

Det var en rejäl rusning från start och jag tog det relativt lugnt och räknade till att jag hade ungefär 10 stycken utspridda framför mig. Innan vi passerat en kilometer hade jag dock passerat alla utom de tre som sedan fanns före mig under resten av loppet. Jag sprang lite i ingemansland och hade lite för långt fram men ingen som närmade sig bakom heller. Det blev naturligtvis tungt sista halvan som det blir. Tyvärr lite för tungt. Sprang förbi 4 km-skylten. En halv kilometer senare sprang jag förbi milloppets 10km-skylt och anade att banan skulle vara lite lång. Sen kom det en skylt med "spurtsträcka 200 m" och jag drog på slutspurten. Runt hörnet och genom en portal och gick i mål... trodde jag. "Fortsätt spring" ropade publiken så det var bara att bita ihop och snart kom den riktiga skylten med 200 m kvar och jag samlade ihop mig för en stark avslutning. Hörde att publiken började heja lite extra och såg en vilt spurtande ungdom i ögonvrån, spände vaderna och svarade på spurten och vi kämpade stenhårt in på mållinjen och hade till slut samma tid i mål. Nu står jag som femma i resultatlistan men det tror jag inte på förrän jag har sett målfotot... Vi räknar väl inte tusendelar i den här sporten?

Sen är jag väl sådär nöjd med loppet annars. 20:51:7 är minst en minut sämre än jag hade hoppats på men som sagt så var väl loppet lite längre än 5 kilometer så det får ändå vara godkänt. Hade dock gärna sett ett jämnare lopp utan att tappa så mycket som jag gjorde på slutet men jag får skylla på att öppningen var alldeles för optimistisk. Valet att springa med mina ultratunna Adizero-flats var kanske inte heller så bra. Njag inte riktigt orkar hålla uppe steget så tror jag att jag förlorar på att inte ha lite mer dämpning som man får i lite mjukare skor. Men det är bara att jobba på. Bättre lycka nästa gång.

Springer på och inte så mycket annat.

Det är rätt skönt att fokusera på en sak och inte tramsa med cykel och andra dumheter. Ibland ångrar jag det (härligt soliga höstdagar), ibland känns det helt ok (härligt ösregniga och stormiga höstdagar). Förhoppningsvis så ger det här fokuset resultat så jag kan få fason på löpningen och sätta lite härliga höstpers. Jag har snittat två mil i veckan under året. Det blir inga barn gjorda där. (Metaforiska barn då. Riktiga barn har det ju bevisligen blivit.) Nu jobbar jag mig upp till lite vettigare veckomängder runt 4-5 mil och förhoppningsvis några veckor med ytterligare lite mer mängd. Nu blir det väl inga lopp på längre distanser än milen så mängden känns kanske inte som det allra viktigaste men samtidigt så tycker jag att det känns bra att springa ofta så man kommer in i ett flyt.

På lördag så hade jag tänkt tävla men det är lite oklart var. Kretsloppet i Borås konkurrerar med Risveden Terräng och även om 18 km terräng låter lockande så kanske det gäller att passa på med de få tillfällen det ges att springa 5/10km-lopp under hösten. Det är lite pussel med att hitta lämpliga lopp som passar med varannanhelgarbetandet men något ska jag väl kunna få till. Hässelbyloppet ligger för närvarande bra till som seriöst sub40-försök och i dagsläget lutar det nog åt 5 km i Borås på lördag. Känner att jag inte riktigt håller för 10km just nu men ska nog kunna gå under 20 min på halva distansen med lite marginal.

Drag under galoscherna

Kul att springa snabbt.

