2011: En fullödig krönika

Nu har jag läst ett gäng årskrönikor på olika löparbloggar och det har varit så tråkigt att klockorna stannar.   Så jag sammanfattar året med bilder istället:

2008-2011: Bättre och bättre.

Träningstid per månad: Hösten kanske inget att skriva hem om...

Roligare än så blir det inte på den här bloggen! Gott nytt år!

Stavgång med Persbrandt



Inte så.



Jag har nu tränat motionerat rört på mig. Två dagar i rad. Stavgång. Inte i backe, "elghufs" eller något sådant, utan riktig Stav GöteborgsVarvet (sic)-gång. Ja herregud. Knappt en svettdroppe på pannan men ändå någon sorts motion och lite flås i skog och backar. Hunden på glatt humör. Förkylningen börjar ge sig.




Så.


På tal om att träna så läste jag i Aftonbladet om "Persbrandts Hamiltonträning". Klassiskt kvällstidningsreportage. Persbrandt, 48 år, 90+ kilo, har löpt "1-1,5 mil tre gånger i veckan, 5 km under 20 minuter + 1 km rodd under 3:30 tre gånger i veckan" och så tung styrketräning för den där riktiga Hamiltonkroppen.

Eller hur.

Kommer Persbrandt någon gång i sin livstid springa 5 km under 20 minuter så är jag jäkligt imponerad.

Men man ska aldrig säga aldrig.

"Jag älskar EPO, det bara är så."

Julsnuvan

Inte har det blivit mycket träning över julhelgen inte. Planerad julaftonsjogg ställdes in och byttes mot julaftonsgrogg... Eller snarare att jag sov bort förmiddagen innan jag tvingade ut mig själv på en promenad innan julfirandet skulle ta fart. Var ändå trött och seg, försökte ställa saker till rätta med hjälp av julöl och OP vilket bara hjälpte högst tillfälligt. Öppnade mot slutet av kvällen en av mina favoritöl, Hibernation Ale, som jag haft på tillväxt i två år i mina svärföräldrars källare men kände ingen smak så det var ju rätt bortkastat. På juldagen kom halsontet och huvudvärken som brev på posten. Två dagars sjukskrivning blev det till slut men idag var jag tillbaka på jobbet. Känner mig betydligt bättre men ingen träning aktuell för närvarande i alla fall.

Jag har aldrig varit sjuk så mycket som den här hösten. En vecka i september, ett par dar häromveckan och så nu vilket är ovanligt för mig. Har känt mig lite allmänt trött och hängig också. Det kan kanske ha lite med vädret att göra. Göteborgsvintern har efter ett par års frånvaro gjort en storstilad comeback i år med snålblåst och regn dygnet runt i några månader. Härligt.

Styr upp mig själv lite med sömn, vitaminer och hoppas komma ut på andra sidan nyåret som en ny, piggare och friskare människa.

Snart dags att summera året.

Ljuv musik

"5,5 km spår uppkört med spårkälke och hopsmalare i morse. Elljus 2,5 + övre ängslingan. Bäst på ängarna(pannlampa). Stugan öppen i kväll för omkl.dusch. 20:-. Välkomna till Hindås Skidklubb Sundshult."

Varför jobbar jag? Varför har jag inte gjort i ordning mina skidor? Varför...

Frågan jag ställer mig i år är: blir det en tejpsäsong eller fortsätter mina (hittills) helt misslyckade äventyr i burkvallans förlovade land?

Julklappar till en löpare

Här är det alla har väntat på: TPOMFTTE:s stora julklappsguide! Följ bara instruktionerna så kan inget gå fel!

Tre böcker av svenska författare ligger nu rykande färska på bokdiskarna lagom till julklappsruschen. Alla med potential att göra succé under granen.

Den första lilla boken vågade jag själv inte vänta på utan den är redan beställd, levererad och läst. Den heter kort och gott "Pulsträning" och är skriven av Mikael Mattsson och Filip Larsen som bägge är forskare på GIH. De bloggar också mer eller mindre frekvent, Filip på nitrovegan.blogspot.com och Mikael på mima30.blogspot.com. Boken reder på ett kortfattat och enkelt sätt ut det mesta vad det gäller att träna med pulsen som grund. Med tanke på att pulsmätare ofta är ett av de första träningshjälpmedlen som många införskaffar så har den här alla förutsättningar att bli en storsäljare tror jag. Bland mycket annat får man lära sig varför 220 – ålder och liknande formler för att räkna ut sin maxpuls är helt värdelösa på individnivå (i korthet: normal maxpuls för en 40-åring är mellan 155-205 bpm, inte "180"). I stället får man bra förslag på hur man själv kan prova sig fram till max- och tröskelpuls i kombination med lämpliga tester för att kolla sin form och utveckling samt hur och varför man ska träna i olika pulszoner. Mycket bra. Beställ från idrottsbokhandeln.se.

Nästa bok heter "Löpträning mitt i livet" och är skriven av Marcus Nilsson. Eftersom jag inte läst den så kan jag inte säga så mycket men på diverse internetforum har lovorden haglat och det verkar vara en personlig och välskriven bok med ett ödmjukt tilltal. Författaren skriver själv på baksidan att "min väg är absolut inte den enda vägen, men det är en väg och den är rolig.". Lovande. Beställs direkt av författaren på sapiens.se.

Tredje och sista boken blir en kokbok, "Bra snabbmat" av Jojje Borssén och Mattias Olausson. Titeln säger väl det mesta. Förutom recept så innehåller boken intervjuer med diverse idrottare och lite annat fluff. Bra koncept och förhoppningsvis är genomförandet lika bra. Tips på nyttig, god och snabblagad vardagsmat kan man väl aldrig få för mycket av? Beställs på runnersworld.se.

God jul!

Ironman Kalmar

Det har redan börjat bloggas om det och jag vill inte vara sämre: det är alltså klart nu att Kalmar går in under Ironmanparaplyet och blir en officiell Ironman. En jättegrej både för svensk triathlon och för Kalmar som stad som aldrig tidigare haft ett idrottsarrangemang av den här digniteten. Jag blir lokalpatriot för en stund och torkar en tår ur ögonvrån.

Det känns bra att ha varit med på sista upplagan av "gamla" Kalmar och jag hoppas få stå på startlinjen även i den här nya tävlingen om ett par år. Nya löparbanan lär bli riktigt läcker och ett lyft från tidigare. Har inte alla detaljer men jag hoppas att man fortsätter förbi slottet längs med Kalmarsundsparken ner mot Stensö. Det är verkligen hemmaplan för mig som är uppväxt i de kvarteren. Räkna med att jag är där och hejar.

Väntar nu spänt på vilka namn som kan tänkas dyka upp. Är Rasmus Henning sugen på att visa var det nordiska skåpet ska stå kanske?

Och en länk då: http://ironmankalmar.com/

Dagens outfit

Jag har inte så mycket vettigt att komma med för tillfället. Dagens outfit verkar dock funka för andra bloggare så jag testar det:

Kommentar: Det där missprydande luddet på överläppet handlar mer om en slö rakhyvel och mindre om någon typ av statement. I kombination med camo-buffen så känner jag att jag närmar mig någon typ av redneckromantik eller möjligen Bruce Franklin-looken (gitarrist i doomlegenderna Trouble). Slutsats: Läge att raka sig.

Idag blev det 45 minuters lugn jogg på golfbanan i sällskap med hunden. Jag har känt mig märkligt risig i veckan, trött och seg med inslag av lätt illamående. Det har känts exakt som att vara bakfull men mycket tråkigare kvällen innan. Sov bort onsdagen, repade mig lite på torsdagen. Tagit det lugnt i helgen. Hoppas att det känns lite bättre kommande vecka.

Gunde(bild)special

Gunde Svans bok "Var går gränsen?" som jag köpte för en femma på loppis lämnar en kanske främst med en uppskattning för spökskrivare och redaktörer, men måste ändå betraktas som prisvärd. Bland det bästa med boken är att få se exempel på de kreativa höjder som svenska fotografer i sina bästa stunder når. Bildtexterna skriver nästan sig själva.