Gårdagens pass var 4x400m med ökande vila – först 1 minut, sedan 2, sist 3. En kilometers lätt joggvila därefter och sen 10x100m med 100m joggvila. Totalt alltså drygt 2,5 km fart. Det känns ganska futtigt att packa ihop kappsäcken efter så lite men med bra fart på fötterna så kändes det desto mer i benen. Det är nya muskler som gör sig påminda när man kommer upp i steget och trycker på ordentligt i högre farter och jag tror att det är nyttigt även för att kunna springa snabbare på längre distanser. Visserligen är det väldigt mycket överfart (fyrahundringarna sprangs runt 3:15-fart) och de är för korta och för få för att verkligen belasta hjärta och lungor men som teknik och löpstyrketräning tror jag att det är riktigt bra. Dessutom är det grymt kul att verkligen springa fort på bana. Det borde fler testa.

Gårdbyknocken

Alltså Kalmar Ironman, vilken grej. Var inne i stan från starten och hängde i ungefär tills när herrsegraren gick i mål innan jag gav mig. Man blev ju lite sugen på att vara med själv men där morbror Henke slog till med en "Training for Ironman 2013"-tshirt så nöjde jag mig med en "I'm Ironbaby"-tröja i storlek minismall för kommande familjemedlem. Ironpappan avvaktar nog ett år till i alla fall...

Stämningen var i alla fall sjuk och slår det mesta jag upplevt med hästlängder. Fördelen med att ha ett sånt här arrangemang i en liten stad som Kalmar är att hela stan tas över helt av arrangemanget istället för att det riskerar att försvinna i bruset. Och det kändes verkligen som om hela Kalmar var med på noterna. Det måste hänt något på sistone för annars så har ju kalmaritens favorituttryck länge varit "a de gåu inte!" men bortsett från någon sur gubbjävel i Lindsdal som ryktas ha forcerat avspärrningarna med motiveringen "ja hau fanimej betault vägskatt!"så var det glada miner runtomkring. Skoj skoj.

Som sagt blev man lite motiverad så när jag kom hem till mamma i Lökenäs så var jag tvungen att ta en liten simtur. På söndagen så var jag sugen på att känna lite på cykelbanan så jag cyklade över till östra sidan och körde 2x20 min från Runsten till Gårdby skola och tillbaka. Gårdbyknocken får den rundan heta. Jag tycker det är sjukt konstigt att cykla på Öland eftersom man bara sitter och matar på på platten utan minsta mot- eller medlut och det är verkligen en annorlunda upplevelse från att cykla här omkring Göteborg. Blåser gör det däremot nästan alltid så bara för att det är platt behöver det inte gå särskilt fort.  Varmt var det också. Ironman hade blivit en betydligt jobbigare upplevelse för många om den gått en dag senare vågar jag lova.

Kalmar Minitri

Minitri. Vilket namn. Låter som en barntävling. Men ok.

När Kalmar nu blir med Ironman så påverkar det också sprinten som numera är 1/10 Ironman (380 m simning, 18 km cykel, 4,2 km löpning) istället för den mer traditionella sprintdistansen (750m/20km/5km) som man kört innan. Sen ligger det en annan air runt hela arrangemanget i år. Ironmanflaggorna vajar i vinden, målgången är på stortroget med två maffiga läktare, expoområdet har svällt och det känns som att det är betydligt mer folk i omlopp i stan än det varit innan. Kul!

Hur gick tävlingen då, kan man undra. Det började med lite dramatik. Jag pumpade upp däcken, ställde cykeln ifrån mig och 30 sekunder senare hördes ett ljudligt pys. Punka. Jag brukar ju berömma mig om att sällan punktera så det är ju typiskt att det händer 45 minuter innan start. Min första tanke var att lämna in hela hjulet till verkstaden inne på området för att kunna värma upp och fixa i ordning mina grejer under tiden men det var fullt upp med växeljusteringar av diverse tempocyklar så jag fick göra det själv. Det löste sig men det blev stressigt att ta sig till simstarten och jag kände att det skulle bli för snävt med tid för att få på sig våtdräkten ordentligt så det fick bli simning utan. Simningen gick väl ok trots det. Det var lite svårnavigerat när man vände upp mot kvällsolen så jag försökte hålla mig nära de andra och hoppas att de simmade rätt. Gänget framför hade jag kunnat hänga på med våtdräkt men det var inte så mycket att göra åt. Kom upp som 22:a i klassen på 9:06 inklusive nästan fyrahundra meters löpning till växlingsområdet.

Ut på cykeln hände ingenting när jag skulle trampa iväg. "Lätt växel", var min första tanke. En blick neråt avslöjade att det inte var någon växel alls – kedjan hade hoppat. Hoppade av för att peta på den igen men märkte att hjulet också verkade ha fastnat på något sätt. Det blev lite pill innan jag fick hjulet rätt i ramen, kedjan rätt i bakväxeln och kunde lägga upp den på framklingan. Slarvigt att inte kolla det ordentligt när jag hade haft av hjulet och lagat punkan och jag svor lite över min egen klantighet. Medan jag stod och stressade med kedjan så passerade det ett helt gäng med folk och det kändes som jag gick ut på cyklingen sist. Gav mig fan på att börja jaga direkt och drog på. Började mycket riktigt också passera folk snart och körde också upp mig tre placeringar utöver de jag tappat i växlingen. Effektiv cykeltid blev 27:30 ungefär vilket hade motsvarat topp tio i klassen eller topp tjugo totalt vilket jag är väldigt nöjd med.

Efter urladdningen på cykeln så var det väl inte så mycket kvar att spela med på löpningen utan det var kämpigt mest hela tiden. Hade inte krafter att trycka på utan låg runt rätt beskedliga 4:30 min/km större delen av tiden. Dock så var det klart häftigt att springa in i stan med målgången på Stortorget inför två stora läktare fullpackade med publik som självklar höjdpunkt. Till slut blev det en 19:e plats av 32 startande i seniorklass och 60 totalt av dryga 500.

Nöjd med fysiken men mindre nöjd med logistiken. Det är lite prylar att hålla reda på med triathlon. Skärpning där.

Ryggont

Satt och tittade på OS i förra veckan innan jag framåt eftermiddagen tänkte att jag skulle ge mig ut på ett löppass. Kände mig lite stel i ryggen men tänkte väl att det släpper efter ett tag men så fort jag tog ett löpsteg så spände det och högg i hela korsryggen så att springa var bara inte att tänka på. Bara att halta hem igen. Det gav några spännande dagar med nedsatt rörlighet även om de flesta aktiviteter funkade hyfsat. Gå ut med hunden kunde jag göra, simma gick ok och efter ett par dagar vågade jag mig på att cykla lite på trainer vilket funkade. Inte så att jag kände mig så smidig men det gick i alla fall. Jag behövde inte ens ställa in min medverkan i svensexefirandet för min kompis Gustav utan klarade till och med av två stenhårda lasergamepartier där vi blev förnedrade och hånade av ett stim med åttaåringar. På fredagen mådde jag väl sådär. Sprang en sväng men det fick bli riktigt lugnt.

Sen var det bröllop i helgen och dan efter åkte jag och Pernilla till Köpenhamn och tittade på Challenge Copenhagen ett tag vilket var riktigt skoj. Det var en härlig stämning längs löparbanan med massor av folk som hejade och jag försökte dra mitt strå till stacken och heja lite extra på alla svenskar jag såg. När vi lämnade hade tävlingen hållit på i ungefär nio timmar så folk var fortfarande relativt pigga och raska.

Nu bär det snart av till Kalmar för en avrundning på semestern. Igår testade jag ett ganska tufft cykelpass direkt följt av tio minuters hård löpning och tyckte att det kändes så pass bra att jag vågade anmäla mig till sprinten på torsdag. Idag testade jag att simma en hård fyrahundring också vilket gick helt ok så jag tror det kommer funka bra. Samtidigt så känns det som att ryggen är ett lite osäkert kort så jag kan likaväl få bryta men det får bli som det blir. Kul i alla fall att återigen få känna stämningen och jag ser sen fram emot att få vara med som åskådare när det smäller till på lördag och Kalmar Ironman gör premiär.