Duellen.

Detta är ett modereportage i Café. Om det inte var uppenbart.

Ugh.

Den gode, den onde, den fule.

Svanen har landat - Torgny flyger vidare.

Även rubriksättarna briljerar med fågeltema.

Ny barfotasko, nu med allt stöd din fot behöver!

Det är spännande att se hur skoföretagen tacklar den rådande barfota/minimalistiska löptrenden. I senaste Runner's World lanserar Asics sin nya skolinje Asics33:

"More and more people are looking for a new kind of natural running experience, spurred on by the minimal and barefoot running movement. (...) There are lots of options out there but little to safely guide people through them – how do you know which shoe is right for your run?

The revolutionary ASICS33 collection makes it easy to jump straight into natural running, while reducing the risk of injury. (...) this range gives the foot crucial support."

 Surfar man vidare in på Asics hemsida så låter det så här:

"We looked at two peer-reviewed studies on the benefits of a less structured, lightweight shoe to understand if there is a benefit in changing from a heel strike pattern to a forefoot strike pattern. Our conclusions became the foundation for the ASICS 33 Collection™."

Det finns ingen länk till studierna eller mer information annat än en video där de menar att resultaten visar att det inte blir någon signifikant skillnad på de parametrarna de har studerat (främst muskelaktivitet och löpekonomi) när en löpare övergår från hälisättning till framfotsisättning. Det är alltså den vetenskapliga grunden.

Vad som är naturlig löpning, hur skon skyddar mot skador och på vilket sätt skon är revolutionär framgår tyvärr inte. Det är inte utan att man känner sig lite trött.

Jag tipsar hellre om ett inlägg från runblogger.com: My Thoughts on “Perfect” Running Form and Footwear:

"In general, I do think that running shoes have been overbuilt for a long time, and that a return to simpler designs is a positive step. I do think that most runners should strive to find the least amount of shoe that they can handle. And I do think our current shoe fitting process is based on very little science and is pretty seriously flawed. 

So, what’s a runner to do when it comes to form and shoes? If you’re running well and are injury free, it may be best to do nothing – just enjoy your well-oiled running life by maintaining the status quo. Don’t feel that you have to change just because someone said barefoot is better. However, if you’re having problems, don’t be afraid to experiment with shoes outside of your “pronation control category” (gasp!!!), or with a more drastic change to a more minimalist shoe. Or consider adding in some barefoot running and form work. If you’re careful and slow in your approach, and mindful of the language of your body, you’ll probably be just fine. There are risks involved with any change, but you may just find that an old problem disappears when you make a switch to your form or footwear."

Testa Ryan Halls tempo

För ett tag sedan skrev jag följande:

Många skulle nog också kunna behöva få lite perspektiv på prestationerna. Årsbästa på marathon är 2:04:40. Det låter ju bra, men hur snabbt är det egentligen? Slår man ut det så innebär det att man springer 100 meter under 18 sekunder 242 gånger. Man kan ju testa en hundring för att känna på hur den farten känns. Kan man klara dubbla distansen tycker jag att man är i ganska hyfsad form. (Resten av inlägget)

Nu finns det ett Youtube-klipp som visar hur det ser ut när vanliga människor försöker hänga med Ryan Hall i hans marathonfart (2:06:17). Det var Asics som i en reklamkampanj inför New York Marathon bland annat projicerade en video av en springande Ryan Hall på en av tunnelbanestationen Columbus Circles väggar och uppmanade folk att försöka hänga med. Se själva:

Tillbaka till verkligheten

Imorgon är det dags att gå tillbaka till jobbet igen. Med tanke på blåsten får jag väl se om det finns några tåg att köra men jag börjar inte förrän framåt eftermiddagen så det hinner säkert både mojna och röjas längs spåren innan dess. Tre veckors novembersemester har i alla fall varit härligt – höjdpunkten var naturligtvis veckan i solen, men jag har sett till att använda övriga dagar klokt genom välbehövlig storstädning här hemma. Det är väl inte helt avslutat men de stora posterna är klara och det är numera lite ordning på alla papper, böcker och annat skräp som har belamrat lägenheten. Riktigt skönt.

Dags att börja träna lite igen blir det. Jag har inget riktigt mål för nästa år på samma sätt som Järnmannen var i år. Hade tänkt att springa Edinburgh eller Stockholm Marathon men de senaste veckorna har jag rannsakat mig själv och inser att jag egentligen inte är så sugen på att springa en mara, eller åtminstone inte sugen på att lägga ner den grundträningen under vinter och vår. Det jag känner lust till är att köra mer snabba och roliga pass och så skidor då om det blir någon snö någon gång. Göteborgsvarvet är i alla fall inbokat så jag siktar på att göra något bra där och så får resten av kalendern ge sig allt eftersom. En viktig sak som jag tar med mig från i år är vikten av att ha mål i träningen och att regelbundet stämma av var man står. Jag gjorde det egentligen bara i simningen där jag körde testlopp på 400 meter med jämna mellanrum och förbättrades bra mycket vilket är kul och inspirerande att se. Jag konstaterar att dagens testresultat är tre minuter i plankan och 28 armhävningar. Jobbar på där...

Utmärkta podcasten Marathon Talk tog härom veckan upp en utvärdering man kan/får/bör/ska göra innan man börjar ett träningsprogram – det kan vara för marathon eller för vad som helst egentligen. Det består av sju frågor där man själv bedömer sin status på en skala 1-10 inom områden som sömn, kost, skadestatus m.m. Sätter man 6,7 eller 8 på något av områdena ska man vara vaksam och omedelbart ändra till 0 - det indikerar att man har något problem där men inte tar det på så stort allvar att man tänker göra något åt det. Därefter utarbetar man en strategi för att komma till rätta med problemen på de områden som fått låga poäng. Jag tänker vara så öppenhjärtig att jag delar med mig av min lista helt ocensurerat. Så här kan det se ut:

Vill man ha en sådan här tabell att fylla i själv finns det att ladda hem som en excel-fil på Marathon Talks hemsida. Man måste registrera sig men det kostar ingenting.

Nu är det dags att gå och lägga sig. Måste jobba på min "Sleep level" som synes. Min "Emotional state" är förresten redan signifikant förbättrad, mycket tack vare semestern och nämnda storstädning...

Poesiafton

In the mountains, there you feel free.

I read, much of the night, and go south in the winter.

– T.S. Eliot, The Wasteland

Bokrecension: Why we run av Robin Harvie

Varför? En bra fråga som det inte är helt ovanligt att jag ställer mig själv när jag är ute och springer. Visst, det finns stunder av "runner's high" och ofta är det inte bara "skönt när man är klar", men ju mer man tar i och ju tröttare man blir desto lättare är det att fråga sig varför man håller på egentligen.

Varför? står det också på en skylt som man brukar stöta på när man springer genom Majorna på Göteborgsvarvet. Det brukar sitta ett s.k. gött gäng där med grillen i full gång och ölen i högsta hugg bakom skylten som kanske får en och en annan att ifrågasätta vad de håller på med redan där .

Ger man sig som Robin Harvie på att springa 246 kilometer över en bergskedja i grekisk sensommarvärme - Spartathlon - så är det kanske inte så konstigt att man frågar sig själv varför. Än mindre att andra ställer samma fråga. Så han skrev en bok. Why we run - A story of obsession.