DNS och starka ben på Lisa Nordén

Om vi börjar med det tråkiga så stod jag över Horla Triathlon idag. Trötthet, motivationsbrist. Ska erkänna att det lockade att stanna hemma och kolla på damernas triathlon på OS också och det var inte fel beslut med facit i hand.

Efter upplösningen så var jag alldeles matt, sista kilometern var oerhört rafflande. Så rafflande att på slutet var jag tvungen att ställa mig upp och skrika rakt ut för att sen efter målgång kollapsa i soffan, gråta en skvätt, helt slut. Vilken pärs. Otroligt häftigt idrottsögonblick för mig.

Det här blir säkert ett lyft för triathlon i Sverige och jag hoppas också att folk får upp lite intresse för de kortare distanserna för annars känns det som det är väldigt mycket långdistans inom triathlonsporten. Ironman är naturligtvis häftigt men frågan är om jag inte tycker att det är ännu häftigare att springa de avslutande 10 kilometrarna under 30 som herreliten gör eller för den delen under 34 som damerna gör idag. Det är alltså tider som skulle kunna räcka till guld på 10 000 m bana på SM. Ruggigt snabbt.

Även om vi inte har några svenska deltagare i herrarnas lopp imorgon så kommer även det vara en häftig tävling som jag tycker man ska ratta in om man har möjlighet. Jag tror det kan gå grymt fort på löpdelen.

Inspirerad av Lisas lopp blev i alla fall jag och dunkade 7,5 km med progression till strax under 4-fart men benen var lite trötta och ville inte riktigt vara med. Följde upp med ett simpass i Lundbybadets ute-50:a där jag i alla fall lyckades köra 10x100 med start 2:00 med ganska goda marginaler. Det kändes bra att kunna ro hem en hyfsad serie nu efter att egentligen bara ha kört två badpass utan struktur förra veckan. Tror på en rätt brant kurva uppåt när musklerna i axlar och överarmar börjar vänja sig vid de ovana rörelserna. Nu kände jag att det räckte med en halvtimme och kommer fortsätta att prioritera lite kortare pass, men ofta, för att få in känslan. Kul att simma igen.

Badpremiär

Komma i form för triathlon var det ja. Inte mycket att be för utan bara att hoppa i plurret och simma några längder. Lundbybadets utomhus-50:a var det som gällde och det blev mäktiga 30 minuter idag, underbart är kort. Har man inte simtränat på ett år så märks det kan jag meddela. Jag sjönk inte i alla fall men det krävs nog att jag ligger i för att jag ska komma i hyfsad simform igen. Hundringarna gick på 1:45 ungefär. Vi behöver ju inte prata om hur många hundringar det blev och hur mycket jag vilade mellan dem. Man ska ta det lugnt i början.. Å andra sidan vet jag sen förr att det räcker med 4-5 pass innan det börjar kännas hyfsat ok så jag hoppas det är så den här gången också. Jag har i alla fall beställt en vass våtdräkt eftersom jag sålde min gamla trotjänare (en Orca S2) i våras till en student som skulle köra Göteborg Triathlon så jag känner mig ju så illa tvungen att simträna och bli åtminstone halvsnabb för det känns ju lite pinsamt att komma med värsta grejorna om man sen ligger och plaskar runt som en bakfull säl. Det underlättar i alla fall att komma igång när man kan ligga och gassa i solljuset i en behagligt varm utomhuspool så det tackar vi för.

En kväll på löparbanan

Behövde inte ens forcera några staket för att komma in på Åby IP ikväll. Skönt. Det var bara att kliva in till löparbanorna som låg och väntade i kvällsolen. 5x1000 blev det med lite optimistisk öppning (3:43) och sedan drog sig tiderna långsamt uppåt med riktigt stumma ben på sista (3:50). 1:30 vila. Länge sen jag sprang på bana. Gillar det annars skarpt, framförallt varma sommarkvällar i lätta skor, korta shorts och bar överkropp. Man känner sig som en gasell när man tycker på i kurvorna och blundar man lite så kan man lätt tänka sig att man är Mo Farrah på väg mot OS-guld. I alla fall så länge inte några riktiga friidrottare är där och springer cirklar runt en på långa och lätta ben. Då känner man sig mer som en frustande flodhäst eller nåt.

Strava

Har som sist i klassen börjat testa Strava och det verkar ju vara en riktigt skojig liten sida det. Kort sagt så är tar sidan GPS-data från en cykeldator eller den egna appen till iPhone eller Android och sammanställer. Det som ger det lilla extra är att användarna kan lägga in "segments" där tiderna registreras och sammanställs i en topplista. Oftast är det väl backar men det kan också vara andra sträckor som passar sig för att köra lite extra på. När man kommer hem och laddar upp sina data så får man se vilka segments man kört och hur man placerat sig tillsammans med all annan data man vat sig (höjdkurvor, snittfart, m.m.).

Jag stoppade således telefonen i fickan och startade appen innan jag gav mig iväg idag. Körde Benarbyvägen och därefter söderut mot Anneberg innan jag vände ut mot kusten via Lindome och tog Säröbanan hem. Det blåste rätt mycket från syd/sydväst vilket gjorde det lite kämpigt ut mot kusten men som gengäld fick jag cruisa i medvinden sista biten hem och det är ju alltid skönt att ha vinden i ryggen i slutet.

Väl hemma visade det sig att jag i alla fall mäktat med att ta mig in på topp 10 på ett par ställen på Benarbyvägen. Sen var det rätt slut på både ben och på segment men det blev i alla fall 2 timmar och 30 minuter på cykeln. Bra för både bränna och form. Nu stundar fyra veckors semester så jag hoppas jag ska kunna komma i hyfsad form till sprinten i Kalmar om en månad.

Just det. Här är länken till min profil på Strava.

Åsaloppet

Jag har haft akut datorbrist de senaste veckorna efter att ha lyckats glömma min laptop på tåget när jag åkte hem från min lillasysters student i Kalmar. Jag drog i alla tillgängliga trådar som man kan dra i som lokförare och SJ-anställd och lyckades till slut lokalisera en städare som visserligen hade hittat min dator, men dessvärre lagt den i det låsta hittegodsutrymmet för fem minuter sen. Och där kommer man inte in utan vidare så det blev transport till Stockholm och diverse turer innan den till slut kom till min ICA-butik för uthämtning. Så kan det gå när man inte har huvudet med sig.

Huvudet med mig hade jag däremot i lördags när jag sprang Åsaloppet, 10 km. En air av spänning låg i luften med Mustafa Mohamed på armlängds avstånd i starten men det dröjde inte länge innan han försvann i fjärran och lämnade oss vanliga dödliga åt våra öden. Mitt öde var att springa utom tävlan. När jag skulle efteranmäla mig timmen före start visade sig loppet vara "fullt". Eller åtminstone var nummerlapparna och tidtagningschippen slut. "Du kan få springa utan tidtagning för 50 spänn och lägga resten på en god middag". Jag hade ju packat hund och sambo i bilen och dragit med dem ner till Åsa så det var väl lika bra att springa då. Däremot så kände jag mig lite osäker på hur jag skulle ta mig an loppet. Jag var ganska säker på att jag skulle persa med god marginal med tanke på mina tidigare, rätt mediokert genomförda, insatser på distansen på sistone, men jag var osäker på om jag skulle ha motivation att plåga mig så pass som man ändå måste göra för att springa en mil hyfsat snabbt. Men sånt där känns ändå värst innan man är igång. När starten väl hade gått försökte jag undvika att dras med i rusningen, vilket gick hyfsat, och öppnade första kilometern på 4:05 ungefär. Banan gick ut mot kusten på slingrande små vägar och cykelbanor med några mindre backar men överlag ganska platt. Jag tog rygg på en tjej som höll ett bra tempo men helt plötsligt sprang hon av banan och in i skogen. Jag antar att naturen kallade. Halvvägs in i loppet började det ta emot lite, som sig bör, men jag passerade också ganska många och kunde hålla uppe tempot även om jag var rejält trött. Hamnade i en triathlonklunga ett tag. Kände att det var lite prestigematch där och jag var jäkligt nöjd när jag kunde gå ifrån de andra kompressionsklädda herrarna. Sista 3-4 kilometrarna var det mycket pannben som krävdes men jag är jäkligt nöjd med att jag kunde hålla uppe tempot trots att jag kände mig rejält stum och verkligen fick bita i och grina illa. Jag antar att det syntes att jag slet för jag fick väldigt mycket hejarop och peppande tillrop från åskådarna längs med banan och med en kilometer kvar så hade jag deesutom egen hejaklack bestående av ett gäng kollegor med anknytning till Åsa. Deras hejande gav lite extra skjuts i steget vilket jag verkligen behövde. Amy (hunden) och Pernilla (sambon) stod strax efteråt och en av dem gjorde en tapper ansats att hänga på men det var den andra inte alls med på så det tog tvärstopp. Jag sprang i en slinga och kom tillbaka till samma plats. Då hade någon bundit fast henne i en lyktstolpe. Taskigt.