Harvie går ut hårt. Tjugo sidor in i boken har han redan hunnit citera både Thoreau och Ralph Waldo Emerson och det fortsätter dyka upp filosofer, idrottsmän och äventyrare som kan vävas in i berättelsen om den mänskliga naturen i allmänhet och distanslöpningen i synnerhet. Från Karl Marx och Nietzsche till Sir Walter Scott, Emil Zatopek och inte minst den märkliga berättelsen om hur marathonlöpningen introducerades till världen under de första moderna olympiska spelen i Aten:

Olympiaden 1896 bjöd på löpgrenarna 100, 400, 800 och 1500 meter - och så då 40 kilometer: marathon. En distans som ingen hade någon vidare erfarenhet av, men medaljörerna på 1500 meter dubblerade och till slut hade man samlat ihop till sjutton startande (varav tretton greker). 1500-meterslöparna ledde loppet länge trots sin ovana av längre distanser, innan de föll ifrån en efter en. Sist att ge sig var guldmedaljören Edwin Flack. Australiensaren Flack, som även lyckades ta sig till semifinal i tennis under samma spel, stapplade till slut dödstrött av vägen med endast tre kilometer kvar till förmån för greken Spyridon Louis som fick triumfera inför en extatisk hemmapublik. När dimman lagt sig var det bara tio deltagare som hade tagit sig i mål. En av dessa, trean Spyridon Belokas, visade sig dock ha åkt häst (oxe? åsna?) och vagn under delar av banan och blev följaktligen diskvalificerad. Det är som synes ännu långt till dagens olympiska spel med dess professionella och välförberedda idrottare och svällande organisationer i en mångmiljardindustri fjärran från amatörismen och pionjärandan som präglade dessa första olympiader.

Långlöpningens historia är definitivt värd att berätta och Robin Harvie gör det bra och intressant. Det finns många anekdoter och både lustiga och tragiska berättelser från de första stapplande decennierna av 1900-talet - en av de mer tragiska är den om den portugisiska marathonlöparen Fransisco Lázaro som avled under OS 1912 efter att ha täckt kroppen med vax för att förhindra svettning - men det är inte bara en bok om löpningens historia utan Harvie väver in de här berättelserna i sin egen personliga berättelse om löpning i allmänhet och Spartathlon i synnerhet. Boken börjar i en tragedi när Harvies svärfar oväntat och plötsligt avlider och det är genom löpningen som han både hanterar och flyr ifrån sorgen. Samtidigt som familjen går igenom en av sina värsta kriser underkastar han sig ett rigoröst tränings- och dietprogram för att på ett år gå från hyfsad marathonmotionär med lätt övervikt till fullfjädrad ultralöpare. En fysiskt likväl som mentalt utmanande uppgift och det är med stöd från andras berättelser och filosofier som han under tiden försöker nå och förklara löpningens själ. Kanske främst för sig själv men även för sin familj som visserligen är stöttande men nog ändå oförstående innerst inne.

Det är uppenbarligen så att många som upplever ett stort nöje i löpning - något de flesta anser vara pest och pina - gärna vill förklara vad icke-löparna går miste om. Att få förståelse för det kan emellertid visa sig svårt när man hävdar att det är just pesten och pinan som är tjusningen. Det går till exempel en tydlig skiljelinje mellan de som tycker att triathlonklassikern "The Crawl" är helt obegriplig och de som tycker att det visserligen är lite extremt men rätt häftigt ändå... (Här finns ett gammalt inlägg där jag länkar till The Crawl för den som är osäker på vilken sida man står på). I en intervju med Robin Harvie säger han själv att det var först när hans fru, som inte är någon löpare, läste boken som hon egentligen förstod hans hängivenhet och drivkraft. Vissa saker är svåra att förklara kortfattat.

Oförståelse åt andra hållet finns det i den totala hängivenhetens spår naturligtvis också prov på. Som i de berömda första raderna av Tim Krabbes cykelroman "The Rider":  "Non-racers. The emptiness of those lives chock me". I  en själ som är så uppslukad av en sak, ett mål, kan hela världen runt omkring med dess vardagliga lunk verka oviktig och ointressant. Något som Harvie inser och verkar förstå problematiken i. Boken utmynnar heller inte i en framgångssaga där alla pusselbitar faller på plats utan Harvie förblir ganska oförändrad även efter Spartathlonupplevelsen, något som han konstaterar med viss besvikelse. Även det en viktig insikt.

Till sist ligger det något i de avslutande reflektionerna om att vi i en ganska ombonad tillvaro mår bra av att utsätta oss för situationer där vi upplever att tillvaron ställs på sin spets - som i den ganska smärtsamma men ändå relativt ofarliga fysiska utmattningen. Det finns dock en del fallgropar här och Harvie går i en när han utrycker sig lite väl svepande om "vår trygga moderna värld". Han skriver att "The Spartahlon is one of the few doors the modern world has left open on risk (...) We so rarely feel a cold, sweating fear for our lives" vilket jag tycker dels är ett enormt onödigt romantiserande av verklig rädsla och dels nästan ignorant med tanke på alla som Harvie exkluderar med sitt "vi" - människor som faktiskt upplever verklig skräck och verklig livsfara, utan Harvies privilegier. Där missar han målet tycker jag, men i stort träffar boken rätt för det mesta och är en klart läsvärd bok om löpning någonstans mellan Haruki Murakamis personliga anslag i "What I talk about when I talk about running" och den populärakademiska antologin "Running and Philosophy - A marathon for the mind" som jag kanske får tillfälle att återkomma till. Den får fyra pulsband och två spikskor.

Gran Canaria, dag 3

Så var då sista cykeldagen kommen och efter lite funderingar på vad jag skulle ta mig an som grand finale så beslutade jag mig för att cykla längs med kusten till Puerto de Mogan och därefter över Tauropasset för en lunch i Soria innan jag vände hemåt igen för sista gången den här resan.

Puerto Rico

Kustvägen till Puerto de Mogan ser till att få en bra uppvärmd med tre kuperade mil på svettigt svängande vägar och ganska vältrafikerat efter Puerto Rico där motorvägen upphör. Trafiken är dock inget större problem utan de flesta tar det försiktigt och kör bara om när det finns plats och möjlighet. Eftersom vägen är så smal och slingrig, ofta med en bergvägg på ena sidan och ett stup ner i havet på andra, kan det dröja innan den möjligheten ges men även bussar och lastbilar väntar snällt och tålmodigt. På fredagen tog vi bussen och åkte till Puerto de Mogan för lite sightseeing, sol och bad och det är verkligen en mysig by som är värd ett besök.

Men upp i bergen var det som gällde idag. Det här var helt klart min favorittur på resan, vyerna var helt fantastiska hela vägen och klättringen upp till Tauropasset var lång och lagom utmanande och det blev inte sämre av att benen kändes kanon. Det är en mils klättring ungefär på helt nylagd väg som tar en från byn Mogan nere i dalgången upp genom gles barrskog och så får man en chans att beundra utsikten ett tag på en liten platå innan man vänder inåt bergen igen.

Mogan nere i dalen, havet skymtar i fjärran

Serpentiner, serpentiner, serpentiner...

 När jag tog fotopausen trodde jag att jag var uppe på toppen men det visade sig snart att jag snarare hade en tredjedel kvar att klättra innan det gick nerför igen. Med hjälmen på styret och solglasögonen i pannan svettades jag vidare med lite sorg i hjärtat över att det snart skulle vara slut för den här gången. Jag gillade verkligen att klättra, det kändes som det passade mig ypperligt att ligga och mala mig uppför bergen och även om det jag låg väldigt högt i puls och ansträngning hela tiden så var det mer njutning än plåga. Till slut var det i alla fall dags att ta sig an nerförskörningen till Soria för en efterlängtad lunch bestående av tortilla, färskpressad mango- och papayajuice och en cortado. Servicen höll spanskt tempo så stoppet blev lite väl långvarigt men gott var det. Med vattenflaskorna påfyllda kastade jag mig nerför utförskörningen som var raskt avklarad och sedan blev det tempokörning i dalen innan jag krämade ur det absolut sista jag hade i benen på kustvägen hem till hotellet. Planen var att bli riktigt trött så jag kunde känna mig klar med cyklandet sedan och det fungerade ypperligt. Nöjd med att ha klämt ut det sista ur min sista dag så var det bara att njuta och koppla av resten av resan.

Jag är grymt nöjd med de här dagarna och längtar redan tillbaka till mer berg och mer värme... Som inspiration inför vintern fungerade det utmärkt och jag är också jättenöjd med att det kändes så bra trots bristen på cykelträning månaderna innan. Jag var orolig dels för konditionen men ännu mer för risken att få skavanker som ryggont och skavsår eftersom jag var ovan att sitta på en cykel men det gick utmärkt. Det känns skönt att kroppen i alla fall inte förfallit helt under hösten. Jag hade kunnat cykla mer men jag var ju ändå där tillsammans med Pernilla och det kändes som jag redan utnyttjade hennes välvilja till max när jag lämnade henne ensam vid poolen med de tyska pensionärerna i tre dar medan jag var ute och lekte... Dessutom var det ganska skönt att lägga sig på stranden på torsdagen och ta det lugnt, och utflykten till Puerto de Mogan dagen efter var helt klart semesterns höjdpunkt.

Dunas de Maspalomas

Marathon des Sables

Innan flyget gick på lördagen hann jag dessutom med att klämma in en löprunda på 45 minuter som inleddes med Marathon des Sables-känsla genom sanddynerna som började precis nedanför vårt hotell och avslutades med ren Chariots of Fire-porr längs med stranden från fyren i Maspalomas till strandpromenaden i Playa del Ingles med ett havsdopp på vägen. Utsikten längs med stranden är även den spektakulär då man passerar nudistkolonierna som inleds med "the gay zone" och därefter "the old and german zone" innan det blir mer påklätt igen. En kort stund funderade jag på att förlägga mitt bad i nudistområdet och få en härligt frigjord avslutning på semestern men så tittade jag ner på mitt högra ben och såg märkena från brännmaneten jag kom i närkontakt med tidigare på semestern och bestämde mig för att det nog var bättre att behålla kläderna på.

Det var i alla fall en grymt skön löprunda i sanden där större sträckan tillryggalagdes barfota och riktigt härlig känsla när jag kunde trycka på lite extra i den hårda sanden i vattenbrynet. Pricken över i.

Så kan man också springa

Ultra/bergslöparen/skidalpinisten Kilian Jornet ute på en joggingtur. Orkar man inte se hela så kan man åtminstone spola fram till 3:20...

Gran Canaria, dag 2

Rundan

Höjdkurvan

Dag 2 skippade jag uppvärmningen på kustvägen och körde istället rätt upp i bergen från Playa del Ingles i riktning San Bartolomé. Det börjar direkt uppför här, men det är ändå en lagom snäll och lagom lång klättring innan man kan njuta av utsikten över hav och strand en stund. Det går snabbt att komma upp och när man vänder sig om och tittar bakåt på sanddynerna någonstans där borta i fjärran känns det redan som man är i en annan värld. Istället för tyskar, halvrisiga restauranger och nudister så närmar man sig bergens absoluta stillhet och tystnad där allt som hörs är enstaka hundar som skäller i fjärran. Än så länge är det ganska vältrafikerat dock med en hel del turister på väg upp för att titta på lämningar från ursprungsbefolkningen och beundra utsikten. Det är dock ganska tunt med andra cyklister. Kanske cyklar jag på fel tid eller fel platser men det är inte direkt fler ute på vägarna än det är en fin försommardag här hemma, snarare tvärtom.

Efter en kort utförskörning får man se sig om lite i världsarvsbyn Fataga innan det är dags att klättra igen, upp till Alto de Fataga på dryga tusen meters höjd. Det är riktigt härlig cykling här på jättefina, slingrande serpentiner och gott om tid att komma in i rytmen. Jag har varit ute i två timmar när jag är uppe på dagens högsta punkt och trippmätaren visar att jag har cyklat cirka tre mil... Känslan av att man inte kommer någon vart blir dock inte särskilt långvarig utan det räcker med att titta ner mot dalen och se de små husen längst där nere och vägen som slingrar sig uppför för att genast få en tydlig bild av vad man har åstadkommit.

Det är inte riktigt samma kanonväder som jag hade igår utan molnen hänger över toppen på bergen och det börjar kännas lite kyligare här uppe också. Jag hade vissa funderingar på att ge mig på öns högsta punkt, Pico des Nieves, idag men jag är dels inte så sugen på att ge mig upp i molnen och jag är dessutom osäker på hur lång tid det skulle ta så jag bestämmer mig istället för att ta vägen förbi Risco Blanco och så ner mot kusten igen via Santa Lucia. Risco Blanco-vägen är verkligen ingen höjdare. Genom själva byn, som är pittoresk så det förslår, går det ganska smärtfritt - bortsett från att en av byns hundar plötsligt hoppar ut ur en buske och "attackerar" mig - men strax går det brant nerför på en väg som är fylld med hål, grushögar och sprickor. Det är bara att hänga på bromsarna och ta det så försiktigt som möjligt men det är ändå med trötta och skakiga armar jag till slut kommer ner till den lite större vägen genom Santa Lucia. De flesta vägarna jag stötte på var utmärkta och bättre än hemma men det fanns alltså undantag varav det här var ett. Jag hade oturen att få de dåliga vägarna just i nerförskörningarna och med facit i hand hade det varit betydligt bättre att köra åt andra hållet just här, även om det såg ruggigt brant och tufft ut.

Nåväl, nu tar en betydligt bättre och roligare utförskörning vid. Bred, fin väg, svepande svängar och det rullar på bra ända ner till kusten. Jag cyklar lite vilse ett tag innan jag hittar kustvägen som här, öster om Playa del Ingles, är betydligt plattare och bredare än västerut. Jag har en rejäl medvind i ryggen så det är en fröjd att trycka på i 40+ större delen av vägen hem. Vattnet är slut och här nere i solen börjar munnen kännas mer och mer som ett läskpapper men snart är jag på hotellrummet och kan svepa en halv liter vatten, en cola, en öl (av den lokala varianten Tropical) innan det återigen är dags för lunch. På kvällen äter jag och Pernilla trerätters på en fransk restaurang och delar på en flaska vin. Maten under veckan var i stort ingen höjdare men det här var ett undantag. Crêpes, havsaborre och plommontarte. Himmelskt.

När de tyska pensionärerna på hotellet är på väg ut på stan går vi och lägger oss. En dag kvar att cykla för mig.

Tidigare inlägg från GC här.

Gran Canaria, dag 1

En vecka på Gran Canaria avklarad. Tre dagar med cykel, resten med fokus på sol och avslappning. Det var helt ok...

Jag har inte cyklat så mycket i höst. Någon tur ute efter järnmannen, ett par pass på trainern men utöver det bara pendlingen vilket inte är mycket träning att hänga i den kanariska tallen. Lägg till det en lätt känsla av halsont som smugit sig på dagarna innan. Minst sagt osäker på formen, med andra ord, och dessutom helt grön på att cykla i berg. Det kändes som det kunde gå hur som helst.

Jag bokade cykel på Free Motion i Playa del Ingles innan vi åkte ner, en Ultegrautrustad Cannondale Supersix med kompaktvevparti som jag trivdes bra med. Den enda justeringen jag fick göra var att sänka sadeln någon centimeter, annars kändes det bra. Inga problem med uthämtning och betalning, snabbt, enkelt och effektivt. Köpte en karta och en extra vattenflaska, fick tips på ett par rundor som skulle ta runt tre timmar och så begav jag mig iväg västerut på kustvägen. Vädret var hyfsat:

Efter ett par lugna men rätt kuperade mil där jag försökte lära mig att få i rätt växlar med Shimanoreglagen så vände jag inåt landet mot Soriastigningen. Det är först någon mil genom dalgången innan själva klättringen börjar.

Nästan direkt så märker jag att jag är på väg ikapp en senig gubbe. Jag har full respekt för seniga gubbar och eftersom jag inte har någon erfarenhet av berg så blir jag lite orolig att jag går på för hårt i början så jag tvekar att köra om honom. Kanske vet han något jag ännu inte har lärt mig. När jag närmar mig ser jag att han cyklar i sandaler. Jag bestämmer att jag nog kan cykla om med gott samvete.