I mål visade klockan 41:39. Det är lite mer än två minuter bättre än Lerumsloppet från april så det är jag nöjd med. Återstår att putsa lite till så ska jag nog kunna gå under 40 minuter jag med. Det vore gutt.

Mitt i triathlonklungan.

Nya backar, igen

Jag var och tittade på ett hus i Lindome igår (fint men litet?) och då passade det bra att prova de lokala motionsspåren också. Skatås börjar man ju kunna vid det här laget. Det visade sig finnas ett bra utbud på spår som utgick från IK Uvens klubbstuga i Bunketorp och dessutom möjlighet att hoppa på Bohusleden om man är på det humöret. För mig stod dock 3x2,5 på programmet så jag tog sikte på de röda fyrkanterna och gav mig iväg.

Jag har testat en del motionsspår i mitt liv och de flesta är hyfsat kuperade men Bunketorp tar nog priset. 2,5:an i Skatås, som många säkert är bekanta med, sprang jag härom veckan på 10:37. Bunketorp, i ungefär samma ansträngning, landade på 11:32. Rätt mycket på 2,5 km löpning med tanke på att Skatåsbanan är rätt tuff även den.

Naturligtvis var allt hopp om att hålla ihop passet som bortblåst då mjölksyran hade föräldrafritt i höftböjare och framlår och nöjt tuggade i sig den lilla kraft och spänst som fanns i benen. På följande varv blev steget allt mer flackt och benen lyftes mer av vilja än av muskelkraft. 12:03 blev 12:17 innan det fick vara bra. Inte det mest perfekt disponerade träningspasset jag gjort. Det känns dock som att de här backvarvspassen som jag kör regelbundet ger en hel del för löpstyrkan likväl som för hjärta och lungor. Planen är att de här starka benen, hjärtat, lungorna om några veckor ska vara grunden för att börja jobba på att också bli lite snabb(are).

Imorgon åker jag till Kalmar för att fira min lillasyster som tar studenten. Vad fort tiden går/vad gammal jag blivit...

UP UP UP UP UP WAOW

Jag har provat en ny backe. Eller ny och ny. Den har väl gissningsvis anor sen istiden och folk har cyklat i den nästan lika länge. Men inte jag och det är ju jag som räknas.

Hultebacken står det på skylten. Jag har cyklat förbi den många gånger när jag passerat längs med Landvettersjön och sett vägen försvinna upp bland molnen. Ryktet säger att den är brant. Snuskigt brant till och med. En googling ger resultat som "helt nya sensationer i benen, "blodsmak" och "tunnelseende". Ryktet är med sanningen överensstämmande.