Jag håller ungefär 10-12 km/h uppför. Långsammare än så är svårt eftersom jag redan ligger på min lägsta växel och försöker hålla lite snurr på benen. Jag testar snabbare. Resultatet blir att lungorna är på väg upp ur bröstet. Läge att stanna och ta lite kort:

Efter att ha kommit upp på toppen så är det dags att vända och ta sig hem igen samma väg. Det blir en lagom första dag, 7,5 mil och cirka tre timmar med mersmak.

Raffel i New York #2 (Nu med spindelman)

Nog för att New York Marathon var spännande i år. Riktigt lika spännande som i Avenging Spider-Man #1 som kom ut idag blev det som tur var inte.

Motiverande.

"Jog-hippies" - mitt nya favoritord.

Raffel i New York

Dagens New York Marathon var en riktig höjdare med spänning nästan ända in på mållinjen i damloppet och dessutom Isabellah Andersson som slet sig till en åttondeplats. I herrarnas lopp så knäckte Geoffrey Mutai konkurrenterna med ett ryck med nästan en mil kvar och så susade han in två och en halv minut under banrekordet också när han ändå höll på.

Jag satt framför TV:n och försökte ladda i mig lite inspiration med bilderna från starten och längs banan och det gick riktigt bra. Nu börjar jag känna mig sugen på att sätta igång med träningen igen och gå mot nya mål nästa år.

Inspirerande var det också att se Wolves in the Throne Room i lördags kväll. Det är något jag också tar med mig.




Black metal introducerades väl annars i idrotten först (?) under senaste Tour de France av veteranen och hårdingen Jens Voigt:

"Hey, I didn’t have to think too hard about my song of the day. It’s “Grand Declaration of War” by Mayhem. Why? Well quite simply because that is what we did today, declare war in the fight for yellow jersey!" (länk)

Tar en höstpaus

Jag är inte så sugen på att träna för tillfället. Trött, seg och omotiverad. Tar en liten paus från åtminstone löpningen och hoppas att få nya krafter. Om två veckor åker vi till Gran Canaria. Tror solskenet gör susen. Planerar att cykla upp för ett och annat berg också.

Hänger lite på gymmet under tiden. Hoppas kunna spänna låren som Cav på beach 2012.

Avslutar söndagen med vagt relaterad popdänga.

Ett oväntat pers

Fördelen med att börja idrotta i mogen ålder är att man inte har så mycket gamla meriter att leva upp till. När ens 20-åriga jag värmde Billy's panpizza på elementet i studentrummet och tyckte att två påsar chips fungerade som middag så är det liksom inte så svårt att slå pers på milen tio eller tjugo år senare.

Om det är någonstans som ungdom slår klass så är det väl däremot på sprintdistanser. Många har meriter från skolmästerskap och friluftsdagar och alla minns nog vem som var snabbast i klassen på 60 meter. Om jag avslöjar att jag redan på lågstadiet fick öknamnet "sölkorven" så kan ni kanske ana att det inte var jag. Jag tog i så mycket jag kunde men det gick inte snabbare för det. När jag lärde mig att man skulle springa avslappnat så slappnade jag av så mycket jag kunde men var fortfarande sämst. Jag tror att jag sprang 100 meter på 15-16 sekunder någonting på högstadiet.

Men idag var jag på Valhalla IP och körde lite löpskolning och korta intervaller. Mot slutet så började jag fundera på om jag inte skulle testa att köra en hundring och se vad som hänt de senaste femton åren. Alltså ställde jag mig i imaginära startblock med klockan i handen och sprang. Det kändes riktigt bra men när jag tittade på klockan visade det sig att jag missat att trycka igång den. Ok. Nytt försök. Ner i startblocken, upp och i mål och på klockan - 13:15. Visst, tidtagningen kanske inte är helt tillförlitlig, men ändå. 13:15. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.

Marathon från förr

Marathon Talk tipsade på sin Facebooksida om den här videon med bilder från New York Marathon 1983 som Rod Dixon från Nya Zeeland vann. Det är verkligen en bild av en annan tidsålder med den ganska store Dixon som med mer vilja och kraft än stil och grace kämpar sig ikapp och förbi ledaren Geoff Smith. Klassiska scener efter målgången också.




Jämför med hur det såg ut när Patrick Makau slog världsrekordet i Berlin och hur oberörd han ser ut innan och efter målgång. Om inte annat talar det väl för att det finns en hel del att putsa på det där rekordet.

Alla helvetets kval

Jag har haft en plan eller snarare en dröm om att kvala in till och springa New York Marathon inom några år. Dels för loppet i sig naturligtvis men även för att kvaltiderna är tuffa, men inte helt ouppnåeliga, mål. Står planeterna rätt och alla gudar är med mig skulle jag kanske, kanske kunna klara det som krävs - 1:23 på halvmaran eller 2:55 på fulla distansen. En dröm, som sagt. Så tänkte jag innan det här dök upp:

"The time qualifying standards will be tightened to 75% of age-graded times in five-year increments"

Kvaltiderna var tuffa. Det är betydligt värre nu. Moroten har släckts*.

Nu kommer jag knappast ta mig till New York på prestation. Återstår lotteriet eller resebyrå. Fullt acceptabla vägar men inte lika bra som träningsmotivation...

Satte in en attack med en kilometer kvar, knäckte konkurrenterna

Vi har bokat en resa till Gran Canaria i november. Det blir inte helt dumt att komma iväg lite och naturligtvis planerar jag att smita iväg och cykla lite i bergen medan vi är där. Jag har knappt suttit på cykeln efter Kalmar så jag kände idag att jag kanske måste grunda formen lite för att inte bli alldeles knäckt där nere. Jag har skaffat en dvd ("...") från Tacx som har filmat olika berömda klättringar och så får man sitta där och glo på vägen som rullar fram på TV:n och försöka låtsas som att man befinner sig i Pyrenéerna en vacker sommardag. Inte framför en fläkt i sovrummet. Medan man cyklar så kommer det upp siffror på skärmen som anger lutning och vilket motstånd man ska ställa trainern på. Det var väl ungefär så spännande som det låter det. För att få lite spänning försökte jag låtsas att jag höll på att jaga ikapp en lång utbrytning. Det tog ungefär 45 minuter. Jag attackerade direkt och vann solo.

När jag var liten så hade jag en egen tennisturnering i mormor och morfars hall. Där var ryssen som alltid skulle slå svåra konstslag, en hårtslående britt, amerikanen som alltid gick på nät och fransmannen som aldrig gick på nät, oavsett vad. Jag bollade mot en vägg och växlade spelare mellan slagen. Många turneringar utkämpades och bokfördes med resultat i game, set och match. Ryssen förlorade för det mesta men en enda gång fick han allt på plats och gick och skrällvann. Jag förstår än idag inte hur det kunde ske.

25 år senare sitter jag och låtsastävlar igen.

Att bygga karaktär (harden the fuck up)

Vädret idag inbjuder till att bita ihop och ta sig i kragen. Halv storm och piskande regn. Klassisk Göteborgshöst. På cykeln på väg hem från jobbet måste jag blunda eftersom regnet piskar så hårt i ögonen att det gör ont. Väl hemma var jag tvungen att släpa ut hunden. Jag försökte få henne intresserad av en löprunda men hennes förståelse för varför man ska vara ute mer än nödvändigt i det här vädret var inte så stor. Jag försökte förklara att det var bra för karaktären men hon ville inte lyssna på det örat. Harden the fuck upp, byracka.

Ovanstående är en av Velominatis "The Rules". Dessutom en catchphrase (?) i ett australiensiskt (?) TV-program (?). som saluför "Harden the Fuck Up Wristbands" i webshoppen. Fränk Schleck har ett. Jag kan själv behöva höra det ibland. När klockan ringer på morgonen och jag ställer in min planerade träning eftersom det är alldeles för skönt under täcket. När jag är trött, hungrig, måste gå ut med hunden, ölsugen, eller vilka andra ursäkter jag nu kan tänkas komma på för att inte träna eller åtminstone inte träna hårt. Jag kommer ofta och gärna på sådana ursäkter.

Harden the fuck up.

Och det var det jag tänkte idag. Trots att allt talade mot det så bestämde jag mig till slut för att ge mig ut i ovädret medan hunden låg och torkade i soffan. Jag tog sikte på vattenpölar och gjorde det bästa för att få så mycket regn och blåst i ansiktet som möjligt. Några gånger stannade jag och gjorde armhävningar, som någon sorts army training-typ. Jag blev både trött och blöt och i slutändan ganska glad och nöjd med det. Det var egentligen en alldeles för trevlig runda för att ge det jag sökte. Jag varken frös eller spydde, till exempel. Det finns förbättringspotential.

I Runner's World drar även Mårten Klingberg en lans för träning utan trivsel:

"Träna ska vara roligt” hör jag den välmente programledaren i P1s ”Kropp och själ” deklarera. Träna ska inte vara roligt, hävdar jag. Det är just den villfarelsen som gör att det inte blir någon träning alls för många. Om man tror man ska på party, och så får man en spark på pungen istället – klart man skiter i det. Att anstränga sig hårt är bara roligt för en masochist. Vi andra får motivera oss på andra sätt."

Det finns inga genvägar

Jag har en tendens att alltid hitta genvägar som visar sig leda genom träsk, taggiga snår, höga berg och djupa dalar. Jag har också en dos tjurskallighet som gör att jag istället för att vända ger mig tusan på att forcera hindren bara för att gå ner mig ännu djupare i träsken och förlora alla eventuella möjligheter att vända om. Jag minns till exempel "genvägen" jag och min styvbror försökte ta när vi var i Saalbach och åkte snowboard. Sista åket för dan och vi var lite på fel sida berget för att komma ner till området där vi bodde. På pistkartan såg  det ut som att vi skulle kunna ta oss över till en backe som ledde rakt ner till hotellet. Vi gav oss ut ur pisten, någon verkade visslade i en visselpipa men det tog vi ingen notis om. Snart förstod vi att det var liftvakten som visslat och varför: vi var på väg rakt ner i en ravin. Hade vi fortsatt neråt hade vi hamnat längst ner i ravinen med berg åt alla håll och knappast några möjligheter att ta sig därifrån av egen kraft. Inte ett bra sätt att sluta den första skiddagen, tyckte vi. Vid det här laget var det alldels för sent att vända om men efter någon timmes skråande, pulsande och klättrande tog vi oss till slut fram till en nu öde backe, åkte ner och kollapsade i säng. Så var det med den genvägen.

Idag drog jag iväg på en lagom löprunda - planen var att jogga bort till tennisklubben och sedan ta mig an backen upp till Delsjömasten. Jag bestämde mig för att köra femminutersintervaller med intensitet ungefär på tröskel, alltså inte alltför hårt. På 2x5 minuter kom jag till foten av den sista branten, på 1:30 kom jag upp för den enligt modellen "fullt ös medvetslös och undvik att kräkas på toppen". Väl på toppen så var det dags att jogga hemåt lite lätt. Jag gav mig ut på en stig. Snart var jag på hala klipphällar, i djupa blöthål och kämpandes genom vildväxt gräs innan jag slutligen lyckades krypa upp på milspåret och bege mig hemåt. Jag insåg redan här att min lilla hemåtjogg skulle bli lite längre än tänkt. Det började bli lite skumt i spåret och lite kyligt i shorts och (s)wet t-shirt. Vid Delsjön fick jag dessutom besök av pepparkaksgubben. Tacksam att någon varit förutseende nog att ställa ett utedass just där. Ut i spåret igen tog jag mig på ett något lättare och mer avslappnat sätt hemåt. In genom dörren efter 75 minuter vilket för tillfället nästan får klassas som långpass. Gott då att ta en varm dusch, brygga en kanna kaffe och slå sig ner i soffan.

Jag tänker på marathon

Härom veckan kom först beskedet att Paula Radcliffe blir av med sitt världsrekord på 2:15:25 och det nya världsrekordet blir istället hennes 2:17:42 från London 2005. IAAF har nämligen bestämt att kvinnors världsrekord enbart ska räknas om de är satta i lopp med endast kvinnliga deltagare. I blandade marathonlopp kan kvinnorna använda sig av manliga farthållare ända in i mål vilket man alltså nu inte tillåter för att rekorden ska räknas. Det finns mycket att säga om det rimliga i att ändra regler i efterhand. En intressant parallell är hur man i simningen numera förbjudit "hajdräkterna" men låtit världsrekorden vara kvar. Jag kan tycka att det är det enda rimliga. Det känns orättvist att ta rekord ifrån idrottare som följt gällande regelverk.

Sedan var det också Berlin Marathon där Patrick Makau sprang in på det nya världsrekordet 2:03:38. Dessutom slog han samtidigt världsrekordet på den udda distansen 30 km. Det är inget konstigt i sig, det märkliga är att han faktiskt inte var först över 30 km-linjen. Det var istället en av farthållarna som senare klev av loppet. Eftersom denne farthållare inte fullföljde hela maran så räknas inte den tiden. Även om han har sprungit 30 km snabbare än någon annan. Världsrekordinnehavaren är alltså löparen som sprungit näst snabbast någonsin. Om ens det. Geoffrey Mutai sprang ju Boston på 2:03:02. Men på den banan räknas inte några världsrekord eftersom man kan ha fördel av medvind och höjdskillnad mellan start och mål.

Kanske dags att lägga ner världsrekordjakten och istället fokusera på tävling, kamp och taktik i loppen? Mer Finnkampen helt enkelt. Rävspel, knuffar och blodvite. Minns detta klassiska lopp där samtliga blev diskade:





Men visst, man ska nog inte ta det för långt heller:

Can't stop - don't want to either

Den verkar inte så bra.

Känns inte fixies och cykelbud lite som förra (eller förrförra) året förresten? Eller är det här spiken i kistan?

När kommer longboardfilmen?

"Relativt kuperat"

Det var ett jobbigt lopp det här. "Lindome är rätt platt", tänkte jag. Säkert... Visserligen sa banbeskrivningen "relativt kuperat" men det fäste jag ingen större vikt vid utan la upp en plan på att springa tre kilometer ganska lugnt, tre kontrollerat och tre ganska hårt med spurt sista kilometern. När motluten började efter någon kilometer så insåg jag att jag var långt bortom "ganska lugnt" redan här och att utsikterna att öka var ganska små...

Ändå kom jag in i det ganska bra och nivån kändes bra även om det var jobbigt. Eftersom jag inte hade någon vidare koll på banan så var det svårt att lägga sig på rätt intensitet i backarna när vissa visade sig vara rejält mycket längre än jag räknat med. Men jag tuggade på och kom ofta ganska stark över krönet och kunde släppa på nerför samtidigt som jag hämtade andan. Just när jag låg i täten av en mindre klunga på en sådan nerförslöpa så hör jag hur några ropar bakom mig. Först tror jag det är hejarop på någon bakom men efter ett tag vänder jag mig om och ser att jag missat att svänga vänster in på en liten stig. Den gick rätt in mellan två villor och var dold av en bil som stod på uppfarten och var endast markerad med en liten vit pil längst i vänstra kanten av asfalten. Där kunde det nog ha skyltats bättre tycker jag, men det var bara att vända, springa tillbaka hundra meter uppför backen och hänga på i klungan igen. Strax går vi in i en lång uppförsbacke, syreskulden kommer ikapp och jag tvingas sakta ner rejält och stapplar mig uppåt i knapp styrfart. Känner mig mycket omotiverad och trött men joggar på. Kommer in i det igen hyfsat trots allt och kämpar in i mål. Mycket jobbigt, mycket dålig form men under 50 med ett nödrop. 49:20 på egen klocka vilket jag väl känner är ok med tanke på förberedelserna och den tuffa banan. Fick även alla möjliga typer av stryk: gubbstryk och tjejstryk som vanligt, de mer smärtsamma fotbollsstryk och innebandystryk likaså. Dags att skärpa sig.

Inför morgondagen

Den stora morgondagen. Jag ska springa en mil, hör och häpna. Lindomemilen i Lindome (!). Här följer en kort lista på plus och minus inför loppet.