Något som är lite speciellt är att den är värst precis i början. Det kanske är bra det för man är åtminstone ganska fräsch i benen när man ska ta sig upp för de där 26% som det lutar när det är som allra värst. För mig var det ett så kallat gränsfall där jag fick stå upp och bryta på lättaste växeln (39-25) och ännu mer spännande blev det när jag gled ut mot vägkanterna där det låg lite lösgrus och sand som ledde till ett par bakhjulssläpp som grädde på moset. Upp kom jag två gånger i alla fall men sen kände jag att det fick vara nog för den här gången. Man ska inte ha för kul.

Här en höjdkurva hämtad från Lygnens Vänner (klicka för att förstora):

Kategori "backar som nästan är lika branta":

Me & Jillian down by the schoolyard

Vad ska man göra när tiden är knapp? Efter hundhämtning och husvisning återstod en minimal lucka för träning om det skulle bli något med matlagning och det inplanerade Game of Thrones-tittandet. Är det detta som kallas för livspussel? Kan man anställa någon att hjälpa till med fantasyserierna? GoT-avdrag?

Pernilla föreslog att jag kunde köra hennes Jillian Michaels-DVD. "Du får nog ta nivå tre så det inte är för lätt för dig". Jag kände mig lite smickrad och anade inte alls oråd när hon fortsatte: "Jag kan se på."

Nu drömmer jag mardrömmar om det här:

"Don't quit on me now!"

DNS

Missat mycket på sistone. Som vanligt blev jag lite sugen när bloggarna exploderade i Stockholm Marathon-laddning inför förra helgen men där var jag ju varken anmäld eller förberedd så då är det svårt att vara med. Nästan ännu roligare hade det varit med Salomon Trail Tour som fullgod ersättare med start ett stenkast hemifrån men jag körde nattpendlar till fyra på morgonen och prioriterade sömn istället för att släpa mig upp till starten. Ungefär samma idag med Nationaldagsloppet. Så kan det vara.

Istället har jag sprungit till jobbet måndag-tisdag (4 km) och mitt Nationaldagslopp blev två futtiga  tempointervaller längs med Landvettersjön. Första gången på den rundan för i år. Kan inte påstå att det spratt i benen direkt. Tvärtom. Planen var egentligen att köra hårda backintervaller men jag kände från första tramptaget att jag varken hade ben, huvud eller lungor för det idag. Lite tempokörning kändes mer genomförbart. Trots detta slog jag till min förvåning min bästa tid från ifjol med åtta sekunder, en tid som jag satte med tempobåge och hela kitet och så det där med regelbunden cykelträning månaderna innan också...

Det känns som ett bra kvitto att jag åtminstone tränar hyfsat effektivt även om jag inte slår några rekord i tränade timmar för tillfället.

The hurt I feel

Här sitter jag inte utan anledning och kör Pans Labyrint-imitationer och Jonas Lindgren-referenser utan ni ser väl resultatet av frökenhänder som möter roddmaskinsintervaller? Närbild följer:

Väldigt synd om mig. Får nog sjukskriva mig en vecka, minst.

Men det gick rätt bra ändå. Har inte rott någonting sen förra vintern men jag minns att jag klarade ungefär en kilometer på fyra minuter om jag tog i ordentligt. Nu snittade jag 4 min/km inklusive vila på de 15 minuterna 15/15-intervaller som jag körde. Alltså 15 sekunder insats, 15 sekunder (aktiv) vila. En ganska trevlig träningsform upptäckte jag. Flämtnivån var hög men tiden gick snabbt. Totalt 25 minuter inklusive uppvärmning, exklusive nedvarvning. Den prioriterades bort. Istället 10 minuter core/mage/rygg i högt tempo och sen var det bara att hasta iväg till jobbet så de bohuslänska pendlarna kunde komma hem även denna dag. De såg mina sargade händer men jag lugnade dem. För järnvägare går plikten alltid först. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

En tanke

När jag såg några spinkiga indiekillar* på väg hem från Knarrholmsfestivalen tänkte jag att det är ju himla synd att de inte börjar cykla, det är ju en hel generation med potentiella bergsgetter som går till spillo där. Sen kom jag på att de faktiskt började att cykla för några år sedan. Tyvärr på cyklar där kravprofilen är mer:

Än:

Öppet brev

Kära bilist, medtrafikant, medmänniska. Vi stötte på varandra idag, måndag den 14e maj, strax efter halv sju utanför Trädgårdsföreningen. Jag, 32 år, röd cykeljacka, svarta tights. Du, 30-nånting, småbil. Jag cyklade strax framför dig på gatan, eller bilvägen som du kanske hellre kallar det. Det var lite stökigt som du kanske märkte, med match på gång på Gamla Ullevi och svårt att ta sig fram bland allt folk på cykelbanan. Jag tänkte att det skulle bli snabbare och smidigare för alla inblandade om jag genade på vägen fram till trafikljusen vid Nya Allén. Det är ju bara hundra meter och inte så mycket trafik för det mesta. När jag svängde ut på vägen tutade du. Jag trodde först att du tutade på fotgängarna på övergångsstället eftersom vi båda var tvungna att sakta ner för att släppa fram dem. Men när du tutade igen lite senare så då förstod jag att något var fel.

När vi kom fram till trafikljuset – du kanske två, tre sekunder senare än vad du hade gjort om du varit ensam på vägen – så knackade jag på din ruta. Jag tänkte att det kanske var bra om vi redde ut vad problemet var. Hade du vevat ner rutan hade jag frågat just det. "Vad är problemet?". Men det gjorde du inte utan du sträckte dig istället mot mig med ett utsträckt långfinger. Det tycker jag faktiskt var lite onödigt. Jag förstår såklart att du inte tyckte jag skulle cykla på vägen. Det är helt ok men vi kanske hade kunnat prata om det så hade du förstått varför jag gjorde det och ingen hade behövt bli arg. Du såg ju annars ut att vara en ganska trevlig kille i min ålder ungefär. Jag tänker att du kanske ska gå på Bruce Springsteen på Ullevi i sommar. Det hade jag också gärna gjort men jag fick inga biljetter. Du var lite lik en kille i kocktävlingen på TV så jag tänker att du kanske gillar att laga mat? Själv tycker jag att det är kul med t.ex. serietidningar och öl. Att cykla också såklart. Det är ett intresse vi förmodligen inte delar men annars hade vi säkert kunnat komma bra överens. Men nu satt du i en bil och jag på en cykel och så blev det så tråkigt. Det känns hemskt onödigt tycker jag.

Men jag har lite dåligt samvete själv också. Jag borde faktiskt inte ha brusat upp och vikt in din backspegel innan jag cyklade därifrån men du kan tänka dig hur det är. Man har jobbat, är hungrig och lite trött och vill bara hem till hunden som ligger ensam hemma och vill gå ut. Så sitter man och huttrar på en cykel i regnet när det kommer en typ och pekar finger åt en. Då kanske man brusar upp lite i onödan. Förlåt som sagt. Det var snällt av dig att bara nästan försöka köra på mig efteråt.

Vill du prata ut finns jag här för dig.

Med vänlig hälsning,
Blöt cyklist -80

Hårt men rättvist

Då var Göteborgsvarvet avklarat och perset putsat, ungefär som planerat med andra ord. Men det var trångt i år. Första fem gick på 24 blankt och där tappade jag marginalerna för att gå under 1:35, men samtidigt så kunde jag komma in i loppet lugnt och fint så det kanske inte bara var negativt. Första milen kändes i alla fall fantastiskt bra och lätt och sen kunde jag öka lite andra halvan så det gav också en bra känsla. Vanligtvis öppnar jag hårt och klappar igenom så det känns bra att hålla ihop det för en gångs skull. Det finns lite att jobba på, som sig bör, men jag kan ta med mig en bra känsla in i fortsatt träning och ja, under 40 på milen hägrar. Dags att spetsa formen och höja sig en nivå. Glad men inte nöjd.

1:36:36 blev tiden och plats 3962. Gutt!