Plus:
Jag gick ner något kilo när jag var sjuk som jag fortfarande inte gått upp.
Jag har precis tvättat mina kläder.

Minus:
Jag jobbar 4:49-11:52, loppet börjar vid 13.
Jag har sprungit totalt tre mil de senaste fyra veckorna.
Gympasset som jag körde igår som resulterade i grymt stela vader idag.

Som ni märker verkar det hemskt lovande det här. Men jag tar det lugnt. Väldigt lugnt. Jag är ganska nöjd om jag ens kommer under 50 minuter samtidigt som jag tänker att jag ganska nyligen sprang milen på Helsingborg Triathlon på knappt 47 utan att trycka på, men visst. Kroppen och formen kändes både en och två smulor bättre då.

Rapporterar av imorgon.

Skyndar långsamt

Det är fortfarande oklart om jag är i en vilo- eller en uppstartsperiod. Oklarheten talar för att det är det första. Att ligga sjuk en vecka gjorde inte underverk med formen direkt men några löppass har det blivit med varierande framgång. Det är väl inte så mycket att göra mer än att försöka tvinga igång kroppen igen och hoppas den är med på noterna.

Vad händer framöver då? Jag är anmäld till Göteborgsvarvet som sagt. Femte gången gillt. Stockholm Marathon får däremot stryka på foten och det blir istället en Skottlandssemester med Edinburgh Marathon inbokat. Jag hoppas kunna ta några rejäla kliv i löpningen fram tills dess och göra hyfsade tider på bägge. Känns inspirerande.

Jag vet inte. Så mycket mer spännande har jag väl inte att tillägga. Det är tydligen ett millopp i Lindome på lördag som jag funderar på att köra. Det kan ju gå lite hur som helst men målsättningen kan ju vara att ta sig runt i alla fall. Det är alltid lite kul att tävla så varför inte.

I väntans tider

Jag börjar bli hjälpligt frisk igen. Två veckor efter mitt senaste träningspass... Jag börjar också känna sugen inför lite nya lopp och evenemang att träna inför. Till exempel känner jag mig mycket sugen på Stockholm Marathon nästa år. Alldeles för sugen med tanke på att jag för ett par veckor sedan var tvärsäker på att jag inte skulle springa någon mara 2012. Nu börjar jag känna att det nog vore rätt kul ändå. Jag har en gås oplockad med marathondistansen och ett uselt pers (4:11) som verkligen tål att putsas på. Och så är det tre veckor mellan Göteborgsvarvet, som jag redan är anmäld till, och SM nästa år vilket skulle göra det fullt möjligt att satsa på bägge för en gång skull... Jag ska suga lite till på den karamellen.

Annars är det väntans tider. Jag väntar på min nya cykel och surfar ebay efter delar. Jag väntar på nya fräscha lager och slitdelar till min Paddy Wagon så jag kan börja cykla till jobbet igen. Och så väntar jag på en sån här:

Det här är alltså en "PowerBreathe Ironman". Vad ska man nu ha den till, kan man fråga sig. Det gör jag också. På sätt och vis känns det som en lika oumbärlig produkt som den nu aktuella runkhanteln eller det klassiska näsplåstret som hade sin storhetstid i slutet av 90-talet innan Robbie Fowler hade sniffat tillräckligt med kokain för att öka luftgenomströmningen genom näsan på naturligt sätt. Nuförtiden används det väl bara av spanska cyklister medan fotbollsspelarna har gått vidare till PowerBalance-armband och liknande trams.

Mannen som gav näsplåstret ett ansikte

Efter att jag har läst på verkar det dock som om den här PowerBreathe-maskinen faktiskt kan ha en viss effekt, även om den ser dum ut. Vad den gör är att den låter en andas genom ett motstånd för att på så sätt stärka andningsmuskulaturen vilket kan vara en viss fördel vid uthållighetsidrott. Framförallt verkar det som om det kan ha effekt "för nybörjare och elit". Jag befinner mig väl egentligen i ett mellanmjölksland där emellan och skulle aldrig lägga de pengar som en ny sådan här apparat kostar, men när det dök upp en begagnad till ett klart överkomligt pris tyckte jag det kunde vara värt att testa. Bara av ren nyfikenhet. Det är roligt att testa saker.

Att springa med Parkinsons

Min morfar fick diagnosen Parkinsons någon gång i början på 80-talet. Jag har visserligen minnen av honom medan han fortfarande var ganska frisk men ska jag vara ärlig så är det jag minns mest åren med krycka och större och större problem att gå och att prata. Jag var tjugo när han dog.

Morfar var en rejäl karl i ordets rätta bemärkelse. På sin tid en duktig diskuskastare, dessutom bandymålvakt, sedermera folkskollärare. Han hade händer som dasslock, om uttrycket ursäktas, och hans skor kunde tjänstgjort som båtar om nöden krävt. Mången olydig elev har nog darrat inför morfar, medvetna om att risken fanns att de kunde bli gripna av hans labbar och uthängda genom fönstret, dinglandes i ett ben, om de var riktigt stygga. Nu var min morfar också en väldigt snäll och intelligent man med en underfundig och ibland lite syrlig humor som jag minns det. Han målade gärna tavlor som hängde på väggarna i hans och mormors lägenhet.

De sista åren kunde man ofta bara ana allt det bakom sjukdomen. Parkinsons gjorde att hans muskler inte lydde honom när han försökte forma ord och han pratade med ansträngning. Mestadels i korta, mer och mer sluddrande, meningar. Han kunde ännu på en bra dag till och med spela bowling men en dålig dag, när medicinerna inte hjälpte, knappt ens ta ett steg framåt. Benen ville inte lyda honom utan han frös fast i steget och det var bara med stor ansträngning han lyckades få dem att vilja röra sig igen.

Alex Flynn är en löpare som 2008 blev diagnostiserad med Parkinsons. Han beskriver hur han gick in till en läkare och inte hann mer än att sätta sig i stolen innan han sa "du har Parkinsons". Precis som när morfar fick diagnosen. För morfar började det med att han hade svårt att knäppa knapparna i skjortan. För Alex Flynn började det med att han inte kunde hålla i kaffekoppen utan att skaka.

När han fick diagnosen var han mitt i träningen inför Marathon des Sables, ett lopp vars sträckning på 243 kilometer tvärs över Sahara bör vara bland det tuffaste man kan ge sig på. Han fullföljde loppet och bestämde sig för att springa 10 miljoner meter i olika lopp och genom detta samla in en miljon pund till forskningen om Parkinsons. Idag är han uppe i nästan 3,5 miljoner löpta meter och 42 310 insamlade pund. Hans nästa lopp är Challenge Henley, ett triathlon på ironmandistans som går av stapeln den 18:e september. 2012 planerar han att springa tvärs över USA.

Jag är full av beundran för denna person som trots sin sjukdom lyckas genomföra dessa oerhörda bedrifter och hoppas verkligen att han lyckas med de mål han har satt upp. Man ska komma ihåg att det inte är frågan om han kommer att behöva sluta springa, utan när. Han har inte en livstid på sig att göra och planera de här loppen och äventyren utan ska de bli gjorda är det nu eller aldrig. En dag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer han att ha tagit sitt sista löpsteg. Jag hoppas att det dröjer så länge som möjligt.

Gå in på alexflynn.co.uk eller 10 Million Metres på Facebook och läs mer.

Ny cykel och Wouter Weylandt

Jag håller på och bygger ihop en ny cykel för vinterns äventyr. Igår beställde jag äntligen ramen. Det blev en röd crossram från Poison Bikes. Lite tysk känsla kanske men det blir nog bra. Än så länge har jag bara köpt bromsar och vajrar så det är lite kvar på inköpslistan. Hjul, vevparti, vevlager och framväxel har jag i alla fall liggande hemma sedan tidigare. Jag får väl återkomma när jag har börjat bygga. Det blir nog ganska fräckt att snurra runt med den uppe runt Delsjön men också på lite landsvägsrundor i höstrusk och vintersol.

Idag föddes Wouter Weylandts dotter, Alizée. Wouter Weylandt som ju kraschade under tredje etappen av Girot i år och avled omedelbart. Väldigt tragiskt naturligtvis. För mig var ett av årets mest gripande ögonblick avslutningen av fjärde etappen när hans lag Leopard-Trek och nära vännen Tyler Farrar ledde klungan i procession mot mål. Blir fortfarande väldigt berörd.

Meddelanden från sjuksängen

Ja här har jag legat i soffan sen i måndags. Kan inte dra mig till minnes att jag varit så här sjuk sedan julen 2002. Då började det med att jag drack en flaska vin på en förfest på juldagen. Sen gick jag hem och spydde och så blev jag liggande en vecka, växlandes mellan en vilstol (när jag var som piggast) och sängen. Mestadels hade jag för ont i kroppen för att orka hålla huvudet uppe i stolen. Där låg jag, ensam i mammas lägenhet i Kalmar och tyckte väldigt synd om mig själv. Så illa var det kanske inte riktigt nu men inget vidare ändå.

Det började med en väldigt skum känsla i kroppen i söndags, som träningsvärk ungefär. Tog min vilopuls på morgonen och den låg på 60, i vanliga fall ligger jag runt 45-50. Gick till jobbet och körde lite tåg. Blev mer och mer stel med ont i ryggslut, höft och axlar men bet ihop och körde upp till norra Bohuslän för en natt i Strömstad. Frös så jag skakade så jag samlade ihop alla filtar jag kunde hitta och kurade ihop mig. Klockan två på natten vaknade jag helt genomblöt av svett. Sedan låg jag och svettades resten av natten och tittade på friidrotts-VM innan jag fick gå upp vid femtiden för att köra ner till Göteborg igen. Kände mig tveksam på hur det skulle gå och funderade på att försöka få avbyte i Uddevalla så jag inte behövde köra hela vägen men det kändes ändå hyfsat när jag satt i hytten så jag tog mig hem. Sen har jag parkerat i soffan sedan dess, som sagt. Igår och idag lite piggare men fortsatt hosta och huvudvärk och kanske lite feber också. Tur i oturen att det har funnits både friidrotts-VM och Vueltan att kolla på på dagarna. Vilodagen igår var dock tung mentalt.

Så, det var den sjukrapporten det. Nu till något annat:

Någon på Funbeat länkade till en artikel från "Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift" nr 7-8. Visst låter det spännande men slå nu inte knut på mameluckerna ännu. Artikeln heter "42195 meter biokemi" och är skriven av Ulf Ellervik som är professor i bioorganisk kemi vid Lunds Universitet. Den är en "lång och stundtals tämligen plågsam tur genom biokemins fascinerande värld". Det vill säga en skildring av hans Paris Marathon utifrån ett biokemiskt perspektiv. Det är intressant läsning. Jag sparar den lite tills jag känner mig mer mottaglig i huvudet.

Jag upptäckte förresten för någon vecka sedan att jag saknade en liten plastdistans som ska sitta på mitt framhjul. Mailade Mavics svenska distributör och frågade om jag kunde beställa en sådan av dem men fick aldrig något svar. Vid närmare kontroll upptäckte jag att jag bytt ut en bokstav i företagsnamnet och istället mailat ett företag som beskriver sig så här:

"Vertex är en plattform för erfarna konsulter att i partnerform erbjuda marknaden kvalificerade tjänster, främst inom data- och telekommunikation."

Kanske inte så konstigt att de inte svarade. Nu har jag mailat rätt företag istället. De har visserligen inte heller svarat. Men de kan väl få någon dag till på sig.

Det är inte lätt att vara friidrottare

Friidrotts-VM började ju i natt, med Isabellah Andersson som tog en sjundeplats på maran. Det är grymt bra. Jag tror att många kanske inte riktigt förstår hur bra det är. Så är det väl lite överlag med svenska löpare som ofta är orättvist hånade av diverse krönikörer och kommentarfältsninjas. Även om ingen är så bra som Isabellah så är det fan inte lätt att prestera de tider som de som tar platser i mästerskapstrupper ändå gör. Och att göra det samtidigt som man jobbar - till exempel som brevbärare, som Ulrika Flodin (f.d. Johansson). Jag tycker det är fantastiskt att de här idrottarna som sliter som djur utan stora sponsorpengar eller löner får chansen att tävla i ett mästerskap. Det är de väl värda även om de inte går till final eller ens har en chans att göra det. Jag tycker inte riktigt man har rätt att sitta hemma i soffan och gnälla och ställa krav på folk som satsar så mycket av sin tid och får så lite tillbaka för sitt slit. Man kan gnälla på fotbollsspelare däremot. De har månadslön men lyckas ändå inte hålla sig från krogen under säsong.

Många skulle nog också kunna behöva få lite perspektiv på prestationerna. Årsbästa på marathon är 2:04:40. Det låter ju bra, men hur snabbt är det egentligen? Slår man ut det så innebär det att man springer 100 meter under 18 sekunder 242 gånger. Man kan ju testa en hundring för att känna på hur den farten känns. Kan man klara dubbla distansen tycker jag att man är i ganska hyfsad form.

För övrigt är det något långsammare än tempot som tidigare svenska turister hållit på 10 000 m. Men de upprepar det ju bara hundra gånger i och för sig.

Man kan också fundera på hur liten toppen är i de här idrotterna. Är man topp 100 i världen i fotboll (återigen) så är man förmodligen både välbetald och beundrad. Hur många svenska fotbollsspelare skulle passa på en sådan lista? En? Är man 99:a i världen på 10 000 m däremot så är man förmodligen klassad som en nolla. Mats Härd på Göteborgsposten skrev igår att Carolina Klüft är "långt ifrån världstoppen". Det är alltså tolv stycken som hoppar längdfinal i morgon. Tuffa krav. Sen skrev han massa annat dravel också om den grymma friidrotten som spottar ut skadade och förbrukade idrottare "vilket bör få massor av föräldrar att fundera på om det är rätt väg för de egna barnen". Man kan i alla fall konstatera att Kajsa Bergqvist som "hoppade av sin hälsena innan hon lade av" inte är i värre skick än att hon kunde springa New York Marathon förra hösten. Och att det är svårt att säga att kroppen är slut bara för att den inte längre klarar ett maxhopp i tresteg eller ett häcklopp.

Men nu till någon annan. Tera Moody var bästa amerikan i marathonloppet på en sjuttondeplats. Det är jäkligt kul tycker jag. Jag läste en artikel om henne i amerikanska Runner's World för ett par år sedan - "Tera Moody can't sleep" (läs den). Hon har alltså haft sömnproblem sedan tidiga tonår och i perioder också kämpat med ätstörningar och depressioner. Idag så lyssnade jag på en intervju med henne på podcasten Marathon Talk där hon beskrev att hon känner sig som en supermänniska efter en natt med åtta timmars sömn. Normalt sover hon kanske fyra-fem i bästa fall, uppdelat på ett par tillfällen. Runner's World-artikeln skildrar hur hon står på ett löpband i ett dygnet runt-öppet gym klockan fyra på morgonen.

Under en period för några år sedan hade jag själv svårt att somna, inte alls i den omfattning eller grad som Tera Moody beskriver, men kan ändå känna igen mig väldigt mycket i hennes beskrivningar. Hur det känns som att alla andra i världen sover när man själv är vaken. Oron. Att hon med de här problemen ändå lyckas träna och tävla så pass bra är otroligt tycker jag. Det tyder på en väldig drivkraft som kanske inte är allt igenom positiv heller. Man kan också fråga sig hur löpningen påverkar. Många skulle nog ifrågasätta den men i intervjun i podcasten säger hon själv att sömnproblemen har blivit än värre i perioder när hon inte löptränar. Hon behöver bli riktigt trött för att sova alls.

Jag håller i alla fall tummarna för Tera Moody på alla möjliga sätt. Nu går jag och lägger mig.